Religionsförakt går hand i hand med kvinnoförakt och rasism.

Det är socialt acceptabelt att hata religion. Det här hatet manifesterar sig ofta i en oro/kritik kring hur kvinnor och andra utsatta grupper behandlas i religionens namn. En annan aspekt av religionshatet ligger i att människor som anser sig tillhöra en religion (lägg märke till att det spelar väldigt liten roll hur religiösa dessa människor är eller hur mycket de faktiskt utövar sin religion) anses vara ologiska, obildade, konservativa vidskepliga, dumma och allmänt sämre än logiska och rationella ateister. Ateister har insett att det här med religion och andlighet bara är en massa trams folk använder sig av för att de inte vågar se “sanningen”. Det här är en väldigt klassisk marxistisk syn på världen och omvärlden. Den klassiska marxistiska teorin (marxistisk teori har hunnit utvecklas ett par vändor sen Marx och Engels fick feeling och skrev sina böcker) bygger på att vi måste göra oss av med våra religiösa föreställningar för att inse att vi är förtryckta och i förlängningen så kommer revolutionen och samhällsutvecklingen ske. “Religion är opium för folket” är ett rätt känt citat som avänds där Marx ser religion som ett medel för att hålla de omedvetna massorna i shack. Den här synen på religion lever kvar än idag och dess följare består mest av vita medelklass män som fattat det här med att vi måste göra oss av med vårt falska medvetande för att kunna se samhället och livet för vad det verkligen är.

Religionsförakt är också starkt kopplat till rasifierade kroppar i samhället. Religionskritiker är mycket mer benägna att kritisera en utländsk kropp med drag från mellanöstern och anta att den personen är mer religiös än vita kroppar som är byggda på en kristen värdegrund. Vita ateister ger sig för det mesta på Islam och anser att Islam är en kvinnoförtryckande religion med förlegade ideer om samhället, inskränktar på individens frihet och rent allmänt inte hör hemma i ett demokratiskt och västerländskt samhälle där vi faktiskt kommit ett steg längre. Det är just det, ett steg längre. Många ateister anser sig vara snäppet högre på evolutionsstegen eftersom de har utvecklats från att vara simpla människor som dyrkar gudar och utför religiösa ritualer till varelser som “kan tänka själva” och faktiskt se världen för det den egentligen är.

Problemet med det här resonemanget är att det är lika kvinnoföraktande och rasistiskt ibland så som extremister på den religiösa kanten kan vara. Jag ska förklara varför. Det är kvinnorna i en familj som upprätthåller religionen, håller den vid liv. Det här har egentligen väldigt lite med religion att göra men mycket av det som anses religöst utövande idag är samtidigt kvinnogöra. Det är kvinnor som planerar, fixar med maten, bjuder in folk, planerar presentinköp, tar hand om barnen osv under alla högtider. Julen är som stressigast för kvinnorna eftersom de har hand om julstädningen, maten, underhållningen, gästfriheten och att faktiskt hålla kontakt med alla andra som hennes familj ska fira jul med. Det är ingen skillnad i andra religioner. Det är också kvinnorna som håller religiösa värderingar vid liv så som att vända andra kinden till för att hålla en destuktiv relation vid liv, ta hand om barn och hem i större utsträckning och helt enkelt visa mer känslor och vara mer känslosam i det dagliga livet. Vi ser det kanske inte men mycket av kvinnorollen i Sverige idag vilar på en kristen värdegrund där kvinnan är passiv och omhändertagande medan mannen är aktiv och ledande.

Ateister som kritiserar religion missar ofta att de själva lever ut en väldigt religiös värdegrund. Kvinnor dubbelbestraffas för sina kvinnliga egenskaper på så sätt att samhället kräver att kvinnan är mer passiv, känslosam och omhändertagande men samtidigt så ses hon ned på för att hon inte är lika rationell och ser världen “för vad den är”. Den religiösa gruden vi har i Sverige är den som håller upp den makt män har: att då håna religion är att håna de egenskaper och värderingar som faktiskt validerar de strukturer och normer vi har mellan kvinnor och män. Att håna och hata allt som på något sätt skvallrar om religion är att också håna kvinnors egenskaper som bygger på omhändertagande, uttryck av känslor och att hålla ihop relationer, egenskaper som vi behöver, egenskaper som faktiskt är positiva och inget som förtjänar hån och nedsättande kommentarer.

Att analysera den kristna värdegrund vi har i Sverige är självklart inte fel och något som kanske måste göras för att vi ska få bukt på den hederskultur vi har i västvärlden exempelvis men problemet är ju att det inte är den krista värdegruden som kritiseras. Det är Islam och muslimer som får ta den stora andelen av kritik. Det är här rasismen kommer in. Vita ateister kritiserar andra kultur och religioner och med det framstår de som mer upplysta. Det här gör att en avskärmar sig från all kritik genom att säga “ja men jag är bara emot religion, jag är kritisk mot Islam inte mot folket” samtidigt som en själv lever ut vissa religiösa värderingar som faktiskt håller många grupper förtryckta. En annan aspekt av kritiken mot Islam är ofta att den är väldigt mediapåverkad och onyanserad. “Ja men är hedersmord, våld, förbud och kvinnoförtryck något vi ska uppmuntra i Sverige”? är en kommentar jag fick sist jag diskuterade det här med en ateist. Självklart ska vi motverka sånt men att applicera hedersmord, våld, förbud och kvinnoförtryck på en grupp, att till slut göra det synonymt med människor som har arabiska drag är faktiskt inget annat än rasism. Att se varje muslim som en bakåtsträvande barbar är inte särskilt antirasistiskt. Det är att missa att alla dessa saker faktiskt förekommer i Sverige också och inte har något med en specifik religion, kultur eller tradition att göra utan ofta handlar om en väldigt taskig kvinnosyn, en kvinnosyn många svenska män själv bär på.

Jag tycker alla ateister/religionskritiker/motståndare/hatare ska kliva ned från sina höga hästar och granska sig själva. Består din kritik mot religion och människor som utövar den enbart av att göra narr av människor från en viss kultur eller att klanka ned på obildade för att “de inte vet bättre” så är du kanske själv inte så upplyst. Att länka allt dåligt som sker i samhället till att muslimer eller andra grupper är dumma i huvudet och en själv är så upplyst låter väldigt likt de religiösa extrermister en själv är så rädd för och hatar. Marxistisk teori har också utvecklats sen Marx pratade om falskt medvetande, det kan vara så att det inte finns någon absolut sanning och att vi behöver ett medvetande för att överleva men det kan vi prata om i nästa inlägg.

 

Ett litet tillägg: Att inte tro på något och att inta ha en religon en tillskriver sig själv är självklart inte det som diskuteras i texten.

 

 

Ingenting blir bättre så länge vi fortsätter be om ursäkt.

“Du sa precis i början när vi träffats att det inte var några skillnader på din och min familj, men det är det ju, det är en massa skillnader.” Vi satt utanför Spiralen i Norrköping, jag och min första pojkvän. 17 år gamla och min hjärna sökte febrilt efter potentiella svar som kanske skulle kunna bevisa att vi är rätt lika trots allt.

Fast, hur skulle det egentligen vara möjligt att våra familjer inte alls skiljer sig åt? Hans svenska familj och min bosniska familj som gått igenom krig och integreringsprocessen i Sverige? Som yngre än vad jag är nu i alla fall så var det här väldigt viktigt för mig. Det var viktigt att jag och min familj var precis som alla andra. Alla andra = precis som vilket svensk familj som helst. Medelsvensson, villa, bil, hund och två barn med föräldrar som inte bryter på ett annat språk. Jag ville bara få passera, inte bli ifrågasatt, inte vara annorlunda. När människor frågade vad för högtider vi firar är jag alltid snabb med att förklara hur Eid (Bajram) är precis som jul. Vi träffar släkt/vänner, äter mat ( “Fast ingen skinka såklart!” brukar folk avbryta med lite skämtsamt) och delar ut presenter. Ni ser! Det är precis som jul! Fast ja, ändå inte, det är faktiskt inte riktigt samma sak som jul, det är inte en “muslimsk jul”.

Jag skulle kunna ta upp ett oändligt antal exempel på varför det blir som det blir. När, var och hur mitt yngre jag insåg att det var mer fördelaktigt att vara svensk än bosnisk, att det var finare och bättre att leva så som svenskar gör. Jag skulle kunna ge exempel som visar fördomar och rasism men det räcker bara till att väcka sympatier. Det räcker bara så långt som till “åh vad hemskt, vad vidriga människor kan vara” och det behöver jag inte helt ärligt höra. Ingen förtryckt grupp i samhället behöver bara medlidande och medömkan utan det dessa grupper behöver är förståelse från privilegiade grupper, insikt kring sin egen priviligierade position/grupp och hur den påverkar andra. Det vi behöver är förståelse på ett plan som skapar förändring, det vi behöver är att få en röst, bli lyssnade på och där våra berättelser inte räknas som sidospår som avviker från den annars perfekta normen.

Jag är nog den mest fördomsfulla personen jag känner – mot mig själv. Jag lägger märke till alla små skillnader och nyanser i min kultur/familj/mig själv och jämför dessa med svenskheten som norm, som det ska vara egentligen. Den medevetenheten, den väldigt ofrivilliga medvetenheten är den som gör mig nervös inför att vara den enda med invandrarbakgrund i vita rum, att presentera folk för släkten, att dejta vita män osv. Allt vita svenskar någonsin sagt, ifrågasatt på ett fördomsfullt sätt bär jag med mig i bakhuvudet. Det finns en term som beskriver det här och översatt till svenska så blir det: internaliserad rasism. Kortfattat så betyder det att en applicerar omvärldens fördomar om ens egen bakgrund, grupptillhörighet, kön osv på sig själv. Internaliserad rasism kan uttrycka sig på olika sätt, att en tex skämtar om stereotypiska saker som rör en själv eller som jag, blir väldigt medveten om allt som är annorlunda och försöker dölja det. I förlängningen så leder det här till att jag begränsar mig själv och behandlar mig själv lika illa så som en rasist skulle gjort. Det betyder inte att jag blir utsatt för rasism av alla vita jag träffar. Rasismen blir då något som en inte ens måste utsättas direkt för av en annan människa dagligen utan är något en alltid bär med sig inombords, som en smutsig liten hemlighet. Medvetenheten och vetskapen om att en är lite annorlunda och lite sämre än alla andra. Internaliserad rasism är en försvarsmekanism, ett försvar för alla dom som inte har möjligheten att säga ifrån varje gång, som kanske inte har den kunskapen som krävs för att kunna se orättvisor, för alla dom som faktiskt ser rasism riktas mot dom själva som en självklarhet mer än ett undantag.

Jag har tänkt mycket på mitt 17 åriga jag som satt där utanför Spiralen och var så jävla kär. Jag önskar att hon bara hade svarat “Jaha, är det något problem eller?” och inte brytt sig när hon fick höra att hennes familj visst inte var så svenskt normativ. Jag önskar att hon inte hade börjat ursäkta sin familj, sin kultur, ja allt hon är. Jag önskar att hon vetat och förstått att en aldrig vidgar normer och krossar strukturer genom att be om ursäkt för det en är.

 

Kompis, träd fram

Dagens inlägg är skrivet av mig och Ninni från Glitterblaster . Vi letar efter en kompis som varit borta alltför länge.

Många gånger när en hamnar i feministiska och/eller antirasistiska diskussioner så brukar folk vilja ha källor på saker. Vissa är även snabba på att visa att de faktiskt redan har källor till deras argument utan att en ens behöver fråga. Det kan var allt mellan länkningar till den senaste forskningen till… en kompis.

Den här kompisen brukar oftast vara en människa som de priviligerade i en diskussion använder mot de ickeprivilegierade som ”absolut säker källa” då den här kompisen alltid sägs tillhöra just samma grupp som de ickeprivilegierade i diskussionen. Det kan vara allt ifrån ”Men jag har en vän som är svart och hen säger att n-ordet är okej så då är det ju det!!!” till ”Men min tjejkompis gillar att bli tafsad på på krogen så då är det ju okej faktiskt!!!”. Men så har det slagit oss att, vad fan, INGEN vet vem den här kompisen är?!

Det finns liksom ALLTID en jävla kompis som dessa priviligerade människor flaxar med. Kompis hit, kompis dit. Och ALDRIG har vi fått se den här jävla kompisen! Vem är den här kompisen?. Vi har aldrig hört eller sett den här kompisen hålla med den priviligerade i verkliga livet!

Vi har spekulerat lite kring vem denna person kan vara. Är det här organiserat mellan priviligerade människor som underjordiskt förser den här kompisen? Finns kompisen ens på riktigt?! Är kompisen en spion som infiltrerat vårt kontaktnät och läcker nu info till fienden om vad som är okej och inte okej att säga? Hur kommer det sig att alla priviligerade verkar ha den här underpriviligerade kompisen som stödjer allt de säger? Är kompisen ett produktionsfel i någon kompisproducerande fabrik på en öde ö?

Kompis, träd fram, vi vill bara prata lite med dig. Vi vill tala om för dig att det är okej, det är okej att du är en rövhatt som stödjer rasistiska och sexistiska strukturer för vi förstår. Vi förstår hur det kan vara jobbigt att vara omgiven av enbart privilegierade och inte orka säga emot. Vi förstår men kompis, var du än är, du måste sluta, du kan inte hålla på såhär.  Priviligerade förstår inte, de är så uppblåsta av sina privilegier att de greppar efter alla halmstrån som finns för att kunna behålla sin position i samhället. Kompis, om du nu finns, sluta validera sånt här, inte ok, du gör vårt jobb så mycket svårare.

Men vi undrar fortfarande vem du är kompis? Är du enbart en spegelbild av den privilegierade som talar med sig själv? Är du ens av människoväsen?  Vi behöver veta, hur ser du ut? Vad har du för intressen? Gillar du glass eller chips bättre?

Här listar vi de misstänkta:

 

Mor Pilrot från Pocahontas – Sympatisk talande träd som säger allt människor vill höra. Utger sig för att vara fett vis, men egentligen vill hen bara trolla folk pga. uttråkad och antagligen inte förstår vilken enorm effekt det gör i samhället. Ibland doppar hen sina kvistar i vattnet bredvid och vill att en ska analysera dopplereffekten (hon har bland annat gjort detta på Pocahontas) med ursäktar allt med att säga något filosofiskt som ”carpe diem – du är din lyckas smed” och föder liberaler i exponentiell takt. Vi vill bara säga – kompis. Om det här är du. Snälla sluta. Inse din maktposition och lägg av.

 

 

Spegeln från Snövit – Rätt oskönt svävande ansikte som anspelar på människors svagheter och egon. Uppenbarligen patriarkatet manifesterat då hen får kvinnor att stabba varandra om de känner sig utseendemässigt underlägsna. Antagligen försöker du manipulera sexister till att tro att du är själv ickeprivilegierad och sen sår du obehagliga patriarkala frön.

 

Kakmonstret – Gör vad som helst för kakor. Utger sig till och med för att vara ”Kompisen” bara om hen får kakor. Vi säger såhär: kom till oss istället. Vi har också kakor.

 Vem du än må vara kompis, verklig eller en del av de privilegierades hjärnspöken så hoppas vi att du tar vår utsträckta hand. Du måste inte stå där ute i den sexistiska och rasistiska blåsten helt själv. Kom in i värmen, vi finns här för dig och vi tar hand om varandra. Vi kan vara varandras kompisar och krossa normerna och strukturerna som håller oss nere. Det gäller även dig kompis, även dig. Du vet ju innerst inne att ditt enda syfte i ett sånt umgänge är att bekräfta en rätt kass och skev världsbild. Vi vet att du kan bättre.

 Vi väntar på dig.

 

Amra och Ninni söker kompis.

Varför är Cultural Appropriation (CA) ett problem?

Jag har valt att skriva det här inlägget för att CA fortfarande är ett fenomen som verkar förvirra en del och göra andra arga där de krampaktigt försvarar sina buddhastatyer, dreads och orientaliska mattor. Låt oss få en sak klart först innan jag fortsätter: Nej, jag eller någon annan rasifierad kan inte förbjuda dig att använda saker ur andras kulturer som en ”kul och snygg grej”. Det går inte, du är fri att göra precis som du vill. Självklart kommer jag rynka på näsan och tycka du är rätt dum men mer skada än så kan jag inte göra. Däremot kan jag skriva det här inlägget och försöka belysa problemet med att människor från privilegiade och dominanta kulturer ger sig rätten att ”ta över” delar av underprivilegiade och förtryckta kulturer. Here we go.

Cultural Appropriation (CA) är ett relativt nytt begrepp i Sverige som importerats från USA. Det finns flera olika definitioner som beskriver vad CA egentligen betyder och står för men jag väljer att beskriva det med mina egna ord:  CA syftar på när en person eller grupp “tar över” eller imiterar delar av en annan kultur. Det här kan ha en negativ effekt i situationer där en dominant kultur tar över och tillämpar en minoritets kultur och gör den till sin egen. Kulturell appropriering kan ske på många olika sätt. Problematiken ligger i att en kulturell företeelse kan försvinna och/eller förlora sin mening efter att den tagits upp av en dominant kultur.

En diskussion om CA och dess vara eller icke vara är aldrig komplett utan en grupp (vita) människor som påstår att kultur äger ingen, globaliseringen är här!, allt är allas, vi har FB, Twitter, saker sprids som aldrig förr, vi influeras av hela världen och hela världen influeras av oss, lets all just get along and love each other typ. Jag håller med er, vilken fin världssyn att ha NÄR EN REDAN ÄR HÖGST UPP I DEN EKONOMISKA OCH KULTURELLA HIERARKIN I VÄRLDEN. Det är väldigt enkelt att se det som att kultur och kulturyttringar äger ingen eftersom den vita västerländska världen i flera århundranden tagit sig rätten via kolonisering att ta över andra länder, kulturer och dess rikedomar samt skapa den vithetsnorm vi har idag, som skapade den rasism vi har i vår vardag idag. Alla kulturer tillhör den vita kulturen eftersom den vita kulturen har tagit alla kulturer med våld. Att använda argumentet om globalisering blir inte bara skevt men också otroligt naivt.

När Miley Cyrus gick ut och twerkade (approprierade afrikansk dans) så var det väldigt många som inte kunde se hur ”att dansa” kunde vara CA och ännu mindre rasistiskt. Det pratades också mycket om att hon faktiskt ”hyllar” en kulturyttring och gör den mer populär. Det är precis där problemet ligger, att Miley som vit och privilegiad kvinna är den som får credd och gör en dans som från början tillhört svarta till någon mainstream och populärt. Det är att ta tolkningsföreträde, det är att inte inse att en som vit faktiskt har den otroliga makten att ta någons kultur eller en del av en kultur och göra den till sin egen. Twerking associeras nu med Miley, en vit tjej men ingen som helst koppling till den kultur hon tagit efter. Det är den makt en som vit har i världen och är en inte medveten om den makten så bidrar en själv till både direkt och indirekt rasism i samhället. Om vi fortsätter med twerking som exempel, den sortens dans fanns långt innan Miley ställde sig på scen men blev aldrig mainstream eftersom den just dansades av svarta människor. Dessa människor hade själva inte makten att göra sin dans till något mainstream på sina egna vilkor. Rasifierade har helt enkelt inte makten att hylla sig själva, att få visa sin kultur på det sätt som känns bekvämt för dom. För att en kultur/kulturyttring från en icke vit västerländsk kultur ska kunna bli känd och för att den ska bli ekonomiskt fördelaktig så måste den först ”bli vit”, dvs användas och brukas av vita människor som sedan tjänar på den kulturen.

Jag vet inte, men tycker ni inte att dessa argument som argumenterar för CA och ser det som något positivt låter väldigt likt de argument antifeminster använder sig av? Kulturer går inte att äga, globaliseringen är här och vi sitter alla i samma båt i världen låter misstänksamt likt ”vi är alla människor, vi är alla förtryckta på något sätt och vi måste jobba tillsammans, inte dela upp oss i vi och dom som feminismen gör idag”. Vita feminister idag använder sig av precis dessa argument när CA kommer på tal, att det är svårt att veta vad som är CA exakt och att vi alla påverkas av det. Det är lite samma sak som att påstå att könsförtryck är svårdefinierat och att vi nog alla påverkas av det på ett eller annat sätt. So what? tänker jag varje gång någon påstår att ett begrepp är ”svårt” eller ”krångligt”. Det är väldigt likt att totalt förbise strukturer och normer vi har idag som gör att kvinnan är underlägsen men att också andra kulturer kan vara det. Hur många gånger har vi inte hört män säga ”jag är ingen sexist, jag älskar och respketerar alla kvinnor” samtidigt som hen uppenbarligen är en sexist? Hur många gånger har vi inte hört män förklara hur de beskyddar sin flickvän från andra män och samtidigt hyllar sin mamma som ett helgon? När vita påstår att de ”hyllar” andra kulturer genom att bära ett visst klädesplagg eller dansa en viss dans så gör de precis samma sak som dessa antifeministiska män gör: visar att kulturen de ”hyllar” redan står i underläge eftersom de inte tillåter att människor som har kopplingar till den kulturen att själva få hylla den eller visa upp den. De sätter sig i en privilegiad position där de blir talespersoner för en kultur som inte är deras, precis som män blir talespersoner för kvinnors hyllningar.

Precis som med könsförtryck så är CA en företeelse och ett begrepp som är mångfacetterat. Det finns ingen förklaring eller analysmodel som passar alla. Argumentet ”men jag känner faktiskt folk från Jamaica som tycker det är okej att vita har dreads” eller ”jag känner till varför hamsan används i länder den kommer ifrån” är lika logiskt som när en man påstår att könsförtryck inte finns för att han känner kvinnor som bara vill vara hemmafruar och tycker män ska styra. Att som vit konstant göra rasifierade till talespersoner för alla kulturer som inte är västerländska är lika skevt som när män vill att en kvinna ska förklara för dom precis vad som är sexistiskt. Det finns ingen regelbok, det finns ingen hemlig kommitté bestående av rasifierade som sitter och bestämmer vad som är okej eller inte för vita människor att göra. Däremot så finns det förtryckande normer och strukturer en kan titta på för att lära sig mera. En kan läsa på om CA men välja skribenter som är rasifierade och vet vad de pratar om. Jag kan helt ärligt inte svara på om det är okej att du har dreads, använder en hamsa eller har en bönematta hemma hos dig, jag vet inte helt enkelt inte. Vissa saker kan jag spontant känna är fel om de på något sätt är relaterade till min egen kultur men varje gång en rasifierad person påpekar att något är CA så möts den av ”men jag vet ju vad betydelsen är och jag tycker den/det sprider ett fint budskap” osv osv. Precis som män försvarar sin rätt att behandla kvinnor på ett visst sätt så försvarar vita sin rätt att använda sig av andras kulturer på det sätt som passar som bäst för tillfället.

Feminismen är inte en homogen rörelse.

Feminismen är en väldigt bred och inkluderande ideologi/rörelse/sätt att leva på. Det räcker i princip med att vilja ha jämställdhet mellan könen för att räknas som feminist. Det som skiljer feminister åt är tillvägagångssättet: hur vi ska uppnå jämställdhet. Det här är inte på något sätt ovanligt, det finns olika inriktningar i varje ideologi, filosofi och religion i världen. Problemet med feminismen är att den riktar sig till kvinnor och värnar om frågor som rör kvinnans rätt i samhället vilket gör att den inte döms på samma sätt som andra politiska ideologier t.ex..

Feminismen kritiseras för att vara splittrad så fort kvinnor inte håller med varandra i allt enbart i egenskap av att ha samma kön. Det jag undrar – varför är det här en dålig sak? Feminismen är så bred och täcker upp så många olika delar och nivåer av samhället, utmanar normer och strukturer på så många olika sätt, det vore orimligt att se ordet ”feminism” som något annat än ett paraplybegrepp som innefattar olika riktningar och flera vägar att gå. När får vi egentligen höra att någon är en dålig kristen för att en katolik kritiserade en protestant, de delar ju samma religion, är de inte splittrade om de inte håller med varandra och kritiserar varandras synsätt? Varför ses inte högern som splittrad när en moderat kritiserar någon från Sverigedemokraterna?

Det blir väldigt lätt att förkasta en hel ideologi om en tror det är en homogen grupp än om en faktiskt ser nyanser och skillnader. Det handlar om att få mer makt genom att förminska feminismen, att göra den till en homogen grupp som håller på att falla sönder på grund av interna konflikter. Precis som muslimer inte är en homogen grupp så är inte feminister det heller. Genom att få feminismen att framstå som en grupp kvinnor som ”tjafsar” med varandra istället för att fokusera på ”de riktiga och viktiga frågorna” så lyckas patriarkatet behålla makten, kort sagt, det är ett väldigt effektivt sätt att göra en rörelse tandlös, ta bort dess möjlighet att uppnå någon riktig förändring. Att se en väldigt bred rörelse med flera riktningar som sträcker sig över hela samhället som en grå massa som invalidiseras så fort det finns meningsskiljaktigheter är att förminska dess anhängare. Det här görs just eftersom kvinnor redan från början är underordnade männen vilket leder till att det här synsättet: feminismen som en homogen rörelse är ett sätt att kunna kritisera ALLA kvinnor, oavsett hur mångfasetterade de må vara samtidigt. Precis som vi pratar om att ”muslimer har en kass kvinnosyn” så pratas det om feminister som ”tjafsar” och inte stöttar varandra. Jag har märkt att ju mer olika ideologier/idéer eller även folkslag delas upp i subkategorier desto mer privilegierade är de i samhället. Tänk på hur vi har specifika egenskaper som vi tillsätter folk som kommer från Norrland, Skåne, Göteborg, Stockholm, staden, landet osv, tänk på hur vi pratar om stockholmare som stressade och karriärinriktade medan göteborgare är lite mer ”chill” och arbetarklass. Att vara svensk innebär att ha en rad olika egenskaper, att vara en person, en individ, inte bara en del i en grupp. Att vara svensk innebär att vara så privilegierad att en till och med har subkategorier/kulturer/idéer/ideologier/politiska åsikter osv. Att vara feminism innebär att vara en tjafsig, arg, hysterisk och hårig kvinna som aldrig får ligga och hatar alla män. En grå massa som definieras av negativa egenskaper. Samma sak gäller andra grupper som är underrepresenterade, muslimer som jag nämnde tidigare ses som en homogen grupp, lika så folk med asiatiskt ursprung.

Feminismen behöver inte och ska inte vara en homogen grupp. Den får vara uppdelad, den ska bena ut i många olika riktningar, jobba på så många olika plan som möjligt. Den moderna feminismen är också jämfört med andra ideologier en relativt ny rörelse som fortfarande utvecklas och vi måste faktiskt inte hålla med varandra om allting. Jag ser internkritik som något positivt, det betyder att vi fortfarande ser oss själva som individer, som en grupp med flera riktningar oavsett vad allmänheten tycker. En rörelse blir tandlös om den börjar internalisera och se sig själv som en grå homogen massa. Om vi jämför feminismen med andra rörelser som till exempel medborgarrättsrörelsen i USA under 1950 och 60 – talet där svarta krävde samma rättigheter som vita så användes det gemensamma målet, dvs lika rättigheter till att ena folk men det betyder inte att alla som var med i just den rörelsen tyckte lika eller tyckte att slutmålet skulle uppnås på samma sätt. Medborgarrättrörelsen utvecklades till att innefatta rättigheter för latinamerikaner, indianer och kvinnor senare. Samma sak gäller feminismen och feminister, vi vill alla uppnå jämställdhet och det gör oss inte till en splittrad och tandlös rörelse för att vi har olika idéer kring hur jämställdhet ska uppnås.

Konsten att vara en kulturell hybrid

Att vara konstant medveten om sin egen bakgrund är en form av förtryck. Jag förstår att det här för många låter väldigt ologiskt och kanske även absurt men jag ska försöka göra mitt bästa för att förklara vad jag menar i den här texten. Min upplevelse av medvetenhet kommer från att jag är en kulturell hybrid. Det betyder att jag tillhör två kulturer samtidigt och kan passa in i båda samtidigt men också fullhjärtat var för sig. Jag har tidigare skrivit om hur min svenska kultur oftast kommer fram i offentliga rum medan min bosniska kultur förpassas till det privata och det hemliga men nu vill jag ta upp hur det är att röra sig genom samhället med två kulturer ständigt närvarande och hur det kan vara förtryckande ibland.

Det finns ett väldigt känt uttryck som löst översatt från engelskan lyder ungefär såhär: när en svart kvinna ser sig själv i spegeln så ser hon en en svart kvinna, när en vit kvinna ser sig själv i spegeln ser hon en kvinna och när en vit man ser sig själv i spegeln så ser han en människa/en person. Den vita mannen är universell, han är normen, han är själva strukturen vi lever efter, strukturen är formad efter honom och med det så är han också omedveten. Han behöver inte vara medveten om varken sin hudfärg eller sitt kön eftersom han är universell. Den här universaliteten kan också appliceras på kulturer, det finns västerländsk vit kultur som är universell och allomfattande och så finns det, ja allt annat som inte är västerländskt. Den svenska vita kulturen är den allomfattande och universella medan min bosniska kultur är den avvikande och specifika. Förtrycket ligger i att vara medveten om att en som hybrid kan gå från universell till specifik och konstant röra sig mellan det spektrumet. Att gå från universella normer till specifika värderingar flera gånger per dag, det är något som sker konstant i bakgrunden.

Medvetenheten föds av det vita universella och som en hybrid, någon som tillhör båda kulturer samtidigt så reser och rör sig hybriden mellan det universella och specifika vilket gör att en aldrig hör hemma i det universella fullt ut men ständigt är medveten om det i det specifika. Jag blir ständigt påmind om att jag inte tillhör den svenska kulturen fullt ut även om jag för det mesta känner mig svensk. Det påpekas med frågor och kommentarer så som – Ja, men var kommer du egentligen ifrån? Jaha, ni firar inte jul alltså, vad konstigt! Får jag ta på ditt hår? Det ser så coolt ut?! Vad känner du dig mer som, bosnisk eller svensk? Vad mörk du blir på sommaren, du ser så exotisk ut nu! Jag har aldrig varit med en tjej som du innan, ja du vet, en muslim, du var min första. Jag kan  aldrig se min bosniska kultur som allomfattande eftersom det universella ständigt hänger över mig. Jag lärde mig tidigt konsten att medvetet tillhöra en kultur samtidigt som jag har en fot kvar i en annan kultur. Här kommer skillnaden in, en person som tillhör det universella kan aldrig medvetet tillhöra sin kultur, kan inte och behöver inte välja eftersom hen inte vet att något mer specifikt existerar, ”det andra” finns inte.

Hybriden uppfattas av det universella som både trygg och hemma (följer normerna och strukturerna) men samtidigt utmanande, annorlunda, skev, konstigt, helt enkelt något som skaver. Det är därför frågorna eller kommentarerna ens finns, för att avgöra tillhörighet, sätta etikett, pricka av en lista och lägga i ett tryggt och behändigt fack, så att en vet och har sitt på det klara. Hybriden rör sig genom samhället som en otrygg norm, både främmande och igenkännande. Som ett par skor som både är för stora och för små samtidigt, passar inte riktigt in någonstans. Känslan av att alltid vara medveten om att jag är ”det andra” gör att jag alltid står utanför och tittar in genom fönstret. Jag kan aldrig bli en full del av en kultur eftersom tillgången till den kulturen aldrig är total. Jag är alltid medveten om att det finns något annat, en annan referenspunkt att förhålla sig till.

Resultatet blir ett fysiskt utförande av normer, att ”lajva” en identitet, medvetet spela en identitet och återspegla normer. Samtidigt görs jag medveten om att det finns något annat jag kan vara en både mental och fysisk del av: att jag som multikulturell aldrig är fullt närvarande i det universella. Tanken ”i Sverige så firar en jul men det gör inte jag” är både inkluderande och exkluderande samtidigt. Jag är en del av normen (jag kan fysiskt fira jul, jag är fysiskt närvarande hos någon som firar jul på samma dag som alla andra firar jul) men samtidigt medveten om att ”vi” inte firar jul. Min hybriditet görs påmind varje gång någon påpekar ”det andra” i  det offentliga. ”Vad bra du är på svenska, det märks knappt att du inte är svensk egentligen” eller ”Vad roligt att du följer med och firar lite jul också, alltid kul när folk integreras” tvingar mig att bli medveten och därmed förtryckt eftersom jag går från universell till specifik.

Jag har under åren blivit en mästare på medveten kommunikation. Jag vet precis och exakt vilka ord och vilket språk jag ska tala, vilken sorts ton min röst bör ha, vilket kroppsspråk jag borde ha för att passera mer som svensk än bosnisk. Det är inte något som kommer naturligt utan något jag medvetet måste anamma och med det dölja mitt bosniska jag för att passa in och passera. Det är skådespeleri och något multikulturella är väldigt skickliga på. Förtrycket ligger i att konstant göras medveten om att en är annorlunda och alltid tvingas uppträda en kultur.

Kapitalismen och den äckliga kvinnliga kroppen.

Då och då blossar debatten om kvinnlig hårväxt upp. Senast handlade det om en hårig armhåla i Melodifestivalen som ledde till #hairriot och så var hela karusellen igång igen. De håriga vs de äcklade massorna. Även om jag tycker diskussionen kring hårets vara eller icke vara är relevant och viktig så får det mig att fundera över varför äcklet inför den kvinnliga kroppen inte diskuteras på ett djupare och mer omfattande plan. Vi ser antigen håret som något fel och därmed avlägsnar det eller låter det vara kvar men vi missar vad som döljer sig bakom håret. Våga se bortom håret och du skall upptäcka: kapitalismen! Nästan allting som rör den kvinnliga kroppen har en kapitalistisk drivkraft som arbetar bakom kulisserna.

Blixa skrev ett fantastiskt inlägg om den tabubelagda fittan och om hur fittskador normaliseras och jag tänker att allt det här hänger ihop. Håriga kvinnor, sargade fittor, äckligt skambelagd mens osv. Allting som på något sätt skvallrar om att kvinnan är en verklig, en mänsklig konstruktion som blöder, har ont, ser olika ut eller odlar hårväxt ses ned på av vår kultur. Försöker kvinnan bryta sig loss från bilden av ett vackert sagoväsen som aldrig blir hårigt, fiser, går upp i vikt, blöder eller har ont så straffas hon. Men varför? Varför är det som det är liksom. Feminismen visar oss patriarkala strukturer tillsammans med normer och strukturer som upprätthålls av alla som svaret. Det betyder att i förlängningen så skulle ett avskaffande av patriarkatet leda till en förändring, en förbättring men det ligger något mer bakom det.

Kapitalism. Det kapitalistiska samhället som inte bara omfattar Sverige men hela världen tjänar på att den kvinnliga kroppen i sin ”ursprungliga” form ses som äcklig och ful, som ett projekt som aldrig kan bli färdigt, som något kvinnor måste investera i hela livet. Investeringar kräver både tid och pengar. Här kommer en väldigt kort lista på några typer av produkter eller tjänster en helt vanlig kvinna använder aktivt under någon del av sitt liv: alla hårborttagningsmedel inklusive laser behandling, bantning/dieter, mensskydd, preventivmedel, smink, kläder, plastikoperationer, hårfärg, nagellack, smycken, den där heeeeeeelt fantastiska trosan som lovar att lyfta rumpan och göra den mer fast. Konstant förändring, konstant investering. Det ligger en enorm industri bakom allt det här som tjänar enorma summor med pengar på att upprätthålla myten om att den kvinnliga kroppen inte duger som den är. Att alltid tänka, att alltid tvingas vara medveten om sin kropp tar upp ofantligt mycket utrymme. Jag pratar inte om det fysiska utrymmet enbart eller det faktum att vi blir allt mindre och mindre rent fysiskt i det offentliga rummet, att vi krymper och blir passiva, jag pratar också om det mentala utrymmet. Jag pratar om det mentala utrymmet som tas upp av konsumtionshets rörande vår egen kropp. Att lägga tid på utseendet, att fundera på det men också att åtgärda det, tar tid som hade kunnat läggas på något annat.

Anledningen till att många feminister (och andra) aktivt väljer bort tex smink, rakning och bantning är för att ha möjligheten att frigöra mentalt utrymme för annat. Sånt som män tar för givet. Innan någon nu kommer med argumentet om hur män minsann också investerar i sitt utseende och har vissa krav på sig så vill jag bara avbryta er och säga: det är INTE samma sak. Det är det bara inte. Ni måste inte, ni indoktrineras inte in i en tro om att er kropp aldrig duger som den är, att den är äcklig. Alla era kroppsfunktioner är normaliserade (måste vara därför all porr är så full av sperma, sperma överallt!) medan vi känner skam över vår mens, skam över att vi har ont, skam över att det växer hår, skam över att vi idag har en ”fuldag” som gör att vi inte kan gå ut osminkade och tjocka. Framförallt så är ni representerade i media och populärkultur. Ni bombarderas av bilder som visar att män ser olika ut och kommer i alla former, det behöver inte ens påpekas. Kvinnan har bara en typ att förhålla sig till: den smala, vita, hårlösa, passiva, leende galningen som stirrar ned på oss från alla affischer och spelar i typ alla filmer som finns.

Ju mer vi investerar i vår kropp, både ekonomiskt och mentalt desto mer stödjer vi det kapitalistiska systemet. Resultatet blir att eftersom män redan har makten i samhället så upprätthålls en patriarkal ordning där kvinnan aldrig presenteras med några val. Att välja mellan om en vill raka, sminka, skära i, banta eller dölja kroppen är redan gjort. Valfriheten finns inte eftersom att normerna och strukturerna göder ett system som är utformat för att sälja och konsumera allt som kan säljas och konsumeras, dvs oss. Den kvinnliga kroppen är äcklig och behöver konstant förändras medan kvinnan själv lider i det tysta med konstant kronisk smärta, fysisk såväl mental.

I Sverige är det lagligt att våldta!

Hej Sverige!

Tänkte vi skulle prata lite du och jag. Ett av världens mest jämställda länder kallas du av både oss inneboende men den bilden delar också resten av världen. Vi känner oss ofta stolta över hur vi med rent samvete kan kritisera och klanka ned på andra länder och kulturer och deras brist på jämställdhet. Vi känner ett ansvar att belysa det ofantliga kvinnohat som finns i andra länder och kulturer, vi brinner verkligen för det. Vi förfasas över brutala våldtäkter i Indien samtidigt som vi försäkrar oss själva om att något sånt inte sker här eftersom vi ändå är ett av världens mest jämställda länder trots allt. Vi är civiliserade i Sverige. Vi är utbildade. Vi oroar oss för människor från mellanöstern eftersom deras kulturer förespråkar kvinnohat och fråntar kvinnor rätten till att bestämma över sina liv, sin kropp. Vi blir rasande över Rysslands homofobi och hatiska HBTQ lagar eftersom vi är så toleranta, så accepterande och tillåter alla att få leva sitt liv som de själva väljer. Vi pratar om hur bra vi är på att fånga upp personer med olika diagnoser, ge hjälp och visa förståelse.

Om det är något vi är bra på i Sverige så är det att belysa andras problem. Analysera och plocka isär andra kulturer, oroa oss för hur alla invandrare kommer påverka vår så jämställda och fredliga kultur. Fast ändå, visst känns det bra att allt det här sker ”där borta” och inte här? Visst sover vi lättare om vi intalar oss själva att de flesta våldtäkter som kvinnor utsätts för sker av män från alla dessa kvinnofientliga länder med bakåtsträvande och barbariska kulturer och lagar som stödjer männen? Majoriteten tror fortfarande inte att svenska män och ”vanliga, schyssta killar” våldtar. Jag har funderat på hur jag vill skriva det här inlägget och kommit fram till att jag är inte särskilt bra på att belysa något ironiskt när jag är arg, för det är jag, riktigt arg och väldigt äcklad av det land jag nästan spenderat mitt hela liv i. Jag är trött och äcklad av det ständiga hyckleriet, av det konstanta behovet av att framhäva Sverige som ett underbart land i jämförelse med resten av världen. Det är lika bra att jag kommer till det jag vill ha sagt i det här inlägget. Det tog mig några minuter att Googla fram följande artiklar:

En tjej med Asperger Syndrom blir våldtagen, hennes våldtäktsman frias eftersom  ”en flicka med diagnosen Asperger har ”uttrycksformer” som kan ha varit svårtolkade – en omständighet som bidrar till att hovrätten friar i ett våldtäktsmål.”  Vad hände med att visa förståelse för diagnoser och kvinnor? Det är alltså inte våldtäkt om kvinnan haft uttrycksformer som någon påstår sig inte ha förstått?

”Mannen frias trots att domstolen anser det bevisat att mannen var ute efter att våldta kvinnan. Han var helt inriktad på henne, men det var just i egenskap av kvinna som han ville våldta henne. Mannen visste inte att offert rent fysiskt var en man, skriver tingsrätten i sin dom.” Hur var det nu med Ryssland och deras hemska lagar som diskriminerade HBTQ personer? Det står i lagen att för att fällas för en våldtäkt måste uppsåt bevisas dvs det måste finnas bevis på att förövaren hade för avsikt att våldta någon. Här hade förövaren uppsåt men eftersom offret var en trans*kvinna (inte man som tidningen felaktigt skrivit) så är det helt plötsligt okej?

Eller vad sägs om den här fallet: ”Den 19-årige mannen anmäldes för våldtäkt efter att ha genomfört ett analt samlag med sin flickvän – när hon sov. Nu frikänns han av hovrätten och får skadestånd för häktestiden” Läste jag det här rätt? Var är kvinnans rätt till sin egen kropp? Var är rättvisan i att förövaren får skadestånd av hovrätten för häktestiden för att han har våldtagit sin sovande flickvän analt? Ska vi fortfarande fokusera på invandrarna från mellanöstern och deras skeva kvinnosyn? Oroar vi oss fortfarande för att dessa män är de primära våldtäktsmännen i samhället?

”Den artonårige mannen åtalades för att med hjälp av en kamrat ha våldtagit en flicka med en vinflaska tills hon började blöda – samtidigt som en tredje kompis filmade delar av övergreppet. Nu har alla tre friats från alla brottsmisstankar. Rätten anser att kvinnan möjligen försökte hålla ihop sina ben av blyghet.” Det här fallet påminner mig om ett annat fall i Indien där fyra män dömdes för en brutal våldtäkt där kvinnan senare avled av sina skador. Jag minns hur vi alla var förfärade oss över brutaliteten i det här fallet, hur vi alla tyckte att nu är det Indiens tur att göra något åt allt våld mot kvinnor, nu är det deras tur att bli jämställda. Ändå så pratas det om hur andra kulturer inte respekterar kvinnor, hur de är våldsamma samtidigt som domstolar i Sverige friar män som våldtagit en flicka med en flaska tills hon börjat blöda!

”Sex tonårspojkar som i tingsrätten dömts för att ha våldtagit en jämnårig flicka under en fest i Mars i år i Stockholm frias nu helt av hovrätten.” Tingsrätten skrev i sin dom att flickan berättat detaljrikt om övergreppen utan motsägelser eller inslag som framstår som oförklarliga. Resultatet blir att dessa förövare istället frias i hovrätten! Jag tror vi måste börja fråga oss själva, går det ens att fällas för våldtäkt i det här landet?

Det här är bara en liten bråkdel av alla våldtäktsfall där förövarna gått fira. Igår kom det här: ”Jag anser att om man en gång har gett medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir.”
Samtidigt som vi läser om fall efter fall där kvinnor brutalt misshandlas, våldtas, där trans*personer diskrimineras, där personer med diagnoser marginaliseras så får vi höra att kvinnan har ett ansvar när det kommer till våldtäkter. Allt ansvar läggs på offren medan förövarna får lära sig hur synd det är om om män som blir falskt anklagade för våldtäkt. Samtidigt gör Belinda Olsson ett program som SVT sänder i bästa sändningstid där hon undrar ”har feminismen gått för långt”? Nej Belinda, feminismen har inte gått för långt, den har inte kommit ens en liten bit på vägen. Vi talar om andra kulturer som bakåtsträvande och barbariska men det kanske är dags att ta en titt på Sverige idag? Vi har idag en lagstiftning som tillåter våldtäkter. Vi har idag en våldtäktskultur som lynchar offren och utmålar dem som slampor, billiga och ljugande personer. Vi har idag en väldigt bakåtsträvande och barbarisk kultur i Sverige.

Illustratör: Emanu Garnheim