Djur har ingen plats i intersektionell analys.

Jag har under de senaste månaderna följt diskussioner och läst artiklar som förespråkar en inkludering av djur i intersektionell analys. Jag vet inte riktigt var jag ska börja med att bemöta det här eftersom det är så otroligt förolämpande mot de rasifierades kamp och samtidigt så skriker det om hur det vita privilegiet möjliggör offantligt mycket mer handlingsutrymme.

Så jag börjar om från början, med varifrån “intersektionalitet” egentligen kommer ifrån. Intersektionalitet är inte en vit “uppfinning” utan den härstammar från den svarta feminismen och kom till som ett medel för rasifierade kvinnor att inkludera sig själva i den alltför vita medelklass feminismen. Intersektionalitet är ett teoretiskt hjälptmedel för att beskriva och analysera hur olika diskriminerande maktordningar/förtryck samverkar i ett samhälle. Rasifierade var alltså inte en naturlig del av feminismen utan var exkluderade tills begreppet och konceptet kring intersektionaliteten utvecklades. Precis som med alla förtryck här i världen så måste den förtryckta gruppen kräva och slåss för sin plats för att få mer makt. När vita djurrättsförespråkare då tar ett begrepp som rasifierade myntat för att beskriva sin situation och hävdar att det passar djur så är det rasistiskt. Indirekt så är det att visa på att rasifierade inte är kapabla att föra sin egen kamp utan vita måste göra det åt dem på samma sätt som människa måste föra kampen åt djuren som inte kan föra kampen själva.

Jag kan förstå tanken bakom att likställa djur och människor som lika kapabla till att känna känslor och lika värda. Att det då inte är negativt att jämföras med djur. Problemet är att det här är ett så otroligt naivt och blint perspektiv. Med “vita ögon” så ser det kanske inte ut som så farligt eftersom vi är alla tillsammans på den här planeten och därmed lika värda? Fast, nu är ju inte verkligheten som sådan. Vi är ju inte alla lika värda. Vita värderas mer och har mer värda än rasifierade i världen. Rasifierade jämförs fortfarande med djur för att ses ner på, framställs som mindre intelligenta. Det är ett verkligt problem idag och det går inte att rycka jämförelsen mellan rasifierade = djur ur sina historiska rötter. Det är fortfarande aktuellt idag. Oavsett vad vi anser om djurs lika värde så går det inte att komma ifrån att även de mest intelligenta djuren stannar på ungefär samma nivå som en genomsnittlig människa som är runt 12 år gammal. Djurs kapacitet sträcker sig inte längre än så. Jämförelsen mellan rasifierade och djur blir så otroligt skev och förolämpande då det fortfarande är ett sätt att säga att rasifierade är sämre utvecklade och alltid kommer vara det. Rasifierade har historiskt sätt alltid jämförts med djur, hur kan en då idag tycka det är okej att ta ett verktyg som används av rasifierade för rasifierade för att slå sig fri från förtryckt av vita  och återigen jämföra rasifierade med djur? Det är verkligen att sparka nedåt på en grupp som redan lider av så många förtryck.

 

Att jämföra rasifierades kamp med djur har otroligt starka och rasistiska historiska rötter som existerar än idag då rasifierade rent historiskt sätt behandlats som djur. Den här bilden är tagen när vår mormor levde liksom, kanske även våra föräldrar! Det är inte ett problem som längre inte existerar.

En annan aspekt angående det här som jag inte riktigt förstår är: var i den intersektionella analysen skulle djuren få plats? Ska rasifierade tillämpa intersektionell analys som inkluderar djur när de utsätts för sexuell rasism? Eller ska vi kanske prata om djurens rätt när rasifierade kämpar för mer arbetstrygghet jämfört med deras vita kollegor? Vi kanske ska prata om djuren när vi talar om det rasistiska våldet och hoten så många lever under idag i Sverige? Rasifierade transkvinnors rätt att känna sig trygga i offentliga miljöer?  Att vara vit idag (oavsett könstillhörighet) ger en mycket mer handlingsutrymme som andra grupper i samhället inte har. En kan tala om djurrätt utan att kapa rasifierades kamp som fakiskt har ett specifik syfte och en specifik kritik. Vita människor måste inse att det är en otrolig skillnad på att välja sina kamper och att drabbas av olika förtryck vilket gör att en tvingas ta kampen för att överleva. Handlingsutrymmet minskar avseevärt ju mindre kamper en har att välja mellan själv. Att jämföra köttätare med nazister/rasister (ja, jag har hört och läst det flera gånger) och hävda att det bara handlar om olika sorters förtryck är bara extremt verklighetsförvrängt. Alla har inte samma utgångspunkt, alla kan inte göra allt så sluta låna från olika förtryck och tillämpa det på din egen valda kamp. Jag tycker det här är en otroligt liberal och självisk syn på samhället.

Nu när jag ändå är igång. Kampen för djurens rätt förs ofta på väldigt sexistiska och rasistiska grunder.

Bilder lånade av: Vardagsrasimen.wordpress.com

Rasifierade som generellt anses ha mörkare och mer “exotiskt” hud används ofta som modeller i kampanjer för djurens rätt. Det här förstärks ofta genom att måla deras hud med olika djurmönster. Budskapet  “exotisk hud dödar” kanske är menad att handla om ormar och andra djur men det är ju en verklighet för rasifierade idag. Rasifierade trakasseras och dödad enbart på grund av deras hud. Bara för att något är en gimmik så betyder det inte att den inte anspelar och gör narr av en krass verklighet för andra. Det är alltid rasifierade som sätts i den rollen vilket ännu en gång är problematiskt då jämförelsen med djur görs. Tänker vi tillbaka på slaveriet så ser vi ju att anledningen till att vita kunde rationalisera sitt förtryck då var för att de inte såg rasifierade som bättre än djur. Det här synsättet kvarstår och det förstärks av djurrättskampanjer som dessa. Den här synen på rasifierade som dumma djur reproduceras nu även också av vita som snor ett verktyg som intersektionalitet och använder det mot rasifierade och därmed tar ifrån dom makten att frigöra sig själva och bli mer inkluderade i den feministiska diskursen.

Sist men inte minst. Att föra kampen för djurens rätt är inte på någt sätt det som jag ställer mig emot. Jag vägrar dock gå med på att rasifierades kamp likställs med djur. Jag vägrar gå med på att vita privilegiade människor använder sig av verktyg så som intersektionalitet som är till för rasifierade. Det är enbart rasistiskt, verklighetsfrånvänt och rent ut sagt otroligt korkat. Vill en analysera och problematisera kampen för djurens rättigheter kanske kritik mot kapitalismen (och inte mot rasifierade som likställs med rasister/nazister) är en bra ände att börja i? Att göra det som alltid gjorts: jämföra rasifierade med djur är definitivt inte rätt väg att gå.

 

 

 

 

 

Raskortet är känsloporr för vita.

Jag har funderat på det här med att alla verkar “öppna ögonen” för rasism varje gång ett program som “Raskortet” sänds. Liknande reaktioner fick jag på mitt inlägg där jag enbart listade en liten del av den rasism och fördomar jag utsatts för under åren i Sverige. Många hörde av sig för att uttrycka sin avsky inför rasism men också för att tacka mig för mitt inlägg eftersom det verkligen fått dom att inse hur omfattande rasismen är och i vissa fall så har jag blivit tackad för att jag visat att den finns överhuvudtaget.

Precis som med “Raskortet” så var min lista skriven för vita svenskar, den är sentimental och känslosam och väcker känslor men den var inte skriven för andra rasifierade. Jag och andra rasifierade, vi vet ju det här. Vi vet att rasismen finns. Vi är rätt medvetna om att rasismens våld och kränkningar är i direkt proportion till hur mörk vår hud är. För oss är det här ett “No Shit Sherlock” moment. Program och inlägg som beskriver rasismen är enbart till för att slå upp öppna dörrar. Det är intressant hur alla verkar vara medvetna om att rasimen finns men ändå så är det så blir alla så otroligt chockade varje gång någon rasifierad person beskriver och visar upp den rasismen en utsätts för nästan dagligen. Såhär är det varje gång, rasifierade skriver om rasism och vita människor beter sig om om varmvatten och skivat bröd precis uppfunnits samtidigt.

Det jag undrar är: hur många gånger ska rasism behöva beskrivas för att samhället ska “få upp ögonen” och börja göra något? Jag vet inte hur noga ni tittade på raskortet men det som berörde mig var inte deras berättelser. Det som berörde mig var deras ansiktsuttryck medan de pratade om rasismen, såg ni det? Såg ni hur jobbigt och svårt det var att prata om det? Hur alla känslor och minnen kom tillbaka medan de beskrev en rasistisk situation? Hur många gånger ska förtryckta grupper tvingas återuppleva rasism samtidigt som de utsätts för rasism för att vita ska validera dess existens?

Att sätta sig in i rasistiska strukturer, att öppna upp ögonen och se rasismen är ett otroligt privilegium. Människor som faktiskt utsätts för rasism har inte det här valet. Jag var en “jävla invandrare” innan jag ens lärt mig svenska och visste vad orden faktiskt betydde. Jag blev inte en “jävla muslimsk invandrarhora” efter att jag öppnat upp ögonen och sett hur utbredd rasismen är. Rasifierade kan inte heller ta en paus om det blir för jobbigt för att hämta andan. Jag känner att jag blir mer och mer frustrerad över att debatten kring rasism hamnar på en beskrivande och väldigt passiv nivå, en nivå där vita kan förfäras över allt det dåliga som inte händer dom själva. Det är väldigt lätt att se ett program, läsa igenom en lista och sen fortsätta med sitt liv precis som det var innan. Att faktiskt se sin egen del i strukturer och normer är ett steg som många inte vill ta för när en som rasifierad faktiskt börjar påpeka den rasism och fördomar alla bär på så landar diskussionen i hurvida rasism mot vita finns eller inte.

Jag tycker att det här gör oss plågsamt medvetna om hur långt vi har tillåtelse till att gå. Att beskriva rasism, att faktiskt tvingas återuppleva och spy ur vårt innersta är okej eftersom det finns ett visst underhållningsvärde för vita att läsa och se sånt här. Det är precis som med filmer som porträtterar andra världskriget eller slaveriet: det är känsloporr. Försöker vi gå ett steg längre, dvs faktiskt kräva förändring, kräva aktiva ställningstaganden och att alla vita ska se sin del i rasistiska strukturer och normer så möts vi av motstånd. Beskrivandet av rasism leder ingenstans, att folk tycker rasismen är hemsk leder inte till något konkret, att faktiskt börja se över sig själv och börja ta ett aktivt ställningstagande mot rasism är det vi behöver.

 

 

Ondska är inte något som andra sysslar med.

Det har pratats om hur en normaliseringsprocess pågår inom politiken vilket leder till att vi accepterar mer och mer rasism i samhället. Jag har funderat över varför den här processen sker, hur blir egentligen våld, hat och rasism något “normalt”? Hur blir människor, grupper och till slut hela samhället mer “ondskefullt”? Vi håller ju alla med (ja, jag hoppas att majoriteten tycker så fortfarande) att Hitlers Tyskland inte är en välfärdsmodell att sträva efter och ändå så sveper starka högervindar över Sverige? Vi har egentligen alla samma startpunkt: våld mot oskyldiga, rasism och hat är dåliga företeelser. Väldigt få skulle nog faktiskt vilja leva i ett samhälle där våld, hat och rasism är vardagliga inslag i allas liv. Ändå är det den utvecklingen vi är påväg emot.

Det sker en farlig polarisering mellan de “goda” och de “onda” i samhället idag. Kristina Wicksell skriver om normaliseringsprocessen som skett angående rasismen i sitt inlägg och tar upp våldsamma relationer som exempel. Det går att applicera samma exempel när vi pratar om polarisering. En av anledningarna till att kvinnor stannar i destruktiva och våldsamma relationer är inte enbart för att våld och hot blivit vardag, normaliserats men också för att det finns ett “vi mot dom” tänk i relationen. Mannen är inte “ond” utan bara missförstådd, det är “dom andra” som är de onda och dåliga, dom som faktiskt slår hårdare, dom som dödar sin partner. En polarisering har skett där en ser sig själv och sin relation som “god” oavsett vad ens handlingar säger eller visar.

Polarisering sker inom politiken idag också. Problemet är bara att folk som röstar på rasistiska partier idag ogärna ser sig själva som onda eller dåliga. Jag är fullt övertygad om att rasisterna inte ser sig själva som rasister utan som de goda som försöker bevara Sverige svenskt eftersom de “onda” invandrarna hotar med att ta över. Det gör också att dessa personer är helt blinda inför fakta och bara ser sin egen sanning, dvs bara accepterar information som redan stödjer ens egen världssyn.

Normaliseringsprocessen kan inte ske utan en polarisering men en polarisering kan bara leva och frodas där självinsikt saknas. Rasismen är så pass utbredd i Sverige idag eftersom alla är övertygade om att rasism är något som dom andra sysslar med. “Det jag gör är inte rasism eftersom jag inte är ond.” Precis som exemplet med paret i den desturktiva relationen så ser en inte själv när en faktiskt utför rasistiska handlingar eftersom det finns en syn på att “riktig rasism” är den rasismen som faktiskt deporterar och dödar människor på grund av deras bakgrund. Vi missar att rasismen är närvarandra överallt eftersom den är ett strukturellt problem = ett problem som finns överallt i olika former och i olika grader. Jag tror också att vi polariserar oss själva som individer. Även om vi för det mesta gör bra saker så kan vi göra skada och även personer som för det mesta skadar andra kan då och då göra en bra saker. Det jag försöker komma fram till är att det är väldigt farligt att se sig själv som genomgod och bli defensiv så fort kritik riktas mot något en gjort eller sagt. Resultatet blir att antigen så är vi onda eller goda, vill väl eller vill illa och jag tror inte det här sättet att se på sig själv och sin omvärld hjälper att bekämpa rasismen som växer och frodas framför oss alla.

Ondska är inte en tröskel vi kliver över. Innan vi hamnar där så har vi alla gått igenom en normaliseringsprocess och en polarisering. Det finns inget vägskäl som skiljer de goda från de onda. Det finns bara ett samhälle där vi alla lever tillsammans. Vill vi bekämpa rasismen så måste vi göra det både med självransakan men också med fler gråskalor än vad vi har idag.

En död Anne Frank gör mer nytta än en levande Anne Frank.

Zettermark skrev för någon dag sedan ett väldigt bra inlägg om hur vi inte ser att den politiska utveckling idag är på många sätt lik den utveckling som skedde under 1900 talets första hälft och ledde till förintelsen och andra världskriget. Jag håller med om allt i texten men skulle vilja ge en annan bild av den politiska och rasistiska utvecklingen i samhället.

Vi hade inte räddat Anne Frank på 1940 talet. Jag är ofta i Amsterdam och går varje gång förbi huset där hon och hennes familj gömde sig innan de avslöjades och fördes till koncentrationslägret där Anne sen dog. Jag tänker ofta hur väldigt lite det hade krävts för att hon och hennes familj skulle få leva. Det hade räckt med om två grannar höll tyst och smög med mat till familjen. Jag tror att vi använder figurer som Anne Frank och filmer som 12 years a slave som vann Oscars och är högaktuell just nu för att visa hur vi är bättre än tiden som varit. Det är inte en slump att förintelsen lyfts fram som den ultimata tragedin mot ett folk och slaveriet som den mest extrema form av rasism.

Det som sker är att slaveriet och förintelsen till exempel blir måttstocken för vad som är acceptabelt och inte acceptabelt att utsätta en grupp i samhället för. Vi förfasas över scener i filmer som porträtterar slaveriet och får ont i magen av bilder från koncentrationslägren men vi gör det från distans. Vi gör det från vår trygga vrå i hemmet. Vi klappar oss själva på axeln och tänker “vi hade gömt Anne Frank” och vi hade aldrig ägt svarta slavar i USA på den tiden. Det många missar är att vi idag normaliserar allt mer rasism. Stödet för SD ökar, nazister marscherar på våra gator och vi har gått från en tid då det fanns nazister och sen alla andra till likställandet av nazism med vänsteraktivism. Det är en farlig utveckling som sker och som otroligt många stödjer genom att inte aktivt ta avstånd ifrån. Många idag förstår inte eller verkar inte vilja förstå att en stor andel av de invandrare vi har i Sverige idag som direkt drabbas av den här rasistiska utvecklingen har flytt från scener som visas upp i dessa filmer och böcker vi ser som exempel på det värsta som kan ske. Jag och min familj flydde från Bosnien under 1990 – talet på grund av etnisk rensning av bosniska muslimer som pågick. Målet var alltså att systematiskt döda varje bosnisk muslim (och det var en otroligt effektiv plan som fungerade väldigt väl under flera år), precis som med judar under förintelsen. Målet var helt enkelt att få ett helt folk att försvinna antigen genom att döda alla eller göra dom som blev kvar till slavar under den rådande regimen. Dessa bilder av förintelsen som många mår dåligt av att se var vår verklighet. Bosnien och dess folk upplevde och levde dessa bilder, levde i den verkligheten under flera års tid.

I dagsläget så gör en död Anne Frank mer nytta än en levande Anne Frank för den världsbild vi har. Så länge vi förstår att Anne Frank dog för att nazisterna var dåliga och slavar ägdes för att rasisterna var hemska så har vi vår bild av oss själva som goda intakt. Idag så använder vi både Anne Frank och filmer om slaveriet som ett skyddskynke när vi pratar om rasism, vi distanserar oss själva med att tro att vi hade varit bättre än tiden som varit. Det är vi inte, vi är inte bättre så länge vi inte inser att etnisk rensning står oss närmare i historien än vi tror och börjar aktivt bekämpa den rasistiska vinden som sveper över landet. Vi kanske inte ska nöja oss med att sikta snäppet högre än slaveriet och förintelsen?

Feminismen är inte en homogen rörelse.

Feminismen är en väldigt bred och inkluderande ideologi/rörelse/sätt att leva på. Det räcker i princip med att vilja ha jämställdhet mellan könen för att räknas som feminist. Det som skiljer feminister åt är tillvägagångssättet: hur vi ska uppnå jämställdhet. Det här är inte på något sätt ovanligt, det finns olika inriktningar i varje ideologi, filosofi och religion i världen. Problemet med feminismen är att den riktar sig till kvinnor och värnar om frågor som rör kvinnans rätt i samhället vilket gör att den inte döms på samma sätt som andra politiska ideologier t.ex..

Feminismen kritiseras för att vara splittrad så fort kvinnor inte håller med varandra i allt enbart i egenskap av att ha samma kön. Det jag undrar – varför är det här en dålig sak? Feminismen är så bred och täcker upp så många olika delar och nivåer av samhället, utmanar normer och strukturer på så många olika sätt, det vore orimligt att se ordet ”feminism” som något annat än ett paraplybegrepp som innefattar olika riktningar och flera vägar att gå. När får vi egentligen höra att någon är en dålig kristen för att en katolik kritiserade en protestant, de delar ju samma religion, är de inte splittrade om de inte håller med varandra och kritiserar varandras synsätt? Varför ses inte högern som splittrad när en moderat kritiserar någon från Sverigedemokraterna?

Det blir väldigt lätt att förkasta en hel ideologi om en tror det är en homogen grupp än om en faktiskt ser nyanser och skillnader. Det handlar om att få mer makt genom att förminska feminismen, att göra den till en homogen grupp som håller på att falla sönder på grund av interna konflikter. Precis som muslimer inte är en homogen grupp så är inte feminister det heller. Genom att få feminismen att framstå som en grupp kvinnor som ”tjafsar” med varandra istället för att fokusera på ”de riktiga och viktiga frågorna” så lyckas patriarkatet behålla makten, kort sagt, det är ett väldigt effektivt sätt att göra en rörelse tandlös, ta bort dess möjlighet att uppnå någon riktig förändring. Att se en väldigt bred rörelse med flera riktningar som sträcker sig över hela samhället som en grå massa som invalidiseras så fort det finns meningsskiljaktigheter är att förminska dess anhängare. Det här görs just eftersom kvinnor redan från början är underordnade männen vilket leder till att det här synsättet: feminismen som en homogen rörelse är ett sätt att kunna kritisera ALLA kvinnor, oavsett hur mångfasetterade de må vara samtidigt. Precis som vi pratar om att ”muslimer har en kass kvinnosyn” så pratas det om feminister som ”tjafsar” och inte stöttar varandra. Jag har märkt att ju mer olika ideologier/idéer eller även folkslag delas upp i subkategorier desto mer privilegierade är de i samhället. Tänk på hur vi har specifika egenskaper som vi tillsätter folk som kommer från Norrland, Skåne, Göteborg, Stockholm, staden, landet osv, tänk på hur vi pratar om stockholmare som stressade och karriärinriktade medan göteborgare är lite mer ”chill” och arbetarklass. Att vara svensk innebär att ha en rad olika egenskaper, att vara en person, en individ, inte bara en del i en grupp. Att vara svensk innebär att vara så privilegierad att en till och med har subkategorier/kulturer/idéer/ideologier/politiska åsikter osv. Att vara feminism innebär att vara en tjafsig, arg, hysterisk och hårig kvinna som aldrig får ligga och hatar alla män. En grå massa som definieras av negativa egenskaper. Samma sak gäller andra grupper som är underrepresenterade, muslimer som jag nämnde tidigare ses som en homogen grupp, lika så folk med asiatiskt ursprung.

Feminismen behöver inte och ska inte vara en homogen grupp. Den får vara uppdelad, den ska bena ut i många olika riktningar, jobba på så många olika plan som möjligt. Den moderna feminismen är också jämfört med andra ideologier en relativt ny rörelse som fortfarande utvecklas och vi måste faktiskt inte hålla med varandra om allting. Jag ser internkritik som något positivt, det betyder att vi fortfarande ser oss själva som individer, som en grupp med flera riktningar oavsett vad allmänheten tycker. En rörelse blir tandlös om den börjar internalisera och se sig själv som en grå homogen massa. Om vi jämför feminismen med andra rörelser som till exempel medborgarrättsrörelsen i USA under 1950 och 60 – talet där svarta krävde samma rättigheter som vita så användes det gemensamma målet, dvs lika rättigheter till att ena folk men det betyder inte att alla som var med i just den rörelsen tyckte lika eller tyckte att slutmålet skulle uppnås på samma sätt. Medborgarrättrörelsen utvecklades till att innefatta rättigheter för latinamerikaner, indianer och kvinnor senare. Samma sak gäller feminismen och feminister, vi vill alla uppnå jämställdhet och det gör oss inte till en splittrad och tandlös rörelse för att vi har olika idéer kring hur jämställdhet ska uppnås.

I Sverige är det lagligt att våldta, del 2

För någon dag skrev jag om hur vi i Sverige har en väldigt förlegad kultur gällande våltäkter där vi dömer offren men låter förövarna gå fria. Mitt inlägg blev väldigt uppmärksammat och även om majoriteten av reaktionerna var positiva så var det några av de kommentarer som kritiserade mitt inlägg som fick mig att fundera kring varför inlägg som förkastar Sveriges lagliga system och strukturen bakom den alltid genererar en viss typ av respons. De kritiska kommentarerna kan delas upp i två kategorier som jag gärna vill utveckla:

1. Lagar är objektiva och påverkas inte av människors känslor eller det samhällsklimat vi har. Den här sortens kommentarer visar ofta på en övertro på lagen och det lagliga systemet. Det verkar generellt finnas en tro att det lagliga system vi har idag är rättvist, objektivt och slutgiltigt, dvs det är inte systemet eller lagen som behöver förändras utan det är vi som behöver anpassa oss till lagen och systemet. Jag kan förstå det här argumentet om en inte tillämpar en strukturell analys som förklarar hur de lagar och stadgar vi har idag kring våldtäkt och övergrepp har formats och påverkats av den våldtäktskultur vi har. Den här rädslan för att om vi ser lagen som en levande och föränderlig struktur som utvecklas jämfört med något fast och oförenderligt verkar härstamma från tron på att om vi ruckar på lagar så öppnar det upp för personliga tolkningar, åsikter och ideer och då faller hela systemet. Problemet med det här resonemanget är att hela vårt samhälle, alla aspekter av det är en del av en grupps dominanta ställning i samhället (män, rika, vita osv) eller någons personliga tolkning, åsikter och idé. Det gör att de lagar vi har idag som ska skydda offren och döma förövare rörande våldtäkt, överfall, våld mot kvinnor och HBTQ personer är patriarkal, dvs väldigt influerad av det faktum att män står över kvinnor i samhället och därför har makten att stifta lagar och stadgar. Det lagliga system vi då får är ett som marginaliserar vad en våldtäkt är eller vad våld mot kvinnor och HBTQ personer rent generellt är. Kvinnors och HBTQ personers rättigheter i samhället är inte jämställda med rättigheter och makt män har.

Lagen är visserligen jämställd till det yttre  (dvs samma sak gäller för kvinnor som män) men eftersom den i dagsläget tillåter normativa värderingar om kvinnor och män etc att påverka utgången till underprivilgerade gruppers nackdel så räcker inte det för att skydda dessa grupper. Det gör att lagen ger samma skydd och rätt till alla personer på pappret men däremot så är det normer i samhället tillsammans med en ofullständig lagstiftning som förhindrar att våldtäksmän döms. Reslutatet blir att lagen tolkas och sätts i praktik av personer med värderingar som är patriarkala vilket resulterar i att hela systemet blir bristfälligt. Det är väldigt få fall som går vidare vilket visar på bristande prioritering från lagens sida  men en skärpt lagstiftning så går det att påverka normer och attityder i samhället.
Resultatet  blir en enkel ekvation: den som  har makten i samhället (vita män) är den som också har lagen på sin sida och privilegiet att definera vad som är viktigt. Våldtäkter och övergrepp mot kvinnor och HBTQ personer hamnar inte högt i status eftersom vita män inte är en strukturellt och utbrett utsatt grupp. Det för mig till den andra kategorin av kommentarer och åsikter feminister får när de kritiserar män och rådande lagstiftning.

2. Det finns en ”objektiv” och slutgiltig definition av vad en våldtäkt är och håller vi oss till den så kommer vi aldrig döma fel eller ännu värre: döma en stackars oskyldig man till något han inte gjort.  Det här är ett väldigt naivt synsätt att tillämpa eftersom 1. Ingenting som rör den egna kroppen, integriteten eller den egna personen är objektivt. 2. Upplever någon att den blivit utsatt för våld, våldtäkt eller på något annat sätt skadas psykiskt eller fysiskt så är det den egna upplevelsen som räknas, inte vad förövarens tanke, mening eller ens kosmiska placering av planeterna var vid den tidpunkten. Det jag vill ha sagt är: det finns ingen slutgiltig, objektiv eller laglig definition av vad en våldtäkt är vilket gör att de lagar och det system vi har idag alltid bör kritiseras, förändras och utvecklas. Vi kan inte nöja oss med den lagstiftning vi har nu eftersom den i slutet av dagen inte skyddar offren, den friger förövarna. Om vi ser att allt det här hänger ihop, att lagar och lagstiftning inte är någon högre makt med en slutglitig objektivitet utan ett system som är patriarkalt och skadligt för många grupper i samhället så blir det inte särskilt svårt att förstå varför detta system måste förändras och utvecklas.

Utan strukturell analys så missar vi att det lagliga system vi har idag är ett resultat av oss, av den kultur och de traditioner vi skapar/har skapat. Anledningen till att det är så svårt att fälla någon i våltäktsdomar är för att vi har skapat en kultur av misstro där vi vill att offren ska bevisa både sin oskuld men även förövarens skuld. Utan strukturell analys så kan vi enbart analysera och prata om en aspekt av samhället i taget vilket gör att vi alltid kommer komma fram till att allt är precis som det ska. Läser vi våra lagar och våra våldtäksfall utan att sätta dessa i  kontext, utan att se större samband med normer och strukturer som tillåter våldtäkt så kommer vi alltid komma fram till att det är vi som behöver anpassa oss till lagen och inte tvärtom. Skulden hamnar alltid på utsatta grupper och inte där den hör hemma: hos alla män som våldtar och deras allierade i maktens korridorer.

Mitt nyårslöfte för 2014 är att fokusera mindre på mig själv.

Sitter och läser allas nyårslöften för 2014 och känner mig bara trött och frustrerad. Allt handlar om mer investering kring sig själv, antigen så ska folk bli mer hälsosamma (läs, gå ned i vikt) eller bli bättre personer genom att uppnå olika mål. Är det bara jag som blir så trött på att det alltid läggs fokus på individen? Jag vill inte fokusera mer på mig själv, jag vill inte utveckla min personlighet i detalj  i tron om att jag till slut kommer bli fulländad och perfekt.

Jag vill få bort fokus och analysen från mig själv och är så otroligt trött på att allt ansvar läggs på den enskilda individen. Funkar inte något i livet? Ja då har du bara inte fokuserat tillräckligt mycket på dig själv! Det här individtänket fungerar inte, vi måste lyfta blicken från oss själva och börja fokusera på varandra, på samhället. Vi kan inte gå omkring och se oss själva som projektarbeten som behöver investering för att kunna ge avskastning. Resultatet blir att vi alla lever som små öar utan möjlighet till att nå ut till varandra, vi står splittrade och har ingen möjlighet till att förändra samhället. Det är inte oss det är fel på som individer, det är inte vi som inte försökt tillräckligt men däremot är det vårat fel som fortsätter tro att vi någonsin kan bli lyckliga om vi enbart fokuserar på oss själva.

Facebook revlutionärer och feminister

Igår var jag på universitetet och stötte på en professor jag hade under mitt första år här i Holland. Vi småpratade lite och hen frågade vad jag gjort för nytt den senaste tiden.

– Startat en blogg som handlar om politik och feminism!

– Jaha ja en FB och blogg feminist alltså? höhö

Konversationen flöt på om annat sen men jag har tänkt på den här kommentaren sen igår. Vad menade hen egentligen? Att jag inte är en “riktig” feminist eftersom jag inte står på barrikaderna och skriker? Att jag inte gör någon skillnad eftersom jag bara skriver om det på min blogg och på min FB? Är det kanske ett sätt att säga att jag inte vågar engagera mig på riktigt och väljer därför den lätta vägen och predikar via sociala medier?

Jag tror att det finns en syn på engagemang om att det bara kan vara riktigt och göra skillnad om det görs direkt ute i samhället och att mer indirekta metoder så som att sprida sina åsikter och sitt budskap via sociala medier är lite sämre. För mig så är allt det här sammanlänkat. Idag så sitter en väldigt stor del av befolkningen framför sin dator eller med sin telefon under flera timmar om dagen. Det känns enbart logiskt att sprida min feministiska och politiska ideologi via de kanaler där flest människor befinner sig under många timmar om dagen. Det verkar också finnas en tro om att det någon skriver på twitter, sin blogg, FB osv inte påverkar någon, inte ger någon reaktion och motreakton ute i samhället. Demonstrationer ute i samhället som lockar tusentals att gå ut och ta del började av att någon startade en FB grupp. Företag tvingas ta bort sexistiska produkter ur sina sortiment för att någon individ gått in på företagets hemsida och kritiserat produkten och fått stöd för det. Lagar ändras för att någon går ut med sin historia om någon orättvisa många känner igen sig i. Jag skulle kunna fortsätta ge exempel i all oändlighet.

Det som dock irriterar mig mest med kommentarer som den jag fick igår är att det är ett sätt att förminska någon annans engagemang. Det kräver ett riktigt engagemang att diskutera med antirasister och sexister på sociala medier, det kräver både tid och kraft att vara aktiv och driva en fråga även om det är online. Istället för att slösrufta och kolla på TV så väljer allt fler människor att engagera sig, lära sig nya saker och debattera mot skadliga ideologier och åsikter som sprids på nätet. Jag tror det är dags att alla förstår att Internet och det som sägs där inte är separerat ifrån “det verkliga” livet och det som tänks och sker där.