Djur har ingen plats i intersektionell analys.

Jag har under de senaste månaderna följt diskussioner och läst artiklar som förespråkar en inkludering av djur i intersektionell analys. Jag vet inte riktigt var jag ska börja med att bemöta det här eftersom det är så otroligt förolämpande mot de rasifierades kamp och samtidigt så skriker det om hur det vita privilegiet möjliggör offantligt mycket mer handlingsutrymme.

Så jag börjar om från början, med varifrån “intersektionalitet” egentligen kommer ifrån. Intersektionalitet är inte en vit “uppfinning” utan den härstammar från den svarta feminismen och kom till som ett medel för rasifierade kvinnor att inkludera sig själva i den alltför vita medelklass feminismen. Intersektionalitet är ett teoretiskt hjälptmedel för att beskriva och analysera hur olika diskriminerande maktordningar/förtryck samverkar i ett samhälle. Rasifierade var alltså inte en naturlig del av feminismen utan var exkluderade tills begreppet och konceptet kring intersektionaliteten utvecklades. Precis som med alla förtryck här i världen så måste den förtryckta gruppen kräva och slåss för sin plats för att få mer makt. När vita djurrättsförespråkare då tar ett begrepp som rasifierade myntat för att beskriva sin situation och hävdar att det passar djur så är det rasistiskt. Indirekt så är det att visa på att rasifierade inte är kapabla att föra sin egen kamp utan vita måste göra det åt dem på samma sätt som människa måste föra kampen åt djuren som inte kan föra kampen själva.

Jag kan förstå tanken bakom att likställa djur och människor som lika kapabla till att känna känslor och lika värda. Att det då inte är negativt att jämföras med djur. Problemet är att det här är ett så otroligt naivt och blint perspektiv. Med “vita ögon” så ser det kanske inte ut som så farligt eftersom vi är alla tillsammans på den här planeten och därmed lika värda? Fast, nu är ju inte verkligheten som sådan. Vi är ju inte alla lika värda. Vita värderas mer och har mer värda än rasifierade i världen. Rasifierade jämförs fortfarande med djur för att ses ner på, framställs som mindre intelligenta. Det är ett verkligt problem idag och det går inte att rycka jämförelsen mellan rasifierade = djur ur sina historiska rötter. Det är fortfarande aktuellt idag. Oavsett vad vi anser om djurs lika värde så går det inte att komma ifrån att även de mest intelligenta djuren stannar på ungefär samma nivå som en genomsnittlig människa som är runt 12 år gammal. Djurs kapacitet sträcker sig inte längre än så. Jämförelsen mellan rasifierade och djur blir så otroligt skev och förolämpande då det fortfarande är ett sätt att säga att rasifierade är sämre utvecklade och alltid kommer vara det. Rasifierade har historiskt sätt alltid jämförts med djur, hur kan en då idag tycka det är okej att ta ett verktyg som används av rasifierade för rasifierade för att slå sig fri från förtryckt av vita  och återigen jämföra rasifierade med djur? Det är verkligen att sparka nedåt på en grupp som redan lider av så många förtryck.

 

Att jämföra rasifierades kamp med djur har otroligt starka och rasistiska historiska rötter som existerar än idag då rasifierade rent historiskt sätt behandlats som djur. Den här bilden är tagen när vår mormor levde liksom, kanske även våra föräldrar! Det är inte ett problem som längre inte existerar.

En annan aspekt angående det här som jag inte riktigt förstår är: var i den intersektionella analysen skulle djuren få plats? Ska rasifierade tillämpa intersektionell analys som inkluderar djur när de utsätts för sexuell rasism? Eller ska vi kanske prata om djurens rätt när rasifierade kämpar för mer arbetstrygghet jämfört med deras vita kollegor? Vi kanske ska prata om djuren när vi talar om det rasistiska våldet och hoten så många lever under idag i Sverige? Rasifierade transkvinnors rätt att känna sig trygga i offentliga miljöer?  Att vara vit idag (oavsett könstillhörighet) ger en mycket mer handlingsutrymme som andra grupper i samhället inte har. En kan tala om djurrätt utan att kapa rasifierades kamp som fakiskt har ett specifik syfte och en specifik kritik. Vita människor måste inse att det är en otrolig skillnad på att välja sina kamper och att drabbas av olika förtryck vilket gör att en tvingas ta kampen för att överleva. Handlingsutrymmet minskar avseevärt ju mindre kamper en har att välja mellan själv. Att jämföra köttätare med nazister/rasister (ja, jag har hört och läst det flera gånger) och hävda att det bara handlar om olika sorters förtryck är bara extremt verklighetsförvrängt. Alla har inte samma utgångspunkt, alla kan inte göra allt så sluta låna från olika förtryck och tillämpa det på din egen valda kamp. Jag tycker det här är en otroligt liberal och självisk syn på samhället.

Nu när jag ändå är igång. Kampen för djurens rätt förs ofta på väldigt sexistiska och rasistiska grunder.

Bilder lånade av: Vardagsrasimen.wordpress.com

Rasifierade som generellt anses ha mörkare och mer “exotiskt” hud används ofta som modeller i kampanjer för djurens rätt. Det här förstärks ofta genom att måla deras hud med olika djurmönster. Budskapet  “exotisk hud dödar” kanske är menad att handla om ormar och andra djur men det är ju en verklighet för rasifierade idag. Rasifierade trakasseras och dödad enbart på grund av deras hud. Bara för att något är en gimmik så betyder det inte att den inte anspelar och gör narr av en krass verklighet för andra. Det är alltid rasifierade som sätts i den rollen vilket ännu en gång är problematiskt då jämförelsen med djur görs. Tänker vi tillbaka på slaveriet så ser vi ju att anledningen till att vita kunde rationalisera sitt förtryck då var för att de inte såg rasifierade som bättre än djur. Det här synsättet kvarstår och det förstärks av djurrättskampanjer som dessa. Den här synen på rasifierade som dumma djur reproduceras nu även också av vita som snor ett verktyg som intersektionalitet och använder det mot rasifierade och därmed tar ifrån dom makten att frigöra sig själva och bli mer inkluderade i den feministiska diskursen.

Sist men inte minst. Att föra kampen för djurens rätt är inte på någt sätt det som jag ställer mig emot. Jag vägrar dock gå med på att rasifierades kamp likställs med djur. Jag vägrar gå med på att vita privilegiade människor använder sig av verktyg så som intersektionalitet som är till för rasifierade. Det är enbart rasistiskt, verklighetsfrånvänt och rent ut sagt otroligt korkat. Vill en analysera och problematisera kampen för djurens rättigheter kanske kritik mot kapitalismen (och inte mot rasifierade som likställs med rasister/nazister) är en bra ände att börja i? Att göra det som alltid gjorts: jämföra rasifierade med djur är definitivt inte rätt väg att gå.

 

 

 

 

 

Mitt nyårslöfte för 2014 är att fokusera mindre på mig själv.

Sitter och läser allas nyårslöften för 2014 och känner mig bara trött och frustrerad. Allt handlar om mer investering kring sig själv, antigen så ska folk bli mer hälsosamma (läs, gå ned i vikt) eller bli bättre personer genom att uppnå olika mål. Är det bara jag som blir så trött på att det alltid läggs fokus på individen? Jag vill inte fokusera mer på mig själv, jag vill inte utveckla min personlighet i detalj  i tron om att jag till slut kommer bli fulländad och perfekt.

Jag vill få bort fokus och analysen från mig själv och är så otroligt trött på att allt ansvar läggs på den enskilda individen. Funkar inte något i livet? Ja då har du bara inte fokuserat tillräckligt mycket på dig själv! Det här individtänket fungerar inte, vi måste lyfta blicken från oss själva och börja fokusera på varandra, på samhället. Vi kan inte gå omkring och se oss själva som projektarbeten som behöver investering för att kunna ge avskastning. Resultatet blir att vi alla lever som små öar utan möjlighet till att nå ut till varandra, vi står splittrade och har ingen möjlighet till att förändra samhället. Det är inte oss det är fel på som individer, det är inte vi som inte försökt tillräckligt men däremot är det vårat fel som fortsätter tro att vi någonsin kan bli lyckliga om vi enbart fokuserar på oss själva.

Hegemoni och varför feminismen ses som en radikal rörelse

Feminismen och feminister ses av många idag som en radikal rörelse som störs av “rabiata nazifeministiska PK maffian” men varför är det så egentligen? Varför ses en rörelse som förespråkar likhet mellan könen och belyser många strukturer och normer som är direkt skadliga för samhället som något dåligt och som så väldigt många känner sig manade att bekämpa eller ta avstånd ifrån?

Svaret är marxistisk teori (enligt mig personligen så är Marx svaret på väldigt många frågor och funderingar här i livet) och mekanismen bakom konceptet hegemoni. Hegemoni betyder kortfattat “att styra eller ha makt/kontroll” över något. Uttrycket används flitigast när vi talar om politisk makt, så som att USA och deras politik utövar makt och inflytande över resten av världen. USA och dess politik blir då normen, det utgör det “normala” och “riktiga” och alla länder rättar sig efter detta och mäter sig själva utefter det USA förespråkar. Det gör att allt som är annorlunda eller inte så som USA blir “det andra” eller upplevs som hotfullt mot den rådande dominanta politiska strukturen i världen. Hegemoni kan också användas när vi pratar om kulturell makt och dominans och det är den aspekten jag vill fokusera på i det här inlägget.

Inom Marxistisk filosofi beskriver termen kulturell hegemoni hur en minoritet av människor med specifika ideologier och strukturer/normer styr ett samhälle där massorna har varierande ideologier och normer/strukturer. Den styrande gruppen i samhället manipulerar kulturen och själva samhället (ideer, förväntningar, perceptioner, förklaringar, normer, strukturer och värderingar) så att massorna tar till sig deras världsbild och på så sätt blir denna världsbild som är i minoritet påtvingad och sedan accepterad som kulturell norm. Denna världsbild som bara tjänar ett fåtal blir då den universala validerade dominanta ideologin som massorna tror att de har valt själva. Individer försöker desperat uppnå och uppfylla denna dominanta ideologi för att känna att deras liv har en mening. När jag skriver detta så beskriver ett religiöst uttryck det här väldigt bra ” the greatest achievement of the devil is that people don’t believe he exists”. Om vi som folket tror att allt är som det ska vara, att allt vi lever och lär är naturligt, om vi inte ifrågasätter något så lever vi under kulturell hegemoni och tjänar en dominant minoritet i samhället. Slutsatsen blir status quo, dvs sociala, politiska och ekonomiska ojämnlikheter blir motiverade, de framstår som något naturligt och bra för oss alla. Vi ser helt enkelt inte att samhället i sig är en social struktur konstruerad till att tjäna en dominant ideologi, struktur, norm osv.

Hur spelar då feminismen in i allt det här? Jo, det må så vara att en minoritet styr majoriteten och att vi alla tvingas följa ideologin och ojämnlikheterna som vi indoktrineras in i  redan från födseln men hegemonin har det inte helt lätt bara för det.Jag har försökt mig på att rita en liten figur för att underlätta och kunna förklara det hela lite bättre.

Klicka för större bild

Hegemonin och dess dominanta världsbild utmanas konstant, en kan säga att den konstant är i krig med nya utmanande ideologier som vill störta den rådande världsordningen. Det finns äldre kulturer/ideologier (resterande) som lever kvar men inte längre utgör något hot mot den rådande ideologin. Ett exempel är att kristendomen och det “kristna” sättet att leva på var väldigt dominerande förut men har idag vattnats ur och vi tror inte längre att Gud är skaparen av allting och bör därför lydas. Dock finns vissa kristna värdegrunder kvar som exempelvis förespråkar ojämnlikhet mellan könen som får leva kvar då de passar in i den rådande kulturella hegemonin vi har. Resterande kulturer utmanar inte hegemonin på samma sätt som utmanande eller “radikala” ideologier så som feminismen gör exempelvis.

Feminismen ses som radikal, farlig och något som bör bekämpas eftersom den utmanar den rådande samhällsrodningen, dvs kulturella hegemonin. Människor motsätter sig feminsmen pga stenhård indoktrinering från födseln i den rådande dominanta samhällsordningen till den grad  att de inte kan ställa sig utanför den och se att det de försvarar är direkt skadligt för dom själva. När vi talar om feminism kan ordet “hegemoni” bytas ut mot “patriarket” och det blir inte svårt att se varför män och kvinnor motsätter sig en ideologi som kommer skaka om deras ställning i samhället där män på sikt kommer förlora makt medan kvinnor kommer få utvärdera och möjligen förkasta allt de någonsin lärt sig. Hegemonin/Patriarket bör inte ses som en fast form, något som är hugget i sten utan något som är flytande och har möjligheten att förändras och formas om.

Eftersom det rådande dominanta samhället konstant utmanas så måste det hitta ett sätt att undvika revolution. När ideologier så som feminism kommer upp så brukar hegemonin försöka “tvätta” ur de bitar som ses som radikala och samhällsomvandlande genom att acceptera en del. Kvinnor har exempelvis fått rösträtt, mer rätt till sin kropp osv men inget av detta har egentligen ändrat patriarket och den manliga dominansen i samhället. Det som istället har skett är att massorna idag tror att vi lever jämnställt, att alla kan om vi bara vill och att feminister är något en bör akta sig för då det är radikalt och extremt. Vi har fått lite brödsmulor och vi tror att vi är mätta och belåtna, det beror enbart på att vi innan varit svältfödda, nästan döende och då smakar brödsmulor väldigt bra. Det faktum att männen äter upp allt annat och lever som kungar missar vi i vår tacksamhet för det lilla. Min slutsats blir: så länge feminismen ses som något som faktiskt kan störta samhället och göra en förändring så är vi på rätt väg, det är när vi blir en del i normen, en del i strukturer, när vi tystas med brödsmulor som vi måste börja oroa oss!