Author: AmraHamra

Bloggar om feminism, marxism, rasism och personliga funderingar kring livet och samhället. Kan hända att inlägg om sex, relationer och katter slinker med då och då också. Kontakt: amra.hasanov@yahoo.com

Polisen följer bara order

Mina flöden på sociala medier har dom senaste dagarna handlat om en sak: polisens brutala attacker mot fredliga antinazistiska demonstranter i Malmö och nu oroligheterna i Stockholm Den meningen känns så paradoxal att skriva: polisens våld mot antinazister. Det har hänt. Nazisterna går på våra gator. Det har inte  normaliserats bland folket, människor har vaknat upp och ser  vad som är påväg att ske vilket visar att vi fortfarande har goda krafter i vårt samhälle som verkar.

Det verkar dock råda en väldig oenighet bland alla som INTE medverkat på antidemonstrationerna kring vad som egentligen skett. Polisens agerande ursäktas på löpande band med att – polisen följer bara order, det är deras jobb att värna om yttrandefriheten. Jag vill inte gå in på hur skrämmande det är att polisen, lagens väktare beskyddar människor vars åsikt är att vi alla inte ska få finnas till beroende på var vi kommer ifrån. Jag vill prata om argumentet att polisen bara gör sitt  jobb.

Polisens agerande mot antidemonstranter under SVPs torgmöten är något invandrare och rasifierade känner igen alltför väl. Jag skulle vilja påstå att dom flesta rasifierade män antigen själva upplevt eller har någon närstående som upplevt trakasserier från polisen enbart för att dom inte ser svenska ut.Polisen i Malmö som nu ljög om varför de attackerade demonstranter alltså är samma distrikt som upprättade det olagliga romregistret. Som anmälts för att ha kallat kvinnor för invandrarhoror. Som haft namnet “nigger niggersson” i sina undervisningsmaterial och haffats på sin egna facebooksida skrattandet åt rasism, transfobi och kvinnohat. Är någon egentligen förvånad över att just detta distrikt ballade ur? Den systematiska rasismen som genomsyrar poliskåren är ingenting nytt. Det som är  nytt är att polisen ger sig på vita antidemonstranter i det offentliga.

Många påstår att polishatet som uttrycks nu är överdrievt och orättvist, man menar på att polisen bara gör sitt jobb och därmed inte borde kritiseras så hårt. Jag undrar: har vi aldrig hört det här argumentet innan? “Vi gör vårt jobb” omvandlas snabbt till “Vi följde bara order” när samhället normaliserar hat och rasism ett steg längre. Polisen gör sitt jobb i ett rasistiskt samhälle. Det kanske är dags att fundera över varför det här jobbet ens görs? Varför finns det? Vad är det för kraftter i samhället som gjort att vi kommit till en punkt där nazister håller torgmöten och skyddas av lagen?

 

10659142_1550442548518026_2883926511903136676_n

Illustration: Emanu

 

 

 

Vilka kroppar hyllar vi inte?

Mitt senaste inlägg angående hur jag inte tror mer fokus på kroppen och hyllandet av “modiga” normsnygga kroppar hjälper oss krossa idealen och hetsen kring utseende väckte en del reaktioner och kritik. Sammanfattat så handlar kritiken om att även vita, smala och snygga tjejer måste få känna sig stolta över sin kropp och visa upp sig. Eftersom vi alla lider av idealen är det ett steg framåt för varje kvinna som hyllas och är stolt över sin kropp?

Jag tänkte bemöta den här kritiken nu genom att ställa en motfråga: vilka kvinnor och vilka kroppar hyllar vi inte? Vi pratar så mycket om hur det är bra eller dåligt att normkroppar hyllas. Det styrker min poäng på ett väldigt klart och smärtsamt sätt: debatten reduceras till hurvida redan hyllade och snygga tjejer ska få hyllas ännu mer eller inte? Vad hände med resten av befolkningen? Vilka är det vi aldrig pratar om eller hyllar? Vilka är det som helt enkelt aldrig får finnas eller ta plats?

Varför hyllar vi enbart smala, vita, sexiga, snygga, unga kvinnor och deras kroppar? Svar: för att dom tilltalar den manliga blicken. Mollys video där magen korvar sig när hon böjer sig ned är en fröjd för den manliga objektifierande blicken. Vi har en naken, solbränd, ung kvinna med “kurvorna på dom rätta ställena” (läs: ingen tjockis med bristningar) som är nöjd med sig själv! Om vi vill belysa strukturer och se hur normer håller oss i schack som rör patriarket och den manliga blicken måste vi alltid ställa frågan: vad händer om vi tar ett kliv utanför strukturen och normen? Vad händer då? Jag menar inte att det hade varit bättre om Molly var ännu större, äldre, rasifierad, tjock, trans eller på något annat sätt stack ut från normen, Molly är Molly och det är alldeles fantastiskt, fint och bra. Det jag menar är att genom att lägga fokus på normsnygga kroppar missar vi vad som sker med dom kvinnor som sticker ut dagligen och som dagligen möts av negativ respons och inte hyllningar.

En kvinnas kropp hyllas och lyfts upp som ett exempel på mod och styrka när den tilltalar den manliga blicken, när den inte upprör den eller ifrågasätter hur en kvinna egentligen ska se ut. När en kvinna tar ett steg utanför den manliga objektifierande blicken så motas hon snabbt tillbaka in i ledet. Ammande mammor som ett exempel, personer som ammar offentligt ses som äckliga, fel och gör sin omgivning obekväm. Varför? Jo för att det är en bröstbärare som gör något som inte är sexuellt tilltalande för män, hen ammar sitt barn, fokuset är inte alls på att behaga mannens blick, på att tilltala honom, mannen som konstruktion finns inte alls i den handlingen. Eftersom ammande bröstbärare tar ett steg utanför den objektifierande blicken möts de av hån och hat. Det pratas om hur äckligt det är att få bröst slängda i ansiktet på sig i offentliga rum fastän män annars aldrig klagar på att råka skymta ett bröst. Problemet är att det bröst som ammas inte är till för mannen, den är till för någon annan: barnet. Brösten i ett ickesexuelt sammanhang hatas eftersom dom inte är sexualiserade på ett sånt sätt som behagar den manliga blicken i samhället. Det tar ifrån mannen makten att objektifiera kvinnokroppen på deras egna villkor.

Andra exempel där kvinnor som ställer sig utanför den objektifierande, manliga blicken är kvinnor som lägger ut bilder på sig själva på sina egna villkor. Jag tänker här på tjocka kvinnor som vägrar be om ursäkt hur de ser ut, rasifierade kvinnor, transkvinnor, kvinnor vars kropp inte är normfungerande, jag tänker även på kvinnor som lägger ut selfies där de poserar och jag tänker på kvinnor som klär sig utmanande på ett sätt som inte passar män. Så fort en kvinna gör något med sin kropp som inte är till för att behaga mannens blick så får hon höra att det är fel, äckligt och borde åtgärdas snarast. En kvinna får aldrig ta kontrollen över hur hon porträtteras utan måste alltid vara till för mannen att njuta av. Njuter inte mannen så är kvinnan äcklig. Det här leder till att en kvinna får vara nöjd så länge den manliga blicken är tillfredställd. Det är därför vi säger att Molly är modig som är naken trots magen som korvar sig, vi vill så gärna be om ursäkt för den där imprefektionen för att vi vet att den kanske hade kunnat störa den manliga blicken. Nu kanske ni som läser det här tänker – men det finns ju faktiskt kampanjer där vi får se större kvinnor? Det finns företag som försöker lyfta fram olika kroppar? Där har jag en sak att säga: retuscherade större kvinnor tillfredställer fortfarande den manliga blicken. Det finns inga celluliter, synliga blodådror, hängbröst eller annat som på något vis skvallrar om att det här är en bild tagen av kvinnor för kvinnor. Möjligtvis kan vi hitta en retuscherat mysveck på magen men det är allt.

Hur gör vi för att förändra det här då? Jo, vi ställer oss helt enkelt utanför systemet. Vi vägrar hylla kroppar, vi vägrar ge kroppen ett sånt stort fokus och framförallt så låter vi den vara. Vi gör den till något helt sekundärt och oviktigt. Vi hittar strategier och förhållningssätt mot utseendeidealen och hetsen. Vi måste börja förhålla oss mot normer och strukturer iställer för att förhålla oss till dom.  Så länge som vi spelar med så kommer vi inte undan. För i helvete: en mage som korvar sig? Om vi anser det här vara revolutionerande så är vi illa ute. Vi kan inte låta en mage som korvar sig när vi böjer oss ned vara starten för någon slags frigörelse, vi har ju mentalt redan kommit längre än så, vi kliver utanför den manliga blicken och bestämmer att startskottet är att vi skiter i den där förbannade kroppen nu.

 

Måste vi älska kroppen trots allt?

Vet ni vad jag har tröttnat på? Kroppen. Jag är så urbota trött på kroppen att jag önskar att min egen bara kunde försvinna. Jag är trött på att höra om kroppen, läsa hälsotips om kroppen, köpa onödiga prylar så som kläder, smink och hudvårdsprodukter till kroppen. Framförallt så är jag less på att förhålla mig till kroppen. Precis när jag bestämt mig för att helt enkelt ignorera kroppen och allt som rör kroppens utseende så kommer Molly Sanden och vågar älska sig själv trots att hon är tjock, trots att magen korvar sig när hon böjer sig ned och trots att någon faktiskt kallat henne för tjock. Problemet är bara: Molly.Är.Inte.Tjock.

Åh kroppen, du hann ifatt mig igen. Vi sitter fast, jag och du? Du vägrar bara vara, bara vara funktionell utan du insisterar på att vara en källa till ångest, sjukliga ideal och samtidigt så har du en orimlig kärlek för chips. Kroppjävel, vad vill du mig?

Det finns en väldigt paradoxal föreställning kring den kvinnliga kroppen idag. Jag vet inte om ni tänkt på det men varje år strax efter jul så börjar media ge oss “nyttiga” tips på hur vi ska bli av med extra hullet vi lagt på oss under tiden vi umgåtts med familjen och varit lediga. Strax efter nyår så börjar media skriver om hur vi måste förbereda oss inför beach whatever det är för år. Nu är sommaren här och vi får höra att vi måste älska vår kropp – precis så som den är. Vi måste vara nöjda, inse att vi alla ser olika ut, har olika förutsättningar samt att idealen ändå är knäppa så varför inte bara sluta noja kring något så ytligt som vikt och utseende när vi kan njuta av det fantastiska sommarvädret! Strax efter att det sista rosevinet druckits på en solig terass i Augusti så börjar det om igen. Tipsen, råden, hälsoexperterna varnar för den onyttiga sommarmaten – Hur blir du av med semesterkilorna snabbast! Det är som om samhället vill bestraffa oss för att vi varit så dumma och njutit av ledigheten. Det är som om någonstans i mitten av Augusti så tycker alla att – nä nu räcker det, nu får vi väl ändå landa på jorden och inse att en inte kan gå omkring och älska sig själv hela året runt. Älska dig själv? Hahah hur dum är du egentligen?

Det patriarkala och kapitalistiska systemet bygger helt och hållet på att vi måste fortsätta hata oss själva som kvinnor. Kroppshat är det naturliga tillståndet för en kvinna i samhället och det är helt enkelt inte meningen att en ska vara nöjd med sin kropp så som den är. Kampanjer som uppmanar oss till att älska oss själva gör det oftast i vinstdrivande syfte, tänk bara på Lindex BH reklam eller Doves satsning på bodylotions som skulle locka kvinnor av olika storlekar till att köpa produkterna för att älska sig själva mera.

Vad har allt det här att göra med att någon som Molly älskar sig själv trots allt? Ingenting på en personlig nivå men allting på en strukturell nivå. Det är just det där med trots allt som skaver. Att folk är nöjda med sin kropp och ibland har ett behov av att säga det högt till alla tror jag beror på mänsklig fåfänga, det är tillfredställande att för en gångsskull få visa att en är nöjd. Det är när vi måste lägga till: hon älskar sin kropp trots att hon fått höra att hon är tjock, trots att hon hatat sig själv, trots att det varit svårt , trots att hon var mycket större innan, trots, trots, trots, trots allt. Är det bara jag som tycker det blir väldigt mycket fokus på i det här fallet Mollys så kallade fysiska imperfektioner? Varför kunde hon bara inte få vara nöjd? Varför måste magen som korvar sig när hon böjer sig ned (jag vill se den person vars mage inte korvar sig när den böjer sig ned) ens nämnas? Fokus hamnar återigen på kroppen och på vad som är fel på den. När jag läser vad media skriver om Molly och hennes nya video så är det som om hon har överlevt cancer, vunnit ett krig, gått igenom en rättsprocedur och fått MacDonalds att stänga ned, så svår och utmattande är den här kampen en kvinna för i hopp om att i slutändan få älska sig själv och sin kropp. Trots allt.

Vi är alla slavar under de sjuka utseendeideal som präglar vårt samhälle oavsett om ens kropp faller inom normerna eller utanför. Däremot måste en fråga sig själv: vad sänder det ut för budskap när vi gång på gång matas med kampanjer, musik videos, intervjuer där normsnygga kvinnor (vi hör aldrig om män som hatat sig själva och nu lärt sig att älska sig själva trots allt) deklarerar hur de fått kämpa för att älska sig själva? Om vita, unga, snygga, smala, ciskvinnor får kämpa för att älska sig själva är resten av oss andra helt chanslösa? Hur mycket kärlek krävs det för att en tjock kvinna ska kunna älska sig själv? Hur mycket kärlek krävs det för att en rasifierad kvinna ska älska sig själv? Hur mycket kärlek krävs det för att en transperson ska älska sig själv osv? Förstår ni hur mycket trots allt det finns att överkomma? Hur mycket trots allt en hatat hela livet och nu helt plötsligt så ska en älska det som hela samhället konstant säger är fel?

Jag vill inte älska mig själv, jag vill inte hata mig skälv, jag vill bara få vara. Både kroppshat och kroppskärlek härstämmar ur samma struktur. Älskar du dig själv som kvinna så är du en överlevare, du dog inte trots alla dina trots allt. Hatar du dig själv så är du inte där än, du älskar antigen inte på rätt sätt (köper de produkter “älska dig själv som du är” kampanjerna förespråkar som lösningen) eller så har du helt enkelt lite för många trots allt och behöver göra något åt det innan du kan tillåtas att älska. Jag menar, vi kan väl inte ha en tjockis som älskar sig själv? En rasifierad? En transperson? Jag har kommit till punkten då jag säger: the hell with it, jag vägrar älska mig själv, att älska mig själv trots allt är bara ett steg ifrån det avgrundsjupa självhatet vi kvinnor fostras in i. Det är att hålla i sig med fingerspetsarna, det är att konstant tvingas överleva i en sjuk struktur. Det är att vara dag kämpa för att få vara nöjd trots att hela samhället säger att jag egentligen inte borde vara så nöjd. Jag vill bara få vara.

Lady Dahmer skriver bra om ämnet också: här och här.

 

 

Felanvändning av begreppet “rasifierad” riskerar att osynliggöra utsatta grupper.

Vad betyder det egentligen att vara rasifierad? Vardagsrasismen definierar begreppet på följande sätt:

Ordet i sig har använts länge men inte nått de större massorna riktigt, nu har det anammats i bredare utsträckning inom framförallt den feministiska intersektionella rörelsen. Ordet syftar helt enkelt till att beskriva sociala konstruktioner som placerar människor i fack. Ofta kommer det invändningar från (vita) personer att ordet har sådan negativ klang och för tankarna till rasbiologi. Detta är exakt vad meningen med ordet är! Det är inget ord tänkt att vara trevligt eller positivt laddat utan visa på just negativa, orimliga föreställningar om människor baserat på “ras”.

 Som de flesta av oss vet fanns det förr en väldigt utbredd syn på människan som bestående av olika biologiska raser, svarta, asiater, arier osv. I Sverige hade vi liksom flera andra länder ett rasbiologiskt institut. Där försökte forskarna finna tydliga biologiska skillnader i både fysik och psyke mellan personer från olika länder och koppla detta till en påstådd rasprofil. Idag är vetenskapen enad om att det inte finns raser bland människor men tanken om mänskligheten som uppdelad i “raser” lever kvar. Numer pratas det om etniciteter och kulturer där kultur gärna görs till något statiskt, något medfött som vi aldrig kan ändra helt på. Detta medför fördomar och ideer om att personer från vissa länder eller kulturer skulle bete sig på ett visst vis, se ut på ett visst vis och framförallt: vara rejält olika de födda i ett västerländskt land. Det är detta som är rasifiering.

 Rasifiering liksom “vit” är rent sociala konstruktioner och därför inget statiskt. Det finns även vita som på grund av sin religion eller härkomst/kultur rasifieras, ett tydligt exempel på detta är Romer och resandefolk. Det finns även de som passerar som vit så länge ingen frågar om deras ursprung, dessa har del av en del vithetsprivilegium men inte alla då det alltid finns en risk att de “avslöjas”. Detta gäller tex personer från östeuropeiska länder som Ryssland eller Polen.

 

Som vi kan se så är själva meningen med begreppet rasifierad att definiera, analysera och föra ett förtryck fram i ljuset. Rasifiering är något som görs mot dig av andra mot din vilja, precis som med andra förtryck så är det ett ovälkommet fenomen. Anledningen till att jag skriver det här är för att jag ser hur begreppet väldigt ofta används som ett vertyg för att klumpa ihop alla människor som inte passerar som vita svenskar i samhället. Det som saknas är nyansering: alla som rasifieras, rasifieras inte på samma sätt eller lika mycket. En kan vara rasifierad och fortfarande ha väldigt mycket privilegier och en kan  vara rasifierad och inte ha väldigt få privilegier på grund av sitt ursprung. Hur gör vi då för att se maktförhållanderna rasifierade emellan? Genom att inte använda begreppet där det inte behövs eller där en känner till individens eller gruppens ursprung. Det vi riskerar att göra när vi gör begreppet rasifierad till ett paraplybegrepp för alla som inte passerar som vita svenskar är att osynliggöra väldigt utsatta grupper i samhället. Vi måste inse att rasifierade människor i Sverige idag inte är en homogen grupp och att vi inte kan göra det riktigt så ensidigt och enkelt. Problematiken är mer invecklad och djupgående och det handlar inte enbart om att vita utsätter alla andra för rasism. Rasismen finns inom alla grupper i samhället och rasistiska strukturer upprätthålls och frodas inom alla grupper.

Ett annat mer generellt problem med att enbart prata om rasifierade personer som grupp är att en reducerar människor till sitt förtryck. Att bli rasifierad är att bli utsatt för förtryck i form av strukturell rasism som både finns på individ och samhällsnivå. Däremot så är ingen människa sitt förtryck, ingen är enbart förtryckt, det är inte en enhetlig identitet en bär på. Precis som en person som är trans är mer än bara trans och kanske inte alltid vill bli referrerad till den som är trans så är rasifierade personer mer än bara rasifierade. För att kunna belysa enskilda gruppers underprivilegiade ställning i samhället måste vi prata om ursprung. Pratar vi om förtrycket och rasismen svarta möter i Sverige möter så är det väldigt annorlunda från den rasism jag som bosnisk muslim möter. Anledningen till att olika sorters rasism drabbar mig som bosnisk muslim och en svart person från Afrika sitter i att vi först kategoriseras efter hy där ljusare hy= mer ok, därefter kommer det kulturella. Någon som går i slöja kan få direkt ifrågasättande för att det syns att hon är muslim, någon som är svart möter också rasism direkt för att hudfärgen inte går att dölja, men någon som “smälter in” kanske möter rasism först när någon frågar efter namn, ursprung eller denne berättar om sin kultur. Vill vi tala rent allmänt om den strukturella rasismen som finns så fungerar begreppet väl men vi måste inse att det inte kan byta ut begrepp så som “ursprung” eller “bakgrund”. “Rasifierad” eller “rasifiering” är inte ett finare, mindre fördomsfullt ord för invandrare eller icke-svenskar. När vi klumpar ihop alla människor som utsätts för rasism till “rasifierade” och slutar tala om ursprung, kultur, religion, social bakgrund osv så osynliggör vi hur rasism drabbar vissa mer än andra och vi missar att rasismen finns över allt, inte enbart bland vita.

 

Svensk kultur och Cultural Appropriation.

Läs gärna mina tankar om Cultural Appropriation som fenomen här:

Varför är CA så utbrett och populärt i Sverige? CA har idag blivit norm inom vad vi kallar för kulturutbyte, mångfald eller globalisering. Problemet är att det varken är ett utbyte, mångfald eller en del i ett fint världsomfattande nätverk där kulturer integrerar eftersom det inte sker på lika villkor. Jag har funderat över: kan ett kulturutbyte ske på lika villkor och hur skulle det här utbytet se ut rent praktiskt? Debatten kring CA delas ofta upp i två läger där den ena parten skriker om hur kulturell segregation är dåligt och den andra tror att CA handlar om att springa fram till folk på stan och förklara om hur bindi och dreads är hemskt. Många ställer sig kritiska till påståendet att kultur är något en kan appropriera då ingen äger en kultur och undrar om lösningen är att kulturer inte alls blandas?

Jag tror det här är ett vanligt fenomen. Min upplevelse är att debatten kring CA är relativt ny i Sverige, främst inom den feministiska diskursen. Det leder till att många inom privilegiade positioner inte vill ta till sig ny information och se sin egen del i ett förtryck. Det innebär också att många nyinformerade eller nyfrälsta tar sig rätten att bedömma vad som är CA och inte gällande kulturer och kulturella företeelser dom själva inte tillhör eller tagit del av. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan- är dreads eller bindi CA? Mitt svar är: du får vända dig till människor som har dreads eller bindi som ett kulturellt uttryck, jag kan inte svara för alla rasifierade i världen enbart för att jag själv rasifieras. Tolkningsföreträde, som med allt annat.

Som vi kan se så hamnar debatten alltid kring – vad får vi och vad får vi inte göra med andras kulturer? Det jag undrar är – vad gör ni/vi med er egna kultur? Den svenska kulturen, den vi alla lever i, tar del i, växer upp i och fostras in i? Var finns den? Jag saknar en diskussion kring svensk kultur och historia. Varför är CA så utbrett och populärt när Sverige som land har ett enormt rikt kulturarv att ta del av? Varför approprieras andras religiösa kulturella uttryck exempelvis när Sverige har så mycket av den varan själv? En del av svaret är självfallet att en enorm del av Sverige historiska arv idag förknippas med ett uttryck för rasism eller nazism. Jag tänker på hur Tors hammare, den svenska flaggan och allt som har att göra med fornnorden idag förknippas med nazism då dessa grupper använder sig av historiska symboler just som en symbol för Sverige. Den svenska kulturen har alltså till en stor del approprierats av vita svenskar själva och har i dagens samhällsklimat en rätt unken länk till nazism och rasism. Det viktiga att komma ihåg här är att den svenska kulturen inte förlorats till någon annan, den har smutskastats av landets invånare själva.

Den andra delen av svaret är helt enkelt: för att vita kan. Privilegier visas i sånt vi själva inte ser. Anledningen till att så många inte ser eller förstår problematiken kring CA är för att de helt enkelt inte måste, finns inget socialt, kulturellt, ekonomiskt eller på något sätt personligt bakslag om en whitewashar en kultur som står i underläge till ens egen. Det är ett enormt privilegium att vara normen till den grad att en inte ens behöver bry sig om sin egen kultur utan kan fokusera på att ta till sig andras kulturer. En vilar alltid säkert i vetskapen om att ens egen kultur alltid kommer finnas där, den är aldrig hotad.

Hur kan ett utbyte på lika vilkor ske då? Om Sverige i viss mån inte har tillgång till sin egen kultur eller rättare sagt: möjligheten att uttrycka sin egen kultur utan att det förknippas med nazism eller rasism är det kanske inte så ovanligt att vi tar så mycket av andra kulturer? Blir inte CA ett nödvändigt ont då vi uppenbarligen har ett mänskligt behov av att vara en del av något större än oss själva? Ett utbyte på lika villkor kan enbart ske när båda parter är lika i sina egna kulturer. Lösningen är inte mer CA då det skadar kulturer och människor som står i strukturellt underläge till den svenska kulturen. Begränsad “tillgång” till egen kultur får aldrig vara en ursäkt för att ta över någon annans redan underprivilegiade kultur och göra den till sin egen. Lösningen är helt enkelt mer kultur åt alla, mer information kring olika kulturer i skolan. När jag gick i grundskolan kunde jag mer om varför påsk och jul firades än svenska vita barn. Det förvånar mig alltid hur ointresserade vita svenskar är av sig själva. Invandrare förväntas lära sig om kulturen och landet dom kommer till men förvägras rätten att delta på lika villkor på grund av den strukturella rasismen som finns överallt. Vita tar sig rätten att ta över andras kulturer utan kunskap kring kulturyttringar de approprierar. Balansen är väldigt ojämn. För att kunna mötas jämnlikt så måste den privilegiade parten backa och den underprivilegiade få mer plats. Kravet rasifierade har på att assimmileras, att bli en del av den svenska kulturen är så paradoxalt då vita svenskar själva inte tar en del av sin egen kultur på det sätt de kräver att andra ska ta del av den. Resultatet för underprivilegiade grupper blir då: ge upp din egen kultur för att ta del av något du aldrig kommer få vara en naturlig del av fullt ut och se på när privilegiade grupper i samhället approprierar kulturen du själv tvingas skämmas över och ge upp.

 

 

 

 

Jag vill inte ge er Srebrenica

Jag har tänkt i flera dagar på hur jag ska skriva den här texten, hur jag ska skriva om något det egentligen inte går att skriva om. Hur skriver man om något det inte finns nog med ord för att uttrycka? Jag har tänkt att jag ska informera er vad som hände för 19 år sedan i Bosnien idag. Jag har tänkt att jag ska beskriva det, visa er, förklara, chockera er med bilder, texter, filmer, intervjuer, vittnesmål! Jag har tänkt att ni äntligen ska få se, förstå, inse, ta till er, bli berörda, kanske gråta en skvätt, kanske må dåligt idag, kanske, bara kanske skulle jag lyckas skriva en text som skulle få er att inse att det finns verklig ondska här i världen och att det sker hela tiden.

Jag tänkte allt det här men nu sitter jag här och känner: jag vill inte, jag vill inte ge er Srebrenica. Jag vill inte ger er känsloporr att gotta er i, jag vill inte ge er detaljer kring hur det ser ut, låter, känns, upplevs när över 8372 personer slaktas samtidigt som världen ser på utan att lyfta ett finger. Jag vill inte berätta hur det känns att fortfarande få höra att massgravar hittas, hur det finns filmat och upplagt på YouTube, hur det känns att veta att jag närsomhelst kan gå in och se mitt folk som ser ut precis som jag, som är precis som jag bli slaktade medan dom ber om nåd. Jag vill inte ge er allt det här, ni kommer ändå inte bry er.

Det är 19 år sedan och det här kriget är fortfarande otroligt närvarande, det kommer alltid vara närvarande, det är inte något som bara tar slut, det finns inget utgångsdatum på ett kollektivt trauma. Jag är arg, jag är arg för att vi i 19 års tid behöver skriva samma texter, dela samma länkar, berätta samma historier och varje år är det som om ni hör det för första gången! Jag är arg för att varje gång ni läser om det så blir ni chockerade och undrar hur det kunde hända? Hur det kunde ske? Varför gjorde ingen inget? Jag förstod inte förut hur ni kunde glömma så lätt varje år, jag trodde att om vi kanske förklarar bättre, informerar mer och berör er djupare så kommer det fastna. Jag tänkte att det kanske kommer bli en naturlig del av skolundervisningen, kriget i Bosnien, något som är en del av den nationella kunskapskällan. Jag vaknade upp imorse och insåg att ingen vill komma ihåg eller lära sig om något som det inte finns nog med ord för att beskriva.

Srebrenica kan aldrig bli ogjort. Det är redan försent.

Jag vill att ni efter i år ska komma ihåg och prata om det själva. Jag vill att ni ska förstå att samma sak händer i Gaza och Syrien just nu, jag vill att ni ska förstå att krig, slakt och död är ett kollektivt ansvar världen har. Vi får inte glömma det som skett för när vi gör det så kan vi ännu en gång stå bredvid och se på när människor slaktas, hur själar staplas på högar, när skriken efter hjälp, efter nåd, efter Gud tystas under marken som färgas röd av blod.

Vad är skillnaden mellan rasfördomar och rasism?

Diskussioner/debatter som rör rasism och antirasism verkar idag ha en inbyggd mekanism som gör att “rasism mot vita” argumentet ploppar upp så fort rasifierade försöker analysera och benämna sitt eget förtryck. Det är nästan som magi och det slår aldrig fel. Det finns alltid en eller flera som säger “men det finns ju rasism mot vita”. Diskussionen eller debatten urartar då i att handla om hurvida rasism mot vita finns, hurvida det här är ett stort eller litet problem och avslutas med att vi alla ändå har det svårt, hat är fel oavsett vem det kommer ifrån, låt oss alla ta varandras händer, ställa oss runt en lägereld någonstans vid nåns pappas semesterstuga och sjunga WE SHALL OVERCOME.

Det som utlöser mekanismen kring tankevurpan som är rasism mot vita (även populärt kallat för omvänd rasism) verkar vara förvirringen kring begreppet rasism och rasfördomar. Rasfördomar och rasism bär vi alla på. Vi har alla fördomar och förutfattade meningar mot en grupp som inte är som vi eller som oss. Vissa av dessa fördomar sitter grupper med makt i samhället på och då blir en rasfördom istället struturell rasism Det betyder inte att det inte finns fördomar mot grupper/människor med makt eller att alla med makt sitter på alla fördomar. Det innebär att det är enbart någon med inflytande som har makten att skada någon med sina fördomar. Fördomar är självklart dåligt och något vi alla borde jobba bort inom oss själva och andra men det är däremot skillnad på en fördom utan strukturell makt och förankring och en fördom som bygger på strukturell och systematisk rasism.

En annan aspekt som ibland kommer upp i diskussioner är rasism mot svenskar. Rasism mot svenskar är rasistiskt i sig på så vis att det hävdar att det finns bara en typ av människor som kan vara svenska. Är inte jag svensk? Som bott i Sverige sedan jag var fem år gammal och har ett svenskt pass. Ändå så pekas rasifierade ut som rasister mot svenskar när debatten kring rasism och antirasism förs.

För att något ska vara rasistiskt så måste det ha en struktur, alla fördomar är inte rasism, däremot finns det självklart rasfördomar men dessa har inte alltid strukturell kraft eller makt. Om vi följer det här resonemanget så kan vi se att även de mest privilegiade personerna i samhället kan utsättas för rasfördomar. Det blir alltså fullt möjligt att få en vit, svensk man att må dåligt över att han är en vit, svensk man. Någon som är rasifierad kan vara elak mot en vit, svensk man enbart för att den personen ogillar vita, svenska män. Är det rasism eller är det en rasfördom? Sårade känslor är inte förtryck, dåliga erfarenheter är nödvändigtvis inte förtryck, varför? Jo, för att något ska vara ett förtryck så måste den som utsätter dig för förtryck sitta på någon sorts makt i samhället, på något vis vara högre än dig i hierarkin i samhället och därmed så blir den fördomen som riktas mot dig sanning. Om vi inte hade rasistiska strukturer, det vill säga att vissa grupper/personer missgynnas medan andra gymmas så skulle vi ju inte ha rasism utan bara fördomar. Rasism bygger på att en grupp vinner makt och inflytande genom att en annan grupp förlorar makt och inflytande. Rasism är inte något som enbart sker mellan individer.

Hur blir en fördom en sanning i samhället då? Genom strukturer som reproducerar och ger fördomen validering och verklighetsförankring. Jag som rasifierad kvinna kan skrika mig blå att jag hatar vita, svenska män. Vad blir effekterna av mitt agerande och av mina åsikter? Vem skadar det? Skadar det vita, svenska män eller skadar det egentligen mig? Mitt hypotetiska hat mot vita, svenska män har ingen verklighetsförankring och skulle enbart leda till att jag själv inte får något jobb eller blir socialt bestraffad på ett ekonomiskt, socialt eller kulturellt sätt exempelvis. Det gör mig till en person som ogillar vita, svenska män, varken mer eller mindre. Vita, svenska män kommer inte få mindre jobb, social status, halkla den på den ekonomiska stegen eller utsättas för hatbrott hur mycket jag än hatar dom. Vad händer när vita, svenska män hatar på olika grupper i samhället? Dom hamnar i riksdagen och får bestämma på vilket sätt livet för alla oss andra ska bli svårare  samt hur våra rättigheter ska inskränktas.

Rasfördomar har vi alla men alla rasfördomar bygger inte på rasistiska strukturer och har inte heller en fysisk makt i samhället.

Västerländsk kvinnlighet och rasifierad manlighet

En kvinna kan inte förtrycka en man, att det är omöjligt då män alltid har en högre position i samhället i egenskap av män. Många feministiska diskusioner börjar och slutar med det påståendet. Att vara en man är en fördelaktig egenskap, det råder det inget tvivel om men hur mycket av en fördel är det om “att vara man”  är allt en har? Att enbart vara man i samhället öppnar inte upp alla dörrar, det ger inte en självklar tillgänglighet till alla privilegium som finns. För att vara en privilegiad person i samhället så krävs det att en innehar en kombination av privilegium som innefattar bland annat ett ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital på olika sätt.

Jag tänker ibland på en vän jag hade under gymnasiet. Han som dejtade en svensk, vit tjej men ingen fick veta eftersom hon skämdes så mycket för honom. Han som var rädd för att visa att han tyckte om henne offentligt eftersom folk kunde tro att han var “en av dom där kontrollerande och våldsamma männen” från Mellanöstern. Han som alltid var så noga med att säga hur han kunde förstå att hon inte ville presentera honom för sin familj för att han förstod deras oro, han var ju trots allt en arabisk muslim. Jag brukar tänka på honom och andra rasifierade män i mitt liv. Hur deras manlighet inte ger dom några fördelar, hur det faktiskt är en börda och hur det nog hade varit enklare att faktiskt vara en vit kvinna istället.

Rasifierade män i Sverige idag har två roller att förhålla sig till. Den rasifierade mannen är antigen kriminell, fördomsfull, kvinnofientlig eller en exotisk knullmaskin. Båda rollerna är väldigt avhumanisernade och rasistiska. Vita kvinnor som ingår i relationer med rasifierade män måste förhålla sig till omgivningens frågor och oro kring hur han kommer behandla henne, om hon kommer bli kontrollerad och totalt assimilerad till hans kultur. Kvinnor som ingår i relationer med rasifierade män möts ofta av medliande  och orolig omtanke från omgivningen. Ett medlidande och en omtanke som bygger på en rasistisk struktur. Att visa oro och omtanke när en misstänker att någon är i ett destruktivt och dåligt förhållande är självklart aldrig fel men att misstänka att någon är i ett dåligt förhållande enbart på grund av att mannen är rasifierad är rasistiskt.

Både rasifierade kvinnor och män översexualiseras av vita i samhället på så sätt att det finns förutfattade meningar/fördomar kring hur människor med ett visst ursprung skulle vara i sängen, se ut nakna eller om de är bra på sex eller inte. Den här översexualiseringen gör att rasifierade inte ses som människor utan enbart som något nytt, spännande och exotiskt att testa på. Vita kvinnor som säger – jag har aldrig testat en svart man, det skulle vara roligt är ett exempel på hur det vardagliga språket exotifierar rasifierade män. Skillnaden mellan hur rasifierade kvinnor och män behandlas i samhället skiljer sig dock åt. Rasifierade kvinnor förväntas vara undergivna och kuvade eftersom de kommer från bakåtsträvande kulturer där det är vanligt och då är det okej för även vita män att äga dessa kvinnor, att inte behandla henne bättre då hon inte vet bättre. Det finns en längtan efter att äga rasifierade kvinnor men en otrolig rädsla att en kvinna ska ägas av en rasifierad man. En kuvad kvinna är logiskt då det passar patriarket medan en rasifierad man är ett hot då han hotar den vita patriarkala föreställningen där den vita mannen står högst upp i ägandehierarkin.

Den rasifierade mannen har blivit en fysisk manifestation av patriarket, han har blivit “dom”, dom som slår, våldtar och kontrollerarar. Problemet är att patriarket inte har ett utseende, det finns inom oss alla. När en vit man beter sig illa mot en kvinna så är det för att han som individ har problem. När en rasifierad beter sig illa så är det för att hans folk och kultur och bakåtsträvande. Individ VS Grupp. Den privilegiade vita mannen får vara en individ men sin alldeles egna unika uppsättning av problem och tankar medan den rasifierade mannen enbart är en elak produkt av sitt kvinnohatande ursprung. Det här leder till att rasifierade män utvecklar en stolthet eller en självförsvarsmekanism som gör att de tvingas ta avstånd från det “svenska” på grund av fördomarna de möts av. Det blir en ond spiral där rasifierade män förväntas leva upp till försörjarnormen och samtidigt visa sig oberörda av rasism. Resultatet blir att rasifierade män konstant synas med förstorningsglas medan vita män alltid ses som schyssta killar som hamnat lite fel.

Den västerländska kvinnligheten står högre upp i samhällshierarkin än den rasifierade manligheten. Resultatet av det här blir att rasifierade män utsätts för systematisk rasism och det osynliggör patriarket på ett väldigt effektivt sätt.

Kvinnor i destruktiva relationer är inte omedvetna och svaga individer.

Dagligen anmäls även 46 fall av sexualbrott mot kvinnor, varav hälften av dessa rör våldtäkt eller våldtäktsförsök och en överväldigande majoritet av brotten sker inomhus av en person som kvinnan är bekant med eller har en relation med. Våld mot kvinnor beskrivs ofta som ett fysiskt våld där mannen på olika sätt kroppsligt skadar kvinnan. Lady Dahmer tar i sitt inlägg upp ett annat typ av våld: det psykiska. En behöver inte bli fysiskt misshandlad eller sexuellt ofredad för att leva i en destruktiv relation. Psykiskt våld kan ta sig många olika uttryck men innebär många gånger att mannen på olika sätt kränker kvinnan, får henne att tvivla på sina förmågor samt använder sig av känslomässig utpressning på olika sätt. Anledningen till att kvinnor stannar i våldsamma relationer förklaras oftast med att en s.k normaliseringsprocess har skett där våldet trappats upp så gradvis att det hunnit blir normalt och naturligt i relationen. När någon genomgår en normaliseringsprocess så framstår det som innan varit otänktbart att leva med som något helt normalt.

Debatten kring hur vi ska minska mäns våld mot kvinnor sker oftast över de utsatta kvinnornas huvuden. Oftast så beskrivs en kvinna i en destruktiv relation som manipulerad och svag. Hon älskar sin partner trots den psykiska och/eller fysiska misshandeln. Vi pratar om hur dessa kvinnor helt enkelt inte ser vilket helvete dom lever i och att de behöver någon utifrån som visar hur saker egentligen ligger till för att de ska kunna ta sig ur det. Människan är en väldigt följsam varelse och kan vänja sig vid allting om en måste. Människor som satt fast i Sarajevo under den tre år långa belägringen vande sig till slut vid död, misär, bomber, brist på mat och ett helvete som aldrig tog slut exempelvis. Människor vänjer sig, anpassar sig och lyckas leva livet under dom mest tragiska förhållanderna.

Det som däremot skaver varje gång vi pratar om mäns våld mot kvinnor är exkluderande av kvinnan som utsätts för våldet. Samhället analyserar varför hon inte lämnade tidigare, varför hon inte gick efter första slaget/kränkningen, varför hon fortsätter försvara honom osv. Vi pratar konstant om den slagna, nedbrutna kvinnan men hon själv hörs ingenstans. Hennes röst, hennes tolkningsföreträde, hennes upplevelse bryr sig ingen om eftersom hon genomgått en normaliseringsprocess och därmed inte är en säker källa på hur det egentligen ligger till. När kvinnor som har erfarenhet av destruktiva relationer väl får höras är det alltid samma bild som målas upp: den nedslagna, rädda och hjälplösa kvinnan i en destruktiv relation med en man som inte hade en aning om att fysisk misshandel, våldtäkt och psykiskt våld var dåligt tills hon tog sig ur relationen. Den här bilden av kvinnan är otroligt onyanserad och skadlig. Den är skadlig eftersom den är fördummande och nedsättande mot kvinnor som faktiskt i skrivande stund lever i en dålig relation. Den är skadlig eftersom den inte är sann.

Inom feminismen så pratar vi ofta om att lägga tolkningsföreträdet där det hör hemma, dvs låta den gruppen som har erfarenhet av en fråga/förtryck eller situation få definiera och föra agendan för den gruppen framåt. Vi pratar om vikten av att frågor som rör rasism, transfobi, funkofobi, sexism osv ska få föras av just personer som utsätts för dessa förtryck, vi litar på att dessa personer har förmågan att föra sin talan och analysera sin position i samhället. När det kommer till kvinnor i destruktiva relationer så verkar inte samma regler gälla. Varför låter vi människor som utsätts för rasism/transfobi osv komma till tals men inte kvinnor som är i destruktiva relatoner? Båda grupper har genomgått en normaliseringsprocess där våld och kränkningar tillhör vardagen?

Människorna som satt fast i Sarajevo mellan 5 April 1992 till 29 February 1996 (1,425 dagar) visste om att det var krig. Dom visste om att det var serbiska styrkor som höll staden i ett järngrepp och att deras mål var att de alla skulle dö på ett eller annat sätt. Kvinnor som lever i destruktiva relationer är inte omedvetna individer som har noll insikt i vem det är som utövar våldet och vem som är offret. Normaliseringsprocessen gör inte en människa dum, den finns där som en skyddsmekanism för att kunna överleva i en ovärdig och onormal situation. Om vi alla skulle vara medvetna om hur dåligt allting är när det är som sämst så skulle vi bli galna och inte klara en dag till, problemet är att ibland så ser situationen ut som så att en måste klara mera, en har inte alltid ett val.

Kvinnor som skyddar sina våldsamma män genom att ursäkta deras beteende gör det inte enbart för att de tror det han gör är okej eller ofarligt, de gör det för att inte riskera att dömmas som dumma och svaga. Att skydda sin förövare har väldigt mycket med en själv att göra. Sverige idag föraktar svaga. Tiggare, låginkomsttagare, psykiskt sjuka, ensamstående mammor och människor som på andra sätt inte riktigt gjort så som samhället förespråkat dvs arbetat sig uppåt och lyckats ses som misslyckade och lata. Att under rådande samhällsklimat erkänna att ens partner inte alltid är sådär underbar och fin som en visat upp för omvärlden kan betyda att en som redan utsatt hamnar i en situation där en tvingas försvara sina livssval trots att en själv inte valt sitt liv. Ingen väljer att hamna i en kass relation lika lite som någon väljer att bli ensamstående med barn, bli psykiskt sjuk eller ha en låg inkomst. Vem vill vara offret i ett samhälle som föraktar den svaga?

Om vi vill minska mäns våld mot kvinnor i samhället så måste vi börja lyssna på kvinnorna som utsätts för våldet. Vi måste ge dom en röst och lyssna på deras berättelser utan att dömma. Vi måste även inse att anledningarna till att en kvinna väljer att stanna med en våldsam man är lika många anledningar som män slår. Det finns ingen mall och det finns ingen stereotypisk nidbild av den slagna och svaga kvinnan. Kvinnor som är i destruktiva relationer är både starka och svag, ledsna och arga, rationella och orationella – precis som vilket människa somhelst som försöker få ihop sin vardag med många motgångar.

Vi måste sluta utsätta oss själva för rasism.

The Devil’s greatest accomplishment was convincing the world he didn’t exist.

Varje gång diskussionen kring rasism och fördomar blossar upp i samhället så tänker jag på det här uttrycket. När rasism diskuteras så beskrivs den oftast som något som sker utifrån, något som sker av någon annan mot någon annan, något människors utsätts för av en yttre part. När vi enbart pratar om rasism som en yttre faktor så får vi bara halva bilden av vad rasism är. Rasismen skulle inte ha någon kraft eller inverkar alls om det enbart handlade om att en viss grupp människor uttrycker rasistiska åsikter gentemot en annan grupp människor. Rasismen får sin kraft genom att den penetrerar, slår rot och blomstrar inom mottagaren.

Människor som utsätts för rasism håller den också vid liv. Eftersom det finns rasistiska strukturer i samhället så fostras människor till att vara rasistiska och exkluderande. Därmed fostras även rasifierade till att vara rasistiska mot sig själva. Rasism är något du gör mot dig själva lika mycket som det görs mot dig.

Internaliserad rasism kan ta sig i uttryck på många olika sätt:

1. Rasifierade som i vita rum  skämtar eller driver med sig egen kultur och bakgrund. Den där personen som alltid får sig själv att framstå som en underhållande nidbild vita kan skratta åt och tänka – ja, men det är ju precis så dom är!

2. Personer som medvetet eller omdedvetet reproducerar stereotyper. Jag gjorde det här själv väldigt länge. Jag skämtade om hur vi bosnier bara dricker, spelar dragspel och krigar. Varje gång jag länkat eller skrivit om stereotypiska föreställningar av människor från Balkan så har jag fått kommentarer av människor från just Balkan som förklarat för mig hur jag överdriver, hur det bara är på skämt och att stereotyperna faktiskt stämmer. Problemet med det här förhållningssättet till sterotyper (vare sig de stämmer fullt ut eller inte) är att en grupp i samhället aldrig kommer bli mer än stereotypen dom reproducerar och skrattar åt. Skrattar vi åt oss själva och inte tar oss själva på allvar så kommer samhället skratta åt oss också. Vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till oss själva som varken är stereotypiskt eller förlöjligande.

3. Rasifierade som uttrycker starkt ogillande eller hat mot människor från sin egen kultur eller bakgrund. Oftast är det den rasifierade som är först med att kritisera sin egen kultur utan att vita förstår att det är ett sätt att försöka passa in, ett sätt att visa att en själv inte är som dom där dåliga invandrarna. Den medvetna eller omedvetna tanken kring det här fenomenet är oftast viljan att passera och få en klapp på axeln av vita. Att få bekräftat en sköter sig i samhället och är  bra. Problemet är att en återigen reproducerar rasism och fördomar ens eget folk utsätts för och den bekräftelsen en får från vita är en klen tröst när en sparkat nedåt på en redan utsatt grupp.

4. Rasifierade uttrycker hat gentemot andra rasifierade grupper som anses vara sämre än dom själva. Rasism reser inte enbart från vita till rasifierade men reproduceras även mellan rasifierade grupper. Att som invandrare eller rasifierad ta avstånd från andra rasifierade grupper i samhället samt utsätta dessa för rasism är även det en form av internaliserad rasism. Genom att visa vita hur det finns andra som är värre än en själv så visar att det krävs någon som ses som värre för att du ska ses som något värdigt och bra. Afrofobi finns i alla grupper i samhället exempelvis.

5. Subtil självrasism. Varje gång vi i sällskap av vita tänker på hur vi ska uttrycka oss, bete oss och se ut för att passa in. När vi undviker att prata om vår egen kultur, seder, religion eller traditioner av rädsla och oro för vilka frågor som kan tänkas komma och hur vi kommer dömas utefter våra svar. När vi försöker skämta bort någons fördomsfulla kommentar eller rentav skrattar med för att inte avslöja hur obekvämt det egentligen känns. Det är inte en förtryckt grupps fel att rasism och förtryck finns i samhället, däremot är det viktigt att vi är medvetna om hur det påverkar oss på även de mest och minst subtila sätt dagligen.

Bilden av rasismen som ett hot utifrån är grovt förenklad. Hotet kommer lika ofta inifrån, från våra mest trygga rum – familjen, vänner, partners, antirasistiska grupper vilket gör att vi måste inse att det inte finns några trygga rum där rasismen inte slår rot, växer och blommar. Slutsatsen blir att kampen mot rasismen måste vara ett krig på två fronter där vi slåss mot både samhället men även mot oss själva. Även förtryckta grupper har ett ansvar, ett ansvar i att själva minska reproduceringen av förtryck och rasism. Vi måste inse att vi själva är rasismen och inte falla i fällan där vi tror att rasimen är något som sker separerat från oss själva.