Vi lever i en kultur där våldtäktsmän, misshandlare, rasister och kriminella hyllas.

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt är lagligt i Sverige vilket väckte väldigt starka reaktioner då många ansåg att jag belastade alla män för något ett fåtal galningar är ansvariga för. Jag tänkte idag visa hur det inte rör sig om enstaka galningar utan om en våldtäktskultur där vi inte bara friar våldtäksmän och misshandlare utan dessutom hyllar och älskar dom.

Vi har idag en kultur i både Sverige och resten av världen där män (oftast vita män, det görs en stor skillnad på hur vita och rasifirrade män bemöts i media men jag återkommer till det) som begår olika våldsbrott mot kvinnor oftast friar. Råkar denna man dessutom vara känd så blir han inte bara friad utan han kan även fortsätta sitt liv och sin karriär som om ingenting har hänt. Efter snabb googling så fick jag fram ett axplock av manliga kändisar runt om i världen som både misshandlat, våldtagit, samt uttalat sig rasistiskt mot sina partners:

• Charlie Sheen
• Sean Connery
• Gary Oldman
• David Hasselhoff
• Mel Gibson
• Michael Fassbender
• Nicholas Cage
• Gary Busey
• Bill Murray
• Eminem
• Alec Baldwin
• Tommy Lee
• Josh Brolin
• Sean Penn
• Woody Allen
• Roman Polanski
• Axl Rose
• Sonny Bono
• John Lennon
• Sean Bean
• Elvis Presley
• Kelsey Grammar
• Chris Brown
• R Kelly
• Terry Richardson
• Dov Charney

 

Jag googlade även efter svenska kändisar och fann att bla Tomas Dileva,  Max Grinndal på TV4-sporten, Alexander Gerndt, fotbollsspelare alla anklagats eller dömts för misshandel av sina partners. Miiko Albornoz från MFF dömdes även för sexuellt utnyttjande av minderårig. Gemensamt med alla dessa män (förutom att de misshandlar och våldtar kvinnor) är att de har fortsatt förtroende av både sina arbetsgivare och folket eftersom de fått jobba kvar och utveckla sina karriärer.

Precis som när helt vanliga Svensson män åtalas för våldtäkt eller misshandel så är det kvinnan som ifrågasätts och anses ljuga. När Michael Fassbenders numera ex flickvän under 2010 gick ut och berättade om hur Fassbender misshandlat henne svårt där han slängt henne över en stol, brutit hennes näsben, släpat henne vid sidan av hennes bil, skadat hennes fot samt knä så möttes hon inte av stöd och hjälp utan av hån och anklagelser om att ljuuga. Anledningen? Hon drog tillbaka sin anmälan efter att Fassbender gått med på att betala hennes sjukhusräkningar eftersom hon inte ville äventyra hans begynnande kärriär i USA. Det är inte ovanligt att kvinnor som gått igenom normaliseringsprocessen där våld och hot blivit vardag till slut fortfarnde älskar sina partners och vill till varje pris skydda mannen frå att råka illa ut. Fassbenders karriär tog fart i USA efter händelsen och ingen verkar bry sig om att han är en kvinnomisshandlare.

Det finns väldigt många exempel och min poäng med det här inlägget är inte att lista allt hemskt dessa män gjort utan att visa en struktur och norm där vi faktiskt håller dessa män om ryggen. Normen kring hyllade våldtäksmän och kvinnomisshandlare geomsyras också av en stark rasistisk kultur. Media har en tendens att försöka bortförklara vita mäns ageranden med att de haft det svårt i livet och att det är synd om dom. När Sean Penn misshandlade sin dåvarande partner  sångerskan Madonna i 9 timmar där han bland annat slagit henne i huvudet med ett baseball trä samt bundit fast henne vid en stol ursäktades han med förklaringen att han var deprimerad och hade alkoholproblem vid den tiden. Eminem som vid ett flertar tillfällen hotat och misshandlat sitt ex fick sympatier då han låg i vårdnadstvist med henne. Rasifierade män som misshandlar bemöts dock helt annorlunda i pressen och media.

När Chris Brown misshandlade sin dåvarande flickvän Rihanna 2009 fanns det ingen som ursäktade hans beteende. Jag påstår inte att sådant beteende ska ursäktas på något sätt men när vita män misshandlar och våldtar så omskrivs det som entaka fall av enstaka galningar som hamnat snett jämfört när rasifierade män gör samma sak så är det helt plötsligt representativt för en hel grupp av människor. Chris Browns misshandel av Rihanna sågs inte som så ovanlig då han är en svart man och svarta män är generellt mer våldsamma. Ingen brydde sig om Browns bakgrund eller svårigheter i livet. Fallet väckte stor uppmärksamet i media med efterföljande rasism och fördomar mot afroamerikaner. Det här spelar väldigt väl in i den rasistiska bilden av svarta män som barbariska och mer våldsamma som närts ända sedan koloniseringen. När Tiger Woods otrohetsskandal uppdagades så tyckte hela världen syns om den stackars vita kvinnan som blivit utsatt och Woods förlorade flera reklamkontrakt. Jämför vi med Mick Jagger som varit kroniskt otrogen hela livet så har nog en konsär med Rolling Stones aldrig behövt ställas in som reslutat av jaggers privata affärer med kvinnor. När skådespelaren Isiah Washington (känd från bla Grey’s Anatomy) uttalat sig homofobiskt så fick han sparken med omdelbar verkan. Det är självklart bra att samhället reagerar och tar avstånd men problemet är att det väldigt sällan tas avstånd från vita män, deras brott går ostraffade.

 

Vi tenderar att blunda inför våldtäkskulturen som vi själva reproducerar och hyllar. Att både svenska och amerikanska män oberört får fortsätta sina karriärer trots misshandel, våldtäkt, rasism och annan kriminalitet visar på hur lite vi värdesätter kvinnan i samhället. Vad sänder vi för signaler till unga män när vi fortsätter gå på spelningar och stödja artister som gjort kvinnor illa? Vad säger det egentligen om samhället att en som man idag kan våldta och misshandla en kvinna utan att det ger honom några somhelst sociala konsekvenser, att han fortfarande ses som en schysst kille, någon som bara trampat snett i livet någon enstaka gång. Det är inte på något sätt konstigt att vanliga män frias från våldtäker och misshandel när vi har kändisar som via sitt kändisskap visar att det här är okej, en kvinna är inte värd så mycket idag. Våldtäkt och misshandel är inte bara lagligt men det är också uppmuntrat.

 

 

Den felprogrammerade kvinnan

Kvinnan, som en socialt konstruerad varelse är beroende av smärta.* Jag har innan skrivit om kvinnokroppen och hur kvinnan förväntas leva med fysisk smärta eftersom den kvinnliga kroppen i ett patriarkat bort prioriteras till en passiv istället för en aktiv varelse innan. Vi pratar ofta om hur skeva skönhetsidealen är i samhället och hur kapitalismen tvingar oss att investera mer och mer i våra kroppar men vi pratar inte lika ofta om hur skeva idealen är när det kommer till kvinnans känsloliv, vi pratar inte om hur kvinnor görs beroende av smärta i sina relationer till män.

– Följ ditt hjärta! Känslor kan en inte styra över! Älskar du honom så är det ju rätt! Jag skulle våga påstå att varje kvinna någongång fått dessa råd eller uppmaningar när hon berättat om kärleksbekymmer eller problem hon har i en relation med en man. Problemet med det dessa råd är inte själva uppmaningen att någon ska följa sitt hjärta eller faktiskt göra det som känns rätt just då utan problematiken ligger i att kvinnor förväntas förändra mannen, förändra hela relationen och i slutänden göra våld på sig själva. Dessa ”relationsråd” kommer oftast efter att kvinnan beskrivit olika situationer där hon blivit illa behandlat av en man men ändå så förväntas hon ge honom en chans till, och en till, och en till, för det viktigaste är ju ändå att hon älskar honom. Då löser sig allting!

Om det är något alla kulturer har gemensamt i världen så är det att kvinnans kärlek och omtanke övervinner allting. Skillnader förekommer självklart men det är det idealet som råder: är han elak så försök igen, han kommer inse att du älskar honom och att det är dig han vill ha. Jag tycker det här är väldigt problematiskt och att det gör oss beroende av smärta. Jag tror att en som kvinna i ett patriarkat förväntas lida för kärlekens skull, det är så det ska vara, precis så som mens och sex ska göra ont, det har normaliserats så har vi normaliserat kvinnans psykologiska smärta i relationer till män. Den här tron på att kärlek måste göra ont, vara passionerat och en måste nästintill bli besatt av en man för att det ska vara äkta kan ge och ger permanenta skador.

Vi har som kvinnor blivit felprogrammerade från början. Vi indoktrineras från barnsben att om pojkar är elaka mot en så är det för att de gillar en. Vi ser självuppoffrande kvinnor i filmer och böcker som får mannen till slut, vi ser hur våra mödrar, systrar, vänner, grannar osv offrar sig själva för kärlekens skull, hur det viktigaste är att följa sitt hjärta oavsett hur stor den psykologiska skadan kan blir. Det finns ingen som någonsin säger – Stopp! Ibland är hjärtat en jävla idiot som borde hålla käft! Följ ditt förnuft, gör inte våld på dig själv, bara för att du känner något så betyder det inte att du borde fortsätta en destruktiv och skadlig relation. Vi fått lära oss att det är normalt att kärlek gör ont och därför ser vi sällan andra möjligheter till att leva utan den smärtan i en relation. Det är nästan som ett beroende eftersom vi lär oss att hantera mer och mer smärta i relationer till män vilket också gör att vi inte riktigt vet hur vi ska ingå i en relation till en man som är jämställd och utan att vi gör våld på oss själva.

Det är här felprogrameringen ligger i. Vi fastnar i destruktiva relationer, vi indoktrineras in i relationer där svaret alltid är kärleken och känslorna. Gör det ont så är det ett tecken på att kärleken är så pass stark och är han elak så gäller det bara att visa mer kärlek och vara där för honom. Vi måste inse att kärlek och romantiska känslor inte ska göra ont, kanske är det ett varningstecken om du konstant kompromissar med dig själv och går omkring med en klump i magen? Kanske är det dags att vi inser att det hjärtat vill inte alltid är bra för mig som person.

*jag vill förtydliga om att jag pratar om kvinnorollen i allmänna termer nu, jag förstår att det finns individuella skillnader mellan människor.

Mänskligt kontakt är inte en mänsklig rättighet.

Kristina Wicksell skrev ett inlägg för någon dag sedan ett inlägg som tog upp hur kvinnor tvingas vara avståndstagande och på sin vakt i det offentliga rummet för att undvika trakasserier och obehag. Många kvinnor kände igen sig i texten och kunde vittna om liknande upplevelser när de rörde sig ute med män. Men så kom det här twitterinlägget. Kortfattat så är det en kommentar skriven av en man som förklarar att han söker kontakt med kvinnor eftersom han känner sig ensam och inte har något annat socialt nätverk. Han är alltså helt ensam och åker en extra vända med tuben för att slippa åka direkt hem till ensamheten ibland.

Jag personligen tycker genuint synd om människor (inte enbart män) som lider av ensamhet och brist på mänsklig kontakt. Det jag däremot inte förstår är vad det har att göra med det faktum att kvinnor känner sig trängda, hotade, rädda och utsätts för trakasserier dagligen av just män i det offentliga rummet? Det är alltid synd om männen oavsett vad vi talar om. Kvinnans rätt till sin egen kropp rörande abort? Tänk på alla män som blir lurade eller blir pappor mot sin vilja! Våldtäker och samtyckeslagen? Tänk på alla män som blir oskyldigt anklagade eller inte visste att det var en våldtäkt! Kvinnor som känner att de inte kan röra sig fritt i det offentliga rummet på grund av män? Tänk på alla ensamma män där ute som bara vill ha någon snäll tjej som ler och pratar med dem! DET ÄR ALLTID SYND OM MÄNNEN! Jag blir så trött på det här resonemanget så jag tycker vi klargör en sak nu en gång för alla.

Mänsklig kontakt är inte en mänsklig rättighet. Det må låta hårt men vi kan inte lägga ansvaret och i förlängningen skulden på kvinnorna för att det finns män där ute som är ensamma och behöver mänsklig kontakt. Ditt behov av sällskap och social interaktion går inte före min rätt att få vistas utomhus utan att behöva vara rädd och undvika manliga blickar för att inte uppmuntra till samtal. Det här är en väldigt stereotyp föreställning av kvinnan som den omhändertagande, den som sprider glädje och kärlek runt omkring sig. Jag bor för tillfället i Holland där prostitution är lagligt. Ett av de starkaste argumenten för prostitution i det här landet är just att det finns ensamma män där ute som inte kan få sex och närhet och därför behöver ha möjligheten att betala för det. Det är återigen synd om männen som inte kan få det de söker och det är kvinnans skyldighet att uppfylla dessa behov oavsett hur jobbigt, kränkande eller förtryckande det än må vara. Resultatet av den här pressen blir att kvinnor tvingas göra sig själva mindre i offentliga sammanhang, inte bara pga vikthetsen som tvingar oss till en fysiskt mindre storlek men också psykiskt där vi konstant är medvetna om mäns potentiella närmanden och där vi gör allt för att undvika dessa. Jag vill kunna röra mig i offentliga rum utan att jag krävs på kontakt enbart för att jag är kvinna och för att inte uppfattas som otrevlig. Det är ett rimligt krav.

Alla män är potentiella våldsutövare och våldtäktsmän. Den här föreställningem om att män är schyssta killar som bara vill prata lite allmänt är falsk. Kvinnor våldtas och utsätts för våld dagligen och det är systematiskt inbäddat i vår kultur via normer/strukturer men också en del av ett lagligt system som inte skyddar kvinnor. Män som tvingar sig på kvinnor, kräver samtal, en bit av deras tid efter att de fått signaler om att det inte är okej är inte ”schyssta killar som bara vill prata lite” utan de är män som ännu en gång inte respekterar ett nej. Inte respekterar en annan människas integritet eller ovilja att samtala/ligga/umgås osv med just den personen. Att kvinnor i så stor utsträckning känner sig rädda för att ens titta på en man för länge eller möta en blick signalerar att något är väldigt fel.

Jag vill avsluta det här inlägget med att berätta om senaste gången jag blev sexuellt trakasserad en eftermiddag när jag var påväg till mataffären för någon vecka sedan. Två män kommer gående mot mig, de tittar på mig, jag möter deras blick och ler lite. När de är påväg att gå förbi mig så grabbar de båda tag i min rumpa och klämmer väldigt hårt. Jag försöker slita mig undan men en av männen hinner klämma åt mitt bröst så hårt att mina ögon tåras av smärta. De springer sedan iväg skrattandes. Det var ljust ute, det var många människor som såg vad som hände men ingen reagerade eller gjorde något. Hur är det meningen att jag som kvinna ska lita på att män vars blick jag möter, som jag stannar och pratar lite allmänt med inte är någon som kommer utsätta mig för sexuellt ofredande, våldtäkt eller någon form av våld? Jag är inte ensam om mina upplevelser, alla kvinnor jag känner har blivit utsatta för trakasserier av män offentligt. Det här är ett problem män behöver lösa, inte kräva att vi som kvinnor uppfyller deras behov av sex, närhet eller mänsklig kontakt.

Patriarkatet äger kvinnan och kapitalismen säljer hennes kropp.

För något år sedan såg jag en föreläsning på youtube som heter ”Killing us softly”  av Jean Killbourne. Hon tog upp hur kvinnor representeras inom reklam och modebranschen och hur de reduceras till objekt och kroppsdelar. Det här inte på något sätt en revolutionerande upptäckt men under föreläsningens gång (finns förövrigt väldigt mycket bra videoklipp på youtube som går under ”Killing us softly” titeln om en vill ha fler exempel) så tog hon upp en annan aspekt som inspirerat mitt inlägg idag. Hon pratar om hur kvinnors framställning i media är en stor del av vår våldtäkts och konsumtionskultur vi har idag. Vi ser dagligen kvinnor i våldtäkssituationer, bilder på mördade kvinnor eller kvinnor som utsätts för olika sorters våld och kränkningar.

Här kommer några få exempel för att visa vad jag menar:

Det räcker inte med att vi blir arga och kritiserar dessa bilder, vi måste förstå varför det ser ut som det gör. Jag vill i det här inlägget försöka reda ut varför det blir såhär, varför säljer bilder på kvinnor och deras kroppselar i utsatta situationer? Vad är det för ideal, drömmar, önskningar och ideer som säljs egentligen? Det är ju det reklam är till för: att sälja och förmedla ett ideal och få oss som konsumenter att tro att vi är ett steg närmare idealet/normen om vi konsumerar det som reklamen förmedlar. Men varför, varför försöker vi ens sälja och köpa varor/ideal med bilder som förmedlar våldtäkt, våld och utssatthet gentemot kvinnor och deras kroppar? Svaret är enkelt: kapitalismen. Kan en målgrupp skapas och marknadsföras till, säljas och profiteras på så spelar det ingen roll vad det är som säljs eller vem det är som säljs. För att på en djupare och mer strukturell nivå förstå hur reklam och kapitalism hänger ihop med normer, skönhetsideal, ätstörningar, våldtäkter, våld mot kvinnor osv i all oändlighet behöver vi prata mer om varför vi värdesätter materiella saker så mycket i dagens samhälle.

Marx utvecklade i sin bok Kapitalet (1867) en omfattande teori som han kallade för ”varufetishism”. Marx oroade sig för hur alltmer massproducerade produkter skulle påverka relationen mellan arbetaren, produktionsprocessen och den färdiga produkten som säljs på marknaden. Marx skriver om hur människor med kapitalismens spridning förblindas av fina saker (varor, produkter) som resulterar i en marginalisering av produktions processen och arbetaren. Arbetaren separeras då från sin produkt och blir i sluändan mindre viktig. Genom att ”glömma bort” arbetaren som skapat varorna så ökar klasskillnaderna eftersom förtrycket blir osynligt och väldigt abstrakt. Ett system har skapats där materiella saker är viktigare än människor och där individer beskylls för sin egen fattigdom eftersom ”alla kan bli något om de bara arbetar för det”. Marx påpekade redan då att människor umgås via och genom materialla saker, varorona blir det centrala i människors liv istället för möten på en intellektuel nivå. Ett bra exempel för att illustrera hur vi idag kommunicerar via saker och inte med varandra, hur vi inte har en aning om varifrån allt vi konsumerar kommer ifrån, är iPhone. iPhone är mer än en teknisk pryl idag, den är en teknisk pryl som vi tillskrivit vissa ideal, drömmar, ideer och att äga en iPhone säger något om oss. Att äga en iPhone symboliserar att vi har råd att köpa en vilket visar att vi tillhör en klass i samhället med pengar men den symboliserar också vissa egenskaper som tex andra märken inte har. Vi kommunicerar via materiella saker. Ett annat exempel är desginerväskor: att äga en äkta Channelväska säger en sak medan att äga en väska från Lidl säger en annan. Båda är varor, gjorda för att bära omkring på andra varor men de sänder ut två helt olika kategorier av signaler. Dessa väskor säger något om oss som personer. Vi drar ofta slutsater om andra utifrån vad för prylar de äger och visar upp. Någon som äger en Channelväska uppfattas av andra som rik, sofistikerad, övreklass osv och behandlas utifrån dessa egenskaper väskan sänder ut. En person som äger en väska från Lidl ses som fattig, underklass och inte lika ”fin”. Det som saknas i vår relation till materiella saker är människorna som faktiskt producerar en Channel väska eller en iPhone. Deras lidande, minimala löner och konstanta förtryck och uttnyttjande av rika länder osynliggörs eftersom vi enbart ser den slutgiltiga produkten och det behov av mer produkter kapitalismen väcker i oss som konstanta konsumenter.

Vad har allt det här med kvinnokroppen, reklam branschen och feminismen att göra? Marx oroade sig för vad som skulle ske med mänsklig interaktion om den enbart skedde via varor och om arbetarna osynliggjordes. Jag oroar mig visserligen för samma sak men jag oroar mig även för vad som sker med kvinnan och hennes kropp när hon blir till en produkt, något att äga och objektifiera. Jag tycker inte det är någon större skillnad mellan en iphone/Channel väska och en kvinnokropp idag. Kvinnans kropp och kroppsdelar har tagits över av kapitalismen. Hon ägs av patriarket och säljs/marknadsförs av kapitalismen. Utnyttjandet och exploateringen av kvinnokroppen genomsyrar hela samhället vilket vi kan se i både reklam/populärkultur men även i bristande lagverk som inte prioriterar våld mot kvinnor som ett verkligt problem. Eftersom kvinnan inte äger rätten till sin egen kropp så är bilderna högre upp i inlägget högst logiska, de projicerar de ideal och normer vi har i samhället idag: de projicerar och visar att vi lever i ett patriarkat. Kvinnor våldtas och förövare går fria och det återspeglas inom reklam och media. Bilden nedanför är min egen illustration av hur Marx teori hänger ihop med våltäktskultur och patriarket idag.

Klicka för större bild.

1. Varufetischism: Vi kommunicerar via varor som sänder ut sociala koder som sedan skapar normer och strukturer vi lever efter.

2. Sträcker sig och tar över kvinnokroppen: Kvinnans kropp är inte hennes egen, ägs av patriarket och definieras av patriarket som ett objekt, något passivt som används för andras njutning eller tillfredställelse.

3. Skapar förebilder inom media och populärkultur: Reklam, mode och populär kultur i allmänhet visar upp kvinnor som uppfyller alla ideal för det perfekta objektet som vi indoktrineras in i och försöker efterlikna.

4. Status quo (Normer och strukturer upprätthålls): Ingenting förändras eftersom kvinnan blivit en vara och är själv separerad från sin egen kropp som helhet och har därför inte makten eller möjligheten att styra vad som sker. Precis som med arbetaren i fattiga länder vars förtryck osynliggörs av vårt behov av den senaste varan osynliggörs kvinnans förtryck och det faktum att det faktiskt är en person som utnyttjas bakom varje reklambild. Våldtäktskultur och våld mot kvinnor frodas och reproduceras överallt.

5. Internaliserat självhat och sexism: Slutgiltigen så internaliserar kvinnor själva att de är objekt, något som defineras av män och används som en vara i kapitalismen. Flickor lär sig tidigt att utseende är det som räknas och utseende är det som säljer och ger en ett lyckligt liv. Resultatet blir att patriarket och synen på kvinnan reproduceras i all oändlighet och går i arv till nya generationer.

Allting hänger ihop och allting följer strukturer.

I Sverige är det lagligt att våldta, del 2

För någon dag skrev jag om hur vi i Sverige har en väldigt förlegad kultur gällande våltäkter där vi dömer offren men låter förövarna gå fria. Mitt inlägg blev väldigt uppmärksammat och även om majoriteten av reaktionerna var positiva så var det några av de kommentarer som kritiserade mitt inlägg som fick mig att fundera kring varför inlägg som förkastar Sveriges lagliga system och strukturen bakom den alltid genererar en viss typ av respons. De kritiska kommentarerna kan delas upp i två kategorier som jag gärna vill utveckla:

1. Lagar är objektiva och påverkas inte av människors känslor eller det samhällsklimat vi har. Den här sortens kommentarer visar ofta på en övertro på lagen och det lagliga systemet. Det verkar generellt finnas en tro att det lagliga system vi har idag är rättvist, objektivt och slutgiltigt, dvs det är inte systemet eller lagen som behöver förändras utan det är vi som behöver anpassa oss till lagen och systemet. Jag kan förstå det här argumentet om en inte tillämpar en strukturell analys som förklarar hur de lagar och stadgar vi har idag kring våldtäkt och övergrepp har formats och påverkats av den våldtäktskultur vi har. Den här rädslan för att om vi ser lagen som en levande och föränderlig struktur som utvecklas jämfört med något fast och oförenderligt verkar härstamma från tron på att om vi ruckar på lagar så öppnar det upp för personliga tolkningar, åsikter och ideer och då faller hela systemet. Problemet med det här resonemanget är att hela vårt samhälle, alla aspekter av det är en del av en grupps dominanta ställning i samhället (män, rika, vita osv) eller någons personliga tolkning, åsikter och idé. Det gör att de lagar vi har idag som ska skydda offren och döma förövare rörande våldtäkt, överfall, våld mot kvinnor och HBTQ personer är patriarkal, dvs väldigt influerad av det faktum att män står över kvinnor i samhället och därför har makten att stifta lagar och stadgar. Det lagliga system vi då får är ett som marginaliserar vad en våldtäkt är eller vad våld mot kvinnor och HBTQ personer rent generellt är. Kvinnors och HBTQ personers rättigheter i samhället är inte jämställda med rättigheter och makt män har.

Lagen är visserligen jämställd till det yttre  (dvs samma sak gäller för kvinnor som män) men eftersom den i dagsläget tillåter normativa värderingar om kvinnor och män etc att påverka utgången till underprivilgerade gruppers nackdel så räcker inte det för att skydda dessa grupper. Det gör att lagen ger samma skydd och rätt till alla personer på pappret men däremot så är det normer i samhället tillsammans med en ofullständig lagstiftning som förhindrar att våldtäksmän döms. Reslutatet blir att lagen tolkas och sätts i praktik av personer med värderingar som är patriarkala vilket resulterar i att hela systemet blir bristfälligt. Det är väldigt få fall som går vidare vilket visar på bristande prioritering från lagens sida  men en skärpt lagstiftning så går det att påverka normer och attityder i samhället.
Resultatet  blir en enkel ekvation: den som  har makten i samhället (vita män) är den som också har lagen på sin sida och privilegiet att definera vad som är viktigt. Våldtäkter och övergrepp mot kvinnor och HBTQ personer hamnar inte högt i status eftersom vita män inte är en strukturellt och utbrett utsatt grupp. Det för mig till den andra kategorin av kommentarer och åsikter feminister får när de kritiserar män och rådande lagstiftning.

2. Det finns en ”objektiv” och slutgiltig definition av vad en våldtäkt är och håller vi oss till den så kommer vi aldrig döma fel eller ännu värre: döma en stackars oskyldig man till något han inte gjort.  Det här är ett väldigt naivt synsätt att tillämpa eftersom 1. Ingenting som rör den egna kroppen, integriteten eller den egna personen är objektivt. 2. Upplever någon att den blivit utsatt för våld, våldtäkt eller på något annat sätt skadas psykiskt eller fysiskt så är det den egna upplevelsen som räknas, inte vad förövarens tanke, mening eller ens kosmiska placering av planeterna var vid den tidpunkten. Det jag vill ha sagt är: det finns ingen slutgiltig, objektiv eller laglig definition av vad en våldtäkt är vilket gör att de lagar och det system vi har idag alltid bör kritiseras, förändras och utvecklas. Vi kan inte nöja oss med den lagstiftning vi har nu eftersom den i slutet av dagen inte skyddar offren, den friger förövarna. Om vi ser att allt det här hänger ihop, att lagar och lagstiftning inte är någon högre makt med en slutglitig objektivitet utan ett system som är patriarkalt och skadligt för många grupper i samhället så blir det inte särskilt svårt att förstå varför detta system måste förändras och utvecklas.

Utan strukturell analys så missar vi att det lagliga system vi har idag är ett resultat av oss, av den kultur och de traditioner vi skapar/har skapat. Anledningen till att det är så svårt att fälla någon i våltäktsdomar är för att vi har skapat en kultur av misstro där vi vill att offren ska bevisa både sin oskuld men även förövarens skuld. Utan strukturell analys så kan vi enbart analysera och prata om en aspekt av samhället i taget vilket gör att vi alltid kommer komma fram till att allt är precis som det ska. Läser vi våra lagar och våra våldtäksfall utan att sätta dessa i  kontext, utan att se större samband med normer och strukturer som tillåter våldtäkt så kommer vi alltid komma fram till att det är vi som behöver anpassa oss till lagen och inte tvärtom. Skulden hamnar alltid på utsatta grupper och inte där den hör hemma: hos alla män som våldtar och deras allierade i maktens korridorer.

I Sverige är det lagligt att våldta!

Hej Sverige!

Tänkte vi skulle prata lite du och jag. Ett av världens mest jämställda länder kallas du av både oss inneboende men den bilden delar också resten av världen. Vi känner oss ofta stolta över hur vi med rent samvete kan kritisera och klanka ned på andra länder och kulturer och deras brist på jämställdhet. Vi känner ett ansvar att belysa det ofantliga kvinnohat som finns i andra länder och kulturer, vi brinner verkligen för det. Vi förfasas över brutala våldtäkter i Indien samtidigt som vi försäkrar oss själva om att något sånt inte sker här eftersom vi ändå är ett av världens mest jämställda länder trots allt. Vi är civiliserade i Sverige. Vi är utbildade. Vi oroar oss för människor från mellanöstern eftersom deras kulturer förespråkar kvinnohat och fråntar kvinnor rätten till att bestämma över sina liv, sin kropp. Vi blir rasande över Rysslands homofobi och hatiska HBTQ lagar eftersom vi är så toleranta, så accepterande och tillåter alla att få leva sitt liv som de själva väljer. Vi pratar om hur bra vi är på att fånga upp personer med olika diagnoser, ge hjälp och visa förståelse.

Om det är något vi är bra på i Sverige så är det att belysa andras problem. Analysera och plocka isär andra kulturer, oroa oss för hur alla invandrare kommer påverka vår så jämställda och fredliga kultur. Fast ändå, visst känns det bra att allt det här sker ”där borta” och inte här? Visst sover vi lättare om vi intalar oss själva att de flesta våldtäkter som kvinnor utsätts för sker av män från alla dessa kvinnofientliga länder med bakåtsträvande och barbariska kulturer och lagar som stödjer männen? Majoriteten tror fortfarande inte att svenska män och ”vanliga, schyssta killar” våldtar. Jag har funderat på hur jag vill skriva det här inlägget och kommit fram till att jag är inte särskilt bra på att belysa något ironiskt när jag är arg, för det är jag, riktigt arg och väldigt äcklad av det land jag nästan spenderat mitt hela liv i. Jag är trött och äcklad av det ständiga hyckleriet, av det konstanta behovet av att framhäva Sverige som ett underbart land i jämförelse med resten av världen. Det är lika bra att jag kommer till det jag vill ha sagt i det här inlägget. Det tog mig några minuter att Googla fram följande artiklar:

En tjej med Asperger Syndrom blir våldtagen, hennes våldtäktsman frias eftersom  ”en flicka med diagnosen Asperger har ”uttrycksformer” som kan ha varit svårtolkade – en omständighet som bidrar till att hovrätten friar i ett våldtäktsmål.”  Vad hände med att visa förståelse för diagnoser och kvinnor? Det är alltså inte våldtäkt om kvinnan haft uttrycksformer som någon påstår sig inte ha förstått?

”Mannen frias trots att domstolen anser det bevisat att mannen var ute efter att våldta kvinnan. Han var helt inriktad på henne, men det var just i egenskap av kvinna som han ville våldta henne. Mannen visste inte att offert rent fysiskt var en man, skriver tingsrätten i sin dom.” Hur var det nu med Ryssland och deras hemska lagar som diskriminerade HBTQ personer? Det står i lagen att för att fällas för en våldtäkt måste uppsåt bevisas dvs det måste finnas bevis på att förövaren hade för avsikt att våldta någon. Här hade förövaren uppsåt men eftersom offret var en trans*kvinna (inte man som tidningen felaktigt skrivit) så är det helt plötsligt okej?

Eller vad sägs om den här fallet: ”Den 19-årige mannen anmäldes för våldtäkt efter att ha genomfört ett analt samlag med sin flickvän – när hon sov. Nu frikänns han av hovrätten och får skadestånd för häktestiden” Läste jag det här rätt? Var är kvinnans rätt till sin egen kropp? Var är rättvisan i att förövaren får skadestånd av hovrätten för häktestiden för att han har våldtagit sin sovande flickvän analt? Ska vi fortfarande fokusera på invandrarna från mellanöstern och deras skeva kvinnosyn? Oroar vi oss fortfarande för att dessa män är de primära våldtäktsmännen i samhället?

”Den artonårige mannen åtalades för att med hjälp av en kamrat ha våldtagit en flicka med en vinflaska tills hon började blöda – samtidigt som en tredje kompis filmade delar av övergreppet. Nu har alla tre friats från alla brottsmisstankar. Rätten anser att kvinnan möjligen försökte hålla ihop sina ben av blyghet.” Det här fallet påminner mig om ett annat fall i Indien där fyra män dömdes för en brutal våldtäkt där kvinnan senare avled av sina skador. Jag minns hur vi alla var förfärade oss över brutaliteten i det här fallet, hur vi alla tyckte att nu är det Indiens tur att göra något åt allt våld mot kvinnor, nu är det deras tur att bli jämställda. Ändå så pratas det om hur andra kulturer inte respekterar kvinnor, hur de är våldsamma samtidigt som domstolar i Sverige friar män som våldtagit en flicka med en flaska tills hon börjat blöda!

”Sex tonårspojkar som i tingsrätten dömts för att ha våldtagit en jämnårig flicka under en fest i Mars i år i Stockholm frias nu helt av hovrätten.” Tingsrätten skrev i sin dom att flickan berättat detaljrikt om övergreppen utan motsägelser eller inslag som framstår som oförklarliga. Resultatet blir att dessa förövare istället frias i hovrätten! Jag tror vi måste börja fråga oss själva, går det ens att fällas för våldtäkt i det här landet?

Det här är bara en liten bråkdel av alla våldtäktsfall där förövarna gått fira. Igår kom det här: ”Jag anser att om man en gång har gett medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir.”
Samtidigt som vi läser om fall efter fall där kvinnor brutalt misshandlas, våldtas, där trans*personer diskrimineras, där personer med diagnoser marginaliseras så får vi höra att kvinnan har ett ansvar när det kommer till våldtäkter. Allt ansvar läggs på offren medan förövarna får lära sig hur synd det är om om män som blir falskt anklagade för våldtäkt. Samtidigt gör Belinda Olsson ett program som SVT sänder i bästa sändningstid där hon undrar ”har feminismen gått för långt”? Nej Belinda, feminismen har inte gått för långt, den har inte kommit ens en liten bit på vägen. Vi talar om andra kulturer som bakåtsträvande och barbariska men det kanske är dags att ta en titt på Sverige idag? Vi har idag en lagstiftning som tillåter våldtäkter. Vi har idag en våldtäktskultur som lynchar offren och utmålar dem som slampor, billiga och ljugande personer. Vi har idag en väldigt bakåtsträvande och barbarisk kultur i Sverige.

Illustratör: Emanu Garnheim