Den goda invandraren

Lidija Praizovic har skrivit en artikel för Aftonbladet där hon kritiserar både ”PK Sverige” och medelklassens rasifierade för att vara klassföraktande och samtidigt inte belysa det förtryck som existerar och frodas i kulturer som inte är svenska. Jag vill börja med att säga att jag håller med Lidija angående hennes analys, däremot så tycker jag hennes slutsatser om varför vi lyfter fram ”den gode invandraren” är felaktiga. Jag kommer kopiera in några citat från texten för att på så sätt göra det tydligare vad det är jag kritiserar och vad jag tycker skribenten har fel i.

”Den av PK-eliten ihjälkramade figuren ”den goda invandraren” består av ett sekulärt och bildat övermedelklasskikt av invandrare. Eller också av sådana som jag; fjäskande klassresenärer.”

”Därför blir jag arg när ”de goda invandrarna” vill tysta ”de dåliga invandrarnas” röster. Så osynliggörs många underklassinvandrares berättelser. Systemet döljs i stället för att skildras, i den goda smakens och korrekta politikens namn.”

Jag tycker Lidija har rätt i att det svenska folket enbart vill hylla och se den ”goda invandraren”. Den invandraren som gör sig själv nyttig för samhället, som bidrar ekonomskt men även socialt och kulturellt, den som tillför ”en annan aspekt” på saker och ting. Jag håller också med om att de invandrare som lyfts fram i samhället är de som är bildade och redan har ett antigen socialt, kulturellt eller ekonomiskt kapital. Däremot förstår jag inte vad hon menar med ”PK-eliten”, vilka skulle tillhöra den? När blev det dåligt att vara PK och en ännu mer relevant fråga, när blev det elitistiskt? Vi lever i en tid då vi inte kan stoppa nazister på våra gator, våldsbrott mot civila som demonstrerar, ökad rasism/sexism, ekonomiskt och välfärdsförfall, det går att säga ganska säkert att vara ”PK” innebär att arbeta i ett rätt kraftigt underläge. Att påstå att det skulle finnas någon PK-grupp i samhället som innehar makten att styra och förändra samhället och vända högervindarna som blåser allt kraftiga är befängt.

Det Lidija dock missar är varför just en typ av ”invandrare” lyfts fram, varför tex såna som jag kan sitta och skriva den här texten och göra min röst hörd. Den goda invandraren är också den passiva invandraren i en stor utsträckning. Anledningen till att assimilierade och integrerade rasifierade får höras mer än andra är för att de inte upprör den rådande ordningen. Det sker ingen förändring i maktens korridorer och samtidigt så påverkas det svenska samhället inte nämnvärt av rasifierade som ”beter sig som svenskar”. Anledningen till att det ser ut såhär och att ”de dåliga invandrarnas röster tystas” är för att det inte finns hur mycket plats som helst. Invandrare eller rasifierade tvingas tävla mot varandra för en plats på till exempel arbetsmarknaden eftersom bättre betalda arbeten domineras av vita svenskar. Precis så som chefspositioner i landet domineras av vita män vilket leder till att kvinnor att konkurrera mot varandra eftersom de undermedvetet vet att det bara finns plats för en kvinna, inte flera. Det handlar inte om att tysta ”underklassensinvandrarröster” utan det handlar om en överlevnadsstretegi som tyvärr på grund av den ökade rasismen i samhället enbart tillåter invandrare med utbildning, socialt, kapitalt och kulturellt kapital att få synas och att få ta ett kliv upp på samhällsstegen.

Lidija fortsätter med att skriva:

”Det pyser av klassförakt nedåt: mot de som står i polisregistret, inte betalar skatt, lever på bidrag och kallar kvinnor för hora – de som inte är samhällsnyttiga och förstör för de präktiga.”

”Den vita och den icke-vita underklassen hamnar i samma båt. Jag önskar att dessa i sin olikhet kunde förena sig och ställa den ekonomiskt trygga och tolkningsprivilegierade medelklassen mot väggen”

Att det finns klassförakt rasifierade/invandrare emellan är lika sant som att det finns klassförakt svenskar emellan, jag ser inget problem med det påståendet. Däremot så yttrar sig det här klassföraktet på olika sätt beroende på om det kommer från en invandrare eller en svensk. En invandrare som begår brott och blir en nationell nyhet är en invandrare som ”drar skam över alla andra invandrare”. Hen får fungera som ett exempel för hur ”alla invandrare är”. Ingen kallar alla svenskar för nazister för att nazister marscherar på gatorna och begår våldsbrott, det får stå för dem själva, de får själva stå för det. När en invandrare däremot begår brott så färgas hens brott av på alla som inte är ”etniska svenskar”. Den här synen i samhället göder ett klassförakt invandrare emellan. En vill inte associeras med den ”dåliga invandraren” eftersom det ger negativa konsekvenser socialt. Medelklassinvandaren som ”sköter sig” och bidrar till samhället ur ett ekonomiskt perspektiv och inte kräver alltför mycket får skämmas varje gång någon från hens land begår ett brott, hen får stå för svar och försvara både sig själv och sin kultur, hen får försöka övertyga den vita svensken om att ”vi är inte alla dåliga”. Det gör att invandrare utan socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital ses ned på och allieneras från samhället ytterligare.

Lidija nämner också att vit underklass sitter i samma båt som invandrarunderklass, det gör den inte. De må båda ha det illa ställt ekonomiskt men den vita underklassen har fortfarande sitt värde som vit och förmågan att därmed förtrycka den rasifierade underklassen.

”Det största tabut för en rasifierad person inom den antirasistiska kampen är att lyfta problem som finns inom den egna invandrargruppen. Problem som inte bara skuldbelägger det svenska samhället utan också utkräver den egna gruppens ansvar.”

”Det råder en ”smutsig tvätt bär vi inte ut i solen”-mentalitet i den antirasistiska kampen. Även här finns en klasskodning: blattar från borgerliga familjer har lärt sig att upprätthålla fin fasad mot omvärlden, medan vi andra sladdrar fritt om problem i våra familjer.”

Jag håller absolut med om att det finns ett stort tabu att som invandrare/rasifierad prata om problematiken inom sin egen kultur med svenskar. Anledningen till det här dock är samma som jag nämnde förut. Berättar jag som muslim och bosnier att jag haft problem i familjen tex så kommer det direkt appliceras som ett faktum på alla bosnier och muslimer. Det går från en personlig reflektion till något som berör en hel grupp i samhället. Kritiserar en svensk strukturer i sin egna kultur så behöver inte alla svenskar förhålla sig till den kritiken. Där i ligger en väldigt stor skillnad. Det stämmer också att invandrare från familjer som är högre upp i samhällsstegen har lärt sig att hålla en fin fasad mot allmänheten men det beror som sagt på andra orsaker än enbart en stereotypisk definition av klassförakt.

”Det finns alltför ofta en konsensus i den antirasistiska kampen om att vi måste stå enade och enbart slå utåt mot den vita makten. Som att det skulle vara omöjligt att föra flera kamper parallellt: både utåt mot det sexistiska och rasistiska svenska klassamhället och inåt mot de strukturer som finns i våra egna familjer och grupper och delvis har sina egna logiker, eftersom de delvis bygger på andra premisser.”

Här tycker jag skribenten börjar ta upp en väldigt intressant och viktig poäng. Det ena utesluter inte det andra, det går att kritisera det svenska samhället samtidigt som en ser med kritiska ögon på sin egen kultur. Det går men däremot krävs det att vi gör vissa förändringar för att göra det här möjligt. Vi behöver fler invandrare och rasifierade som hörs, som tar plats i tex den politiska debatten och belyser frågor som rör underklassens invandrare. Vi behöver feminister som som inte enbart kommer från en medelklass och vit bakgrund. Kortfattat: Vi behöver folk från alla världens hörn som finns i Sverige i alla skikt och segment i samhället som hörs och för vår talan. För att slippa enbart förhålla oss till vita så kan det inte finnas enbart ett fåtal rasifierade feminister, politker, chefer, poliser osv. Så länge det ser ut på det viset så kommer tyvärr agendan vara vit eftersom en måste smälta in, bli en del av det vita systemet för att få vara kvar och det värsta är ett en måste offra sina systar och bröder på vägen, trampa på dom som redan ligger ned för att kunna klättra upp i samhället och få den där platsen som är reserverad för ett fåtal individer.

”De förutsätter att det alltid är det vita våldet som är störst, närmast och mest brännande mot huden.”

Lika lite som könsförtryck är en rasifierad kvinnas främsta förtryck i alla situationer så är det vita våldet det för invandrare. För att kunna prata om det så måste vi komma bort från att det finns vissa problem i samhället som enbart berör invandrare och rasifierade. Vi måste börja se det som Sveriges problem, det är Sverige som har ett problem med integrering, inte invandrare, det är Sverige som har ett problem med rasism/sexism och hedersvåld, inte enbart invandrare. Vita måste inse att de delar samma problem, vi lever alla tillsammans och vi kan inte beskylla en grupp för att vara ensamma om ett problem och sen kräva att vi arbetar tillsammans och tar mer plats. Den platsen finns inte i nuläget. Precis som att kvinnor som grupp är splittrade på grund av ett system som tvingas oss att se varandra som fiender för att blidka patriarket så ser invandrargrupper varandra som fiender, vi slåss om att få höras, om att få synas och om den där lilla platsen som lovar ett bättre liv som bara ett fåtal kan få. Vi ser inte, precis som kvinnor som grupp inte ser att vi alla delar liknande förtryck och att vi alla måste arbeta tillsammans för att ta mer plats.

Patriarkatet äger kvinnan och kapitalismen säljer hennes kropp.

För något år sedan såg jag en föreläsning på youtube som heter ”Killing us softly”  av Jean Killbourne. Hon tog upp hur kvinnor representeras inom reklam och modebranschen och hur de reduceras till objekt och kroppsdelar. Det här inte på något sätt en revolutionerande upptäckt men under föreläsningens gång (finns förövrigt väldigt mycket bra videoklipp på youtube som går under ”Killing us softly” titeln om en vill ha fler exempel) så tog hon upp en annan aspekt som inspirerat mitt inlägg idag. Hon pratar om hur kvinnors framställning i media är en stor del av vår våldtäkts och konsumtionskultur vi har idag. Vi ser dagligen kvinnor i våldtäkssituationer, bilder på mördade kvinnor eller kvinnor som utsätts för olika sorters våld och kränkningar.

Här kommer några få exempel för att visa vad jag menar:

Det räcker inte med att vi blir arga och kritiserar dessa bilder, vi måste förstå varför det ser ut som det gör. Jag vill i det här inlägget försöka reda ut varför det blir såhär, varför säljer bilder på kvinnor och deras kroppselar i utsatta situationer? Vad är det för ideal, drömmar, önskningar och ideer som säljs egentligen? Det är ju det reklam är till för: att sälja och förmedla ett ideal och få oss som konsumenter att tro att vi är ett steg närmare idealet/normen om vi konsumerar det som reklamen förmedlar. Men varför, varför försöker vi ens sälja och köpa varor/ideal med bilder som förmedlar våldtäkt, våld och utssatthet gentemot kvinnor och deras kroppar? Svaret är enkelt: kapitalismen. Kan en målgrupp skapas och marknadsföras till, säljas och profiteras på så spelar det ingen roll vad det är som säljs eller vem det är som säljs. För att på en djupare och mer strukturell nivå förstå hur reklam och kapitalism hänger ihop med normer, skönhetsideal, ätstörningar, våldtäkter, våld mot kvinnor osv i all oändlighet behöver vi prata mer om varför vi värdesätter materiella saker så mycket i dagens samhälle.

Marx utvecklade i sin bok Kapitalet (1867) en omfattande teori som han kallade för ”varufetishism”. Marx oroade sig för hur alltmer massproducerade produkter skulle påverka relationen mellan arbetaren, produktionsprocessen och den färdiga produkten som säljs på marknaden. Marx skriver om hur människor med kapitalismens spridning förblindas av fina saker (varor, produkter) som resulterar i en marginalisering av produktions processen och arbetaren. Arbetaren separeras då från sin produkt och blir i sluändan mindre viktig. Genom att ”glömma bort” arbetaren som skapat varorna så ökar klasskillnaderna eftersom förtrycket blir osynligt och väldigt abstrakt. Ett system har skapats där materiella saker är viktigare än människor och där individer beskylls för sin egen fattigdom eftersom ”alla kan bli något om de bara arbetar för det”. Marx påpekade redan då att människor umgås via och genom materialla saker, varorona blir det centrala i människors liv istället för möten på en intellektuel nivå. Ett bra exempel för att illustrera hur vi idag kommunicerar via saker och inte med varandra, hur vi inte har en aning om varifrån allt vi konsumerar kommer ifrån, är iPhone. iPhone är mer än en teknisk pryl idag, den är en teknisk pryl som vi tillskrivit vissa ideal, drömmar, ideer och att äga en iPhone säger något om oss. Att äga en iPhone symboliserar att vi har råd att köpa en vilket visar att vi tillhör en klass i samhället med pengar men den symboliserar också vissa egenskaper som tex andra märken inte har. Vi kommunicerar via materiella saker. Ett annat exempel är desginerväskor: att äga en äkta Channelväska säger en sak medan att äga en väska från Lidl säger en annan. Båda är varor, gjorda för att bära omkring på andra varor men de sänder ut två helt olika kategorier av signaler. Dessa väskor säger något om oss som personer. Vi drar ofta slutsater om andra utifrån vad för prylar de äger och visar upp. Någon som äger en Channelväska uppfattas av andra som rik, sofistikerad, övreklass osv och behandlas utifrån dessa egenskaper väskan sänder ut. En person som äger en väska från Lidl ses som fattig, underklass och inte lika ”fin”. Det som saknas i vår relation till materiella saker är människorna som faktiskt producerar en Channel väska eller en iPhone. Deras lidande, minimala löner och konstanta förtryck och uttnyttjande av rika länder osynliggörs eftersom vi enbart ser den slutgiltiga produkten och det behov av mer produkter kapitalismen väcker i oss som konstanta konsumenter.

Vad har allt det här med kvinnokroppen, reklam branschen och feminismen att göra? Marx oroade sig för vad som skulle ske med mänsklig interaktion om den enbart skedde via varor och om arbetarna osynliggjordes. Jag oroar mig visserligen för samma sak men jag oroar mig även för vad som sker med kvinnan och hennes kropp när hon blir till en produkt, något att äga och objektifiera. Jag tycker inte det är någon större skillnad mellan en iphone/Channel väska och en kvinnokropp idag. Kvinnans kropp och kroppsdelar har tagits över av kapitalismen. Hon ägs av patriarket och säljs/marknadsförs av kapitalismen. Utnyttjandet och exploateringen av kvinnokroppen genomsyrar hela samhället vilket vi kan se i både reklam/populärkultur men även i bristande lagverk som inte prioriterar våld mot kvinnor som ett verkligt problem. Eftersom kvinnan inte äger rätten till sin egen kropp så är bilderna högre upp i inlägget högst logiska, de projicerar de ideal och normer vi har i samhället idag: de projicerar och visar att vi lever i ett patriarkat. Kvinnor våldtas och förövare går fria och det återspeglas inom reklam och media. Bilden nedanför är min egen illustration av hur Marx teori hänger ihop med våltäktskultur och patriarket idag.

Klicka för större bild.

1. Varufetischism: Vi kommunicerar via varor som sänder ut sociala koder som sedan skapar normer och strukturer vi lever efter.

2. Sträcker sig och tar över kvinnokroppen: Kvinnans kropp är inte hennes egen, ägs av patriarket och definieras av patriarket som ett objekt, något passivt som används för andras njutning eller tillfredställelse.

3. Skapar förebilder inom media och populärkultur: Reklam, mode och populär kultur i allmänhet visar upp kvinnor som uppfyller alla ideal för det perfekta objektet som vi indoktrineras in i och försöker efterlikna.

4. Status quo (Normer och strukturer upprätthålls): Ingenting förändras eftersom kvinnan blivit en vara och är själv separerad från sin egen kropp som helhet och har därför inte makten eller möjligheten att styra vad som sker. Precis som med arbetaren i fattiga länder vars förtryck osynliggörs av vårt behov av den senaste varan osynliggörs kvinnans förtryck och det faktum att det faktiskt är en person som utnyttjas bakom varje reklambild. Våldtäktskultur och våld mot kvinnor frodas och reproduceras överallt.

5. Internaliserat självhat och sexism: Slutgiltigen så internaliserar kvinnor själva att de är objekt, något som defineras av män och används som en vara i kapitalismen. Flickor lär sig tidigt att utseende är det som räknas och utseende är det som säljer och ger en ett lyckligt liv. Resultatet blir att patriarket och synen på kvinnan reproduceras i all oändlighet och går i arv till nya generationer.

Allting hänger ihop och allting följer strukturer.

Mitt nyårslöfte för 2014 är att fokusera mindre på mig själv.

Sitter och läser allas nyårslöften för 2014 och känner mig bara trött och frustrerad. Allt handlar om mer investering kring sig själv, antigen så ska folk bli mer hälsosamma (läs, gå ned i vikt) eller bli bättre personer genom att uppnå olika mål. Är det bara jag som blir så trött på att det alltid läggs fokus på individen? Jag vill inte fokusera mer på mig själv, jag vill inte utveckla min personlighet i detalj  i tron om att jag till slut kommer bli fulländad och perfekt.

Jag vill få bort fokus och analysen från mig själv och är så otroligt trött på att allt ansvar läggs på den enskilda individen. Funkar inte något i livet? Ja då har du bara inte fokuserat tillräckligt mycket på dig själv! Det här individtänket fungerar inte, vi måste lyfta blicken från oss själva och börja fokusera på varandra, på samhället. Vi kan inte gå omkring och se oss själva som projektarbeten som behöver investering för att kunna ge avskastning. Resultatet blir att vi alla lever som små öar utan möjlighet till att nå ut till varandra, vi står splittrade och har ingen möjlighet till att förändra samhället. Det är inte oss det är fel på som individer, det är inte vi som inte försökt tillräckligt men däremot är det vårat fel som fortsätter tro att vi någonsin kan bli lyckliga om vi enbart fokuserar på oss själva.

Kan det manliga förtrycket ha ett feministiskt språk?

Vi som har skrivit det här är båda feminister, vi tror alltså att maskulinitet är högre värderat än femininet. Att män tjänar på detta system på kvinnors bekostnad. Men vi tycker också att feminismen generellt sätt inte är särskilt bra på att prata om män och manlighet på ett nyanserat sätt. Därför försöker vi göra det. Vi som skriver är Den eminenta bloggaren Amra och Mir, som är den ena halvan av bloggen Kultureliten.

Mir: Det som slår mig i den feministiska debatten idag är att det verkar finnas två sätt att prata om maskulinitet. Två sätt att prata om det som vägrar lyssna på det andra lägret har att säga var av båda dessa sidor främst utgörs av kvinnor som definierar spelplanen och skapar ett språk kring det, med att även båda sidorna har män som ivrigt håller med.

Det första lägret är väl den klassiska radikalfeminismen, som väl egentligen ligger mig närmast om hjärtat. Som pratar om manliga privilegier och beskriver förtyck mot kvinnor och visar på hur maskulinitet alltid är förtyckande, att män är vinnare i ett riggat spel. Det andra lägret är den postmoderna feminismen som pratar om att män minsann också lider av patriarkatet, tvingas in i roller som inte passar någon och inte alls mår bra av det. Ett tydligt exempel på detta är att män tar livet av sig i mycket högre utsträckning än kvinnor. Det som gör mig mest förvånad är att en inte kan hålla båda tankarna i huvudet samtidigt. Att se att med makt och privilegier kommer en roll som en måste förhålla sig till för att få del av alla fördelar män har, men att denna roll även har sitt pris. Att båda sakerna hör ihop. Vad tror du att enögdheten i debatten beror på?
Sedan en annan sak som jag tycker är viktigt. Att hela den begreppsapparat som vi har för att tala om maskulinet är skapad av feminismen, alltså i första hand av kvinnor. Självfallet. Kvinnor har rätten och bör ha den att definiera det förtyck som de utsätts för. Men frågan är om den begreppsapparaten är adekvat för män att använda sig av när vi pratar om oss själva, eller ifall den i sig är för distanserad. Och vad som också är viktigt är att feminister ofta glömmer bort att maskulinitet faktiskt fyller en funktion, det uppstod och upprätthålls inte bara av en slump.

Amra: Jag tror att din uppdelning av de ”feministiska lägren” är korrekt. Min personliga teori kring varför det är svårt att förlika sig med tanken att förtryckaren också lider och även är förtryckt är för att vi kvinnor inte är klara med vår egen definition eller diskurs kring feminismen än. Vi är själva inte klara med analysen kring det patriarkala förtrycket men ännu viktigare: vi har ännu inte listat ut hur vi ska göra för att göra oss av med de normer och strukturer skapade av män för att förtrycka oss.

Jag tror det då blir svårt att se eller bemöta en bild av mannen och maskuliniteten som förtryckande.

Tänker på hierarkin mellan vita och svarta i världen, är det rimligt att kräva av en rasifierad person att de över en vit persons förtryck?

Jag tror dock vi behöver prata om maskulinitet och manligt förtryck men som du skrev i ditt sista stycke så tror jag att det behöver göras separat från det kvinnliga språket och diskursen vi har för vårt förtryck. Anledningen till att det är viktigt att tala om män och förtryck i samband med feminismen är för att jag inte tror vi kan krossa patriarkatet om förtryckaren inte kan bryta sig ur de dåliga normer och strukturer som han påtvingas av patriarkatet.

Mir: Att den feministiska diskursen kring förtryck inte är färdig håller jag med om när det kommer till såväl rasifierade personer som till klass. Jag tror inte heller att den kan bli färdig eftersom att allt förtyck är beroende av sin kontext, och patriarkatet har en tendens att överleva alla olika kontexter vi sett än så länge. Det är helt enkelt en diskurs som behöver muteras, hela tiden.

 

Men ett eget språk, eller en egen diskurs för maskulinitet. Hur tror du att den bör förhålla sig till feminismen? Hur skall flödet mellan den manliga och den kvinnliga beskrivningen av patriarkatet se ut? Försök har ju gjorts, jag tänker då på mansjourer som ofta är ganska bittra på feminismen eller vissa manliga grupper som bara ägnar sig åt att skrika ut hur synd det är om män och att vi inte alls förtrycker. Vilket ju inte är särskilt önskvärt. Det jag är rädd för är att när ett eget rum för män öppnas blir det svårt att inte se sig själv som det ultimata offret. Särskilt när så mycket utav manlighet handlar om att bli lovad omöjliga privilegier som aldrig kan förverkligas.

Amra: ”Särskilt när så mycket utav manlighet handlar om att bli lovad omöjliga privilegier som aldrig kan förverkligas.”

Jag tror att svaret på våra tankar och funderingar ligger i det du skrev sist. Vem/vad är det som lovar män omöjliga privilegier? Vem eller vad är det som bryter dessa löften? Patriarkatet, det är patriarkatet som lovar män guld och gröna skogar enbart för att de är män men verkligheten blir istället en livslång kamp i att förverkliga sig själv till ”en riktig man”.

Jag tror att ett sätt för män att definiera sitt förtryck från en privilegierad position som män är att inte bryta sig loss från feminismen. Feminismen är den enda ideologin som faktiskt erkänner att män lider av patriarkatet också. Anti-feminister hävdar att män lider av feminismen och kvinnor men erbjuder ingen strukturell analys eller lösning på problemet. Om patriarkatet förtrycker kvinnor och lurar män med tomma löften så ser jag inget problem med att män använder sig av feminismen för att beskriva hur patriarkatet påverkar dem negativt. Det jag tror män behöver akta sig för och inte glömma bort är att även när de är förtrycka så är de fortfarande förtryckare. Det är den makten och ”förbannelsen” som kommer med att vara man i dagens samhälle.

Vi måste ta debatten om debatten

Vi som har skrivit det här får ofta höra att vi borde ta vissa debatter. Att allting måste diskuteras. Och till sist fick vi nog och skrev det här tillsammans med några förslag på vad vi borde göra istället och svar på den vanliga kritiken. Vi som skriver är Den eminenta bloggaren Amra och Mir, som är den ena halvan av bloggen Kultureliten.

Amra: Jag skrev ett inlägg om hur vi inte får diskutera allting och ta alla debatter som pågår i samhället. Den negativa responsen handlade om att det är ett hot mot demokratin att ”inte ta debatten” eller att inte få låta alla komma till tals. Det pratas generellt mycket om vikten av att låta alla sidor höras och att låta alla komma till tals, men till vilken nytta?

Den tanken som har väckts efter att jag skrev mitt inlägg är: På vems villkor? Vem sätter spelreglerna för vilken debatt som ska tas och på vilket sätt? Det blåser starka, hårda högervindar i dagens Sverige idag. Den fredliga demonstrationen där oskyldiga attackerades av nazister visar också på att vindarna dessutom är våldsamma och farliga. Jag ser inget behov av att debattera på rasistiska och sexistiska villkor, för det är precis det som sker när vi ännu en gång ”tar debatten om invandringen” och dess lönsamhet eller diskuterar ännu en gång kvinnans rätt till sin egen kropp i samband med abort (eller rent allmänt). Det handlar inte om att förbjuda en debatt eller tysta röster, det handlar helt enkelt om att rasismen gått så långt i Sverige att det är dags att vi ser över vårt debattklimat och frågar oss vilka grupper och värderingar det är egentligen som driver den? Jag tycker vi måste börja debattera själva debatten och lämna alla invandrare och kvinnor ifred ett tag.

Mir: Det sägs ofta att vi måste våga ta debatten. Men precis som du säger handlar det om vilken debatt och på vems villkor. Tänker att det det finns tre typer av problem här. 1: Det första handlar om sorg. Jag har en bekant som förlorade sina släktingar i förintelsen. Hen skall inte behöva ta en sådan debatt, om det har hänt eller inte, om det finns en judisk konspiration. Samma sak att ett våldtäktsoffer inte skall behöva ta debatten om ifall det finns riktiga våldtäkter, ifall inte kläder trots allt spelar roll. För det tar inte hänsyn till deras sorg. Det är ett övergrepp på nytt att höra eller tvingas prata om det på förövarnas villkor. 2: Sedan har vi frågan om det verkligen fungerar, den politiska. Blir det färre antisemiter eller rasister av att en debatterar mot dem i bästa sändningstid. Det tror jag inte. Jag har inte sett några bevis för det, men många på motsatsen. Jag tror tvärtom att debatten mot rasister vinns genom att prata om andra saker, om välfärd, arbete och klass. 3: När vi pratar om något släpper vi in åsikten i finrummet. Det handlar alltså om hur vårt offentliga rum skall se ut. Det blir helt plötsligt okej att säga vissa saker högt. Det blir normaliserat. Ronald Reagan fick en gång en fråga om en av hans vänner som var förintelseförnekare. Han svar var talande: ”Varje gång någon vid mitt middagsbord säger att förintelsen inte ägde rum argumenterar jag emot.” Förutom den uppenbara frågan, som är vad grabben hade för vänner ifall han behövde göra det, så är frågan ifall vi vill leva i ett samhälle där allt är öppet för debatt, skall vi inte ha vissa saker som, är oberörbara?

Amra: Jag tycker du har rätt. Debatten vi har i det offentliga rummet idag missgynnar många utsatta grupper i samhället vilket jag tycker borde vara bevis nog att taktiken ”ta debatten” inte fungerat. Om vårt samhälle blivit mer rasistiskt de senaste åren måste vi se över det debattklimat vi har i det offentliga rummet. Jag tror också att debatten som pågår i det offentliga visar vad som hänt i det privata. Någonstans på vägen har det blivit okej att vara rasistisk på bästa sändningstid.

Min åsikt är att ämnen som på något sätt tummar på mänskliga rättigheter så som rätten till sin egen kropp eller lika behandling oavsett bakgrund inte bör förekomma i den offentliga debatten, jag ser inte hur det är positivt eller gynnande för samhällsutvecklingen? Gränsen har redan förflyttats så långt att människor med icke svensk bakgrund känner ett behov av att bevisa hur de är lönsamma i dagens samhälle. När debatten hamnat där vi börjar tala om individers lönsamhet i samhället enbart på grund av deras bakgrund så är det dags att se över debatten och inte det som debatteras. Hur ser du på kritiken som tar upp att det hotar yttrandefriheten om alla inte får debattera och säga vad de vill? Diskussioner kring detta har uppkommit efter att jag skrev mitt förra inlägg om det här.

Mir: Du har en väldigt viktig poäng i att det som händer i det offentliga sipprar ner till vardagsrummet. Det tror jag stämmer och sedan sipprar det tillbaka upp fast starkare. Eller så går det till i omvända ordning. Men det är oviktigt vilket.

Om yttrandefrihet. Alltså, jag har svårt att se problemet, i ärlighetens namn. Det handlar ju inte om att någon vill förbjuda med lagstiftning. Den klassiska grejen ”men ås får man väll inte säga i det här landet”, öö jo? Du gjorde det nyss, ser du någon KGB-agent komma för att hämta dig? Nej just det! Vad det handlar om är att när någon säger ett sexistisk eller rasistisk ska så slutar jag bjuda hem personen till mitt vardagsrum. Precis som att ifall en person brister ut ”det är gott att gurgla sig med koskit” så kommer jag nog sakta att backa där ifrån! Det är inte en debatt som någon förväntas ta. Samma princip skall gälla sexism och rasism, det skall inte förbjudas, men i ett någorlunda sunt fungerande samhälle kommer vi att behandla dem som tokstollar. Och absolut inte låta dessa passa våra barn, eller vara våra vänner. Eller ens prata med dom. Det är en viktig skillnad. Vi skall inte straffa dem, vi skall bara förtycka dessa åsikter lite lagom, sluta prata med dem och gå vår väg, kanske bytta samtalsämne. Så får de stå där och vara rasister själva om de vill, eller tycka att det är okej men sexism, men precis som att vi inte bjuder in excentriker som tror att de blivit kidnappade av ödlemänniskor till tv soffan så skall vi inte häller bjuda in Pär ström dit, för de är ju ungefär lika knäppa. Tror du att det är en hållbar strategi? Att prata om något annat, eller behandla dom som galningar?

Amra: Jag tror vi behöver se fler debatter/diskussioner/analyser som handlar om hur vi förändrar samhället till det bättre, hur vi kommer vidare och vänder den rätt mörka och farliga utvecklingen som sker nu. Vi har diskuterat invandrarfrågan långt nog nu tycker jag och vi kommer bara längre och längre ifrån en förändring och närmare mer rasism. Jag tror på att utvärdera vårt samhällsklimat och ta debatten därifrån och om det innebär att utesluta vissa destruktiva och hatiska röster så tror jag att det kan vara värt det i slutändan.