SD är ett hot mot alla som faller utanför den mall de satt upp för “en riktig god svensk”.

Fler och fler kollektiva aktioner mot SD och den politik de för annordnas. Det här är en bra och positiv utveckling. Det visar på att Sverige har öppnat upp ögonen för vad det är som sker med vårat samhälle och vårt folk. Alltifrån aktiva protester till tysta demonstrationer där människor tillsammans säger nej till en politik som inte bygger på allas lika värde. Det senaste som just nu sker är att väldigt många väljer att skicka tillbaka sina valsedlar som SD skickat ut i samband med EU valet.

Jag reagerar på att vi pratar om SD som ett enbart främlingsfientligt/invandrarfientligt parti. Vi får inte glömma bort att SD för en politik som även förtrycker och kränker HBTQ personer och kvinnor. SD för en politik som inte bygger på allas lika värde och medmänsklighet vilket egentligen betyder att alla har rätt till att protestera och göra sitt missnöje hört. SDs politik påverkar Sverige, det påverkar alla oss så därför ser jag en viss fara i att tala om SD som ett parti vars politik enbart berör och skadar människor med utländsk bakgrund.

Det skapas en viss distans mellan människa och människa på det här viset. Även om syftet är gott (att belysa rasismen) så blir det två lag. Ett lag vars medlemmar är dom SD riktar sin politik mot och sen resten som är allierade. Jag vill belysa att det är väldigt många fler grupper än så som berörs och påverkas av den omänskliga samhällsutvecklingen som sker, inte enbart rasifierade. Om vi enbart fokuserar på invandrare och frågorna kring det SD för så exkluderar vi exempelvis HBTQ personer. Vi missar även att SD även är väldigt kvinnofientligt och vill bland annat inskränka kvinnans kontroll över sin reproduktion genom att göra det svårare att få preventivmedel och samtidigt inskränka aborträtten. Det här är ett steg bakåt i utvecklingen och visar på en väldigt konservativ och patriarkal syn på kvinnan och hennes kropp.  Om vi inser att rasistisk politik handlar mer än dom som rasismen riktar sig emot, att den sträcker sig till fler marginaliserade och förtryckta grupper så tror jag det är lättare att stå enade, att kollektivt fortsätta säga nej och göra våra röster hörda.

Så när ni röstar i EU valet, lägg er röst på medmänskliga kandidater. Lägg er röst där den kommer göras hörd, inte där den kommer användas till att inskränkta andras rättigheter och lika värde.

Illustration av: Emanu

 

Full Patte lyckades inte riktigt med sin satir om rasism.

Jag vill verkligen inte vara den som är den, den som alltid har något att klaga på. Jag vill verkligen inte vara en killjoy och kritisera en så hyllad humorserie som Full Patte men gårdagens avsnitt lämnade en bitter eftersmak. Som så många andra så har jag tyckt att systrarna Kronlöf på ett humoristiskt och bra sätt tagit upp ämnen som berör feminism och jämställdhet. När det kommer till att belysa rasismen och fördomarna många marginaliserade grupper i samhället upplever så föll det dock platt. Att ta upp rasism och fördomar utan att problematisera eller kommentera kring varför just dessa åsikter är skadliga och dåliga gör att det tyvärr bara blir något människor skrattar åt utan att inse att rasism och hot är vardag för många i Sverige idag.

 
Det jag undrar är: var är humorn i att reproducera och befästa alla fördomar rasifierade och invandrare utsätts för? Missförstå mig inte, jag förstår absolut syftet bakom avsnittet, att belysa hur dumma människor är som har dessa fördomar men syftet försvinner i mina ögon när det görs på ett humoristiskt sätt som får folk att gapflabba på grund av hög igenkänningsfaktor. Det kanske är roligt för den som står på andra sidan, att känna igen kanske sina egna fördomar eller saker andra vita svenskar sagt i ens närhet, det kanske avdramatiserar det hela lite och gör det möjligt att distansera sig ifrån. Jag förstår verkligen vad tanken bakom var men för mig som rasifierad lämnar det bara en konstig känsla i kroppen. Det som många skrattar åt har jag och andra väldigt dåliga minnen ifrån. Skrattet fastnar i halsen och det känns istället som en mental käftsmäll varje gång samma gamla rasistiska klyschor uttalas.

 
Några av delar i gårdagens avsnitt jag tycker var problematiska: scenen där Bianca Kronlöf är utklädd till en reporter som åker till förorten och träffar en kille med bakgrund från mellanöstern. Jag som muslim fick bara ont i magen av det då hon enbart reproducerade allt som alla egentligen tycker och tror om kulturer som har Islam som religion. Att dra terroristskämt och skämta om hur terrorism, våld och självmordsbombning är en del av någons kultur utan att problematisera, utan att på något sätt kommentera varför det INTE är så, varför det är en rasistisk myt som vägrar dö gör att den myten kan fortsätta frodas. Den djupare kritiken förloras eftersom det bara riktar sig till vita som inte lider av rasismen och då har råd att skratta lite åt “dumma svenskar som inte vet bättre”. En annan sak som jag reagerade på nu när jag ändå är igång; att använda n*ordet när en försöker belysa hur rasistsikt det ordet är blir i bästa fall en reproducering av rasism och i värsta fall rasistiskt i sig. Själva ordet har en rasistisk innebörd, det används fortfarande i nedsättande syfte vilket betyder att det ordets historiska rötter inte har suddats ut då ordet fortfarande i nutid har vissa inbygda värden vilket gör att varje gång det används oavsett i om det är i ett gott eller ont syfte så reprudcerar rasismen. Scenen på ABF med Bianca och den rasifierade mannen är problematiskt ur samma synpunkt: den reproducerar tyvärr fördomarna många vita har gentemot svarta människor. Det går inte att ta det ur sin kontext och göra det till en spexig grej så som det görs i programet oavsett vad syftet är från börjam. Det är fel även när det används för att visa hur rasistiskt det är att uttrycka sig så. Full Patte försöker i slutändan visa hur löjligt det är med fördomar genom att ja, använda sig av samma fördomar för att belysa just det de själva inte står för. Det blir fel.

 
Mitt problem med initiativ som dessa är att så länge vi fortsätter reproducera rasisternas retorik och språk (även om det görs i satiristiskt syfte) så håller vi den vid liv. När humor dessutom blandas in så görs det till lite mer rumsrent, lite mer okej. Jag ser det här överallt. Vita som vill belysa rasism och fördomar samt kommentera på hur förkastligt det är på olika sätt faller tyvärr i fällan där de använder just fördomsfulla och rasistiska uttrycks som mest. Jag kan dra en parallell till chokladbolls debatten som pågår nu. Jag har aldrig sett n* ordet skrivas ut så många gånger av människor som hävdar att det är rasistiskt och fel. Samma sak skedde i Full Pattes tredje avsnitt igår kväll, alla fördomar mot vissa rasifierade grupper reproducerades och fördes ut i ljuset och jag vet inte om det är rätt väg att gå.

 

Jag tror att även humorprogram kan bidra till att normalisera rasismen mer om den görs på så sätt utan att kommentera varför det är fel. Jag tycker ofta att den antirasistiska humorn/satiren är riktad till vita vilket gör att det skapas ett avstånd mellan de vita som är bra och ”dom där rasisterna där borta som är korkade och inte vet bättre”. Precis som med sexism så är rasism ett strukturellt problem som genomsyrar hela samhället och något vi alla bär på och måste arbeta emot. En sista tanke: jag önskar att SVT tänkte mer på att lyfta olika feminister med olika kulturella, socialla och ekonomiska bakgrunder. Jag önskar att rasifierade eller queer/transfeminister fick en egen serie där de på sina villkor kunde lyfta fram ämnen och problem som berör just dom som grupp. Att lyfta fram olika kroppar och perspektiv skulle ge feminismen en bredare agenda och föra fram exkluderade grupper så som transpersoner och rasifierade där de kan skapa en större plattform att nå ut till fler ifrån.
Jag vill poängtera att jag inte någonstans tror att någon av de medverkande är rasister eller medvetet bär på fördomar, jag tror verkligen syftet var gott, att visa hur dumt och korkat det är med just såna åsikter. Jag tror bara det just den här gången inte riktigt gick fram hela vägen.

 

Psykvården är till för vita

Jag har blivit utmannad av Vardagsrasismen att skriva om mina upplevelser som rasifierad av den svenska psyk och sjukvården so here it goes!

Jag ska börja med att säga att jag under min livstid inte haft så väldigt mycket kontakt med sjukvård eller psykvård eftersom jag ändå är privilegiad på så sätt att jag aldrig lidit så pass mycket av psykisk ohälsa att jag verkligen tvingats till att söka vård. Det kan dock ändå vara värt att berätta om hur olika erfarenheter kan se ut beroende på vilken kropp en råkat födas i. Jag minns första gången jag frivilligt och självmant sökte samtalshjälp för mina sömnsvårigheter jag fortfarande regelbundet lider av. Jag hade precis börjar studera journalistik, flyttat hemifrån och led av fruktansvärda mardrömmar som varje natt handlade om hur enorma kryp krälade över min kropp. Situationen blev ohållbar när jag inte längre vågade sova och gick utan sömn i en vecka.

Jag bokade en tid med skolans kurator för att försöka lista vad mina problem beror på och hur de kan lösas så att jag äntligen får sova igen. Ni som pratat med någon känner säkert igen första mötet scenariot där en sätter sig och berättar lite allmänt om sin bakgrund, introducerar sig helt enkelt. Jag hann aldrig riktigt presentera mig, jag minns att jag hann berätta att jag kommer från Bosnien och drömmer mardrömmar om enorma tusenfotingar från helvetet innan jag blev avbruten med:

– Ja, men det måste väl bero på kriget?

– Ehum, va?

– Ja men du beskriver tusenfotingar, en kan ju då väldigt lätt dra slutsatsen att det du drömmer är en allegori för kriget! Tänk själv, tusenfotingens blanka kropp påminner ju lite om en stridsvagn faktiskt.

– Nej, alltså jag tror inte det har med kriget att göra alls.

Kort efter det här så tackade jag för mig och gick ut. Den här personen hörde alltså bara ordet “krig” och drog slutsatsen att mina mardrömmar hade med det att göra. Att hen sen inte har en aning om hur mycket av kriget jag upplevt, vad jag sett, hur det ens påverkat mig verkade inte spela någon roll. Hen vet inte ens om jag själv varit i kriget, bara att jag kom till Sverige på grund av att krig utbröt i mitt hemland! Jag var dömd på förhand på grund av min bakgrund. Jag listade senare ut på egen hand att mina mardrömmar faktiskt är återkommande och att det hänger ihop med stora förändringar i livet jag på olika sätt är ängslig inför (ni ska bara veta vad det är jag drömmer nu inför flytten till Sverige) och att min hjärna av någon anledning valt ett väldigt obehagligt sätt att bearbeta det här på. Varje gång jag under åren sökt hjälp för vare sig psykiska eller fysiska problem så har jag blivit bemött med fördomar och rasism om min bakgrund och religion.

Problemet med den svenska psykvårdens bemötande av rasifierade är att vi inte bemöts som individer, vi bemöts som homogena kulturer där stereotypiska slutsatser dras. Det gör också att den vård (eller brist på vård) en får faktiskt inte är skräddarsydd för mig eller andra som individer utan för oss som grupp så som vita ser oss. Ett annat problem är att psykvården inte bara är till för vita den drivs också av vita. Det gör att rasifierade oftast möts av vita kroppar med sterotypiska föreställningar av deras kultur/bakgrund/utseende rasifierade själva inte kan relatera till vilket faktiskt gör det mycket svårare att ta emot vård. De flesta som sökt vård för olika psykiska (och fysiska) problem beskriver vikten av att faktiskt “klicka” med den som ger vård vilket i många fall för rasifierade blir omöjligt. Det är en väldigt känslig och utsatt situation vårdsökaren försätter sig själv i, att öppna upp och prata om problem är något professionella bör hantera med ödmjukhet och förståelse, inte fördomar och rasism. Fokus på ohälsan och hur en kan omvandla den till hälsa blir också lidande då det tvingar oss in i en försvarsställning där vi måste förklara och försvara vår bakgrund, våra kroppar för att nå fram till personen som sitter framför oss för att få den hjälpen vi behöver som individer, inte som en grupp.

Läs gärna Glitterblasters inlägg om den vita psykvården också!

Djur har ingen plats i intersektionell analys.

Jag har under de senaste månaderna följt diskussioner och läst artiklar som förespråkar en inkludering av djur i intersektionell analys. Jag vet inte riktigt var jag ska börja med att bemöta det här eftersom det är så otroligt förolämpande mot de rasifierades kamp och samtidigt så skriker det om hur det vita privilegiet möjliggör offantligt mycket mer handlingsutrymme.

Så jag börjar om från början, med varifrån “intersektionalitet” egentligen kommer ifrån. Intersektionalitet är inte en vit “uppfinning” utan den härstammar från den svarta feminismen och kom till som ett medel för rasifierade kvinnor att inkludera sig själva i den alltför vita medelklass feminismen. Intersektionalitet är ett teoretiskt hjälptmedel för att beskriva och analysera hur olika diskriminerande maktordningar/förtryck samverkar i ett samhälle. Rasifierade var alltså inte en naturlig del av feminismen utan var exkluderade tills begreppet och konceptet kring intersektionaliteten utvecklades. Precis som med alla förtryck här i världen så måste den förtryckta gruppen kräva och slåss för sin plats för att få mer makt. När vita djurrättsförespråkare då tar ett begrepp som rasifierade myntat för att beskriva sin situation och hävdar att det passar djur så är det rasistiskt. Indirekt så är det att visa på att rasifierade inte är kapabla att föra sin egen kamp utan vita måste göra det åt dem på samma sätt som människa måste föra kampen åt djuren som inte kan föra kampen själva.

Jag kan förstå tanken bakom att likställa djur och människor som lika kapabla till att känna känslor och lika värda. Att det då inte är negativt att jämföras med djur. Problemet är att det här är ett så otroligt naivt och blint perspektiv. Med “vita ögon” så ser det kanske inte ut som så farligt eftersom vi är alla tillsammans på den här planeten och därmed lika värda? Fast, nu är ju inte verkligheten som sådan. Vi är ju inte alla lika värda. Vita värderas mer och har mer värda än rasifierade i världen. Rasifierade jämförs fortfarande med djur för att ses ner på, framställs som mindre intelligenta. Det är ett verkligt problem idag och det går inte att rycka jämförelsen mellan rasifierade = djur ur sina historiska rötter. Det är fortfarande aktuellt idag. Oavsett vad vi anser om djurs lika värde så går det inte att komma ifrån att även de mest intelligenta djuren stannar på ungefär samma nivå som en genomsnittlig människa som är runt 12 år gammal. Djurs kapacitet sträcker sig inte längre än så. Jämförelsen mellan rasifierade och djur blir så otroligt skev och förolämpande då det fortfarande är ett sätt att säga att rasifierade är sämre utvecklade och alltid kommer vara det. Rasifierade har historiskt sätt alltid jämförts med djur, hur kan en då idag tycka det är okej att ta ett verktyg som används av rasifierade för rasifierade för att slå sig fri från förtryckt av vita  och återigen jämföra rasifierade med djur? Det är verkligen att sparka nedåt på en grupp som redan lider av så många förtryck.

 

Att jämföra rasifierades kamp med djur har otroligt starka och rasistiska historiska rötter som existerar än idag då rasifierade rent historiskt sätt behandlats som djur. Den här bilden är tagen när vår mormor levde liksom, kanske även våra föräldrar! Det är inte ett problem som längre inte existerar.

En annan aspekt angående det här som jag inte riktigt förstår är: var i den intersektionella analysen skulle djuren få plats? Ska rasifierade tillämpa intersektionell analys som inkluderar djur när de utsätts för sexuell rasism? Eller ska vi kanske prata om djurens rätt när rasifierade kämpar för mer arbetstrygghet jämfört med deras vita kollegor? Vi kanske ska prata om djuren när vi talar om det rasistiska våldet och hoten så många lever under idag i Sverige? Rasifierade transkvinnors rätt att känna sig trygga i offentliga miljöer?  Att vara vit idag (oavsett könstillhörighet) ger en mycket mer handlingsutrymme som andra grupper i samhället inte har. En kan tala om djurrätt utan att kapa rasifierades kamp som fakiskt har ett specifik syfte och en specifik kritik. Vita människor måste inse att det är en otrolig skillnad på att välja sina kamper och att drabbas av olika förtryck vilket gör att en tvingas ta kampen för att överleva. Handlingsutrymmet minskar avseevärt ju mindre kamper en har att välja mellan själv. Att jämföra köttätare med nazister/rasister (ja, jag har hört och läst det flera gånger) och hävda att det bara handlar om olika sorters förtryck är bara extremt verklighetsförvrängt. Alla har inte samma utgångspunkt, alla kan inte göra allt så sluta låna från olika förtryck och tillämpa det på din egen valda kamp. Jag tycker det här är en otroligt liberal och självisk syn på samhället.

Nu när jag ändå är igång. Kampen för djurens rätt förs ofta på väldigt sexistiska och rasistiska grunder.

Bilder lånade av: Vardagsrasimen.wordpress.com

Rasifierade som generellt anses ha mörkare och mer “exotiskt” hud används ofta som modeller i kampanjer för djurens rätt. Det här förstärks ofta genom att måla deras hud med olika djurmönster. Budskapet  “exotisk hud dödar” kanske är menad att handla om ormar och andra djur men det är ju en verklighet för rasifierade idag. Rasifierade trakasseras och dödad enbart på grund av deras hud. Bara för att något är en gimmik så betyder det inte att den inte anspelar och gör narr av en krass verklighet för andra. Det är alltid rasifierade som sätts i den rollen vilket ännu en gång är problematiskt då jämförelsen med djur görs. Tänker vi tillbaka på slaveriet så ser vi ju att anledningen till att vita kunde rationalisera sitt förtryck då var för att de inte såg rasifierade som bättre än djur. Det här synsättet kvarstår och det förstärks av djurrättskampanjer som dessa. Den här synen på rasifierade som dumma djur reproduceras nu även också av vita som snor ett verktyg som intersektionalitet och använder det mot rasifierade och därmed tar ifrån dom makten att frigöra sig själva och bli mer inkluderade i den feministiska diskursen.

Sist men inte minst. Att föra kampen för djurens rätt är inte på någt sätt det som jag ställer mig emot. Jag vägrar dock gå med på att rasifierades kamp likställs med djur. Jag vägrar gå med på att vita privilegiade människor använder sig av verktyg så som intersektionalitet som är till för rasifierade. Det är enbart rasistiskt, verklighetsfrånvänt och rent ut sagt otroligt korkat. Vill en analysera och problematisera kampen för djurens rättigheter kanske kritik mot kapitalismen (och inte mot rasifierade som likställs med rasister/nazister) är en bra ände att börja i? Att göra det som alltid gjorts: jämföra rasifierade med djur är definitivt inte rätt väg att gå.

 

 

 

 

 

Raskortet är känsloporr för vita.

Jag har funderat på det här med att alla verkar “öppna ögonen” för rasism varje gång ett program som “Raskortet” sänds. Liknande reaktioner fick jag på mitt inlägg där jag enbart listade en liten del av den rasism och fördomar jag utsatts för under åren i Sverige. Många hörde av sig för att uttrycka sin avsky inför rasism men också för att tacka mig för mitt inlägg eftersom det verkligen fått dom att inse hur omfattande rasismen är och i vissa fall så har jag blivit tackad för att jag visat att den finns överhuvudtaget.

Precis som med “Raskortet” så var min lista skriven för vita svenskar, den är sentimental och känslosam och väcker känslor men den var inte skriven för andra rasifierade. Jag och andra rasifierade, vi vet ju det här. Vi vet att rasismen finns. Vi är rätt medvetna om att rasismens våld och kränkningar är i direkt proportion till hur mörk vår hud är. För oss är det här ett “No Shit Sherlock” moment. Program och inlägg som beskriver rasismen är enbart till för att slå upp öppna dörrar. Det är intressant hur alla verkar vara medvetna om att rasimen finns men ändå så är det så blir alla så otroligt chockade varje gång någon rasifierad person beskriver och visar upp den rasismen en utsätts för nästan dagligen. Såhär är det varje gång, rasifierade skriver om rasism och vita människor beter sig om om varmvatten och skivat bröd precis uppfunnits samtidigt.

Det jag undrar är: hur många gånger ska rasism behöva beskrivas för att samhället ska “få upp ögonen” och börja göra något? Jag vet inte hur noga ni tittade på raskortet men det som berörde mig var inte deras berättelser. Det som berörde mig var deras ansiktsuttryck medan de pratade om rasismen, såg ni det? Såg ni hur jobbigt och svårt det var att prata om det? Hur alla känslor och minnen kom tillbaka medan de beskrev en rasistisk situation? Hur många gånger ska förtryckta grupper tvingas återuppleva rasism samtidigt som de utsätts för rasism för att vita ska validera dess existens?

Att sätta sig in i rasistiska strukturer, att öppna upp ögonen och se rasismen är ett otroligt privilegium. Människor som faktiskt utsätts för rasism har inte det här valet. Jag var en “jävla invandrare” innan jag ens lärt mig svenska och visste vad orden faktiskt betydde. Jag blev inte en “jävla muslimsk invandrarhora” efter att jag öppnat upp ögonen och sett hur utbredd rasismen är. Rasifierade kan inte heller ta en paus om det blir för jobbigt för att hämta andan. Jag känner att jag blir mer och mer frustrerad över att debatten kring rasism hamnar på en beskrivande och väldigt passiv nivå, en nivå där vita kan förfäras över allt det dåliga som inte händer dom själva. Det är väldigt lätt att se ett program, läsa igenom en lista och sen fortsätta med sitt liv precis som det var innan. Att faktiskt se sin egen del i strukturer och normer är ett steg som många inte vill ta för när en som rasifierad faktiskt börjar påpeka den rasism och fördomar alla bär på så landar diskussionen i hurvida rasism mot vita finns eller inte.

Jag tycker att det här gör oss plågsamt medvetna om hur långt vi har tillåtelse till att gå. Att beskriva rasism, att faktiskt tvingas återuppleva och spy ur vårt innersta är okej eftersom det finns ett visst underhållningsvärde för vita att läsa och se sånt här. Det är precis som med filmer som porträtterar andra världskriget eller slaveriet: det är känsloporr. Försöker vi gå ett steg längre, dvs faktiskt kräva förändring, kräva aktiva ställningstaganden och att alla vita ska se sin del i rasistiska strukturer och normer så möts vi av motstånd. Beskrivandet av rasism leder ingenstans, att folk tycker rasismen är hemsk leder inte till något konkret, att faktiskt börja se över sig själv och börja ta ett aktivt ställningstagande mot rasism är det vi behöver.

 

 

Religionsförakt går hand i hand med kvinnoförakt och rasism.

Det är socialt acceptabelt att hata religion. Det här hatet manifesterar sig ofta i en oro/kritik kring hur kvinnor och andra utsatta grupper behandlas i religionens namn. En annan aspekt av religionshatet ligger i att människor som anser sig tillhöra en religion (lägg märke till att det spelar väldigt liten roll hur religiösa dessa människor är eller hur mycket de faktiskt utövar sin religion) anses vara ologiska, obildade, konservativa vidskepliga, dumma och allmänt sämre än logiska och rationella ateister. Ateister har insett att det här med religion och andlighet bara är en massa trams folk använder sig av för att de inte vågar se “sanningen”. Det här är en väldigt klassisk marxistisk syn på världen och omvärlden. Den klassiska marxistiska teorin (marxistisk teori har hunnit utvecklas ett par vändor sen Marx och Engels fick feeling och skrev sina böcker) bygger på att vi måste göra oss av med våra religiösa föreställningar för att inse att vi är förtryckta och i förlängningen så kommer revolutionen och samhällsutvecklingen ske. “Religion är opium för folket” är ett rätt känt citat som avänds där Marx ser religion som ett medel för att hålla de omedvetna massorna i shack. Den här synen på religion lever kvar än idag och dess följare består mest av vita medelklass män som fattat det här med att vi måste göra oss av med vårt falska medvetande för att kunna se samhället och livet för vad det verkligen är.

Religionsförakt är också starkt kopplat till rasifierade kroppar i samhället. Religionskritiker är mycket mer benägna att kritisera en utländsk kropp med drag från mellanöstern och anta att den personen är mer religiös än vita kroppar som är byggda på en kristen värdegrund. Vita ateister ger sig för det mesta på Islam och anser att Islam är en kvinnoförtryckande religion med förlegade ideer om samhället, inskränktar på individens frihet och rent allmänt inte hör hemma i ett demokratiskt och västerländskt samhälle där vi faktiskt kommit ett steg längre. Det är just det, ett steg längre. Många ateister anser sig vara snäppet högre på evolutionsstegen eftersom de har utvecklats från att vara simpla människor som dyrkar gudar och utför religiösa ritualer till varelser som “kan tänka själva” och faktiskt se världen för det den egentligen är.

Problemet med det här resonemanget är att det är lika kvinnoföraktande och rasistiskt ibland så som extremister på den religiösa kanten kan vara. Jag ska förklara varför. Det är kvinnorna i en familj som upprätthåller religionen, håller den vid liv. Det här har egentligen väldigt lite med religion att göra men mycket av det som anses religöst utövande idag är samtidigt kvinnogöra. Det är kvinnor som planerar, fixar med maten, bjuder in folk, planerar presentinköp, tar hand om barnen osv under alla högtider. Julen är som stressigast för kvinnorna eftersom de har hand om julstädningen, maten, underhållningen, gästfriheten och att faktiskt hålla kontakt med alla andra som hennes familj ska fira jul med. Det är ingen skillnad i andra religioner. Det är också kvinnorna som håller religiösa värderingar vid liv så som att vända andra kinden till för att hålla en destuktiv relation vid liv, ta hand om barn och hem i större utsträckning och helt enkelt visa mer känslor och vara mer känslosam i det dagliga livet. Vi ser det kanske inte men mycket av kvinnorollen i Sverige idag vilar på en kristen värdegrund där kvinnan är passiv och omhändertagande medan mannen är aktiv och ledande.

Ateister som kritiserar religion missar ofta att de själva lever ut en väldigt religiös värdegrund. Kvinnor dubbelbestraffas för sina kvinnliga egenskaper på så sätt att samhället kräver att kvinnan är mer passiv, känslosam och omhändertagande men samtidigt så ses hon ned på för att hon inte är lika rationell och ser världen “för vad den är”. Den religiösa gruden vi har i Sverige är den som håller upp den makt män har: att då håna religion är att håna de egenskaper och värderingar som faktiskt validerar de strukturer och normer vi har mellan kvinnor och män. Att håna och hata allt som på något sätt skvallrar om religion är att också håna kvinnors egenskaper som bygger på omhändertagande, uttryck av känslor och att hålla ihop relationer, egenskaper som vi behöver, egenskaper som faktiskt är positiva och inget som förtjänar hån och nedsättande kommentarer.

Att analysera den kristna värdegrund vi har i Sverige är självklart inte fel och något som kanske måste göras för att vi ska få bukt på den hederskultur vi har i västvärlden exempelvis men problemet är ju att det inte är den krista värdegruden som kritiseras. Det är Islam och muslimer som får ta den stora andelen av kritik. Det är här rasismen kommer in. Vita ateister kritiserar andra kultur och religioner och med det framstår de som mer upplysta. Det här gör att en avskärmar sig från all kritik genom att säga “ja men jag är bara emot religion, jag är kritisk mot Islam inte mot folket” samtidigt som en själv lever ut vissa religiösa värderingar som faktiskt håller många grupper förtryckta. En annan aspekt av kritiken mot Islam är ofta att den är väldigt mediapåverkad och onyanserad. “Ja men är hedersmord, våld, förbud och kvinnoförtryck något vi ska uppmuntra i Sverige”? är en kommentar jag fick sist jag diskuterade det här med en ateist. Självklart ska vi motverka sånt men att applicera hedersmord, våld, förbud och kvinnoförtryck på en grupp, att till slut göra det synonymt med människor som har arabiska drag är faktiskt inget annat än rasism. Att se varje muslim som en bakåtsträvande barbar är inte särskilt antirasistiskt. Det är att missa att alla dessa saker faktiskt förekommer i Sverige också och inte har något med en specifik religion, kultur eller tradition att göra utan ofta handlar om en väldigt taskig kvinnosyn, en kvinnosyn många svenska män själv bär på.

Jag tycker alla ateister/religionskritiker/motståndare/hatare ska kliva ned från sina höga hästar och granska sig själva. Består din kritik mot religion och människor som utövar den enbart av att göra narr av människor från en viss kultur eller att klanka ned på obildade för att “de inte vet bättre” så är du kanske själv inte så upplyst. Att länka allt dåligt som sker i samhället till att muslimer eller andra grupper är dumma i huvudet och en själv är så upplyst låter väldigt likt de religiösa extrermister en själv är så rädd för och hatar. Marxistisk teori har också utvecklats sen Marx pratade om falskt medvetande, det kan vara så att det inte finns någon absolut sanning och att vi behöver ett medvetande för att överleva men det kan vi prata om i nästa inlägg.

 

Ett litet tillägg: Att inte tro på något och att inta ha en religon en tillskriver sig själv är självklart inte det som diskuteras i texten.

 

 

Ingenting blir bättre så länge vi fortsätter be om ursäkt.

“Du sa precis i början när vi träffats att det inte var några skillnader på din och min familj, men det är det ju, det är en massa skillnader.” Vi satt utanför Spiralen i Norrköping, jag och min första pojkvän. 17 år gamla och min hjärna sökte febrilt efter potentiella svar som kanske skulle kunna bevisa att vi är rätt lika trots allt.

Fast, hur skulle det egentligen vara möjligt att våra familjer inte alls skiljer sig åt? Hans svenska familj och min bosniska familj som gått igenom krig och integreringsprocessen i Sverige? Som yngre än vad jag är nu i alla fall så var det här väldigt viktigt för mig. Det var viktigt att jag och min familj var precis som alla andra. Alla andra = precis som vilket svensk familj som helst. Medelsvensson, villa, bil, hund och två barn med föräldrar som inte bryter på ett annat språk. Jag ville bara få passera, inte bli ifrågasatt, inte vara annorlunda. När människor frågade vad för högtider vi firar är jag alltid snabb med att förklara hur Eid (Bajram) är precis som jul. Vi träffar släkt/vänner, äter mat ( “Fast ingen skinka såklart!” brukar folk avbryta med lite skämtsamt) och delar ut presenter. Ni ser! Det är precis som jul! Fast ja, ändå inte, det är faktiskt inte riktigt samma sak som jul, det är inte en “muslimsk jul”.

Jag skulle kunna ta upp ett oändligt antal exempel på varför det blir som det blir. När, var och hur mitt yngre jag insåg att det var mer fördelaktigt att vara svensk än bosnisk, att det var finare och bättre att leva så som svenskar gör. Jag skulle kunna ge exempel som visar fördomar och rasism men det räcker bara till att väcka sympatier. Det räcker bara så långt som till “åh vad hemskt, vad vidriga människor kan vara” och det behöver jag inte helt ärligt höra. Ingen förtryckt grupp i samhället behöver bara medlidande och medömkan utan det dessa grupper behöver är förståelse från privilegiade grupper, insikt kring sin egen priviligierade position/grupp och hur den påverkar andra. Det vi behöver är förståelse på ett plan som skapar förändring, det vi behöver är att få en röst, bli lyssnade på och där våra berättelser inte räknas som sidospår som avviker från den annars perfekta normen.

Jag är nog den mest fördomsfulla personen jag känner – mot mig själv. Jag lägger märke till alla små skillnader och nyanser i min kultur/familj/mig själv och jämför dessa med svenskheten som norm, som det ska vara egentligen. Den medevetenheten, den väldigt ofrivilliga medvetenheten är den som gör mig nervös inför att vara den enda med invandrarbakgrund i vita rum, att presentera folk för släkten, att dejta vita män osv. Allt vita svenskar någonsin sagt, ifrågasatt på ett fördomsfullt sätt bär jag med mig i bakhuvudet. Det finns en term som beskriver det här och översatt till svenska så blir det: internaliserad rasism. Kortfattat så betyder det att en applicerar omvärldens fördomar om ens egen bakgrund, grupptillhörighet, kön osv på sig själv. Internaliserad rasism kan uttrycka sig på olika sätt, att en tex skämtar om stereotypiska saker som rör en själv eller som jag, blir väldigt medveten om allt som är annorlunda och försöker dölja det. I förlängningen så leder det här till att jag begränsar mig själv och behandlar mig själv lika illa så som en rasist skulle gjort. Det betyder inte att jag blir utsatt för rasism av alla vita jag träffar. Rasismen blir då något som en inte ens måste utsättas direkt för av en annan människa dagligen utan är något en alltid bär med sig inombords, som en smutsig liten hemlighet. Medvetenheten och vetskapen om att en är lite annorlunda och lite sämre än alla andra. Internaliserad rasism är en försvarsmekanism, ett försvar för alla dom som inte har möjligheten att säga ifrån varje gång, som kanske inte har den kunskapen som krävs för att kunna se orättvisor, för alla dom som faktiskt ser rasism riktas mot dom själva som en självklarhet mer än ett undantag.

Jag har tänkt mycket på mitt 17 åriga jag som satt där utanför Spiralen och var så jävla kär. Jag önskar att hon bara hade svarat “Jaha, är det något problem eller?” och inte brytt sig när hon fick höra att hennes familj visst inte var så svenskt normativ. Jag önskar att hon inte hade börjat ursäkta sin familj, sin kultur, ja allt hon är. Jag önskar att hon vetat och förstått att en aldrig vidgar normer och krossar strukturer genom att be om ursäkt för det en är.

 

Ondska är inte något som andra sysslar med.

Det har pratats om hur en normaliseringsprocess pågår inom politiken vilket leder till att vi accepterar mer och mer rasism i samhället. Jag har funderat över varför den här processen sker, hur blir egentligen våld, hat och rasism något “normalt”? Hur blir människor, grupper och till slut hela samhället mer “ondskefullt”? Vi håller ju alla med (ja, jag hoppas att majoriteten tycker så fortfarande) att Hitlers Tyskland inte är en välfärdsmodell att sträva efter och ändå så sveper starka högervindar över Sverige? Vi har egentligen alla samma startpunkt: våld mot oskyldiga, rasism och hat är dåliga företeelser. Väldigt få skulle nog faktiskt vilja leva i ett samhälle där våld, hat och rasism är vardagliga inslag i allas liv. Ändå är det den utvecklingen vi är påväg emot.

Det sker en farlig polarisering mellan de “goda” och de “onda” i samhället idag. Kristina Wicksell skriver om normaliseringsprocessen som skett angående rasismen i sitt inlägg och tar upp våldsamma relationer som exempel. Det går att applicera samma exempel när vi pratar om polarisering. En av anledningarna till att kvinnor stannar i destruktiva och våldsamma relationer är inte enbart för att våld och hot blivit vardag, normaliserats men också för att det finns ett “vi mot dom” tänk i relationen. Mannen är inte “ond” utan bara missförstådd, det är “dom andra” som är de onda och dåliga, dom som faktiskt slår hårdare, dom som dödar sin partner. En polarisering har skett där en ser sig själv och sin relation som “god” oavsett vad ens handlingar säger eller visar.

Polarisering sker inom politiken idag också. Problemet är bara att folk som röstar på rasistiska partier idag ogärna ser sig själva som onda eller dåliga. Jag är fullt övertygad om att rasisterna inte ser sig själva som rasister utan som de goda som försöker bevara Sverige svenskt eftersom de “onda” invandrarna hotar med att ta över. Det gör också att dessa personer är helt blinda inför fakta och bara ser sin egen sanning, dvs bara accepterar information som redan stödjer ens egen världssyn.

Normaliseringsprocessen kan inte ske utan en polarisering men en polarisering kan bara leva och frodas där självinsikt saknas. Rasismen är så pass utbredd i Sverige idag eftersom alla är övertygade om att rasism är något som dom andra sysslar med. “Det jag gör är inte rasism eftersom jag inte är ond.” Precis som exemplet med paret i den desturktiva relationen så ser en inte själv när en faktiskt utför rasistiska handlingar eftersom det finns en syn på att “riktig rasism” är den rasismen som faktiskt deporterar och dödar människor på grund av deras bakgrund. Vi missar att rasismen är närvarandra överallt eftersom den är ett strukturellt problem = ett problem som finns överallt i olika former och i olika grader. Jag tror också att vi polariserar oss själva som individer. Även om vi för det mesta gör bra saker så kan vi göra skada och även personer som för det mesta skadar andra kan då och då göra en bra saker. Det jag försöker komma fram till är att det är väldigt farligt att se sig själv som genomgod och bli defensiv så fort kritik riktas mot något en gjort eller sagt. Resultatet blir att antigen så är vi onda eller goda, vill väl eller vill illa och jag tror inte det här sättet att se på sig själv och sin omvärld hjälper att bekämpa rasismen som växer och frodas framför oss alla.

Ondska är inte en tröskel vi kliver över. Innan vi hamnar där så har vi alla gått igenom en normaliseringsprocess och en polarisering. Det finns inget vägskäl som skiljer de goda från de onda. Det finns bara ett samhälle där vi alla lever tillsammans. Vill vi bekämpa rasismen så måste vi göra det både med självransakan men också med fler gråskalor än vad vi har idag.

En död Anne Frank gör mer nytta än en levande Anne Frank.

Zettermark skrev för någon dag sedan ett väldigt bra inlägg om hur vi inte ser att den politiska utveckling idag är på många sätt lik den utveckling som skedde under 1900 talets första hälft och ledde till förintelsen och andra världskriget. Jag håller med om allt i texten men skulle vilja ge en annan bild av den politiska och rasistiska utvecklingen i samhället.

Vi hade inte räddat Anne Frank på 1940 talet. Jag är ofta i Amsterdam och går varje gång förbi huset där hon och hennes familj gömde sig innan de avslöjades och fördes till koncentrationslägret där Anne sen dog. Jag tänker ofta hur väldigt lite det hade krävts för att hon och hennes familj skulle få leva. Det hade räckt med om två grannar höll tyst och smög med mat till familjen. Jag tror att vi använder figurer som Anne Frank och filmer som 12 years a slave som vann Oscars och är högaktuell just nu för att visa hur vi är bättre än tiden som varit. Det är inte en slump att förintelsen lyfts fram som den ultimata tragedin mot ett folk och slaveriet som den mest extrema form av rasism.

Det som sker är att slaveriet och förintelsen till exempel blir måttstocken för vad som är acceptabelt och inte acceptabelt att utsätta en grupp i samhället för. Vi förfasas över scener i filmer som porträtterar slaveriet och får ont i magen av bilder från koncentrationslägren men vi gör det från distans. Vi gör det från vår trygga vrå i hemmet. Vi klappar oss själva på axeln och tänker “vi hade gömt Anne Frank” och vi hade aldrig ägt svarta slavar i USA på den tiden. Det många missar är att vi idag normaliserar allt mer rasism. Stödet för SD ökar, nazister marscherar på våra gator och vi har gått från en tid då det fanns nazister och sen alla andra till likställandet av nazism med vänsteraktivism. Det är en farlig utveckling som sker och som otroligt många stödjer genom att inte aktivt ta avstånd ifrån. Många idag förstår inte eller verkar inte vilja förstå att en stor andel av de invandrare vi har i Sverige idag som direkt drabbas av den här rasistiska utvecklingen har flytt från scener som visas upp i dessa filmer och böcker vi ser som exempel på det värsta som kan ske. Jag och min familj flydde från Bosnien under 1990 – talet på grund av etnisk rensning av bosniska muslimer som pågick. Målet var alltså att systematiskt döda varje bosnisk muslim (och det var en otroligt effektiv plan som fungerade väldigt väl under flera år), precis som med judar under förintelsen. Målet var helt enkelt att få ett helt folk att försvinna antigen genom att döda alla eller göra dom som blev kvar till slavar under den rådande regimen. Dessa bilder av förintelsen som många mår dåligt av att se var vår verklighet. Bosnien och dess folk upplevde och levde dessa bilder, levde i den verkligheten under flera års tid.

I dagsläget så gör en död Anne Frank mer nytta än en levande Anne Frank för den världsbild vi har. Så länge vi förstår att Anne Frank dog för att nazisterna var dåliga och slavar ägdes för att rasisterna var hemska så har vi vår bild av oss själva som goda intakt. Idag så använder vi både Anne Frank och filmer om slaveriet som ett skyddskynke när vi pratar om rasism, vi distanserar oss själva med att tro att vi hade varit bättre än tiden som varit. Det är vi inte, vi är inte bättre så länge vi inte inser att etnisk rensning står oss närmare i historien än vi tror och börjar aktivt bekämpa den rasistiska vinden som sveper över landet. Vi kanske inte ska nöja oss med att sikta snäppet högre än slaveriet och förintelsen?

Den goda invandraren

Lidija Praizovic har skrivit en artikel för Aftonbladet där hon kritiserar både ”PK Sverige” och medelklassens rasifierade för att vara klassföraktande och samtidigt inte belysa det förtryck som existerar och frodas i kulturer som inte är svenska. Jag vill börja med att säga att jag håller med Lidija angående hennes analys, däremot så tycker jag hennes slutsatser om varför vi lyfter fram ”den gode invandraren” är felaktiga. Jag kommer kopiera in några citat från texten för att på så sätt göra det tydligare vad det är jag kritiserar och vad jag tycker skribenten har fel i.

”Den av PK-eliten ihjälkramade figuren ”den goda invandraren” består av ett sekulärt och bildat övermedelklasskikt av invandrare. Eller också av sådana som jag; fjäskande klassresenärer.”

”Därför blir jag arg när ”de goda invandrarna” vill tysta ”de dåliga invandrarnas” röster. Så osynliggörs många underklassinvandrares berättelser. Systemet döljs i stället för att skildras, i den goda smakens och korrekta politikens namn.”

Jag tycker Lidija har rätt i att det svenska folket enbart vill hylla och se den ”goda invandraren”. Den invandraren som gör sig själv nyttig för samhället, som bidrar ekonomskt men även socialt och kulturellt, den som tillför ”en annan aspekt” på saker och ting. Jag håller också med om att de invandrare som lyfts fram i samhället är de som är bildade och redan har ett antigen socialt, kulturellt eller ekonomiskt kapital. Däremot förstår jag inte vad hon menar med ”PK-eliten”, vilka skulle tillhöra den? När blev det dåligt att vara PK och en ännu mer relevant fråga, när blev det elitistiskt? Vi lever i en tid då vi inte kan stoppa nazister på våra gator, våldsbrott mot civila som demonstrerar, ökad rasism/sexism, ekonomiskt och välfärdsförfall, det går att säga ganska säkert att vara ”PK” innebär att arbeta i ett rätt kraftigt underläge. Att påstå att det skulle finnas någon PK-grupp i samhället som innehar makten att styra och förändra samhället och vända högervindarna som blåser allt kraftiga är befängt.

Det Lidija dock missar är varför just en typ av ”invandrare” lyfts fram, varför tex såna som jag kan sitta och skriva den här texten och göra min röst hörd. Den goda invandraren är också den passiva invandraren i en stor utsträckning. Anledningen till att assimilierade och integrerade rasifierade får höras mer än andra är för att de inte upprör den rådande ordningen. Det sker ingen förändring i maktens korridorer och samtidigt så påverkas det svenska samhället inte nämnvärt av rasifierade som ”beter sig som svenskar”. Anledningen till att det ser ut såhär och att ”de dåliga invandrarnas röster tystas” är för att det inte finns hur mycket plats som helst. Invandrare eller rasifierade tvingas tävla mot varandra för en plats på till exempel arbetsmarknaden eftersom bättre betalda arbeten domineras av vita svenskar. Precis så som chefspositioner i landet domineras av vita män vilket leder till att kvinnor att konkurrera mot varandra eftersom de undermedvetet vet att det bara finns plats för en kvinna, inte flera. Det handlar inte om att tysta ”underklassensinvandrarröster” utan det handlar om en överlevnadsstretegi som tyvärr på grund av den ökade rasismen i samhället enbart tillåter invandrare med utbildning, socialt, kapitalt och kulturellt kapital att få synas och att få ta ett kliv upp på samhällsstegen.

Lidija fortsätter med att skriva:

”Det pyser av klassförakt nedåt: mot de som står i polisregistret, inte betalar skatt, lever på bidrag och kallar kvinnor för hora – de som inte är samhällsnyttiga och förstör för de präktiga.”

”Den vita och den icke-vita underklassen hamnar i samma båt. Jag önskar att dessa i sin olikhet kunde förena sig och ställa den ekonomiskt trygga och tolkningsprivilegierade medelklassen mot väggen”

Att det finns klassförakt rasifierade/invandrare emellan är lika sant som att det finns klassförakt svenskar emellan, jag ser inget problem med det påståendet. Däremot så yttrar sig det här klassföraktet på olika sätt beroende på om det kommer från en invandrare eller en svensk. En invandrare som begår brott och blir en nationell nyhet är en invandrare som ”drar skam över alla andra invandrare”. Hen får fungera som ett exempel för hur ”alla invandrare är”. Ingen kallar alla svenskar för nazister för att nazister marscherar på gatorna och begår våldsbrott, det får stå för dem själva, de får själva stå för det. När en invandrare däremot begår brott så färgas hens brott av på alla som inte är ”etniska svenskar”. Den här synen i samhället göder ett klassförakt invandrare emellan. En vill inte associeras med den ”dåliga invandraren” eftersom det ger negativa konsekvenser socialt. Medelklassinvandaren som ”sköter sig” och bidrar till samhället ur ett ekonomiskt perspektiv och inte kräver alltför mycket får skämmas varje gång någon från hens land begår ett brott, hen får stå för svar och försvara både sig själv och sin kultur, hen får försöka övertyga den vita svensken om att ”vi är inte alla dåliga”. Det gör att invandrare utan socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital ses ned på och allieneras från samhället ytterligare.

Lidija nämner också att vit underklass sitter i samma båt som invandrarunderklass, det gör den inte. De må båda ha det illa ställt ekonomiskt men den vita underklassen har fortfarande sitt värde som vit och förmågan att därmed förtrycka den rasifierade underklassen.

”Det största tabut för en rasifierad person inom den antirasistiska kampen är att lyfta problem som finns inom den egna invandrargruppen. Problem som inte bara skuldbelägger det svenska samhället utan också utkräver den egna gruppens ansvar.”

”Det råder en ”smutsig tvätt bär vi inte ut i solen”-mentalitet i den antirasistiska kampen. Även här finns en klasskodning: blattar från borgerliga familjer har lärt sig att upprätthålla fin fasad mot omvärlden, medan vi andra sladdrar fritt om problem i våra familjer.”

Jag håller absolut med om att det finns ett stort tabu att som invandrare/rasifierad prata om problematiken inom sin egen kultur med svenskar. Anledningen till det här dock är samma som jag nämnde förut. Berättar jag som muslim och bosnier att jag haft problem i familjen tex så kommer det direkt appliceras som ett faktum på alla bosnier och muslimer. Det går från en personlig reflektion till något som berör en hel grupp i samhället. Kritiserar en svensk strukturer i sin egna kultur så behöver inte alla svenskar förhålla sig till den kritiken. Där i ligger en väldigt stor skillnad. Det stämmer också att invandrare från familjer som är högre upp i samhällsstegen har lärt sig att hålla en fin fasad mot allmänheten men det beror som sagt på andra orsaker än enbart en stereotypisk definition av klassförakt.

”Det finns alltför ofta en konsensus i den antirasistiska kampen om att vi måste stå enade och enbart slå utåt mot den vita makten. Som att det skulle vara omöjligt att föra flera kamper parallellt: både utåt mot det sexistiska och rasistiska svenska klassamhället och inåt mot de strukturer som finns i våra egna familjer och grupper och delvis har sina egna logiker, eftersom de delvis bygger på andra premisser.”

Här tycker jag skribenten börjar ta upp en väldigt intressant och viktig poäng. Det ena utesluter inte det andra, det går att kritisera det svenska samhället samtidigt som en ser med kritiska ögon på sin egen kultur. Det går men däremot krävs det att vi gör vissa förändringar för att göra det här möjligt. Vi behöver fler invandrare och rasifierade som hörs, som tar plats i tex den politiska debatten och belyser frågor som rör underklassens invandrare. Vi behöver feminister som som inte enbart kommer från en medelklass och vit bakgrund. Kortfattat: Vi behöver folk från alla världens hörn som finns i Sverige i alla skikt och segment i samhället som hörs och för vår talan. För att slippa enbart förhålla oss till vita så kan det inte finnas enbart ett fåtal rasifierade feminister, politker, chefer, poliser osv. Så länge det ser ut på det viset så kommer tyvärr agendan vara vit eftersom en måste smälta in, bli en del av det vita systemet för att få vara kvar och det värsta är ett en måste offra sina systar och bröder på vägen, trampa på dom som redan ligger ned för att kunna klättra upp i samhället och få den där platsen som är reserverad för ett fåtal individer.

”De förutsätter att det alltid är det vita våldet som är störst, närmast och mest brännande mot huden.”

Lika lite som könsförtryck är en rasifierad kvinnas främsta förtryck i alla situationer så är det vita våldet det för invandrare. För att kunna prata om det så måste vi komma bort från att det finns vissa problem i samhället som enbart berör invandrare och rasifierade. Vi måste börja se det som Sveriges problem, det är Sverige som har ett problem med integrering, inte invandrare, det är Sverige som har ett problem med rasism/sexism och hedersvåld, inte enbart invandrare. Vita måste inse att de delar samma problem, vi lever alla tillsammans och vi kan inte beskylla en grupp för att vara ensamma om ett problem och sen kräva att vi arbetar tillsammans och tar mer plats. Den platsen finns inte i nuläget. Precis som att kvinnor som grupp är splittrade på grund av ett system som tvingas oss att se varandra som fiender för att blidka patriarket så ser invandrargrupper varandra som fiender, vi slåss om att få höras, om att få synas och om den där lilla platsen som lovar ett bättre liv som bara ett fåtal kan få. Vi ser inte, precis som kvinnor som grupp inte ser att vi alla delar liknande förtryck och att vi alla måste arbeta tillsammans för att ta mer plats.