Den osynliga kroppen

Jag skrev igår om hur bara den vita och smala kvinnan får vara nöjd med sin kropp, hur tjocka och rasifierade kroppar konstant exkluderas. Idag tänkte jag skriva om en annan kropp. den största majoriteten av kroppar som alltid är exkluderade. En kropp som aldrig får synas i reklamkampanjer och vara nöjd med sig själv precis som den är. En kropp som är överallt, en kropp vi inte kan missa men som ändå aldrig blir hyllad i varken blogginlägg eller av företag. Den osynliga kroppen.

Den manliga kroppen.

Tänk er ett inlägg eller en reklamkampanj där vita, lite smårunda cismän går ut med att de är nöjda med sin kropp precis som den är? Dom står tätt intill varandra i bara kalsonger och ler avslappnat och tryggt mot kameran. Att de nu använder den här eller den där produkten och nu äntligen efter år av självhat äntligen är trygga och glada i sitt eget skin? Tänk er blogginlägg skrivna av män där de deklarerar att de skiter i skönhetsnormerna för män och nu älskar sig själva! De är glada och visar bilder på sin kropp precis som den är, helt naturlig och vacker precis som den är (eh ja den är självklart retuscherad och de är sminkade och stylade för att se naturliga ut).

Varför ser vi aldrig sånt egentligen? Varför kommer män aldrig ut som nöjda med sina kroppar? Varför pratas det så lite om den manliga kroppen, behöver inte män försonas med sig själva och hur de ser ut?

Svaret är egentligen väldigt sorgligt. Män behöver inte försonas med sina kroppar eller “bli nöjda” eftersom det inte förs ett krig mot deras kroppar från första början. Mäns kroppar bara är, det finns ingen konflikt och då finns det inte heller något att försonas med. Män och deras kroppar är normen och då har de privilegiet att få vara den osynliga kroppen, den som står över alla andra kroppar. Män får existera och verka medan vi som har kvinnokroppar är upptagna med att försonas, bli nöjda, bli naturliga, komma ut som nöjda, konstant förhandla med oss själva och samhället för någon sorts acceptans.

Igår uppfattade några mitt inlägg som att jag antar att en automatiskt är nöjd med sin kropp om en är vit och smal. Självklart behöver det inte vara så men vi måste på något sätt börja komma ifrån det här konstanta fokuset på utseende. Kvinnor ber konstant om ursäkt för sina kroppar, även i reklamkampanjer och blogginlägg där de deklarerar att de älskar sig själva nu. Det betyder att det faktiskt finns något hos kvinnan som gör att vi måste kämpa för att älska oss själva, det kommer inte naturligt och självmant utan det är ett aktivt val som ibland kräver både blod, svett och tårar för att nå till vad vi idag kallar för “naturligt”. Hela konceptet kring den naturliga kvinnan är en onaturlig konstruktion som kräver ett enormt arbete. Män är alltid naturliga och behöver aldrig kämpa för att nå till en sorts punkt där de kan få klassas som hälsosamma och naturliga. Vi måste deklarera och komma ut som nöjda eftersom våra kroppar inte är varken standarden eller normen.

Vi som kvinnor måste sluta be om ursäkt för våra kroppar. Bara vara. Existera. Ha en kropp, inte ett utseende, varken naturligt eller onaturligt, bara ha en kropp. Klä dig som du vill, se ut som du vill, be aldrig om ursäkt eller förklara din kropp. Reklamkampanjer eller kvinnor i det offentliga som går ut med att de är nöjda hyllas enbart om de är vita och smala, det kanske säger något om vad det är som värdesätts? Vad vi räknar som viktigt? Vill vi komma ifrån det måste vi nog sluta tänka på kroppar och framförallt sluta prata om utseenden.

 

Läs gärna Vardagsrasimens inlägg som skriver mer utförligt om andra områden som rör män.

 

 

Vita, smala tjejer tycker om sig själva. Vad mer är nytt under solen?

Igår läste jag ett blogginlägg skrivet av en vit smal kvinna som beskriver hur hon tröttnat på alla skeva skönhetsideal och nu är hittat ett sätt att vara nöjd med sig själv och sin kropp. Innan jag börjar problematisera inlägget och liknande initativ vill jag understryka att jag enbart ser det som positivt och bra om fler tjejer är nöjda med sin kropp och skiter i samhället. Min kritik kommer alltså inte handla om individer eller individuella val men jag vill ändå lyfta varför inlägg som det här är problematiska och i många fall exkluderande.

Vita, smala tjejer är idealet i samhället. Det är den kroppen som eftertraktas och det är utefter den kroppen alla andra kvinnliga kroppar döms (transpersoner döms ännu hårdare kring att passa in i normen för hur en kvinnokropp ska se ut). När vi då gång på gång ser kampanjer, blogginlägg och reklamsatsningar som ska visa upp “den naturliga och oretuscherade” kvinnliga kroppen så är det alltid samma ideal som reproduceras om och om igen. Vita, smala tjejer som visar upp bilder på sin kropp och deklarerar hur de älskar den!

Men alltså, är det verkligen så normbrytande? Är det en sån chock att folk som passar in i det rådande idealet faktiskt är nöjda med sig själva och alla fördelar det för med sig? Lindex lanserade för ett tag sedan en kampanj där deras egen personal fotades med syftet att visa upp olika BH storlekar.

Samma sak här, vita, smala kvinnor representerar mångfalden och hyllas för det. Det är just i hyllningarna det skaver och blir skevt, inte att kvinnor oavsett utseende och storlek är nöjda med sig själva. Problemet är att bara en viss storlek och utseende får vara nöjda med sig själva. Den tjocka, den rasifierade, den normbrytande kroppen får aldrig synas eller representeras, får aldrig vara nöjd. Rasifierade och tjocka kvinnor förväntas inte vara nöjda med sig själva och representeras därför aldrig i kampanjer. När den normbrytande kroppen tar plats, när tjocka kvinnor tar plats och deklarerar att de är nöjda med sig själva så blir det sällan några hyllningar. Istället får en höra att ens utseende är ohälsosamt och reproducerar osunda ideal. När rasifierade försöker vara nöjda med sina kroppar så är det enbart ett sidospår och inte representativt för hela samhället. Normsnygga kroppar lyfts och hyllas för  i en redan hyllad värld medan andra exkluderas och förväntas hata sig själva.

Ett annat problem är det här med att lägga ut bilder på sig själv och deklarera hur en är så nöjd med sig själv. Tja, om du är smal, snygg och vit så kanske det inte är så långt dit eftersom hela samhället redan bekräftar och hyllar ditt utseende? Jag ser hur såna bilder triggar unga tjejer och kvinnor till att  bara må sämre. Det hänger ihop med att om vi bara får se hur ett visst utseende är naturligt och oretuscherat, hälsosamt, friskt så kommer tyvärr inte bilder på fler smala, vita och nöjda tjejer hjälpa eftersom de flesta kvinnor faktiskt inte ser ut på det viset. Även om en nu ser ut som kvinnorna i reklamkampanjerna som älskar sig själva så kanske en inte mår bättre av att ständigt se folk älska den kropp en själv hatar och själv misslyckas med att älska naturligt.

 

En sak jag skäms över: Jag tycker det är mitt fel ibland när jag blir sexuellt trakasserad.

Jag har sen jag startade den här bloggen funderat över hur personlig jag vill vara, hur mycket jag ska lämna ut av mig själv och mitt liv. Det är en sak att skriva om patriarkala strukturer och analysera samhället jämfört med att ta sig själv som exempel. Samtidigt så är jag själv en kvinna som lever i ett patriarkat och påverkas av det dagligen så idag får bli ett undantag då jag skriver mer personligt.

Jag blir sexuellt trakasserad av män regelbundet. Och jag tycker att det är mitt eget fel ibland. Nu i helgen så gick jag ut för att handla och precis vid affären så kom det två män gåendes mot mig. Jag kände direkt att något var fel och försökte byta sida men de ställde sig framför mig så att jag inte kunde gå förbi. Det hela gick sedan fort, båda grabbar tag i min rumpa och klämmer åt hårt. Jag försöker slita mig loss samtidigt som jag skriker att de ska släppa mig vilket de gör men inte förrän en av dom tar ett stadigt grep om mitt bröst och klämmer till. Jag bara står där medan de springer iväg och skrattar.

Det här händer mig rätt ofta: män som klappar till mig på baken, män som tar på mig på bussen, män som förklarar hur de vill knulla mig hela natten. Jag känner inte så mycket alls inför det här, någonstans på vägen så har jag kopplat ifrån alla känslor och jag går bara därifrån rätt oberörd. Fick råd om att slå ifrån, att försöka utöva självförsvar men det är svårt när jag inte ens blir arg eller ledsen, jag bara står där och inte bryr mig så mycket. Du som läser det här tänker nog att “självklart bryr hon sig, hon vill bara inte visa det” och kanske stämmer det men det är inte det som stör mig. Det som gnager i mig är – varför just jag? Varför beter sig män såhär mot mig? Det värsta är att det inte alltid spelar roll om det är en okänd man på gatan eller en jag dejtar, samma saker kan förekomma. Jag kan inte hjälpa att känna att jag på något sätt provocerar fram det här, sänder ut signaler för det händer inte alla kvinnor och tjejer i lika stor usträckning.

Rent rationellt så vet jag att det inte är mitt fel, jag förstår bara inte varför jag inte kan få röra mig ifred ute i det offentliga rummet.

Mitt nyårslöfte för 2014 är att fokusera mindre på mig själv.

Sitter och läser allas nyårslöften för 2014 och känner mig bara trött och frustrerad. Allt handlar om mer investering kring sig själv, antigen så ska folk bli mer hälsosamma (läs, gå ned i vikt) eller bli bättre personer genom att uppnå olika mål. Är det bara jag som blir så trött på att det alltid läggs fokus på individen? Jag vill inte fokusera mer på mig själv, jag vill inte utveckla min personlighet i detalj  i tron om att jag till slut kommer bli fulländad och perfekt.

Jag vill få bort fokus och analysen från mig själv och är så otroligt trött på att allt ansvar läggs på den enskilda individen. Funkar inte något i livet? Ja då har du bara inte fokuserat tillräckligt mycket på dig själv! Det här individtänket fungerar inte, vi måste lyfta blicken från oss själva och börja fokusera på varandra, på samhället. Vi kan inte gå omkring och se oss själva som projektarbeten som behöver investering för att kunna ge avskastning. Resultatet blir att vi alla lever som små öar utan möjlighet till att nå ut till varandra, vi står splittrade och har ingen möjlighet till att förändra samhället. Det är inte oss det är fel på som individer, det är inte vi som inte försökt tillräckligt men däremot är det vårat fel som fortsätter tro att vi någonsin kan bli lyckliga om vi enbart fokuserar på oss själva.

Det här med mat, vikt, hälsa, diet, mat……..

Jag är en person som är rätt befriad från utseendehets, jag känner att jag nästan kommit till en punkt där mitt utseende är helt neutralt i relation till mig själv. Hur jag ser ut är inte neutralt för andra människor, det är jag välddigt medveten om men för mig själv på ett personligt plan så är det lugnt, jag och kroppen är inte osams längre. Vi har vissa dagar då vi tjaffsar lite men för det mesta blir vi sams inom några timmar och myser tillsammans framför en bra film eller gör något annat vardagsaktigt ihop.

Det som jag märkt är att det är väldigt svårt att behålla den här synen på mig själv i dagens samhälle. Det pratas om mat och vikt precis hela tiden och inte minst när folk faktiskt äter. Jag hatar det. Det enda jag i matväg är intresserad av att veta när jag faktiskt äter är hur maten smakar, är den prisvärd (om en äter ute) och var det så gott att det är värt att åka dit/laga den rätten igen. Saker jag inte är intresserad av?

1. Folk som kommenterar hur mycket/lite/vad/hur jag äter. Håll bara käft och låt mig få njuta/inte njuta av min mat.

2. Prata inte heller om din egna problematiska relation till mat medan vi äter tillsammans.

3. Säg inte att något är nyttigt/hälsosamt, skämta/säg inte om att du nu ätit för många kakor/hamburgare/whatever.

Jag pratar gärna vikt, ätstörningar, dieter, all annan ångest som är relaterad till mat och kroppen när jag INTE äter. Precis som med mitt utseende så vill jag kunna komma till en plats där själva intagandet av mat är neutralt. Neutralt kanske inte är rätt ord, jag vill komma till det steget där mat med mig själv och andra är en avslappnad och kul upplevelse, en stund då vi faktiskt lämnar allt det där andra och bara umgås över en bit mat. Jag vill att personer som äter med mig inte ska känna skam, skuld, må dåligt för att de ser ut på ett visst sätt eller äter på ett visst sätt. Mitt mål är att försöka göra mig själv till en frizon från allt sånt. Jag förstår att det är svårt och att alla inte är där jag är nu men kan vi inte försöka att inte hata oss själva medan vi faktiskt bara äter, något vi måste göra för att överleva?