Djur har ingen plats i intersektionell analys.

Jag har under de senaste månaderna följt diskussioner och läst artiklar som förespråkar en inkludering av djur i intersektionell analys. Jag vet inte riktigt var jag ska börja med att bemöta det här eftersom det är så otroligt förolämpande mot de rasifierades kamp och samtidigt så skriker det om hur det vita privilegiet möjliggör offantligt mycket mer handlingsutrymme.

Så jag börjar om från början, med varifrån “intersektionalitet” egentligen kommer ifrån. Intersektionalitet är inte en vit “uppfinning” utan den härstammar från den svarta feminismen och kom till som ett medel för rasifierade kvinnor att inkludera sig själva i den alltför vita medelklass feminismen. Intersektionalitet är ett teoretiskt hjälptmedel för att beskriva och analysera hur olika diskriminerande maktordningar/förtryck samverkar i ett samhälle. Rasifierade var alltså inte en naturlig del av feminismen utan var exkluderade tills begreppet och konceptet kring intersektionaliteten utvecklades. Precis som med alla förtryck här i världen så måste den förtryckta gruppen kräva och slåss för sin plats för att få mer makt. När vita djurrättsförespråkare då tar ett begrepp som rasifierade myntat för att beskriva sin situation och hävdar att det passar djur så är det rasistiskt. Indirekt så är det att visa på att rasifierade inte är kapabla att föra sin egen kamp utan vita måste göra det åt dem på samma sätt som människa måste föra kampen åt djuren som inte kan föra kampen själva.

Jag kan förstå tanken bakom att likställa djur och människor som lika kapabla till att känna känslor och lika värda. Att det då inte är negativt att jämföras med djur. Problemet är att det här är ett så otroligt naivt och blint perspektiv. Med “vita ögon” så ser det kanske inte ut som så farligt eftersom vi är alla tillsammans på den här planeten och därmed lika värda? Fast, nu är ju inte verkligheten som sådan. Vi är ju inte alla lika värda. Vita värderas mer och har mer värda än rasifierade i världen. Rasifierade jämförs fortfarande med djur för att ses ner på, framställs som mindre intelligenta. Det är ett verkligt problem idag och det går inte att rycka jämförelsen mellan rasifierade = djur ur sina historiska rötter. Det är fortfarande aktuellt idag. Oavsett vad vi anser om djurs lika värde så går det inte att komma ifrån att även de mest intelligenta djuren stannar på ungefär samma nivå som en genomsnittlig människa som är runt 12 år gammal. Djurs kapacitet sträcker sig inte längre än så. Jämförelsen mellan rasifierade och djur blir så otroligt skev och förolämpande då det fortfarande är ett sätt att säga att rasifierade är sämre utvecklade och alltid kommer vara det. Rasifierade har historiskt sätt alltid jämförts med djur, hur kan en då idag tycka det är okej att ta ett verktyg som används av rasifierade för rasifierade för att slå sig fri från förtryckt av vita  och återigen jämföra rasifierade med djur? Det är verkligen att sparka nedåt på en grupp som redan lider av så många förtryck.

 

Att jämföra rasifierades kamp med djur har otroligt starka och rasistiska historiska rötter som existerar än idag då rasifierade rent historiskt sätt behandlats som djur. Den här bilden är tagen när vår mormor levde liksom, kanske även våra föräldrar! Det är inte ett problem som längre inte existerar.

En annan aspekt angående det här som jag inte riktigt förstår är: var i den intersektionella analysen skulle djuren få plats? Ska rasifierade tillämpa intersektionell analys som inkluderar djur när de utsätts för sexuell rasism? Eller ska vi kanske prata om djurens rätt när rasifierade kämpar för mer arbetstrygghet jämfört med deras vita kollegor? Vi kanske ska prata om djuren när vi talar om det rasistiska våldet och hoten så många lever under idag i Sverige? Rasifierade transkvinnors rätt att känna sig trygga i offentliga miljöer?  Att vara vit idag (oavsett könstillhörighet) ger en mycket mer handlingsutrymme som andra grupper i samhället inte har. En kan tala om djurrätt utan att kapa rasifierades kamp som fakiskt har ett specifik syfte och en specifik kritik. Vita människor måste inse att det är en otrolig skillnad på att välja sina kamper och att drabbas av olika förtryck vilket gör att en tvingas ta kampen för att överleva. Handlingsutrymmet minskar avseevärt ju mindre kamper en har att välja mellan själv. Att jämföra köttätare med nazister/rasister (ja, jag har hört och läst det flera gånger) och hävda att det bara handlar om olika sorters förtryck är bara extremt verklighetsförvrängt. Alla har inte samma utgångspunkt, alla kan inte göra allt så sluta låna från olika förtryck och tillämpa det på din egen valda kamp. Jag tycker det här är en otroligt liberal och självisk syn på samhället.

Nu när jag ändå är igång. Kampen för djurens rätt förs ofta på väldigt sexistiska och rasistiska grunder.

Bilder lånade av: Vardagsrasimen.wordpress.com

Rasifierade som generellt anses ha mörkare och mer “exotiskt” hud används ofta som modeller i kampanjer för djurens rätt. Det här förstärks ofta genom att måla deras hud med olika djurmönster. Budskapet  “exotisk hud dödar” kanske är menad att handla om ormar och andra djur men det är ju en verklighet för rasifierade idag. Rasifierade trakasseras och dödad enbart på grund av deras hud. Bara för att något är en gimmik så betyder det inte att den inte anspelar och gör narr av en krass verklighet för andra. Det är alltid rasifierade som sätts i den rollen vilket ännu en gång är problematiskt då jämförelsen med djur görs. Tänker vi tillbaka på slaveriet så ser vi ju att anledningen till att vita kunde rationalisera sitt förtryck då var för att de inte såg rasifierade som bättre än djur. Det här synsättet kvarstår och det förstärks av djurrättskampanjer som dessa. Den här synen på rasifierade som dumma djur reproduceras nu även också av vita som snor ett verktyg som intersektionalitet och använder det mot rasifierade och därmed tar ifrån dom makten att frigöra sig själva och bli mer inkluderade i den feministiska diskursen.

Sist men inte minst. Att föra kampen för djurens rätt är inte på någt sätt det som jag ställer mig emot. Jag vägrar dock gå med på att rasifierades kamp likställs med djur. Jag vägrar gå med på att vita privilegiade människor använder sig av verktyg så som intersektionalitet som är till för rasifierade. Det är enbart rasistiskt, verklighetsfrånvänt och rent ut sagt otroligt korkat. Vill en analysera och problematisera kampen för djurens rättigheter kanske kritik mot kapitalismen (och inte mot rasifierade som likställs med rasister/nazister) är en bra ände att börja i? Att göra det som alltid gjorts: jämföra rasifierade med djur är definitivt inte rätt väg att gå.

 

 

 

 

 

Religionsförakt går hand i hand med kvinnoförakt och rasism.

Det är socialt acceptabelt att hata religion. Det här hatet manifesterar sig ofta i en oro/kritik kring hur kvinnor och andra utsatta grupper behandlas i religionens namn. En annan aspekt av religionshatet ligger i att människor som anser sig tillhöra en religion (lägg märke till att det spelar väldigt liten roll hur religiösa dessa människor är eller hur mycket de faktiskt utövar sin religion) anses vara ologiska, obildade, konservativa vidskepliga, dumma och allmänt sämre än logiska och rationella ateister. Ateister har insett att det här med religion och andlighet bara är en massa trams folk använder sig av för att de inte vågar se “sanningen”. Det här är en väldigt klassisk marxistisk syn på världen och omvärlden. Den klassiska marxistiska teorin (marxistisk teori har hunnit utvecklas ett par vändor sen Marx och Engels fick feeling och skrev sina böcker) bygger på att vi måste göra oss av med våra religiösa föreställningar för att inse att vi är förtryckta och i förlängningen så kommer revolutionen och samhällsutvecklingen ske. “Religion är opium för folket” är ett rätt känt citat som avänds där Marx ser religion som ett medel för att hålla de omedvetna massorna i shack. Den här synen på religion lever kvar än idag och dess följare består mest av vita medelklass män som fattat det här med att vi måste göra oss av med vårt falska medvetande för att kunna se samhället och livet för vad det verkligen är.

Religionsförakt är också starkt kopplat till rasifierade kroppar i samhället. Religionskritiker är mycket mer benägna att kritisera en utländsk kropp med drag från mellanöstern och anta att den personen är mer religiös än vita kroppar som är byggda på en kristen värdegrund. Vita ateister ger sig för det mesta på Islam och anser att Islam är en kvinnoförtryckande religion med förlegade ideer om samhället, inskränktar på individens frihet och rent allmänt inte hör hemma i ett demokratiskt och västerländskt samhälle där vi faktiskt kommit ett steg längre. Det är just det, ett steg längre. Många ateister anser sig vara snäppet högre på evolutionsstegen eftersom de har utvecklats från att vara simpla människor som dyrkar gudar och utför religiösa ritualer till varelser som “kan tänka själva” och faktiskt se världen för det den egentligen är.

Problemet med det här resonemanget är att det är lika kvinnoföraktande och rasistiskt ibland så som extremister på den religiösa kanten kan vara. Jag ska förklara varför. Det är kvinnorna i en familj som upprätthåller religionen, håller den vid liv. Det här har egentligen väldigt lite med religion att göra men mycket av det som anses religöst utövande idag är samtidigt kvinnogöra. Det är kvinnor som planerar, fixar med maten, bjuder in folk, planerar presentinköp, tar hand om barnen osv under alla högtider. Julen är som stressigast för kvinnorna eftersom de har hand om julstädningen, maten, underhållningen, gästfriheten och att faktiskt hålla kontakt med alla andra som hennes familj ska fira jul med. Det är ingen skillnad i andra religioner. Det är också kvinnorna som håller religiösa värderingar vid liv så som att vända andra kinden till för att hålla en destuktiv relation vid liv, ta hand om barn och hem i större utsträckning och helt enkelt visa mer känslor och vara mer känslosam i det dagliga livet. Vi ser det kanske inte men mycket av kvinnorollen i Sverige idag vilar på en kristen värdegrund där kvinnan är passiv och omhändertagande medan mannen är aktiv och ledande.

Ateister som kritiserar religion missar ofta att de själva lever ut en väldigt religiös värdegrund. Kvinnor dubbelbestraffas för sina kvinnliga egenskaper på så sätt att samhället kräver att kvinnan är mer passiv, känslosam och omhändertagande men samtidigt så ses hon ned på för att hon inte är lika rationell och ser världen “för vad den är”. Den religiösa gruden vi har i Sverige är den som håller upp den makt män har: att då håna religion är att håna de egenskaper och värderingar som faktiskt validerar de strukturer och normer vi har mellan kvinnor och män. Att håna och hata allt som på något sätt skvallrar om religion är att också håna kvinnors egenskaper som bygger på omhändertagande, uttryck av känslor och att hålla ihop relationer, egenskaper som vi behöver, egenskaper som faktiskt är positiva och inget som förtjänar hån och nedsättande kommentarer.

Att analysera den kristna värdegrund vi har i Sverige är självklart inte fel och något som kanske måste göras för att vi ska få bukt på den hederskultur vi har i västvärlden exempelvis men problemet är ju att det inte är den krista värdegruden som kritiseras. Det är Islam och muslimer som får ta den stora andelen av kritik. Det är här rasismen kommer in. Vita ateister kritiserar andra kultur och religioner och med det framstår de som mer upplysta. Det här gör att en avskärmar sig från all kritik genom att säga “ja men jag är bara emot religion, jag är kritisk mot Islam inte mot folket” samtidigt som en själv lever ut vissa religiösa värderingar som faktiskt håller många grupper förtryckta. En annan aspekt av kritiken mot Islam är ofta att den är väldigt mediapåverkad och onyanserad. “Ja men är hedersmord, våld, förbud och kvinnoförtryck något vi ska uppmuntra i Sverige”? är en kommentar jag fick sist jag diskuterade det här med en ateist. Självklart ska vi motverka sånt men att applicera hedersmord, våld, förbud och kvinnoförtryck på en grupp, att till slut göra det synonymt med människor som har arabiska drag är faktiskt inget annat än rasism. Att se varje muslim som en bakåtsträvande barbar är inte särskilt antirasistiskt. Det är att missa att alla dessa saker faktiskt förekommer i Sverige också och inte har något med en specifik religion, kultur eller tradition att göra utan ofta handlar om en väldigt taskig kvinnosyn, en kvinnosyn många svenska män själv bär på.

Jag tycker alla ateister/religionskritiker/motståndare/hatare ska kliva ned från sina höga hästar och granska sig själva. Består din kritik mot religion och människor som utövar den enbart av att göra narr av människor från en viss kultur eller att klanka ned på obildade för att “de inte vet bättre” så är du kanske själv inte så upplyst. Att länka allt dåligt som sker i samhället till att muslimer eller andra grupper är dumma i huvudet och en själv är så upplyst låter väldigt likt de religiösa extrermister en själv är så rädd för och hatar. Marxistisk teori har också utvecklats sen Marx pratade om falskt medvetande, det kan vara så att det inte finns någon absolut sanning och att vi behöver ett medvetande för att överleva men det kan vi prata om i nästa inlägg.

 

Ett litet tillägg: Att inte tro på något och att inta ha en religon en tillskriver sig själv är självklart inte det som diskuteras i texten.

 

 

Ondska är inte något som andra sysslar med.

Det har pratats om hur en normaliseringsprocess pågår inom politiken vilket leder till att vi accepterar mer och mer rasism i samhället. Jag har funderat över varför den här processen sker, hur blir egentligen våld, hat och rasism något “normalt”? Hur blir människor, grupper och till slut hela samhället mer “ondskefullt”? Vi håller ju alla med (ja, jag hoppas att majoriteten tycker så fortfarande) att Hitlers Tyskland inte är en välfärdsmodell att sträva efter och ändå så sveper starka högervindar över Sverige? Vi har egentligen alla samma startpunkt: våld mot oskyldiga, rasism och hat är dåliga företeelser. Väldigt få skulle nog faktiskt vilja leva i ett samhälle där våld, hat och rasism är vardagliga inslag i allas liv. Ändå är det den utvecklingen vi är påväg emot.

Det sker en farlig polarisering mellan de “goda” och de “onda” i samhället idag. Kristina Wicksell skriver om normaliseringsprocessen som skett angående rasismen i sitt inlägg och tar upp våldsamma relationer som exempel. Det går att applicera samma exempel när vi pratar om polarisering. En av anledningarna till att kvinnor stannar i destruktiva och våldsamma relationer är inte enbart för att våld och hot blivit vardag, normaliserats men också för att det finns ett “vi mot dom” tänk i relationen. Mannen är inte “ond” utan bara missförstådd, det är “dom andra” som är de onda och dåliga, dom som faktiskt slår hårdare, dom som dödar sin partner. En polarisering har skett där en ser sig själv och sin relation som “god” oavsett vad ens handlingar säger eller visar.

Polarisering sker inom politiken idag också. Problemet är bara att folk som röstar på rasistiska partier idag ogärna ser sig själva som onda eller dåliga. Jag är fullt övertygad om att rasisterna inte ser sig själva som rasister utan som de goda som försöker bevara Sverige svenskt eftersom de “onda” invandrarna hotar med att ta över. Det gör också att dessa personer är helt blinda inför fakta och bara ser sin egen sanning, dvs bara accepterar information som redan stödjer ens egen världssyn.

Normaliseringsprocessen kan inte ske utan en polarisering men en polarisering kan bara leva och frodas där självinsikt saknas. Rasismen är så pass utbredd i Sverige idag eftersom alla är övertygade om att rasism är något som dom andra sysslar med. “Det jag gör är inte rasism eftersom jag inte är ond.” Precis som exemplet med paret i den desturktiva relationen så ser en inte själv när en faktiskt utför rasistiska handlingar eftersom det finns en syn på att “riktig rasism” är den rasismen som faktiskt deporterar och dödar människor på grund av deras bakgrund. Vi missar att rasismen är närvarandra överallt eftersom den är ett strukturellt problem = ett problem som finns överallt i olika former och i olika grader. Jag tror också att vi polariserar oss själva som individer. Även om vi för det mesta gör bra saker så kan vi göra skada och även personer som för det mesta skadar andra kan då och då göra en bra saker. Det jag försöker komma fram till är att det är väldigt farligt att se sig själv som genomgod och bli defensiv så fort kritik riktas mot något en gjort eller sagt. Resultatet blir att antigen så är vi onda eller goda, vill väl eller vill illa och jag tror inte det här sättet att se på sig själv och sin omvärld hjälper att bekämpa rasismen som växer och frodas framför oss alla.

Ondska är inte en tröskel vi kliver över. Innan vi hamnar där så har vi alla gått igenom en normaliseringsprocess och en polarisering. Det finns inget vägskäl som skiljer de goda från de onda. Det finns bara ett samhälle där vi alla lever tillsammans. Vill vi bekämpa rasismen så måste vi göra det både med självransakan men också med fler gråskalor än vad vi har idag.

Varför är Cultural Appropriation (CA) ett problem?

Jag har valt att skriva det här inlägget för att CA fortfarande är ett fenomen som verkar förvirra en del och göra andra arga där de krampaktigt försvarar sina buddhastatyer, dreads och orientaliska mattor. Låt oss få en sak klart först innan jag fortsätter: Nej, jag eller någon annan rasifierad kan inte förbjuda dig att använda saker ur andras kulturer som en ”kul och snygg grej”. Det går inte, du är fri att göra precis som du vill. Självklart kommer jag rynka på näsan och tycka du är rätt dum men mer skada än så kan jag inte göra. Däremot kan jag skriva det här inlägget och försöka belysa problemet med att människor från privilegiade och dominanta kulturer ger sig rätten att ”ta över” delar av underprivilegiade och förtryckta kulturer. Here we go.

Cultural Appropriation (CA) är ett relativt nytt begrepp i Sverige som importerats från USA. Det finns flera olika definitioner som beskriver vad CA egentligen betyder och står för men jag väljer att beskriva det med mina egna ord:  CA syftar på när en person eller grupp “tar över” eller imiterar delar av en annan kultur. Det här kan ha en negativ effekt i situationer där en dominant kultur tar över och tillämpar en minoritets kultur och gör den till sin egen. Kulturell appropriering kan ske på många olika sätt. Problematiken ligger i att en kulturell företeelse kan försvinna och/eller förlora sin mening efter att den tagits upp av en dominant kultur.

En diskussion om CA och dess vara eller icke vara är aldrig komplett utan en grupp (vita) människor som påstår att kultur äger ingen, globaliseringen är här!, allt är allas, vi har FB, Twitter, saker sprids som aldrig förr, vi influeras av hela världen och hela världen influeras av oss, lets all just get along and love each other typ. Jag håller med er, vilken fin världssyn att ha NÄR EN REDAN ÄR HÖGST UPP I DEN EKONOMISKA OCH KULTURELLA HIERARKIN I VÄRLDEN. Det är väldigt enkelt att se det som att kultur och kulturyttringar äger ingen eftersom den vita västerländska världen i flera århundranden tagit sig rätten via kolonisering att ta över andra länder, kulturer och dess rikedomar samt skapa den vithetsnorm vi har idag, som skapade den rasism vi har i vår vardag idag. Alla kulturer tillhör den vita kulturen eftersom den vita kulturen har tagit alla kulturer med våld. Att använda argumentet om globalisering blir inte bara skevt men också otroligt naivt.

När Miley Cyrus gick ut och twerkade (approprierade afrikansk dans) så var det väldigt många som inte kunde se hur ”att dansa” kunde vara CA och ännu mindre rasistiskt. Det pratades också mycket om att hon faktiskt ”hyllar” en kulturyttring och gör den mer populär. Det är precis där problemet ligger, att Miley som vit och privilegiad kvinna är den som får credd och gör en dans som från början tillhört svarta till någon mainstream och populärt. Det är att ta tolkningsföreträde, det är att inte inse att en som vit faktiskt har den otroliga makten att ta någons kultur eller en del av en kultur och göra den till sin egen. Twerking associeras nu med Miley, en vit tjej men ingen som helst koppling till den kultur hon tagit efter. Det är den makt en som vit har i världen och är en inte medveten om den makten så bidrar en själv till både direkt och indirekt rasism i samhället. Om vi fortsätter med twerking som exempel, den sortens dans fanns långt innan Miley ställde sig på scen men blev aldrig mainstream eftersom den just dansades av svarta människor. Dessa människor hade själva inte makten att göra sin dans till något mainstream på sina egna vilkor. Rasifierade har helt enkelt inte makten att hylla sig själva, att få visa sin kultur på det sätt som känns bekvämt för dom. För att en kultur/kulturyttring från en icke vit västerländsk kultur ska kunna bli känd och för att den ska bli ekonomiskt fördelaktig så måste den först ”bli vit”, dvs användas och brukas av vita människor som sedan tjänar på den kulturen.

Jag vet inte, men tycker ni inte att dessa argument som argumenterar för CA och ser det som något positivt låter väldigt likt de argument antifeminster använder sig av? Kulturer går inte att äga, globaliseringen är här och vi sitter alla i samma båt i världen låter misstänksamt likt ”vi är alla människor, vi är alla förtryckta på något sätt och vi måste jobba tillsammans, inte dela upp oss i vi och dom som feminismen gör idag”. Vita feminister idag använder sig av precis dessa argument när CA kommer på tal, att det är svårt att veta vad som är CA exakt och att vi alla påverkas av det. Det är lite samma sak som att påstå att könsförtryck är svårdefinierat och att vi nog alla påverkas av det på ett eller annat sätt. So what? tänker jag varje gång någon påstår att ett begrepp är ”svårt” eller ”krångligt”. Det är väldigt likt att totalt förbise strukturer och normer vi har idag som gör att kvinnan är underlägsen men att också andra kulturer kan vara det. Hur många gånger har vi inte hört män säga ”jag är ingen sexist, jag älskar och respketerar alla kvinnor” samtidigt som hen uppenbarligen är en sexist? Hur många gånger har vi inte hört män förklara hur de beskyddar sin flickvän från andra män och samtidigt hyllar sin mamma som ett helgon? När vita påstår att de ”hyllar” andra kulturer genom att bära ett visst klädesplagg eller dansa en viss dans så gör de precis samma sak som dessa antifeministiska män gör: visar att kulturen de ”hyllar” redan står i underläge eftersom de inte tillåter att människor som har kopplingar till den kulturen att själva få hylla den eller visa upp den. De sätter sig i en privilegiad position där de blir talespersoner för en kultur som inte är deras, precis som män blir talespersoner för kvinnors hyllningar.

Precis som med könsförtryck så är CA en företeelse och ett begrepp som är mångfacetterat. Det finns ingen förklaring eller analysmodel som passar alla. Argumentet ”men jag känner faktiskt folk från Jamaica som tycker det är okej att vita har dreads” eller ”jag känner till varför hamsan används i länder den kommer ifrån” är lika logiskt som när en man påstår att könsförtryck inte finns för att han känner kvinnor som bara vill vara hemmafruar och tycker män ska styra. Att som vit konstant göra rasifierade till talespersoner för alla kulturer som inte är västerländska är lika skevt som när män vill att en kvinna ska förklara för dom precis vad som är sexistiskt. Det finns ingen regelbok, det finns ingen hemlig kommitté bestående av rasifierade som sitter och bestämmer vad som är okej eller inte för vita människor att göra. Däremot så finns det förtryckande normer och strukturer en kan titta på för att lära sig mera. En kan läsa på om CA men välja skribenter som är rasifierade och vet vad de pratar om. Jag kan helt ärligt inte svara på om det är okej att du har dreads, använder en hamsa eller har en bönematta hemma hos dig, jag vet inte helt enkelt inte. Vissa saker kan jag spontant känna är fel om de på något sätt är relaterade till min egen kultur men varje gång en rasifierad person påpekar att något är CA så möts den av ”men jag vet ju vad betydelsen är och jag tycker den/det sprider ett fint budskap” osv osv. Precis som män försvarar sin rätt att behandla kvinnor på ett visst sätt så försvarar vita sin rätt att använda sig av andras kulturer på det sätt som passar som bäst för tillfället.

Individualismen har gått för långt.

Att konstant tvingas ”bevisa” att normer och strukturer existerar är nog en av de mest frustrerande sakerna jag och andra feminister utsätts för. Varje gång jag skriver om en strukturell företeelse eller tar upp en förtryckande norm så är det alltid en del som påstår att just den här normen eller strukturen inte existerar eftersom de personligen inte upplevt den eller inte känner igen sig i alla delar av beskrivningen. Det är självklart helt rimligt att vi alla inte har samma upplevelser och erfarenheter men jag förstår helt ärligt inte hur någons avsaknad av ett specifikt förtryck eller upplevelse leder till slutledningen att den strukturen eller normen inte existerar alls?

Jag tror att det här delvis beror på det alltmer individualistiska samhällsklimatet vi lever i. Det råder en övertro kring sina egna upplevelser, dvs en tror på bara det en själv sett, hört, upplevt och känner till. Det här synsättet, att sätta sig själv och sin världsbild i centrum gällande allting, att ha det som enda utgångspunkt gör det inte bara omöjligt att se sina egna privilegier men det förminskar förtryckta gruppers upplevelser. Det här leder till att strukturer och normer gång på gång befästs och reproduceras.

Bara för att du inte känner igen en beskrivning av en situation eller inte har upplevt något själv så betyder det inte att det inte finns. Jag har personligen aldrig upplevt hur det är att vara man och växt upp med förväntningen om att alltid vara stark och tron att det är fult eller en svaghet att gråta och visa känslor. Jag har ingen erfarenhet av hur det är att vara man men det vore rätt oförskämt av mig att påstå att en problematiskt mansroll inte existerar idag. Eller ännu mer frustrerande ibland, att hävda att mansrollen inte alls är ett problem eftersom jag själv kan komma upp med enstaka exempel där kvinnor behandlats likadant så därför drar jag slutsatsen att män inte lider specifikt i egenskap av att vara män i dagens samhälle. Jag tog mannen och mansrollen som exempel just nu men det här synsättet kan appliceras på alla grupper i samhället: rasifierade, fattiga, kvinnor, trans*personer osv.

För att få en ökad förståelse kring sina privilegier och andras förtryck kan en inte alltid applicera sin världsbild på alla situationer och förvänta sig att världen alltid utgår ifrån och existerar utifrån en själv. Då har individualismen gått för långt. Ingen förändring av normer eller krossande av strukturer kan ske om alla enbart tror på det de själva upplever och förkastar allt annat. Vår egna världsbild är en högst subjektiv och liten del av samhället. Ju mer privilegier en har desto mer förtryck kan en förneka eftersom en faktiskt inte upplever det själv! Jag förkastar inte personliga erfarenheter eller upplevelser men jag tycker inte en kan använda sig av sina personliga upplevelser eller avsaknaden av upplevelser för att förneka ett förtryck, norm eller företeelse en grupp beskriver att de upplever. En bör vara försiktig med att anta att hela samhället med allt det innebär får plats i en persons subjektiva och personliga bedömning av sin egen verklighet.

Den felprogrammerade kvinnan

Kvinnan, som en socialt konstruerad varelse är beroende av smärta.* Jag har innan skrivit om kvinnokroppen och hur kvinnan förväntas leva med fysisk smärta eftersom den kvinnliga kroppen i ett patriarkat bort prioriteras till en passiv istället för en aktiv varelse innan. Vi pratar ofta om hur skeva skönhetsidealen är i samhället och hur kapitalismen tvingar oss att investera mer och mer i våra kroppar men vi pratar inte lika ofta om hur skeva idealen är när det kommer till kvinnans känsloliv, vi pratar inte om hur kvinnor görs beroende av smärta i sina relationer till män.

– Följ ditt hjärta! Känslor kan en inte styra över! Älskar du honom så är det ju rätt! Jag skulle våga påstå att varje kvinna någongång fått dessa råd eller uppmaningar när hon berättat om kärleksbekymmer eller problem hon har i en relation med en man. Problemet med det dessa råd är inte själva uppmaningen att någon ska följa sitt hjärta eller faktiskt göra det som känns rätt just då utan problematiken ligger i att kvinnor förväntas förändra mannen, förändra hela relationen och i slutänden göra våld på sig själva. Dessa ”relationsråd” kommer oftast efter att kvinnan beskrivit olika situationer där hon blivit illa behandlat av en man men ändå så förväntas hon ge honom en chans till, och en till, och en till, för det viktigaste är ju ändå att hon älskar honom. Då löser sig allting!

Om det är något alla kulturer har gemensamt i världen så är det att kvinnans kärlek och omtanke övervinner allting. Skillnader förekommer självklart men det är det idealet som råder: är han elak så försök igen, han kommer inse att du älskar honom och att det är dig han vill ha. Jag tycker det här är väldigt problematiskt och att det gör oss beroende av smärta. Jag tror att en som kvinna i ett patriarkat förväntas lida för kärlekens skull, det är så det ska vara, precis så som mens och sex ska göra ont, det har normaliserats så har vi normaliserat kvinnans psykologiska smärta i relationer till män. Den här tron på att kärlek måste göra ont, vara passionerat och en måste nästintill bli besatt av en man för att det ska vara äkta kan ge och ger permanenta skador.

Vi har som kvinnor blivit felprogrammerade från början. Vi indoktrineras från barnsben att om pojkar är elaka mot en så är det för att de gillar en. Vi ser självuppoffrande kvinnor i filmer och böcker som får mannen till slut, vi ser hur våra mödrar, systrar, vänner, grannar osv offrar sig själva för kärlekens skull, hur det viktigaste är att följa sitt hjärta oavsett hur stor den psykologiska skadan kan blir. Det finns ingen som någonsin säger – Stopp! Ibland är hjärtat en jävla idiot som borde hålla käft! Följ ditt förnuft, gör inte våld på dig själv, bara för att du känner något så betyder det inte att du borde fortsätta en destruktiv och skadlig relation. Vi fått lära oss att det är normalt att kärlek gör ont och därför ser vi sällan andra möjligheter till att leva utan den smärtan i en relation. Det är nästan som ett beroende eftersom vi lär oss att hantera mer och mer smärta i relationer till män vilket också gör att vi inte riktigt vet hur vi ska ingå i en relation till en man som är jämställd och utan att vi gör våld på oss själva.

Det är här felprogrameringen ligger i. Vi fastnar i destruktiva relationer, vi indoktrineras in i relationer där svaret alltid är kärleken och känslorna. Gör det ont så är det ett tecken på att kärleken är så pass stark och är han elak så gäller det bara att visa mer kärlek och vara där för honom. Vi måste inse att kärlek och romantiska känslor inte ska göra ont, kanske är det ett varningstecken om du konstant kompromissar med dig själv och går omkring med en klump i magen? Kanske är det dags att vi inser att det hjärtat vill inte alltid är bra för mig som person.

*jag vill förtydliga om att jag pratar om kvinnorollen i allmänna termer nu, jag förstår att det finns individuella skillnader mellan människor.

Feminismen är inte en homogen rörelse.

Feminismen är en väldigt bred och inkluderande ideologi/rörelse/sätt att leva på. Det räcker i princip med att vilja ha jämställdhet mellan könen för att räknas som feminist. Det som skiljer feminister åt är tillvägagångssättet: hur vi ska uppnå jämställdhet. Det här är inte på något sätt ovanligt, det finns olika inriktningar i varje ideologi, filosofi och religion i världen. Problemet med feminismen är att den riktar sig till kvinnor och värnar om frågor som rör kvinnans rätt i samhället vilket gör att den inte döms på samma sätt som andra politiska ideologier t.ex..

Feminismen kritiseras för att vara splittrad så fort kvinnor inte håller med varandra i allt enbart i egenskap av att ha samma kön. Det jag undrar – varför är det här en dålig sak? Feminismen är så bred och täcker upp så många olika delar och nivåer av samhället, utmanar normer och strukturer på så många olika sätt, det vore orimligt att se ordet ”feminism” som något annat än ett paraplybegrepp som innefattar olika riktningar och flera vägar att gå. När får vi egentligen höra att någon är en dålig kristen för att en katolik kritiserade en protestant, de delar ju samma religion, är de inte splittrade om de inte håller med varandra och kritiserar varandras synsätt? Varför ses inte högern som splittrad när en moderat kritiserar någon från Sverigedemokraterna?

Det blir väldigt lätt att förkasta en hel ideologi om en tror det är en homogen grupp än om en faktiskt ser nyanser och skillnader. Det handlar om att få mer makt genom att förminska feminismen, att göra den till en homogen grupp som håller på att falla sönder på grund av interna konflikter. Precis som muslimer inte är en homogen grupp så är inte feminister det heller. Genom att få feminismen att framstå som en grupp kvinnor som ”tjafsar” med varandra istället för att fokusera på ”de riktiga och viktiga frågorna” så lyckas patriarkatet behålla makten, kort sagt, det är ett väldigt effektivt sätt att göra en rörelse tandlös, ta bort dess möjlighet att uppnå någon riktig förändring. Att se en väldigt bred rörelse med flera riktningar som sträcker sig över hela samhället som en grå massa som invalidiseras så fort det finns meningsskiljaktigheter är att förminska dess anhängare. Det här görs just eftersom kvinnor redan från början är underordnade männen vilket leder till att det här synsättet: feminismen som en homogen rörelse är ett sätt att kunna kritisera ALLA kvinnor, oavsett hur mångfasetterade de må vara samtidigt. Precis som vi pratar om att ”muslimer har en kass kvinnosyn” så pratas det om feminister som ”tjafsar” och inte stöttar varandra. Jag har märkt att ju mer olika ideologier/idéer eller även folkslag delas upp i subkategorier desto mer privilegierade är de i samhället. Tänk på hur vi har specifika egenskaper som vi tillsätter folk som kommer från Norrland, Skåne, Göteborg, Stockholm, staden, landet osv, tänk på hur vi pratar om stockholmare som stressade och karriärinriktade medan göteborgare är lite mer ”chill” och arbetarklass. Att vara svensk innebär att ha en rad olika egenskaper, att vara en person, en individ, inte bara en del i en grupp. Att vara svensk innebär att vara så privilegierad att en till och med har subkategorier/kulturer/idéer/ideologier/politiska åsikter osv. Att vara feminism innebär att vara en tjafsig, arg, hysterisk och hårig kvinna som aldrig får ligga och hatar alla män. En grå massa som definieras av negativa egenskaper. Samma sak gäller andra grupper som är underrepresenterade, muslimer som jag nämnde tidigare ses som en homogen grupp, lika så folk med asiatiskt ursprung.

Feminismen behöver inte och ska inte vara en homogen grupp. Den får vara uppdelad, den ska bena ut i många olika riktningar, jobba på så många olika plan som möjligt. Den moderna feminismen är också jämfört med andra ideologier en relativt ny rörelse som fortfarande utvecklas och vi måste faktiskt inte hålla med varandra om allting. Jag ser internkritik som något positivt, det betyder att vi fortfarande ser oss själva som individer, som en grupp med flera riktningar oavsett vad allmänheten tycker. En rörelse blir tandlös om den börjar internalisera och se sig själv som en grå homogen massa. Om vi jämför feminismen med andra rörelser som till exempel medborgarrättsrörelsen i USA under 1950 och 60 – talet där svarta krävde samma rättigheter som vita så användes det gemensamma målet, dvs lika rättigheter till att ena folk men det betyder inte att alla som var med i just den rörelsen tyckte lika eller tyckte att slutmålet skulle uppnås på samma sätt. Medborgarrättrörelsen utvecklades till att innefatta rättigheter för latinamerikaner, indianer och kvinnor senare. Samma sak gäller feminismen och feminister, vi vill alla uppnå jämställdhet och det gör oss inte till en splittrad och tandlös rörelse för att vi har olika idéer kring hur jämställdhet ska uppnås.

Kapitalismen och den äckliga kvinnliga kroppen.

Då och då blossar debatten om kvinnlig hårväxt upp. Senast handlade det om en hårig armhåla i Melodifestivalen som ledde till #hairriot och så var hela karusellen igång igen. De håriga vs de äcklade massorna. Även om jag tycker diskussionen kring hårets vara eller icke vara är relevant och viktig så får det mig att fundera över varför äcklet inför den kvinnliga kroppen inte diskuteras på ett djupare och mer omfattande plan. Vi ser antigen håret som något fel och därmed avlägsnar det eller låter det vara kvar men vi missar vad som döljer sig bakom håret. Våga se bortom håret och du skall upptäcka: kapitalismen! Nästan allting som rör den kvinnliga kroppen har en kapitalistisk drivkraft som arbetar bakom kulisserna.

Blixa skrev ett fantastiskt inlägg om den tabubelagda fittan och om hur fittskador normaliseras och jag tänker att allt det här hänger ihop. Håriga kvinnor, sargade fittor, äckligt skambelagd mens osv. Allting som på något sätt skvallrar om att kvinnan är en verklig, en mänsklig konstruktion som blöder, har ont, ser olika ut eller odlar hårväxt ses ned på av vår kultur. Försöker kvinnan bryta sig loss från bilden av ett vackert sagoväsen som aldrig blir hårigt, fiser, går upp i vikt, blöder eller har ont så straffas hon. Men varför? Varför är det som det är liksom. Feminismen visar oss patriarkala strukturer tillsammans med normer och strukturer som upprätthålls av alla som svaret. Det betyder att i förlängningen så skulle ett avskaffande av patriarkatet leda till en förändring, en förbättring men det ligger något mer bakom det.

Kapitalism. Det kapitalistiska samhället som inte bara omfattar Sverige men hela världen tjänar på att den kvinnliga kroppen i sin ”ursprungliga” form ses som äcklig och ful, som ett projekt som aldrig kan bli färdigt, som något kvinnor måste investera i hela livet. Investeringar kräver både tid och pengar. Här kommer en väldigt kort lista på några typer av produkter eller tjänster en helt vanlig kvinna använder aktivt under någon del av sitt liv: alla hårborttagningsmedel inklusive laser behandling, bantning/dieter, mensskydd, preventivmedel, smink, kläder, plastikoperationer, hårfärg, nagellack, smycken, den där heeeeeeelt fantastiska trosan som lovar att lyfta rumpan och göra den mer fast. Konstant förändring, konstant investering. Det ligger en enorm industri bakom allt det här som tjänar enorma summor med pengar på att upprätthålla myten om att den kvinnliga kroppen inte duger som den är. Att alltid tänka, att alltid tvingas vara medveten om sin kropp tar upp ofantligt mycket utrymme. Jag pratar inte om det fysiska utrymmet enbart eller det faktum att vi blir allt mindre och mindre rent fysiskt i det offentliga rummet, att vi krymper och blir passiva, jag pratar också om det mentala utrymmet. Jag pratar om det mentala utrymmet som tas upp av konsumtionshets rörande vår egen kropp. Att lägga tid på utseendet, att fundera på det men också att åtgärda det, tar tid som hade kunnat läggas på något annat.

Anledningen till att många feminister (och andra) aktivt väljer bort tex smink, rakning och bantning är för att ha möjligheten att frigöra mentalt utrymme för annat. Sånt som män tar för givet. Innan någon nu kommer med argumentet om hur män minsann också investerar i sitt utseende och har vissa krav på sig så vill jag bara avbryta er och säga: det är INTE samma sak. Det är det bara inte. Ni måste inte, ni indoktrineras inte in i en tro om att er kropp aldrig duger som den är, att den är äcklig. Alla era kroppsfunktioner är normaliserade (måste vara därför all porr är så full av sperma, sperma överallt!) medan vi känner skam över vår mens, skam över att vi har ont, skam över att det växer hår, skam över att vi idag har en ”fuldag” som gör att vi inte kan gå ut osminkade och tjocka. Framförallt så är ni representerade i media och populärkultur. Ni bombarderas av bilder som visar att män ser olika ut och kommer i alla former, det behöver inte ens påpekas. Kvinnan har bara en typ att förhålla sig till: den smala, vita, hårlösa, passiva, leende galningen som stirrar ned på oss från alla affischer och spelar i typ alla filmer som finns.

Ju mer vi investerar i vår kropp, både ekonomiskt och mentalt desto mer stödjer vi det kapitalistiska systemet. Resultatet blir att eftersom män redan har makten i samhället så upprätthålls en patriarkal ordning där kvinnan aldrig presenteras med några val. Att välja mellan om en vill raka, sminka, skära i, banta eller dölja kroppen är redan gjort. Valfriheten finns inte eftersom att normerna och strukturerna göder ett system som är utformat för att sälja och konsumera allt som kan säljas och konsumeras, dvs oss. Den kvinnliga kroppen är äcklig och behöver konstant förändras medan kvinnan själv lider i det tysta med konstant kronisk smärta, fysisk såväl mental.

Det strukturella förtrycket VS Dåliga erfarenheter/upplevelser

Som feminist som nästan uteslutande umgås med andra feminister som delar mina politiska åsikter lever jag stundtals i en väldigt trygg bubbla. Jag tror att eftersom jag valt mitt umgänge delvis utefter mina ideologiska och politiska övertygelser så blir det lättare att se vilket motstånd vi står inför när jag tar ett kliv utanför min trygga bubbla och hamnar i diskussioner med människor som inte delar mina åsikter. Anledningen till att det blir lättre att se strukturer av mostånd och de argument som frekvent används beror på att en som radikalfeminist har jag ett konstant struktur och normtkritiskt tänk i bakhuvudet.

Jag tänkte idag ta upp och prata om ett strukturargument ”den andra sidan” dvs personer som inte delar mina åsikter om samhället och världen brukar använda sig av. Jag pratar om argumentet: Jag har ju också haft det/har det svårt i livet, blivit illa behandlad, förtryckt och fått kämpa, varför skulle det vara mer synd om kvinnor/invandrare/HBTQ personer osv? Det här är på ett individuellt plan inte på något sätt en ovanlig känsla eller tanke att ha. Jag förstår helt ärligt att om en är en vit cisman från medel/över klassen som inte på något sätt är nöjd med sitt liv eller upplever att en blir illa behandlad så är det svårt att ta till sig att en är förtryckare av andra. Därför tänkte jag förklara skillnaden mellan att uppleva dåliga saker/bli illa behandlad och strukturella förtryck samt hur ett faktiskt är värre och mer genomgripande än det andra.

Begreppet strukturellt förtryck betyder: Ett undertryckande av en eller flera grupper som utgår från de samhälleliga strukturer och system som vi ingår i (Det går att vara förtryckt som kvinna och som rasfierad exempelvis). Exempel på strukturellt förtryck är kapitalismens förtryck av arbetarklassen, vitas förtryck av svarta, mäns förtryck av kvinnor, heterosexuellas förtryck av homosexuella. Det betyder att som feminist ser jag hur mäns överordnad och förtryck gentemot kvinnor är något som genomsyrar hela samhället. Det är ett förtryck alla kvinnor påverkas av oavsett vad för andra svårigheter de måste gå igenom under livets gång som kan vara mer individbaserade.
Det kvinnliga förtrycket är något en kvinna inte kan undgå genom att exempelvis jobba hårdare eller utveckla bättre självförtroende och inte vara så känslig. Det strukturella förtrycket är något som följer en hela livet. Det finns ingen vrå i samhället där en kan gömma sig och slippa undan eftersom vi alla är indoktrinerade i de system och normer som är dominerande i samhället.

Vi lever i ett samhälle idag där en nyliberal ideologi och politik menar att det inte finns samhälleliga strukturer utan att individen styr och väljer sitt liv själv. Det betyder då att om en blir diskriminerad för sin hudfärg så handlar det om enstaka fall eller att en själv inte säger ifrån/gör mer för att förhindra diskrimineringen. Det betyder att våld mot kvinnor inte är ett manligt problem utan att problemet ligger hos kvinnan som inte undviker dåliga partners och dåliga livsval. Kortfattat så menar den nyliberala doktrinen att allt som sker i ens liv (eller inte sker) beror på de val vi gör eller inte gör. Lyckas vi inte så beror det inte på några strukturer eller normer i samhället utan att vi själva inte arbetat hårt nog. Den här synen på individens som sin egen lyckas smed osynliggör allt strukturtänk och är en motsatt syn till radikalfeminsmen som påpekar det direkt motsatta.

Skillnaden mellan ett strukturellt förtryck och dåliga erfarenheter/upplevelser är att dåliga upplevelser eller erfarenheter är just det, dåliga erfarenheter och upplevelser. Trivs en inte på sitt jobb, med sitt förhållande eller mår dåligt över andra saker i livet så betyder det inte att alla med samma hudfärg, sexuel läggning, kön osv mår på samma sätt eller har det lika dåligt. Det dåliga i livet blir inte konstant och ständigt bekräftat av omvärlden eller media, det finns inte överallt och du födds inte alltid in i det. Ditt förtryck är inte internaliserat av dig och andra med samma förtryck. Kvinnor exempelvis nedvärderar sig själva och sina egenskaper, tävlar med andra kvinnor om mäns uppmärksamhet och patriarkala godkännande. Rasfierade personer ser sitt utseende som sämre, som annorlunda och tävlar mot andra rasfierade om de vitas godkännande och bär med sig en konstant känsla av att vara annorlunda och fel i en värld som konstant förespråkar vita egenskaper och utseenden.

Ett annat strukturellt förtryck som oftast osynliggörs i den feministiska debatten är klässkillnaderna och med det klassföraktet.Vi talar om kvinnor, rasfierade, HBTQ personer men vi glömmer bort det ständigt brinnande och aktiva klassföraktet som sker överallt och konstant. Under mina debatter med folk från ”den andra sidan” så är det vita, medel/överklass cismän som ofta står för motargumentet – Men jag då, jag har också haft det svårt. Kan jag klara mig så kan andra också bara det kämpar hårt nog och gör sitt bästa. Självklart har de klarat sig igenom de svårigheter de haft, med pengar, socialtkapital och en biologisk jackpott som skjutit en rakt upp på toppen av samhällshierarkin så förstår jag att de klarar sig, att det bara är att jobba hårt nog så ordnar sig allt. Den som redan har allt, har makten har också privilegiet att kunna säga att medfödda klassprivvilegier inte finns, att medfödda könsprivilegier inte finns, att helt enkelt ha makten att bestämma vad som räknas som förtryck och vad som inte är det. Människor från lägre ekonomiska och sociala klasser utsätts för konstant klassförakt, får sämre möjligheter i livet och motarbetas konstant av samhället eftersom de inte har tillgång till det i lika stor utsträckning. Har en person dåligt med pengar är det svårare att få tillgång till bra skolor, bra jobb, bra bostäder och i slutändan ett drägligt liv.

Strukturella förtryck är just det, en struktur, något samhället är uppbyggt på och jobbar hårt för att upprätthålla. Samhället som det ser ut idag livnär sig på att vissa grupper är underordnade medan en liten majoritet är högst upp i hierarkin. Slutsatsen blir att en vit, cisman med en bra inkomst inte utsätts för förtryck eftersom han är normen och det normala i samhället, det alla andra strävar efter att bli.