Sexuella trakasserier är normen för kvinnor som vill vistas på krogen

Igår skrev en vän om en händelse som utspelade sig i Stockholm när vi var ute tillsammans. Vi satt på en pub och bara umgicks och pratade, visade väldigt tydligt med vårt kroppspråk att vi inte var intresserade av sällskap och framförallt inte på något sätt sökte kontakt med män. Under kvällen så satte sig män vid vårt bord på löpande band, försökte prata, försökte få vår uppmärksamhet, gav oss sliskiga komplimanger, tog på oss och vad vi än gjorde, oavsett om vi skrek MEN GÅ HÄRIFRÅN eller sa att vi var tillsammans så funkade det inte, de bara fortsatte. Jag försökte gå på toaletten bara för att i kön bli stoppad av två män som säkert ett tiotal gånger frågade mig om jag som var så snygg inte skulle hänga med på efterfest fastän jag efter varje gång sa – nej, lämna mig ifred jag vill inte prata med er. Det verkade som att ingen av dessa män ens tänkte tanken att vi kanske bara var två personer som inte var intresserade av deras klibbga och raggande sällskap, att vi bara ville få existerar och umgås med varandra. Vi var kvinnor ensamma utan sällskap av män vilket verkar vara grönt ljus för alla sorters närmanden och kontaktsökande. Jag hade totalt glömt bort händelserna tills jag såg min väns statusuppdatering eftersom jag helt ärligt är så van vid att män tar sig friheter när jag är ute att det längre inte är något jag ser som konstigt. Jag skulle nog reagera mer på att INTE bli trakasserad och se det som ett undantag vilket i sig är väldigt tragiskt.

 

För många kvinnor är mäns beteende i offentliga rum ett stort problem och det här gränslösa och krävande beteendet verkar förstärkas så fort en befinner sig i krogmiljö av något slag där alla kvinnor förvandlas till laglösa byten som likt djur ska fångas in och släpas med hem.

 
Det som jag alltid finner så häpnadsväckande är att när en som kvinna tar upp det här, tar upp att män sysslar med sexuella trakasserier, fysiskt våld, hot eller bara rent allmänt oönskat och obekvämt beteende på krogen regelbundet så möts en av en dubbelbestraffande norm. När kvinnor, vare sig de är feminister eller inte tar upp att de är rädda för män på krogen eller i andra offentliga sammanhang så är det väldigt vanligt att mötas av – men alla män är inte såna, du har bara haft otur och mött idioter. Det stämmer säkert, det verkar ju onekligen som att en måste vara rätt dum för att inte förstå att nej är ett nej och att det borde räcka för att avfärda någons oönskade sällskap men då undrar jag, är alla män dumma? Jag känner nämligen ingen kvinna som INTE blivit trakasserad på krogen eller när hon varit ute. Känner ingen kvinna som vittnat om att varje gång hon sagt nej så har det räckt, att han bara gått därifrån, utan tjat, utan följdfrågor och kommentarer som – ”men varför inte, kom igen nu, bara en drink, vi kan väl snacka lite bara?, vem fan tror du att du är egentligen, dra åt helvete då din fula hora”. När en som kvinna påpekar det här, att nej det handlar inte om enstaka idioter utan det här är ett utbrett strukturellt problem som är socialt accepterat och som upprätthålls av män själva så blir en istället kallad för ”manshatare”, en person som dömer andra utifrån deras kön eftersom en antar att alla män är såna istället för att ge dom en chans.

 
Samtidigt som en blir kallad för ”manshatare” för att en är rädd för män på krogen och i offentliga sammanhang då som jag nämnde innan: alla kvinnor blir trakasserade, så ska en som kvinna samtidigt vara beredd och redo för att män kan är idioter när en vistas ute. Den våldtäkdskultur vi har i Sverige visar väldigt tydligt på det då allt ansvar läggs på offret. Hur full var hon? Vad hade hon på sig? Flörtade hon? Sa hon först ja och sen under kvällen nej? Slutsatsen blir att: kvinnor som betraktar män som farliga är manshatare då ”inte alla män är farliga” men samtidigt så förväntas vi ständigt vara på vår vakt, begränsa vårt rörelseutrymme, kläder, beteende, sexualitet osv eftersom män inte kan kontrollera sig när de är ute. Män blir alltså arga på kvinnor som är rädda för män och sen arga på kvinnor som fallit offer för män eftersom de borde vetat bättre och inte försatt sig i den situationen från början. Dubbelbestraffning i sin renaste form.

Jag har en lösning på problemet. Vad sägs som att ni män som grupp bara slutar upp med det här eller alternativt stannar inne om ni känner att ni inte kan kontrollera er bland kvinnor när ni går ut?

 

Män som hatar andra män.

Det finns en företeelse inom feministiska kretsar jag alltid stört mig på men som jag aldrig kunna sätta ord på. Jag är inte säker på om jag kommer kunna förklara det nu heller men jag gör ett försök: det skaver i mig varje gång jag ser feministiska män klanka ned på andra män eller anklaga andra män för att vara ”snubbiga”.

Rent krasst så känns det lite som det där klassiska ”white people cant dance” kommentarerna sagt av andra vita. Jag har tidigare skrivit om hur enbart grupper som redan är privilegiade har råd att skämta om sig själva och jag tänker att snubbar som pratar illa om andra snubbar hamnar lite under samma kategori. När män använder sig av ”typiskt kvinnligt språk”, dvs de uttryck och ord kvinnor använder för att beskriva sitt förtryck de upplever att de utsätts av män så görs det från en priviligerad ståndpunkt. Resultatet blir ofta en nidbild, något roligt och karikatyr-aktigt istället för en seriös och välgrundad kritik. Ett sätt att visa vilken sida en står på men det säger väldigt lite om en persons åsikter och ideal om den kritik hen framför är ”fan vad dumma alla snubbar är” utan någon större analys bakom. Eftersom män är en privilegiad gruppen i samhället blir feministiska män och deras åsikter väldigt prioriterade inom feminismen vilket gör att det är väldigt lätt att ”plocka poäng” och att kritisera andra män genom att skriva saker så som ”alla snubbar är dumma i huvudet” eller ”män är svin”. När män klär sig i kvinnlig retorik och analys så glömmer de bort att den enda anledningen till att de får uppskattning för det är för att de är just män, de ses som moderna och framåt. Kvinnor däremot som problematiserar sitt förtryck och lägger skulden där den hör hemma, som klagar på män och mansrollen anses vara manshatande och hysteriska fastän de använder sig av exakt samma ord och uttryck som feministiska män.

Jag skulle vilja se fler män problematisera sin egen mansroll och hitta ”lösningar” till hur en själv ska förhålla sig till andra män och hur en ska förbättra sin relation till kvinnor. Jag skulle vilja se fler diskussioner kring ”mannen” som en social konstruktion, kort sagt så skulle jag vilja se fler män som hittar sitt egna feministiska språk för att beskriva de sjuka ideal som drabbar dem i egenskap av män. Att klanka ned på snubbar betyder inte på något sätt att en själv står utanför mansrollen eller ”snubbigheten”. En man slutar inte vara en man i ett patriarkat enbart för att han hatar andra män. En har inte avsagt sig privilegier och slutat förtrycka, fått ett frikort för att en kritiserar män öppet och tar avstånd. Lika lite som jag avsagt mig privilegiet att vara en cisperson enbart för att jag hatar på andra cispersoner? Män som hatar andra män faller väldigt platt om det görs med enbart platityder och slagord som får flest likes på Facebook när män säger det kvinnor sagt i flera decennier.

Den felprogrammerade kvinnan

Kvinnan, som en socialt konstruerad varelse är beroende av smärta.* Jag har innan skrivit om kvinnokroppen och hur kvinnan förväntas leva med fysisk smärta eftersom den kvinnliga kroppen i ett patriarkat bort prioriteras till en passiv istället för en aktiv varelse innan. Vi pratar ofta om hur skeva skönhetsidealen är i samhället och hur kapitalismen tvingar oss att investera mer och mer i våra kroppar men vi pratar inte lika ofta om hur skeva idealen är när det kommer till kvinnans känsloliv, vi pratar inte om hur kvinnor görs beroende av smärta i sina relationer till män.

– Följ ditt hjärta! Känslor kan en inte styra över! Älskar du honom så är det ju rätt! Jag skulle våga påstå att varje kvinna någongång fått dessa råd eller uppmaningar när hon berättat om kärleksbekymmer eller problem hon har i en relation med en man. Problemet med det dessa råd är inte själva uppmaningen att någon ska följa sitt hjärta eller faktiskt göra det som känns rätt just då utan problematiken ligger i att kvinnor förväntas förändra mannen, förändra hela relationen och i slutänden göra våld på sig själva. Dessa ”relationsråd” kommer oftast efter att kvinnan beskrivit olika situationer där hon blivit illa behandlat av en man men ändå så förväntas hon ge honom en chans till, och en till, och en till, för det viktigaste är ju ändå att hon älskar honom. Då löser sig allting!

Om det är något alla kulturer har gemensamt i världen så är det att kvinnans kärlek och omtanke övervinner allting. Skillnader förekommer självklart men det är det idealet som råder: är han elak så försök igen, han kommer inse att du älskar honom och att det är dig han vill ha. Jag tycker det här är väldigt problematiskt och att det gör oss beroende av smärta. Jag tror att en som kvinna i ett patriarkat förväntas lida för kärlekens skull, det är så det ska vara, precis så som mens och sex ska göra ont, det har normaliserats så har vi normaliserat kvinnans psykologiska smärta i relationer till män. Den här tron på att kärlek måste göra ont, vara passionerat och en måste nästintill bli besatt av en man för att det ska vara äkta kan ge och ger permanenta skador.

Vi har som kvinnor blivit felprogrammerade från början. Vi indoktrineras från barnsben att om pojkar är elaka mot en så är det för att de gillar en. Vi ser självuppoffrande kvinnor i filmer och böcker som får mannen till slut, vi ser hur våra mödrar, systrar, vänner, grannar osv offrar sig själva för kärlekens skull, hur det viktigaste är att följa sitt hjärta oavsett hur stor den psykologiska skadan kan blir. Det finns ingen som någonsin säger – Stopp! Ibland är hjärtat en jävla idiot som borde hålla käft! Följ ditt förnuft, gör inte våld på dig själv, bara för att du känner något så betyder det inte att du borde fortsätta en destruktiv och skadlig relation. Vi fått lära oss att det är normalt att kärlek gör ont och därför ser vi sällan andra möjligheter till att leva utan den smärtan i en relation. Det är nästan som ett beroende eftersom vi lär oss att hantera mer och mer smärta i relationer till män vilket också gör att vi inte riktigt vet hur vi ska ingå i en relation till en man som är jämställd och utan att vi gör våld på oss själva.

Det är här felprogrameringen ligger i. Vi fastnar i destruktiva relationer, vi indoktrineras in i relationer där svaret alltid är kärleken och känslorna. Gör det ont så är det ett tecken på att kärleken är så pass stark och är han elak så gäller det bara att visa mer kärlek och vara där för honom. Vi måste inse att kärlek och romantiska känslor inte ska göra ont, kanske är det ett varningstecken om du konstant kompromissar med dig själv och går omkring med en klump i magen? Kanske är det dags att vi inser att det hjärtat vill inte alltid är bra för mig som person.

*jag vill förtydliga om att jag pratar om kvinnorollen i allmänna termer nu, jag förstår att det finns individuella skillnader mellan människor.

Kvinnan – det starkare könet?

Det talas ofta om kvinnan som det starkare könet både fysiskt (vi föder barn) men också psykiskt eftersom vi anses bättre på att hantera motgånger och ta hand om andra. Jag vill prata om hur det är skadligt att upprätthålla bilden av kvinnan som det starkare könet och hur det faktiskt håller oss underordnade mannen.

När jag fick mitt feministiska uppvaknande för något år sedan så tyckte jag att bilder som denna var väldigt träffande och roliga. Jag minns att jag tyckte att den påpekade hur svaga män var i jämförelse med kvinnor eftersom vi föder barn och tar hand om allt annat och de kryper ihop i fosterställning av att någon ens tittar snett på deras kuk typ. Idag skaver något i mig varje gång jag ser citat som det här, jag ska försöka förklara varför.

Bara den grupp eller person som redan har makten i samhället har privilegiet/nöjet att ses som svag utan att det får några negativa konsekvenser. Det kanske låter som ett kontrovesrsiellt uttalande men om vi plockar isär det och sätter det i ett historiskt kontext så är det ett väldigt logiskt uttalande. Vilka i samhället kan ses som skämtsamt svaga? Svar: den vita mannen. Det går att skämta om den vita mannen, den vita mannen kan till och med skämta om sig själv (mansförkylningar tex, där mannen ligger hemma helt okapabel till att göra någonting eftersom hans näsa rinner lite) eftersom både kvinnor och män vet att mannen är den som är normen och dominerande i samhället. Under slavariet i Amerika undvek den vita mannen (och kvinnan) kroppsarbete genom att de ägde svarta, starka slavar som kunde utföra arbetet bättre med den underfattande meningen att svarta personer helt enkelt var underordnade vita och passar därför bättre för kroppsarbete.

Idag kan vi dra en parallell till kvinnorollen (ingen kvinnoförkylning finns utan kvinnan förväntas ta hand om både barn och hem oavsett kroppsligt tillstånd tex.) där kvinnor fortfarande anses bättre lämpade för hushållssysslor och barnuppfödande än män. Att måla upp män som svaga och skämta om det cementerar bara bilden av mannen som något som vi kvinnor behöver ta hand om, någon vi inte kan kräva altför mycket av eftersom han inte vet bättre stackarn. Vem är det som vinner på det här synsättet egentligen? Jo, mannen, han vinner eftersom hans dominans är så total att den inte ens rubbas när hans svagheter pekas ut, det avfärdas lite skämtsamt och könsmaktordningen fortsätter.

En annan sak som skaver lite i mig när jag läser citat som på bilden är att det blir väldigt tydligt hur stark cis-normen är i samhället. Det finns kvinnor med kuk och män med fittor. Logiken kring smärta och smärttålighet blir skev i det här fallet eftersom den förutsätter att det bara finns två kön och att ett automatiskt är svagare eftersom det inte tål lika mycket fysisk smärta som det andra.

Slutgiltigen: Att cis-kvinnor ses som det starkare könet som tål både mer fysisk och psykisk smärta är inte ett synsätt som frigör oss från manligt förtryck. Det är bara ett subtilt sätt att ge oss en känsla av att vi klarar mer och därför inte borde klaga på strukturer och normer som finns. Ju starkare vi framstår som, dessto mer skit och förtryck kan vi ta eftersom de dumma männen inte vet bättre. And for the record: en spark upp i härligheten kan även få en med fitta att se stjärnor, det gör svinont!

En sak jag skäms över: Jag tycker det är mitt fel ibland när jag blir sexuellt trakasserad.

Jag har sen jag startade den här bloggen funderat över hur personlig jag vill vara, hur mycket jag ska lämna ut av mig själv och mitt liv. Det är en sak att skriva om patriarkala strukturer och analysera samhället jämfört med att ta sig själv som exempel. Samtidigt så är jag själv en kvinna som lever i ett patriarkat och påverkas av det dagligen så idag får bli ett undantag då jag skriver mer personligt.

Jag blir sexuellt trakasserad av män regelbundet. Och jag tycker att det är mitt eget fel ibland. Nu i helgen så gick jag ut för att handla och precis vid affären så kom det två män gåendes mot mig. Jag kände direkt att något var fel och försökte byta sida men de ställde sig framför mig så att jag inte kunde gå förbi. Det hela gick sedan fort, båda grabbar tag i min rumpa och klämmer åt hårt. Jag försöker slita mig loss samtidigt som jag skriker att de ska släppa mig vilket de gör men inte förrän en av dom tar ett stadigt grep om mitt bröst och klämmer till. Jag bara står där medan de springer iväg och skrattar.

Det här händer mig rätt ofta: män som klappar till mig på baken, män som tar på mig på bussen, män som förklarar hur de vill knulla mig hela natten. Jag känner inte så mycket alls inför det här, någonstans på vägen så har jag kopplat ifrån alla känslor och jag går bara därifrån rätt oberörd. Fick råd om att slå ifrån, att försöka utöva självförsvar men det är svårt när jag inte ens blir arg eller ledsen, jag bara står där och inte bryr mig så mycket. Du som läser det här tänker nog att “självklart bryr hon sig, hon vill bara inte visa det” och kanske stämmer det men det är inte det som stör mig. Det som gnager i mig är – varför just jag? Varför beter sig män såhär mot mig? Det värsta är att det inte alltid spelar roll om det är en okänd man på gatan eller en jag dejtar, samma saker kan förekomma. Jag kan inte hjälpa att känna att jag på något sätt provocerar fram det här, sänder ut signaler för det händer inte alla kvinnor och tjejer i lika stor usträckning.

Rent rationellt så vet jag att det inte är mitt fel, jag förstår bara inte varför jag inte kan få röra mig ifred ute i det offentliga rummet.

Kan det manliga förtrycket ha ett feministiskt språk?

Vi som har skrivit det här är båda feminister, vi tror alltså att maskulinitet är högre värderat än femininet. Att män tjänar på detta system på kvinnors bekostnad. Men vi tycker också att feminismen generellt sätt inte är särskilt bra på att prata om män och manlighet på ett nyanserat sätt. Därför försöker vi göra det. Vi som skriver är Den eminenta bloggaren Amra och Mir, som är den ena halvan av bloggen Kultureliten.

Mir: Det som slår mig i den feministiska debatten idag är att det verkar finnas två sätt att prata om maskulinitet. Två sätt att prata om det som vägrar lyssna på det andra lägret har att säga var av båda dessa sidor främst utgörs av kvinnor som definierar spelplanen och skapar ett språk kring det, med att även båda sidorna har män som ivrigt håller med.

Det första lägret är väl den klassiska radikalfeminismen, som väl egentligen ligger mig närmast om hjärtat. Som pratar om manliga privilegier och beskriver förtyck mot kvinnor och visar på hur maskulinitet alltid är förtyckande, att män är vinnare i ett riggat spel. Det andra lägret är den postmoderna feminismen som pratar om att män minsann också lider av patriarkatet, tvingas in i roller som inte passar någon och inte alls mår bra av det. Ett tydligt exempel på detta är att män tar livet av sig i mycket högre utsträckning än kvinnor. Det som gör mig mest förvånad är att en inte kan hålla båda tankarna i huvudet samtidigt. Att se att med makt och privilegier kommer en roll som en måste förhålla sig till för att få del av alla fördelar män har, men att denna roll även har sitt pris. Att båda sakerna hör ihop. Vad tror du att enögdheten i debatten beror på?
Sedan en annan sak som jag tycker är viktigt. Att hela den begreppsapparat som vi har för att tala om maskulinet är skapad av feminismen, alltså i första hand av kvinnor. Självfallet. Kvinnor har rätten och bör ha den att definiera det förtyck som de utsätts för. Men frågan är om den begreppsapparaten är adekvat för män att använda sig av när vi pratar om oss själva, eller ifall den i sig är för distanserad. Och vad som också är viktigt är att feminister ofta glömmer bort att maskulinitet faktiskt fyller en funktion, det uppstod och upprätthålls inte bara av en slump.

Amra: Jag tror att din uppdelning av de ”feministiska lägren” är korrekt. Min personliga teori kring varför det är svårt att förlika sig med tanken att förtryckaren också lider och även är förtryckt är för att vi kvinnor inte är klara med vår egen definition eller diskurs kring feminismen än. Vi är själva inte klara med analysen kring det patriarkala förtrycket men ännu viktigare: vi har ännu inte listat ut hur vi ska göra för att göra oss av med de normer och strukturer skapade av män för att förtrycka oss.

Jag tror det då blir svårt att se eller bemöta en bild av mannen och maskuliniteten som förtryckande.

Tänker på hierarkin mellan vita och svarta i världen, är det rimligt att kräva av en rasifierad person att de över en vit persons förtryck?

Jag tror dock vi behöver prata om maskulinitet och manligt förtryck men som du skrev i ditt sista stycke så tror jag att det behöver göras separat från det kvinnliga språket och diskursen vi har för vårt förtryck. Anledningen till att det är viktigt att tala om män och förtryck i samband med feminismen är för att jag inte tror vi kan krossa patriarkatet om förtryckaren inte kan bryta sig ur de dåliga normer och strukturer som han påtvingas av patriarkatet.

Mir: Att den feministiska diskursen kring förtryck inte är färdig håller jag med om när det kommer till såväl rasifierade personer som till klass. Jag tror inte heller att den kan bli färdig eftersom att allt förtyck är beroende av sin kontext, och patriarkatet har en tendens att överleva alla olika kontexter vi sett än så länge. Det är helt enkelt en diskurs som behöver muteras, hela tiden.

 

Men ett eget språk, eller en egen diskurs för maskulinitet. Hur tror du att den bör förhålla sig till feminismen? Hur skall flödet mellan den manliga och den kvinnliga beskrivningen av patriarkatet se ut? Försök har ju gjorts, jag tänker då på mansjourer som ofta är ganska bittra på feminismen eller vissa manliga grupper som bara ägnar sig åt att skrika ut hur synd det är om män och att vi inte alls förtrycker. Vilket ju inte är särskilt önskvärt. Det jag är rädd för är att när ett eget rum för män öppnas blir det svårt att inte se sig själv som det ultimata offret. Särskilt när så mycket utav manlighet handlar om att bli lovad omöjliga privilegier som aldrig kan förverkligas.

Amra: ”Särskilt när så mycket utav manlighet handlar om att bli lovad omöjliga privilegier som aldrig kan förverkligas.”

Jag tror att svaret på våra tankar och funderingar ligger i det du skrev sist. Vem/vad är det som lovar män omöjliga privilegier? Vem eller vad är det som bryter dessa löften? Patriarkatet, det är patriarkatet som lovar män guld och gröna skogar enbart för att de är män men verkligheten blir istället en livslång kamp i att förverkliga sig själv till ”en riktig man”.

Jag tror att ett sätt för män att definiera sitt förtryck från en privilegierad position som män är att inte bryta sig loss från feminismen. Feminismen är den enda ideologin som faktiskt erkänner att män lider av patriarkatet också. Anti-feminister hävdar att män lider av feminismen och kvinnor men erbjuder ingen strukturell analys eller lösning på problemet. Om patriarkatet förtrycker kvinnor och lurar män med tomma löften så ser jag inget problem med att män använder sig av feminismen för att beskriva hur patriarkatet påverkar dem negativt. Det jag tror män behöver akta sig för och inte glömma bort är att även när de är förtrycka så är de fortfarande förtryckare. Det är den makten och ”förbannelsen” som kommer med att vara man i dagens samhälle.