Mansrollen finns för att den ger makt och självförtroende

Det pratas ofta om mansrollen utifrån ett perspektiv där den skadar mannen och används ofta som ett argumment för att locka fler män till feminismen – “könsroller skadar ju män också, ni får ju aldrig prata om känslor!” Jag tycker det här är en intressant och viktig vinkel som bör diskuteras och analyseras men jag vill gärna fokusera på hur mansrollen även om den har mycket negativt faktiskt gynnar män i slutet av dagen.

Kultureliten har skrivit om varför mansrollen finns från ett perspektiv innifrån där tyngden ligger vid en historisk utveckling, en överlevnadstrategi. En väldigt intressant vinkel som jag tycker beskriver hur män hamnat i den roll de befinner sig i idag.  Fanny skriver om “grejer män gör” och så som jag tolkar så menar hon att de härstammar från mansrollen och efterfrågar en förklaringsmodell till mäns beteenden. Punkt nr 4 på listan Fanny skrivit tar upp följande problem: “Är tysta eller förneka sina känslor istället för att berätta vad de tänker och känner. Detta är så himla opraktiskt och försvårar verkligen mänsklig samvaro. Kan inte killar bara sluta med det? Jag lovar, ni kommer att vara älskade även om ni tar ansvar för era känslor. Det är nästan som att ni förnekar att ni har känslomässiga behov för att upprätthålla någon slags fasad eller maktförhållande.”

Precis i den punkten så tror jag makten och självförtroendet ligger. Den som kontrollerar känslorna i en relation, sina egna och andra har makten. Det är män som bestämmer hur mycket känslor som är accepterat att andra visar (väldigt tydligt i heterorelationer av olika slag) och hur mycket av sina egna känslor de väljer att visa. Jag tror att det här utvecklades ur praktiska skäl precis som Kultureliten beskriver. Ett behov av att stänga av känslor för att kunna göra de svåra valen och ta  mycket ansvar men jag tror att någonstans på vägen så märkte männen/mansrollen att det här är ett schysst och effektivt sätt att behålla makten även i relationer. För det är inte så enkelt att män förnekar sina egna känslor och lider i tysthet utan möjligheter att uttrycka sig själva, de förnekar kvinnans känslor i en relation också. Genom att vara tysta, dryga och undvikande när känslor och djupa samtal kommer på tal så tvingar de kvinnan i en roll där hon tvingas ta ansvar för sina egna känslor och hur de uttrycks men samtidigt måste hålla koll på när han har tröttnat eller tycker det blir för mycket. Mannen slipper på så sätt öppna upp pch kommunicera och har samtidigt någon som tolkar och försöker tyda honom. Det är inte svårt att se att det väldigt ofta blir krångel och missförstånd och då har mannen det priviliegium att lägga skulden på kvinnan som varit jobbig och krävande och helt enkelt ännu en gång missförstått en situation.

Den här sortens makt i relationer inger självförtroende då mannens tolkning av relationen är den rätta. Kvinnor diskuterar sina känslor och analyserar relationer med andra kvinnor i mycket större utsträckning än vad män gör med varandra. Det leder till nya infallsvinklar och mer analys men det leder också till att kvinnan är den som bär på det känslomässiga arbetet i alla relationer hon har till en man. Det gör också att hon är mer benägen att tvivla på sig själv och sina känslor/tankar då nya analyser presenteras än vad en man gör då han bara agerar utifrån sig själv utan hänsyn till någon annan.

Jag tror det här är en av anledningarna till att mansrollen fortfarande lever kvar och reproduceras: att ta och ha makt är något män lär sig från barnsben.

 

Jag blir tyst med en man, del 3 (Hur gör vi för att börja prata då?!)

Mina inlägg om Manspeak mellan kvinnor och män igår väckte många reaktioner så jag tänkte jag skulle skriva en sista del i serien. Idag väljer jag att fokusera på hur vi ska komma vidare, hur “löser” vi det här så att säga? Jag tror inte ett samhälle kan bli jämställt eller lyckligt/välmående om vi har kvinnor som inte får komma till tals och män som vägrar lämna plats. Jag förstår kvinnor som väljer att ta avstånd från män som en lösning på problemet men jag tänkte försöka komma fram till någon sorts gameplan för oss som inte riktigt känner oss bekväma med det eller redo för att göra det.

För mig så har feminismen handlat mycket om befrielse från olika normer och strukturer. Ett bra exempel på den befrielsen har varit att jag numera är väldigt neutralt inställd till mitt eget utseende, jag tycker för det mesta att jag varken är snygg eller ful, jag ser bara ut såhär. Feminismen har hjälpt mig att inse att min kropp är bra till många saker, den kan  vara till glädje för mig men även andra. Jag påstår inte att  jag på något sätt lyckats ställa mig utanför skönhetshetsen eller normerna, jag menar bara, att pga feminismen så är jag och kroppen rätt okej vänner idag, vi accepterar varandras existens och har slutat bråka om det mesta.

En annan sak som feminismen gett mig är lösningar på problem vi har som kvinnor pga män. Jag tror just den här biten kan vara svår att se för många då mycket känns överväldigande och svårt. Hur ställer vi oss utanför normen där mannen har tolkningsföreträde? Hur gör vi egentligen för att inte censurera oss själva tillsammans med en man? Hur får vi till en relation där vi från början kan säga det vi vill och känner? Det som är intressant för mig i just dessa diskussioner är när det kommer till barn och uppfostran så har vi alltid/redan svaret. Ge flickor mer plats, uppmuntra, fokusera inte på utseende istället mer på personlighet, lär pojkar att visa känslor är okej och behandla alla som individer. Jag vet att jag ger en snäv bild av feministisk barnuppfostran nu (jag har inga barn själv så feel free att komma med mer förslag eller pekpinnar). Varför kan vi inte göra allt det här med oss själva när vi nu är vuxna kvinnor och individer?

Svaret på det här är väldigt enkelt, vi är redan indoktrinerade i patriarket, det är nästan en omöjlighet att skaka av sig hela sin bakgrund, hela sin identitet som kvinna ibland och bli något helt nytt. Jag vill heller inte bli mer “manlig” i mitt sätt för att få den plats jag förtjänar, det visar bara att kvinnan och hennes sätt att kommunicera på var fel från början och behöver anpassas och bli mer maskulint för att vara värt att lyssnas på. MEN (och ja det finns faktiskt ett men och en kanske potentiell lösning här) vet ni vad vi faktiskt besitter som de flesta inte har? Vi har haft turen/lyckan/möjligheten att analysera och inse att det här är ett problem. Vi/jag har ju faktiskt den på många sätt fina och fantastiska möjligheten att inse det här, att se strukturen och inse att allt inte är vårat fel, att vi faktiskt inte alltid är fel!

Vad gör vi då med all den här nya kunskapen vi besitter? Vi måste ju liksom göra något, för mig räcker det inte bara med att veta att ett fel finns, jag vill ju fixa det, förändra, prata, KOMMUNICERA! Nej vi kan inte låtsas att vi är barn utan historia och bakgrund i patriarket men det vi kan göra är ändå att komma ihåg att det vi skulle vilja tillämpa på våra barn gäller för oss också. För mig själv så har det hjälpt att gå emot tystnaden, att säga det där jobbiga till en man, att kanske ses som jobbig och någon som nog är helt knäpp som tar upp saker tidigt men jag ser ingen annan lösning på problemet? Om män styr samtalet ute i samhället och vi är tysta, hur förändras något då? Jag tror också det är viktigt att som kvinna med den här sortens analys i bakkfickan att välja bort män som inte är öppna till att bli kritiserade eller få nya infallsvinkalar. Jag tror inte det är lätt eller att det alltid går men det är viktigt att komma ihåg att varje gång jag känner/har känt den där skammen som kommer när jag censurerat mig själv eller varit tyst så finns en viss glädje där. Glädjen i att även om jag inte alltid lyckas så vet jag att jag faktiskt ser problemet och försöker lösa något och det, det är ett riktigt stort steg på vägen!

 

Jag blir blir tyst med en man, del 2.

Jag skrev om manstalk och hur det påverkar kvinnor i samhället i mitt förra inlägg. I det här inlägget tänkte jag ta upp hur det påverkar kvinnor på ett mer personligt plan. Jag utgår från mig själv och mina egna erfarenheter men har även pratat med andra kvinnor och deras upplevelser. Jag vill den här gången fokusera på kärleks/sexuella relationer mellan kvinnor och män. Det gör att det här inlägget lägger mycket fokus på den heterosexuella och heteronormativa relationen mellan kvinnor och män som tyvärr är den rådande normen i samhället idag.

Varje gång jag möter en man som jag är sexuellt attraherad utav eller utvecklar känslor för så får jag ångest och mår skit. Det är sant, jag mår verkligen inte bra av att tycka om en annan man. Det är väldigt paradoxalt och ”fel” att erkänna det eftersom det går emot normen kring att kärlek, känslor och attraktion ska vara något positivt, något som vi njuter utav och som får oss att sluta äta (ehh ja väldigt vettigt) och bara leva på käääääääänslorna. Jag njuter inte alls av det här för att jag vet att jag förändras. Jag känner att i sällskap av män jag tycker om eller vill knulla så blir jag mindre feministisk i min framtoning för att behaga och få den uppmärksamhet/bekräftelse jag tror mig behöva. Det gör att jag konstant skiftar mellan att hata mig själv för att jag beter mig såhär och att ja, hata mig själv lite mer för att jag inte kan vara sådär självständig och självsäker i mig själv. Dessa tankar har jag alltid haft och jag har alltid utgått från att det är mitt eget fel, om jag bara kunde vara lite mer självsäker, lite mer cool, lite mer mystisk, inte så på, inte så av, lite mer glad, lite mindre krävande osvosvosv i all oändlighet så skulle dessa negativa känslor försvinna. Fast när jag tänker efter…..jag är fan inte så osäker, det är inget fel på min självkänsla alls…när jag INTE tycker om eller är attraherad av en man, så hur hänger det här ihop egentligen? Vad är det som händer egentligen och varför är det inte kul och lättsamt med något (kärlek och känslor) som hela samhället verkar tycka är skitbra? Problematiken ligger hellre aldrig i att jag är olyckligt kär eller att mina aspirationer för att få ligga är obesvarade, det får jag för det mesta så vad är egentligen problemet? Liksom, varför är jag inte kåt och glad när jag både får uppmärksamhet och sex?

Jag tror att för mig och många kvinnor så beror det här på att vi tvingas in i ett maktspel där vi alltid kommer förlora i jämförelse med mannen. Det ses som manligt att hålla på känslorna, att vara den som tvekar inför en relation, att vara den som behöver tid för att definera något. Det gör att vi som kvinnor alltid måste tänka kring hur och när vi kan visa våra känslor, tankar, ideer, ja, oss själva?! Det gör att vi blir parten som analyserar och försöker föra relationen vidare medan män bara tar emot den färdiga produkten (våra känslor och vår analys och slipper tänka på den biten själva) men samtidigt har makten att agera utifrån det vi visar. Kvinnor har i mycket mindre utsträckning möjlighet att agera då de är upptagna med att tänka kring hur de ska göra för att inte framstå som för mycket, för litet, för jobbiga osvosvsv i all oändlighet igen.

Många skulle nu nog säga att ”nej min relation ser inte ut så” eller ”du får faktiskt lösa det där själv och inte spela något spel” men riktigt så enkelt är det aldrig. Vi kvinnor är sedan barnsben programerade till att ta mer ansvar för allas känslor och att utföra det känslomässiga jobbet i en relation att om vi bara skulle sluta upp med det skulle många relationer helt enkelt krascha och social anarki skulle uppstå (okej det kanske inte är en dålig ide trots allt!). Lösningen för mig har mer och mer börjat bli att helt enkelt tidigt tala om vad jag behöver för att känna mig trygg. Det må ses som krav, det må ses som press men jag känner att jag hellre lever utan en viss man en med honom där jag konstant måste kompromissa och ta mindre plats.

Jag blir tyst med en man.

Läste precis det här blogginlägget http://jaylazkar.se/vardagsfeministisk-aktivism-vagra-forsta-en-cis-man/  av Jaylazkar som handlar om manstalk och hur män styr samtalet i samhället och på det sättet alltid styr över kvinnor. Det berörde mig på ett plan som  känns väldigt obekvämt. Först blev jag arg och tyckte hon var rätt dum i huvudet eftersom hon var så extrem och jobbig men någonstans inom mig visste jag att det ändå inte var rätt. Jag försökte också rationellt förklara hennes inlägg för mig själv (dvs hitta anledningar till varför det inte gäller mig) men den förklaringen kändes inte heller hundra. Det som egentligen hände inom mig när jag läste det här var igenkännande och med det kom skammen som ett brev på posten. Jag ska försöka förklara varför.

 Jag tror alla kvinnor märker att något förändras när de möter en man, det behöver inte alltid vara inom en kärleksrelation utan kan appliceras på alla sorters relationer mellan män och kvinnor i samhället. Hur många gånger händer det inte att vi som kvinnor under samtal med män förmildrar våra åsikter och känslor? Jag märker det hos mig själv då och då. Jag vill exempelvis egentligen säga ”alla män förtrycker kvinnor” men det som kommer ut efter att det gått igenom min censur ventil är ”ja alltså, alla män förtrycker ju men vissa mer och vissa mindre men det  betyder ju inte att du ska må dåligt över det, ta det inte fel utan det betyder ju bara att du som man har vissa privlegier som jag inte har typ men det gör dig ju inte till dålig på något sätt, du kan ju inte hjälpA det!! (medan jag pratar såhär så kan jag höra mig själv skrika MEN VAD FAN HÄNDE HÄR, DET ÄR JU INTE VAD DU TYCKER EGENTLIGEN, KOM IGEN NU FÖR FAN).

Vi försöker anpassa vårat språk och våra åsikter på ett sätt som inte kommer uppröra mannen eftersom det då blir så jobbigt och vi vill ju så väldigt gärna INTE vara jobbiga. Den jobbigaste känslan som finns är just känslan av att  vara jobbig, för krävande, i vägen. Många av oss undviker det för det får så tråkiga konsekvenser. Vi förlorar uppmärksamheten eller den ”goda viljan” att bli lyssnade på som jag får känslan av att många män tillämpar. De lyssnar på oss inte för att det kommer naturligt utan för att det är ett aktivt val de gör. För kvinnor så sitter det djupt i ryggmärgen att lyssna på en man och ta till sig det han säger eftersom vi inte har något annat val vilket män däremot har. Om en man väljer att inte lyssna på en kvinna, att förkasta hennes argument, tysta hennes röst genom att säga – jag håller inte med, det här gäller inte mig eller jag är inte så som du beskriver så får det inga konsekvenser. Det får inga konsekvenser eftersom de får konstant bekräftelse av samhället där andra män som visar att det här är ett accepterat beteende. Män har makten att välja medan vi är tvingade att förhålla oss till mannen och försöka få fram våra redan då urvattnade åsikter och känslor för att fortsätta bli lyssnade på. Det är det här som kallas för tolkningsföreträde, makten att kunna välja vem du lyssnar på utan att det får några somhelst negativa konsekvenser för dig själv.

Varje gång det händer, varje gång jag blir lite tystare, lite mer försiktig, framför mina åsikter på ett lite mer ”snällt” sätt så skäms jag. Jag skäms för att jag inte är starkare, jag skäms för att jag inte bara skiter i allt och kör på och bara är mig själv. Framförallt så skäms jag för att jag fortfarande har en önskan om att bli omtyckt av ”mannen”.