Sexuella trakasserier är normen för kvinnor som vill vistas på krogen

Igår skrev en vän om en händelse som utspelade sig i Stockholm när vi var ute tillsammans. Vi satt på en pub och bara umgicks och pratade, visade väldigt tydligt med vårt kroppspråk att vi inte var intresserade av sällskap och framförallt inte på något sätt sökte kontakt med män. Under kvällen så satte sig män vid vårt bord på löpande band, försökte prata, försökte få vår uppmärksamhet, gav oss sliskiga komplimanger, tog på oss och vad vi än gjorde, oavsett om vi skrek MEN GÅ HÄRIFRÅN eller sa att vi var tillsammans så funkade det inte, de bara fortsatte. Jag försökte gå på toaletten bara för att i kön bli stoppad av två män som säkert ett tiotal gånger frågade mig om jag som var så snygg inte skulle hänga med på efterfest fastän jag efter varje gång sa – nej, lämna mig ifred jag vill inte prata med er. Det verkade som att ingen av dessa män ens tänkte tanken att vi kanske bara var två personer som inte var intresserade av deras klibbga och raggande sällskap, att vi bara ville få existerar och umgås med varandra. Vi var kvinnor ensamma utan sällskap av män vilket verkar vara grönt ljus för alla sorters närmanden och kontaktsökande. Jag hade totalt glömt bort händelserna tills jag såg min väns statusuppdatering eftersom jag helt ärligt är så van vid att män tar sig friheter när jag är ute att det längre inte är något jag ser som konstigt. Jag skulle nog reagera mer på att INTE bli trakasserad och se det som ett undantag vilket i sig är väldigt tragiskt.

 

För många kvinnor är mäns beteende i offentliga rum ett stort problem och det här gränslösa och krävande beteendet verkar förstärkas så fort en befinner sig i krogmiljö av något slag där alla kvinnor förvandlas till laglösa byten som likt djur ska fångas in och släpas med hem.

 
Det som jag alltid finner så häpnadsväckande är att när en som kvinna tar upp det här, tar upp att män sysslar med sexuella trakasserier, fysiskt våld, hot eller bara rent allmänt oönskat och obekvämt beteende på krogen regelbundet så möts en av en dubbelbestraffande norm. När kvinnor, vare sig de är feminister eller inte tar upp att de är rädda för män på krogen eller i andra offentliga sammanhang så är det väldigt vanligt att mötas av – men alla män är inte såna, du har bara haft otur och mött idioter. Det stämmer säkert, det verkar ju onekligen som att en måste vara rätt dum för att inte förstå att nej är ett nej och att det borde räcka för att avfärda någons oönskade sällskap men då undrar jag, är alla män dumma? Jag känner nämligen ingen kvinna som INTE blivit trakasserad på krogen eller när hon varit ute. Känner ingen kvinna som vittnat om att varje gång hon sagt nej så har det räckt, att han bara gått därifrån, utan tjat, utan följdfrågor och kommentarer som – ”men varför inte, kom igen nu, bara en drink, vi kan väl snacka lite bara?, vem fan tror du att du är egentligen, dra åt helvete då din fula hora”. När en som kvinna påpekar det här, att nej det handlar inte om enstaka idioter utan det här är ett utbrett strukturellt problem som är socialt accepterat och som upprätthålls av män själva så blir en istället kallad för ”manshatare”, en person som dömer andra utifrån deras kön eftersom en antar att alla män är såna istället för att ge dom en chans.

 
Samtidigt som en blir kallad för ”manshatare” för att en är rädd för män på krogen och i offentliga sammanhang då som jag nämnde innan: alla kvinnor blir trakasserade, så ska en som kvinna samtidigt vara beredd och redo för att män kan är idioter när en vistas ute. Den våldtäkdskultur vi har i Sverige visar väldigt tydligt på det då allt ansvar läggs på offret. Hur full var hon? Vad hade hon på sig? Flörtade hon? Sa hon först ja och sen under kvällen nej? Slutsatsen blir att: kvinnor som betraktar män som farliga är manshatare då ”inte alla män är farliga” men samtidigt så förväntas vi ständigt vara på vår vakt, begränsa vårt rörelseutrymme, kläder, beteende, sexualitet osv eftersom män inte kan kontrollera sig när de är ute. Män blir alltså arga på kvinnor som är rädda för män och sen arga på kvinnor som fallit offer för män eftersom de borde vetat bättre och inte försatt sig i den situationen från början. Dubbelbestraffning i sin renaste form.

Jag har en lösning på problemet. Vad sägs som att ni män som grupp bara slutar upp med det här eller alternativt stannar inne om ni känner att ni inte kan kontrollera er bland kvinnor när ni går ut?

 

#mängillar strukturer men hatar generaliseringar

Igår startades #mängillar på Twitter, en hashtagg där kvinnor/trans* personer samlades för att i solidaritet ta upp problem och förtryck de tycker män som grupp i samhället är ledande med att upprätthålla.

Det tog fem minuter och sen var det igång, männen flockades som flugor till skit för att tala om för oss hur:

1. Det är farligt/fel/tråkigt/förolämpande/elakt att generalisera om en grupp i samhället!

2. Förklara hur “alla män inte är sådär” och sen tillbaka till argumentet om generalisering.

3. Beskriva hur vi alla faktiskt förtrycks på olika sätt i samhället och då är det fel att peka ut en grupp som förtryckande (tillbaka till generaliseringar igen alltså).

 

Jag tänkte ta upp det paradoxala i att privilegierade grupper i samhället klagar på generaliseringar men samtidigt är det de som upprätthåller normer och strukturer som generaliserar kring förtryckta grupper i samhället. Jag har börjat inse att vita cismän är normen till den grad att de inte ens kan förstå att alla vi andra INTE är det. Det verkar finnas någon tro om att privilegium är något en själv kan välja att ha och avsäga sig ifrån. #mängillar på Twitter och liknande initiativ tar ifrån vita cismän deras individualitet och reducerar ned dem till samma nivå där resten av samhället befinner sig på. Att vara helt etikettfri, att vara en individ, en människa är ett enormt privilegium och det verkar väldigt svårt att sätta sig in i hur det är att faktiskt inte vara en person, en individ, en människa utan tillhöra en grupp som det generaliseras kring konstant.

Män och vita reagerar på generaliseringar kring dom själva eftersom de är vana vid att resten av samhället måste anpassa sig för att kunna ta del av allting som är skapat för “de etikettfria”, dom som är normen och strukturen. Den här etikettfriheten, att vara en helt unik individ helt olik någon annan i universum för med sig väldigt många förmåner. Världen, samhället, allt är designat för dig och efter dig. Kultur, politik, media, reklam, kläder, TV: ni är normen och ni är strukturen.

Samtidigt som privilegiade grupper i samhället blir upprörda över generaliseringar rörande dom själva är det oftast vita eller män som är snabbast med att påpeka hur vi alla faktiskt lider av något förtryck och därför sitter i samma båt. Varför bråkar vi när vi kan hjälpas åt? Vi bråkar eftersom det är ett otroligt osynliggörande att bunta ihop alla förtryck i ett och det är ett privilegium att hävda att vi alla har det lika svårt och sitter i samma båt. Vi må sitta i samma båt (samhället) men vissa sitter i första klass och pimplar champagne medan andra sitter fast i tredje klass medan skeppet sjunker.

Ni som klagar på generaliseringar, det är inte synd om er. Det finns grupper i samhället som lever varje dag med att buntas ihop till en grå sörja och lider på grund av fördomarna privilegierade grupper applicerar på förtryckta grupper. Se er roll i samhället och lägg skulden där den hör hemma, hos er själva, se det som en nyttig erfarenhet.

 

 

 

 

Ingenting blir bättre så länge vi fortsätter be om ursäkt.

“Du sa precis i början när vi träffats att det inte var några skillnader på din och min familj, men det är det ju, det är en massa skillnader.” Vi satt utanför Spiralen i Norrköping, jag och min första pojkvän. 17 år gamla och min hjärna sökte febrilt efter potentiella svar som kanske skulle kunna bevisa att vi är rätt lika trots allt.

Fast, hur skulle det egentligen vara möjligt att våra familjer inte alls skiljer sig åt? Hans svenska familj och min bosniska familj som gått igenom krig och integreringsprocessen i Sverige? Som yngre än vad jag är nu i alla fall så var det här väldigt viktigt för mig. Det var viktigt att jag och min familj var precis som alla andra. Alla andra = precis som vilket svensk familj som helst. Medelsvensson, villa, bil, hund och två barn med föräldrar som inte bryter på ett annat språk. Jag ville bara få passera, inte bli ifrågasatt, inte vara annorlunda. När människor frågade vad för högtider vi firar är jag alltid snabb med att förklara hur Eid (Bajram) är precis som jul. Vi träffar släkt/vänner, äter mat ( “Fast ingen skinka såklart!” brukar folk avbryta med lite skämtsamt) och delar ut presenter. Ni ser! Det är precis som jul! Fast ja, ändå inte, det är faktiskt inte riktigt samma sak som jul, det är inte en “muslimsk jul”.

Jag skulle kunna ta upp ett oändligt antal exempel på varför det blir som det blir. När, var och hur mitt yngre jag insåg att det var mer fördelaktigt att vara svensk än bosnisk, att det var finare och bättre att leva så som svenskar gör. Jag skulle kunna ge exempel som visar fördomar och rasism men det räcker bara till att väcka sympatier. Det räcker bara så långt som till “åh vad hemskt, vad vidriga människor kan vara” och det behöver jag inte helt ärligt höra. Ingen förtryckt grupp i samhället behöver bara medlidande och medömkan utan det dessa grupper behöver är förståelse från privilegiade grupper, insikt kring sin egen priviligierade position/grupp och hur den påverkar andra. Det vi behöver är förståelse på ett plan som skapar förändring, det vi behöver är att få en röst, bli lyssnade på och där våra berättelser inte räknas som sidospår som avviker från den annars perfekta normen.

Jag är nog den mest fördomsfulla personen jag känner – mot mig själv. Jag lägger märke till alla små skillnader och nyanser i min kultur/familj/mig själv och jämför dessa med svenskheten som norm, som det ska vara egentligen. Den medevetenheten, den väldigt ofrivilliga medvetenheten är den som gör mig nervös inför att vara den enda med invandrarbakgrund i vita rum, att presentera folk för släkten, att dejta vita män osv. Allt vita svenskar någonsin sagt, ifrågasatt på ett fördomsfullt sätt bär jag med mig i bakhuvudet. Det finns en term som beskriver det här och översatt till svenska så blir det: internaliserad rasism. Kortfattat så betyder det att en applicerar omvärldens fördomar om ens egen bakgrund, grupptillhörighet, kön osv på sig själv. Internaliserad rasism kan uttrycka sig på olika sätt, att en tex skämtar om stereotypiska saker som rör en själv eller som jag, blir väldigt medveten om allt som är annorlunda och försöker dölja det. I förlängningen så leder det här till att jag begränsar mig själv och behandlar mig själv lika illa så som en rasist skulle gjort. Det betyder inte att jag blir utsatt för rasism av alla vita jag träffar. Rasismen blir då något som en inte ens måste utsättas direkt för av en annan människa dagligen utan är något en alltid bär med sig inombords, som en smutsig liten hemlighet. Medvetenheten och vetskapen om att en är lite annorlunda och lite sämre än alla andra. Internaliserad rasism är en försvarsmekanism, ett försvar för alla dom som inte har möjligheten att säga ifrån varje gång, som kanske inte har den kunskapen som krävs för att kunna se orättvisor, för alla dom som faktiskt ser rasism riktas mot dom själva som en självklarhet mer än ett undantag.

Jag har tänkt mycket på mitt 17 åriga jag som satt där utanför Spiralen och var så jävla kär. Jag önskar att hon bara hade svarat “Jaha, är det något problem eller?” och inte brytt sig när hon fick höra att hennes familj visst inte var så svenskt normativ. Jag önskar att hon inte hade börjat ursäkta sin familj, sin kultur, ja allt hon är. Jag önskar att hon vetat och förstått att en aldrig vidgar normer och krossar strukturer genom att be om ursäkt för det en är.

 

Ondska är inte något som andra sysslar med.

Det har pratats om hur en normaliseringsprocess pågår inom politiken vilket leder till att vi accepterar mer och mer rasism i samhället. Jag har funderat över varför den här processen sker, hur blir egentligen våld, hat och rasism något “normalt”? Hur blir människor, grupper och till slut hela samhället mer “ondskefullt”? Vi håller ju alla med (ja, jag hoppas att majoriteten tycker så fortfarande) att Hitlers Tyskland inte är en välfärdsmodell att sträva efter och ändå så sveper starka högervindar över Sverige? Vi har egentligen alla samma startpunkt: våld mot oskyldiga, rasism och hat är dåliga företeelser. Väldigt få skulle nog faktiskt vilja leva i ett samhälle där våld, hat och rasism är vardagliga inslag i allas liv. Ändå är det den utvecklingen vi är påväg emot.

Det sker en farlig polarisering mellan de “goda” och de “onda” i samhället idag. Kristina Wicksell skriver om normaliseringsprocessen som skett angående rasismen i sitt inlägg och tar upp våldsamma relationer som exempel. Det går att applicera samma exempel när vi pratar om polarisering. En av anledningarna till att kvinnor stannar i destruktiva och våldsamma relationer är inte enbart för att våld och hot blivit vardag, normaliserats men också för att det finns ett “vi mot dom” tänk i relationen. Mannen är inte “ond” utan bara missförstådd, det är “dom andra” som är de onda och dåliga, dom som faktiskt slår hårdare, dom som dödar sin partner. En polarisering har skett där en ser sig själv och sin relation som “god” oavsett vad ens handlingar säger eller visar.

Polarisering sker inom politiken idag också. Problemet är bara att folk som röstar på rasistiska partier idag ogärna ser sig själva som onda eller dåliga. Jag är fullt övertygad om att rasisterna inte ser sig själva som rasister utan som de goda som försöker bevara Sverige svenskt eftersom de “onda” invandrarna hotar med att ta över. Det gör också att dessa personer är helt blinda inför fakta och bara ser sin egen sanning, dvs bara accepterar information som redan stödjer ens egen världssyn.

Normaliseringsprocessen kan inte ske utan en polarisering men en polarisering kan bara leva och frodas där självinsikt saknas. Rasismen är så pass utbredd i Sverige idag eftersom alla är övertygade om att rasism är något som dom andra sysslar med. “Det jag gör är inte rasism eftersom jag inte är ond.” Precis som exemplet med paret i den desturktiva relationen så ser en inte själv när en faktiskt utför rasistiska handlingar eftersom det finns en syn på att “riktig rasism” är den rasismen som faktiskt deporterar och dödar människor på grund av deras bakgrund. Vi missar att rasismen är närvarandra överallt eftersom den är ett strukturellt problem = ett problem som finns överallt i olika former och i olika grader. Jag tror också att vi polariserar oss själva som individer. Även om vi för det mesta gör bra saker så kan vi göra skada och även personer som för det mesta skadar andra kan då och då göra en bra saker. Det jag försöker komma fram till är att det är väldigt farligt att se sig själv som genomgod och bli defensiv så fort kritik riktas mot något en gjort eller sagt. Resultatet blir att antigen så är vi onda eller goda, vill väl eller vill illa och jag tror inte det här sättet att se på sig själv och sin omvärld hjälper att bekämpa rasismen som växer och frodas framför oss alla.

Ondska är inte en tröskel vi kliver över. Innan vi hamnar där så har vi alla gått igenom en normaliseringsprocess och en polarisering. Det finns inget vägskäl som skiljer de goda från de onda. Det finns bara ett samhälle där vi alla lever tillsammans. Vill vi bekämpa rasismen så måste vi göra det både med självransakan men också med fler gråskalor än vad vi har idag.

Män som hatar andra män.

Det finns en företeelse inom feministiska kretsar jag alltid stört mig på men som jag aldrig kunna sätta ord på. Jag är inte säker på om jag kommer kunna förklara det nu heller men jag gör ett försök: det skaver i mig varje gång jag ser feministiska män klanka ned på andra män eller anklaga andra män för att vara ”snubbiga”.

Rent krasst så känns det lite som det där klassiska ”white people cant dance” kommentarerna sagt av andra vita. Jag har tidigare skrivit om hur enbart grupper som redan är privilegiade har råd att skämta om sig själva och jag tänker att snubbar som pratar illa om andra snubbar hamnar lite under samma kategori. När män använder sig av ”typiskt kvinnligt språk”, dvs de uttryck och ord kvinnor använder för att beskriva sitt förtryck de upplever att de utsätts av män så görs det från en priviligerad ståndpunkt. Resultatet blir ofta en nidbild, något roligt och karikatyr-aktigt istället för en seriös och välgrundad kritik. Ett sätt att visa vilken sida en står på men det säger väldigt lite om en persons åsikter och ideal om den kritik hen framför är ”fan vad dumma alla snubbar är” utan någon större analys bakom. Eftersom män är en privilegiad gruppen i samhället blir feministiska män och deras åsikter väldigt prioriterade inom feminismen vilket gör att det är väldigt lätt att ”plocka poäng” och att kritisera andra män genom att skriva saker så som ”alla snubbar är dumma i huvudet” eller ”män är svin”. När män klär sig i kvinnlig retorik och analys så glömmer de bort att den enda anledningen till att de får uppskattning för det är för att de är just män, de ses som moderna och framåt. Kvinnor däremot som problematiserar sitt förtryck och lägger skulden där den hör hemma, som klagar på män och mansrollen anses vara manshatande och hysteriska fastän de använder sig av exakt samma ord och uttryck som feministiska män.

Jag skulle vilja se fler män problematisera sin egen mansroll och hitta ”lösningar” till hur en själv ska förhålla sig till andra män och hur en ska förbättra sin relation till kvinnor. Jag skulle vilja se fler diskussioner kring ”mannen” som en social konstruktion, kort sagt så skulle jag vilja se fler män som hittar sitt egna feministiska språk för att beskriva de sjuka ideal som drabbar dem i egenskap av män. Att klanka ned på snubbar betyder inte på något sätt att en själv står utanför mansrollen eller ”snubbigheten”. En man slutar inte vara en man i ett patriarkat enbart för att han hatar andra män. En har inte avsagt sig privilegier och slutat förtrycka, fått ett frikort för att en kritiserar män öppet och tar avstånd. Lika lite som jag avsagt mig privilegiet att vara en cisperson enbart för att jag hatar på andra cispersoner? Män som hatar andra män faller väldigt platt om det görs med enbart platityder och slagord som får flest likes på Facebook när män säger det kvinnor sagt i flera decennier.

Konsten att vara en kulturell hybrid

Att vara konstant medveten om sin egen bakgrund är en form av förtryck. Jag förstår att det här för många låter väldigt ologiskt och kanske även absurt men jag ska försöka göra mitt bästa för att förklara vad jag menar i den här texten. Min upplevelse av medvetenhet kommer från att jag är en kulturell hybrid. Det betyder att jag tillhör två kulturer samtidigt och kan passa in i båda samtidigt men också fullhjärtat var för sig. Jag har tidigare skrivit om hur min svenska kultur oftast kommer fram i offentliga rum medan min bosniska kultur förpassas till det privata och det hemliga men nu vill jag ta upp hur det är att röra sig genom samhället med två kulturer ständigt närvarande och hur det kan vara förtryckande ibland.

Det finns ett väldigt känt uttryck som löst översatt från engelskan lyder ungefär såhär: när en svart kvinna ser sig själv i spegeln så ser hon en en svart kvinna, när en vit kvinna ser sig själv i spegeln ser hon en kvinna och när en vit man ser sig själv i spegeln så ser han en människa/en person. Den vita mannen är universell, han är normen, han är själva strukturen vi lever efter, strukturen är formad efter honom och med det så är han också omedveten. Han behöver inte vara medveten om varken sin hudfärg eller sitt kön eftersom han är universell. Den här universaliteten kan också appliceras på kulturer, det finns västerländsk vit kultur som är universell och allomfattande och så finns det, ja allt annat som inte är västerländskt. Den svenska vita kulturen är den allomfattande och universella medan min bosniska kultur är den avvikande och specifika. Förtrycket ligger i att vara medveten om att en som hybrid kan gå från universell till specifik och konstant röra sig mellan det spektrumet. Att gå från universella normer till specifika värderingar flera gånger per dag, det är något som sker konstant i bakgrunden.

Medvetenheten föds av det vita universella och som en hybrid, någon som tillhör båda kulturer samtidigt så reser och rör sig hybriden mellan det universella och specifika vilket gör att en aldrig hör hemma i det universella fullt ut men ständigt är medveten om det i det specifika. Jag blir ständigt påmind om att jag inte tillhör den svenska kulturen fullt ut även om jag för det mesta känner mig svensk. Det påpekas med frågor och kommentarer så som – Ja, men var kommer du egentligen ifrån? Jaha, ni firar inte jul alltså, vad konstigt! Får jag ta på ditt hår? Det ser så coolt ut?! Vad känner du dig mer som, bosnisk eller svensk? Vad mörk du blir på sommaren, du ser så exotisk ut nu! Jag har aldrig varit med en tjej som du innan, ja du vet, en muslim, du var min första. Jag kan  aldrig se min bosniska kultur som allomfattande eftersom det universella ständigt hänger över mig. Jag lärde mig tidigt konsten att medvetet tillhöra en kultur samtidigt som jag har en fot kvar i en annan kultur. Här kommer skillnaden in, en person som tillhör det universella kan aldrig medvetet tillhöra sin kultur, kan inte och behöver inte välja eftersom hen inte vet att något mer specifikt existerar, ”det andra” finns inte.

Hybriden uppfattas av det universella som både trygg och hemma (följer normerna och strukturerna) men samtidigt utmanande, annorlunda, skev, konstigt, helt enkelt något som skaver. Det är därför frågorna eller kommentarerna ens finns, för att avgöra tillhörighet, sätta etikett, pricka av en lista och lägga i ett tryggt och behändigt fack, så att en vet och har sitt på det klara. Hybriden rör sig genom samhället som en otrygg norm, både främmande och igenkännande. Som ett par skor som både är för stora och för små samtidigt, passar inte riktigt in någonstans. Känslan av att alltid vara medveten om att jag är ”det andra” gör att jag alltid står utanför och tittar in genom fönstret. Jag kan aldrig bli en full del av en kultur eftersom tillgången till den kulturen aldrig är total. Jag är alltid medveten om att det finns något annat, en annan referenspunkt att förhålla sig till.

Resultatet blir ett fysiskt utförande av normer, att ”lajva” en identitet, medvetet spela en identitet och återspegla normer. Samtidigt görs jag medveten om att det finns något annat jag kan vara en både mental och fysisk del av: att jag som multikulturell aldrig är fullt närvarande i det universella. Tanken ”i Sverige så firar en jul men det gör inte jag” är både inkluderande och exkluderande samtidigt. Jag är en del av normen (jag kan fysiskt fira jul, jag är fysiskt närvarande hos någon som firar jul på samma dag som alla andra firar jul) men samtidigt medveten om att ”vi” inte firar jul. Min hybriditet görs påmind varje gång någon påpekar ”det andra” i  det offentliga. ”Vad bra du är på svenska, det märks knappt att du inte är svensk egentligen” eller ”Vad roligt att du följer med och firar lite jul också, alltid kul när folk integreras” tvingar mig att bli medveten och därmed förtryckt eftersom jag går från universell till specifik.

Jag har under åren blivit en mästare på medveten kommunikation. Jag vet precis och exakt vilka ord och vilket språk jag ska tala, vilken sorts ton min röst bör ha, vilket kroppsspråk jag borde ha för att passera mer som svensk än bosnisk. Det är inte något som kommer naturligt utan något jag medvetet måste anamma och med det dölja mitt bosniska jag för att passa in och passera. Det är skådespeleri och något multikulturella är väldigt skickliga på. Förtrycket ligger i att konstant göras medveten om att en är annorlunda och alltid tvingas uppträda en kultur.

Mänskligt kontakt är inte en mänsklig rättighet.

Kristina Wicksell skrev ett inlägg för någon dag sedan ett inlägg som tog upp hur kvinnor tvingas vara avståndstagande och på sin vakt i det offentliga rummet för att undvika trakasserier och obehag. Många kvinnor kände igen sig i texten och kunde vittna om liknande upplevelser när de rörde sig ute med män. Men så kom det här twitterinlägget. Kortfattat så är det en kommentar skriven av en man som förklarar att han söker kontakt med kvinnor eftersom han känner sig ensam och inte har något annat socialt nätverk. Han är alltså helt ensam och åker en extra vända med tuben för att slippa åka direkt hem till ensamheten ibland.

Jag personligen tycker genuint synd om människor (inte enbart män) som lider av ensamhet och brist på mänsklig kontakt. Det jag däremot inte förstår är vad det har att göra med det faktum att kvinnor känner sig trängda, hotade, rädda och utsätts för trakasserier dagligen av just män i det offentliga rummet? Det är alltid synd om männen oavsett vad vi talar om. Kvinnans rätt till sin egen kropp rörande abort? Tänk på alla män som blir lurade eller blir pappor mot sin vilja! Våldtäker och samtyckeslagen? Tänk på alla män som blir oskyldigt anklagade eller inte visste att det var en våldtäkt! Kvinnor som känner att de inte kan röra sig fritt i det offentliga rummet på grund av män? Tänk på alla ensamma män där ute som bara vill ha någon snäll tjej som ler och pratar med dem! DET ÄR ALLTID SYND OM MÄNNEN! Jag blir så trött på det här resonemanget så jag tycker vi klargör en sak nu en gång för alla.

Mänsklig kontakt är inte en mänsklig rättighet. Det må låta hårt men vi kan inte lägga ansvaret och i förlängningen skulden på kvinnorna för att det finns män där ute som är ensamma och behöver mänsklig kontakt. Ditt behov av sällskap och social interaktion går inte före min rätt att få vistas utomhus utan att behöva vara rädd och undvika manliga blickar för att inte uppmuntra till samtal. Det här är en väldigt stereotyp föreställning av kvinnan som den omhändertagande, den som sprider glädje och kärlek runt omkring sig. Jag bor för tillfället i Holland där prostitution är lagligt. Ett av de starkaste argumenten för prostitution i det här landet är just att det finns ensamma män där ute som inte kan få sex och närhet och därför behöver ha möjligheten att betala för det. Det är återigen synd om männen som inte kan få det de söker och det är kvinnans skyldighet att uppfylla dessa behov oavsett hur jobbigt, kränkande eller förtryckande det än må vara. Resultatet av den här pressen blir att kvinnor tvingas göra sig själva mindre i offentliga sammanhang, inte bara pga vikthetsen som tvingar oss till en fysiskt mindre storlek men också psykiskt där vi konstant är medvetna om mäns potentiella närmanden och där vi gör allt för att undvika dessa. Jag vill kunna röra mig i offentliga rum utan att jag krävs på kontakt enbart för att jag är kvinna och för att inte uppfattas som otrevlig. Det är ett rimligt krav.

Alla män är potentiella våldsutövare och våldtäktsmän. Den här föreställningem om att män är schyssta killar som bara vill prata lite allmänt är falsk. Kvinnor våldtas och utsätts för våld dagligen och det är systematiskt inbäddat i vår kultur via normer/strukturer men också en del av ett lagligt system som inte skyddar kvinnor. Män som tvingar sig på kvinnor, kräver samtal, en bit av deras tid efter att de fått signaler om att det inte är okej är inte ”schyssta killar som bara vill prata lite” utan de är män som ännu en gång inte respekterar ett nej. Inte respekterar en annan människas integritet eller ovilja att samtala/ligga/umgås osv med just den personen. Att kvinnor i så stor utsträckning känner sig rädda för att ens titta på en man för länge eller möta en blick signalerar att något är väldigt fel.

Jag vill avsluta det här inlägget med att berätta om senaste gången jag blev sexuellt trakasserad en eftermiddag när jag var påväg till mataffären för någon vecka sedan. Två män kommer gående mot mig, de tittar på mig, jag möter deras blick och ler lite. När de är påväg att gå förbi mig så grabbar de båda tag i min rumpa och klämmer väldigt hårt. Jag försöker slita mig undan men en av männen hinner klämma åt mitt bröst så hårt att mina ögon tåras av smärta. De springer sedan iväg skrattandes. Det var ljust ute, det var många människor som såg vad som hände men ingen reagerade eller gjorde något. Hur är det meningen att jag som kvinna ska lita på att män vars blick jag möter, som jag stannar och pratar lite allmänt med inte är någon som kommer utsätta mig för sexuellt ofredande, våldtäkt eller någon form av våld? Jag är inte ensam om mina upplevelser, alla kvinnor jag känner har blivit utsatta för trakasserier av män offentligt. Det här är ett problem män behöver lösa, inte kräva att vi som kvinnor uppfyller deras behov av sex, närhet eller mänsklig kontakt.

Det känns fel att kalla mig själv för svensk.

För någon dag sedan delade en person en opassande bild som gjorde sig rolig över kriget i Bosnien. Jag reagerade väldigt starkt på det och har sen dess funderat över varför min reaktion blev så kraftig som den faktiskt blev. Att bilden i sig var stötande var en del av min reaktion men jag är rätt van vid att folk uttrycker sig dumt och klumpigt rörande kriget i Bosnien. Det som väckte en så stark reaktion inom mig var att jag kände mig avslöjad, tagen på bar gärning. ”Mitt” krig och min bakgrund hade presenterats på ett sånt sätt att jag var tvungen att ge mig själv till känna och därmed kunde ”andra” se att jag inte var som dom, inte svensk, ett flyktingbarn med ett krig i bagaget, en invandrare.

Jag har växt upp med två kulturer, två identiteter numera. Min bosniska identitet hemma i det privata och min svenska i det offentliga. Jag är 25 år gammal och har ännu inte listat ut hur jag får dessa två delar av mig att mötas ute, i det offentliga för alla att skåda. Under min uppväxt i Sverige har jag upplevt att min bosniska sida är något som sopas under mattan, något som jag bara visar för andra bosnier eller väldigt nära vänner. Jag bär den här sidan av mig med stolthet men visar den aldrig för svenskar. Vi pratar ofta om hur acceptans och tolerans är likställt med att vita svenskar inte lägger märke till att rasifierade personer har annat ursprung och andra bakgrunder. Att vi liksom kommit så långt i vår utveckling att målet blir att alla ska bli en del av normen, en del av en färgblind värld. Problemet är bara att en färgblind värld inte är en grå massa eller ens en regnbågsfärgad mix där alla passar in och är representerade. En färgblind värld där alla är en del av normen är vit. Den är så vit och svensk att personer som jag, att rasifierade personer inte syns, inte finns. Min olikhet, min bosniska halva blir något som jag får syssla med privat, när jag är ledig eller åker på semester. Vi är alla ”accepterade” och ”tolererade” om vi går med på att slukas upp av den vita svenska normen.

Jag kom till Sverige som flykting från kriget i Bosnien. Ett krig som förstörde allt och ändrade våra liv för alltid. Jag växte upp i Sverige, blev svensk i mitt sätt, lärde mig språket och fick medborgarskap. Jag uppfyller alla kvalifikationer för att vara svensk, men jag kommer aldrig bli svensk. Jag kommer aldrig känna mig svensk fullt ut eller kalla mig svensk, det skaver i mig. Debatten om rasism hamnar ofta på en nivå där vi diskuterar hur vi ska göra för att alla ska passa in men vi pratar väldigt sällan om vad det är meningen att vi ska passa in i. Varför skulle jag ens vilja passa in i en norm, bli del av den ”normala” och ”allmänna” om det betyder att mitt bosniska jag inte alls representeras.

Jag upplever att en som rasifierad person ges två val i det här landet:

1. Offra sin ”andra” identitet för att bli accepterad som svensk. Resultatet blir ofta en kluvenhet inför ens omvärld och sig själv eftersom jag inte undkommer rasism bara för att jag beter mig mer svenskt (lika lite som en kvinna kommer undan sexism bara för att hon klär sig och beter sig mer manligt). Tanken på att inkludera genom att få alla in i den vita svenska normen kommer ofrånkomligen exkludera de som på grund av sin hudfärg aldrig kan tas för vita.

2. Framhäva sin ”icke svenskhet” och leva med att konstant bli sedd som ett alternativ till normen och därmed bli utsatt för rasism.

Jag tror att jag mådde så dåligt av att se bilden som gjorde sig rolig över Bosnienkriget för att jag ställdes inför ett av dessa två val. Att antigen reagera och därmed visa min privata identitet offentligt eller vara tyst men samtidigt hata mig själv för att jag sviker den delen i det privata för mer acceptans i det offentliga. För att nå en förändring, för att minska den strukturella rasismen som genomsyrar hela samhället så kan inte lösningen vara att så länge vi låtsas att olikheter inte finns så finns det ingen rasism. Det är i sig en väldigt marginaliserande och förtryckande position att inta. Normerna måste luckras upp vilket i slutändan betyder att vi måste omvärdera och förändra vad det innebär att vara svensk.

Det som sker är att det skapas en norm som gör att rasifierade personer känner sig tvingade att konstant bekräfta sin svenskhet. En ond cirkel skapas där svenskheten konstant efterfrågas av vita och konstant bekräftas av den som är rasifierad. Jag har under min uppväxt alltid svarat att jag är bosnier, eller kommer från Bosnien när jag fått frågan var jag är född. Responserna varierar men väldigt ofta får jag en motfråga som lyder: men du känner dig mer svensk är bosnisk liksom, eller hur? När jag pratar med antirasister och feminister så brukar folk vara väldigt snabba med att säga att jag absolut räknas som svensk och är ”precis som vemsomhelst” i deras ögon. Att bekräfta min svenskhet sker per automatik idag. Varje gång jag har påbörjat en ny kurs på universitetet eller varje gång jag varit på ett möte där en kort introduktion krävs av mig så sätts jag på prov, jag måste välja. Jag berättar att jag kommer från Bosnien eller att jag är bosnier när jag får någon fråga om mitt ursprung och känner mig varje gång tvingad till att tilläga – Men jag har vuxit upp i Sverige och brukar du få en kommentar om att då är jag ju svensk trots allt men bara har lite annorlunda bakgrund. Ibland pratar jag självmant om min bakgrund, om ”den andra delan av mig” och nästan varje gång så avbryts jag av frågan – Men vad känner du dig mest som? Svensk eller bosnisk? Varför är det så viktigt att cementera min svenskhet varje gång mitt ursprung kommer på tal? Varför är det så viktigt att jag varje gång gör ett aktivt val och väljer min svenska identitet över min bosniska? Om vi vill att alla ska med, att alla ska bli en del av det normala och av normerna måste vi först utvärdera vad exakt det är som är det normala, vad förespråkar normerna och vad behöver vi som rasifierade offra för att få vara med i klubben?

Det är inte längre vi som måste tas upp av de rådande normerna, det är de rådande normerna som måste luckras upp och tas upp av oss. Normen om hur en svensk är måste ta till sig mig, mitt sätt att vara både bosnisk och svensk på. Jag vill inte behöva vara nervös över hur någon kommer reagera när de hör mig prata bosniska eller när jag pratar om Bosnien. Jag vill att det ska kännas lika naturligt som att leva ut min svenskhet. Jag vill att det privata och det offentliga ska bi sams och kunna umgås i alla rum och delar av samhället.

I Sverige är det lagligt att våldta!

Hej Sverige!

Tänkte vi skulle prata lite du och jag. Ett av världens mest jämställda länder kallas du av både oss inneboende men den bilden delar också resten av världen. Vi känner oss ofta stolta över hur vi med rent samvete kan kritisera och klanka ned på andra länder och kulturer och deras brist på jämställdhet. Vi känner ett ansvar att belysa det ofantliga kvinnohat som finns i andra länder och kulturer, vi brinner verkligen för det. Vi förfasas över brutala våldtäkter i Indien samtidigt som vi försäkrar oss själva om att något sånt inte sker här eftersom vi ändå är ett av världens mest jämställda länder trots allt. Vi är civiliserade i Sverige. Vi är utbildade. Vi oroar oss för människor från mellanöstern eftersom deras kulturer förespråkar kvinnohat och fråntar kvinnor rätten till att bestämma över sina liv, sin kropp. Vi blir rasande över Rysslands homofobi och hatiska HBTQ lagar eftersom vi är så toleranta, så accepterande och tillåter alla att få leva sitt liv som de själva väljer. Vi pratar om hur bra vi är på att fånga upp personer med olika diagnoser, ge hjälp och visa förståelse.

Om det är något vi är bra på i Sverige så är det att belysa andras problem. Analysera och plocka isär andra kulturer, oroa oss för hur alla invandrare kommer påverka vår så jämställda och fredliga kultur. Fast ändå, visst känns det bra att allt det här sker ”där borta” och inte här? Visst sover vi lättare om vi intalar oss själva att de flesta våldtäkter som kvinnor utsätts för sker av män från alla dessa kvinnofientliga länder med bakåtsträvande och barbariska kulturer och lagar som stödjer männen? Majoriteten tror fortfarande inte att svenska män och ”vanliga, schyssta killar” våldtar. Jag har funderat på hur jag vill skriva det här inlägget och kommit fram till att jag är inte särskilt bra på att belysa något ironiskt när jag är arg, för det är jag, riktigt arg och väldigt äcklad av det land jag nästan spenderat mitt hela liv i. Jag är trött och äcklad av det ständiga hyckleriet, av det konstanta behovet av att framhäva Sverige som ett underbart land i jämförelse med resten av världen. Det är lika bra att jag kommer till det jag vill ha sagt i det här inlägget. Det tog mig några minuter att Googla fram följande artiklar:

En tjej med Asperger Syndrom blir våldtagen, hennes våldtäktsman frias eftersom  ”en flicka med diagnosen Asperger har ”uttrycksformer” som kan ha varit svårtolkade – en omständighet som bidrar till att hovrätten friar i ett våldtäktsmål.”  Vad hände med att visa förståelse för diagnoser och kvinnor? Det är alltså inte våldtäkt om kvinnan haft uttrycksformer som någon påstår sig inte ha förstått?

”Mannen frias trots att domstolen anser det bevisat att mannen var ute efter att våldta kvinnan. Han var helt inriktad på henne, men det var just i egenskap av kvinna som han ville våldta henne. Mannen visste inte att offert rent fysiskt var en man, skriver tingsrätten i sin dom.” Hur var det nu med Ryssland och deras hemska lagar som diskriminerade HBTQ personer? Det står i lagen att för att fällas för en våldtäkt måste uppsåt bevisas dvs det måste finnas bevis på att förövaren hade för avsikt att våldta någon. Här hade förövaren uppsåt men eftersom offret var en trans*kvinna (inte man som tidningen felaktigt skrivit) så är det helt plötsligt okej?

Eller vad sägs om den här fallet: ”Den 19-årige mannen anmäldes för våldtäkt efter att ha genomfört ett analt samlag med sin flickvän – när hon sov. Nu frikänns han av hovrätten och får skadestånd för häktestiden” Läste jag det här rätt? Var är kvinnans rätt till sin egen kropp? Var är rättvisan i att förövaren får skadestånd av hovrätten för häktestiden för att han har våldtagit sin sovande flickvän analt? Ska vi fortfarande fokusera på invandrarna från mellanöstern och deras skeva kvinnosyn? Oroar vi oss fortfarande för att dessa män är de primära våldtäktsmännen i samhället?

”Den artonårige mannen åtalades för att med hjälp av en kamrat ha våldtagit en flicka med en vinflaska tills hon började blöda – samtidigt som en tredje kompis filmade delar av övergreppet. Nu har alla tre friats från alla brottsmisstankar. Rätten anser att kvinnan möjligen försökte hålla ihop sina ben av blyghet.” Det här fallet påminner mig om ett annat fall i Indien där fyra män dömdes för en brutal våldtäkt där kvinnan senare avled av sina skador. Jag minns hur vi alla var förfärade oss över brutaliteten i det här fallet, hur vi alla tyckte att nu är det Indiens tur att göra något åt allt våld mot kvinnor, nu är det deras tur att bli jämställda. Ändå så pratas det om hur andra kulturer inte respekterar kvinnor, hur de är våldsamma samtidigt som domstolar i Sverige friar män som våldtagit en flicka med en flaska tills hon börjat blöda!

”Sex tonårspojkar som i tingsrätten dömts för att ha våldtagit en jämnårig flicka under en fest i Mars i år i Stockholm frias nu helt av hovrätten.” Tingsrätten skrev i sin dom att flickan berättat detaljrikt om övergreppen utan motsägelser eller inslag som framstår som oförklarliga. Resultatet blir att dessa förövare istället frias i hovrätten! Jag tror vi måste börja fråga oss själva, går det ens att fällas för våldtäkt i det här landet?

Det här är bara en liten bråkdel av alla våldtäktsfall där förövarna gått fira. Igår kom det här: ”Jag anser att om man en gång har gett medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir.”
Samtidigt som vi läser om fall efter fall där kvinnor brutalt misshandlas, våldtas, där trans*personer diskrimineras, där personer med diagnoser marginaliseras så får vi höra att kvinnan har ett ansvar när det kommer till våldtäkter. Allt ansvar läggs på offren medan förövarna får lära sig hur synd det är om om män som blir falskt anklagade för våldtäkt. Samtidigt gör Belinda Olsson ett program som SVT sänder i bästa sändningstid där hon undrar ”har feminismen gått för långt”? Nej Belinda, feminismen har inte gått för långt, den har inte kommit ens en liten bit på vägen. Vi talar om andra kulturer som bakåtsträvande och barbariska men det kanske är dags att ta en titt på Sverige idag? Vi har idag en lagstiftning som tillåter våldtäkter. Vi har idag en våldtäktskultur som lynchar offren och utmålar dem som slampor, billiga och ljugande personer. Vi har idag en väldigt bakåtsträvande och barbarisk kultur i Sverige.

Illustratör: Emanu Garnheim