Kvinnor i destruktiva relationer är inte omedvetna och svaga individer.

Dagligen anmäls även 46 fall av sexualbrott mot kvinnor, varav hälften av dessa rör våldtäkt eller våldtäktsförsök och en överväldigande majoritet av brotten sker inomhus av en person som kvinnan är bekant med eller har en relation med. Våld mot kvinnor beskrivs ofta som ett fysiskt våld där mannen på olika sätt kroppsligt skadar kvinnan. Lady Dahmer tar i sitt inlägg upp ett annat typ av våld: det psykiska. En behöver inte bli fysiskt misshandlad eller sexuellt ofredad för att leva i en destruktiv relation. Psykiskt våld kan ta sig många olika uttryck men innebär många gånger att mannen på olika sätt kränker kvinnan, får henne att tvivla på sina förmågor samt använder sig av känslomässig utpressning på olika sätt. Anledningen till att kvinnor stannar i våldsamma relationer förklaras oftast med att en s.k normaliseringsprocess har skett där våldet trappats upp så gradvis att det hunnit blir normalt och naturligt i relationen. När någon genomgår en normaliseringsprocess så framstår det som innan varit otänktbart att leva med som något helt normalt.

Debatten kring hur vi ska minska mäns våld mot kvinnor sker oftast över de utsatta kvinnornas huvuden. Oftast så beskrivs en kvinna i en destruktiv relation som manipulerad och svag. Hon älskar sin partner trots den psykiska och/eller fysiska misshandeln. Vi pratar om hur dessa kvinnor helt enkelt inte ser vilket helvete dom lever i och att de behöver någon utifrån som visar hur saker egentligen ligger till för att de ska kunna ta sig ur det. Människan är en väldigt följsam varelse och kan vänja sig vid allting om en måste. Människor som satt fast i Sarajevo under den tre år långa belägringen vande sig till slut vid död, misär, bomber, brist på mat och ett helvete som aldrig tog slut exempelvis. Människor vänjer sig, anpassar sig och lyckas leva livet under dom mest tragiska förhållanderna.

Det som däremot skaver varje gång vi pratar om mäns våld mot kvinnor är exkluderande av kvinnan som utsätts för våldet. Samhället analyserar varför hon inte lämnade tidigare, varför hon inte gick efter första slaget/kränkningen, varför hon fortsätter försvara honom osv. Vi pratar konstant om den slagna, nedbrutna kvinnan men hon själv hörs ingenstans. Hennes röst, hennes tolkningsföreträde, hennes upplevelse bryr sig ingen om eftersom hon genomgått en normaliseringsprocess och därmed inte är en säker källa på hur det egentligen ligger till. När kvinnor som har erfarenhet av destruktiva relationer väl får höras är det alltid samma bild som målas upp: den nedslagna, rädda och hjälplösa kvinnan i en destruktiv relation med en man som inte hade en aning om att fysisk misshandel, våldtäkt och psykiskt våld var dåligt tills hon tog sig ur relationen. Den här bilden av kvinnan är otroligt onyanserad och skadlig. Den är skadlig eftersom den är fördummande och nedsättande mot kvinnor som faktiskt i skrivande stund lever i en dålig relation. Den är skadlig eftersom den inte är sann.

Inom feminismen så pratar vi ofta om att lägga tolkningsföreträdet där det hör hemma, dvs låta den gruppen som har erfarenhet av en fråga/förtryck eller situation få definiera och föra agendan för den gruppen framåt. Vi pratar om vikten av att frågor som rör rasism, transfobi, funkofobi, sexism osv ska få föras av just personer som utsätts för dessa förtryck, vi litar på att dessa personer har förmågan att föra sin talan och analysera sin position i samhället. När det kommer till kvinnor i destruktiva relationer så verkar inte samma regler gälla. Varför låter vi människor som utsätts för rasism/transfobi osv komma till tals men inte kvinnor som är i destruktiva relatoner? Båda grupper har genomgått en normaliseringsprocess där våld och kränkningar tillhör vardagen?

Människorna som satt fast i Sarajevo mellan 5 April 1992 till 29 February 1996 (1,425 dagar) visste om att det var krig. Dom visste om att det var serbiska styrkor som höll staden i ett järngrepp och att deras mål var att de alla skulle dö på ett eller annat sätt. Kvinnor som lever i destruktiva relationer är inte omedvetna individer som har noll insikt i vem det är som utövar våldet och vem som är offret. Normaliseringsprocessen gör inte en människa dum, den finns där som en skyddsmekanism för att kunna överleva i en ovärdig och onormal situation. Om vi alla skulle vara medvetna om hur dåligt allting är när det är som sämst så skulle vi bli galna och inte klara en dag till, problemet är att ibland så ser situationen ut som så att en måste klara mera, en har inte alltid ett val.

Kvinnor som skyddar sina våldsamma män genom att ursäkta deras beteende gör det inte enbart för att de tror det han gör är okej eller ofarligt, de gör det för att inte riskera att dömmas som dumma och svaga. Att skydda sin förövare har väldigt mycket med en själv att göra. Sverige idag föraktar svaga. Tiggare, låginkomsttagare, psykiskt sjuka, ensamstående mammor och människor som på andra sätt inte riktigt gjort så som samhället förespråkat dvs arbetat sig uppåt och lyckats ses som misslyckade och lata. Att under rådande samhällsklimat erkänna att ens partner inte alltid är sådär underbar och fin som en visat upp för omvärlden kan betyda att en som redan utsatt hamnar i en situation där en tvingas försvara sina livssval trots att en själv inte valt sitt liv. Ingen väljer att hamna i en kass relation lika lite som någon väljer att bli ensamstående med barn, bli psykiskt sjuk eller ha en låg inkomst. Vem vill vara offret i ett samhälle som föraktar den svaga?

Om vi vill minska mäns våld mot kvinnor i samhället så måste vi börja lyssna på kvinnorna som utsätts för våldet. Vi måste ge dom en röst och lyssna på deras berättelser utan att dömma. Vi måste även inse att anledningarna till att en kvinna väljer att stanna med en våldsam man är lika många anledningar som män slår. Det finns ingen mall och det finns ingen stereotypisk nidbild av den slagna och svaga kvinnan. Kvinnor som är i destruktiva relationer är både starka och svag, ledsna och arga, rationella och orationella – precis som vilket människa somhelst som försöker få ihop sin vardag med många motgångar.