Vi måste sluta utsätta oss själva för rasism.

The Devil’s greatest accomplishment was convincing the world he didn’t exist.

Varje gång diskussionen kring rasism och fördomar blossar upp i samhället så tänker jag på det här uttrycket. När rasism diskuteras så beskrivs den oftast som något som sker utifrån, något som sker av någon annan mot någon annan, något människors utsätts för av en yttre part. När vi enbart pratar om rasism som en yttre faktor så får vi bara halva bilden av vad rasism är. Rasismen skulle inte ha någon kraft eller inverkar alls om det enbart handlade om att en viss grupp människor uttrycker rasistiska åsikter gentemot en annan grupp människor. Rasismen får sin kraft genom att den penetrerar, slår rot och blomstrar inom mottagaren.

Människor som utsätts för rasism håller den också vid liv. Eftersom det finns rasistiska strukturer i samhället så fostras människor till att vara rasistiska och exkluderande. Därmed fostras även rasifierade till att vara rasistiska mot sig själva. Rasism är något du gör mot dig själva lika mycket som det görs mot dig.

Internaliserad rasism kan ta sig i uttryck på många olika sätt:

1. Rasifierade som i vita rum  skämtar eller driver med sig egen kultur och bakgrund. Den där personen som alltid får sig själv att framstå som en underhållande nidbild vita kan skratta åt och tänka – ja, men det är ju precis så dom är!

2. Personer som medvetet eller omdedvetet reproducerar stereotyper. Jag gjorde det här själv väldigt länge. Jag skämtade om hur vi bosnier bara dricker, spelar dragspel och krigar. Varje gång jag länkat eller skrivit om stereotypiska föreställningar av människor från Balkan så har jag fått kommentarer av människor från just Balkan som förklarat för mig hur jag överdriver, hur det bara är på skämt och att stereotyperna faktiskt stämmer. Problemet med det här förhållningssättet till sterotyper (vare sig de stämmer fullt ut eller inte) är att en grupp i samhället aldrig kommer bli mer än stereotypen dom reproducerar och skrattar åt. Skrattar vi åt oss själva och inte tar oss själva på allvar så kommer samhället skratta åt oss också. Vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till oss själva som varken är stereotypiskt eller förlöjligande.

3. Rasifierade som uttrycker starkt ogillande eller hat mot människor från sin egen kultur eller bakgrund. Oftast är det den rasifierade som är först med att kritisera sin egen kultur utan att vita förstår att det är ett sätt att försöka passa in, ett sätt att visa att en själv inte är som dom där dåliga invandrarna. Den medvetna eller omedvetna tanken kring det här fenomenet är oftast viljan att passera och få en klapp på axeln av vita. Att få bekräftat en sköter sig i samhället och är  bra. Problemet är att en återigen reproducerar rasism och fördomar ens eget folk utsätts för och den bekräftelsen en får från vita är en klen tröst när en sparkat nedåt på en redan utsatt grupp.

4. Rasifierade uttrycker hat gentemot andra rasifierade grupper som anses vara sämre än dom själva. Rasism reser inte enbart från vita till rasifierade men reproduceras även mellan rasifierade grupper. Att som invandrare eller rasifierad ta avstånd från andra rasifierade grupper i samhället samt utsätta dessa för rasism är även det en form av internaliserad rasism. Genom att visa vita hur det finns andra som är värre än en själv så visar att det krävs någon som ses som värre för att du ska ses som något värdigt och bra. Afrofobi finns i alla grupper i samhället exempelvis.

5. Subtil självrasism. Varje gång vi i sällskap av vita tänker på hur vi ska uttrycka oss, bete oss och se ut för att passa in. När vi undviker att prata om vår egen kultur, seder, religion eller traditioner av rädsla och oro för vilka frågor som kan tänkas komma och hur vi kommer dömas utefter våra svar. När vi försöker skämta bort någons fördomsfulla kommentar eller rentav skrattar med för att inte avslöja hur obekvämt det egentligen känns. Det är inte en förtryckt grupps fel att rasism och förtryck finns i samhället, däremot är det viktigt att vi är medvetna om hur det påverkar oss på även de mest och minst subtila sätt dagligen.

Bilden av rasismen som ett hot utifrån är grovt förenklad. Hotet kommer lika ofta inifrån, från våra mest trygga rum – familjen, vänner, partners, antirasistiska grupper vilket gör att vi måste inse att det inte finns några trygga rum där rasismen inte slår rot, växer och blommar. Slutsatsen blir att kampen mot rasismen måste vara ett krig på två fronter där vi slåss mot både samhället men även mot oss själva. Även förtryckta grupper har ett ansvar, ett ansvar i att själva minska reproduceringen av förtryck och rasism. Vi måste inse att vi själva är rasismen och inte falla i fällan där vi tror att rasimen är något som sker separerat från oss själva.

En sjuklig besatthet av barn

Det finns en norm, en struktur som kräver att kvinnan får barn för att uppfylla sitt värde i samhället och patriarket. Kvinnor som aktivt väljer bort barn ses som onormala, onaturliga och oempatiska. Att som kvinna välja bort att få barn är ett val som konstant ifrågasätts, granskas och fördöms. Jag har varit medveten om att den här normen existerar, att det ses som en självklarhet att alla kvinnor föder barn, jag hade bara inte drabbats av den själv, inte fått  kommentarer mer än att någon iblnad frågat när jag och sambon ska ha barn eller att mamma och svärmor sagt att de vill ha barnbarn. Pressen har helt ärligt aldrig känts särskilt påtaglig.

Tills jag blev sjuk.

Jag hade haft ont i magen av och till under flera månader blandat med oregelbundna blödningar och bestämde mig still slut för att kolla upp vad det kunde bero på. September 2012  gick jag på en rutinundersökning hos min gynekolog där en cysta på ena äggstocken hittades. Då den var väldigt liten fick jag komma tillbaka nästa gång jag var på besök i Sverige vilket sammanföll under juletider samma år. Den andra undersökningen visade att cystan växt och att jag även hade fler nya cystor. Blodprov gjordes och sen var det bara att vänta på resultaten. Jag kände på mig redan då att något var fel och det visade sig att jag hade rätt. Jag fick veta att mitt blodvärde, tillsammans med cystorna kunde vara en indikation på att jag kunde ha cancer men att ingenting kunde fastställas utan en titthållsoperation. Jag fick tid för operation i februari.

Att behöva vänta i två månader, det önskar jag inte någon. Jag minns att alla försökte trösta mig med att det säkert inte är något, att det inte är cancer, att det är högst ovanligt. Jag minns att många sa – men det är väl självklart inte DU har cancer! Det enda jag kunde tänka var – varför skulle inte jag kunna ha cancer? Varför skulle jag vara så speciell att högre makter skulle skona mig från en sjukdom som tagit bättre och starkare människor än mig själv?

Min utbildning, den gick inget vidare. Jag fick veta att det kanske skulle krävas en andra operation direkt efter den första eftersom cystan var väldigt stor (jag kunde känna den utanpå magen om jag tryckte lite lätt med handflatan) och om det såg riktigt illa ut i magen. Jag lajvade stark och självständig kvinna utåt men i det privata så fungerade ingenting. Jag bara satt där och väntade på att dagarna tills operationen skulle släpa sig fram. Den stora dagen kom till slut. Jag och min sambo hade ingen bil så vi fick gå hela den långa vägen till sjukhuset tidigt på morgonen. Det var mörkt, kallt och vi höll varandra i handen och gick dit i tystnad. Det var väldigt fint på något sätt, hur han höll min hand hårt hela vägen och försökte verka så stark för min skull även om jag kunde se att hela hans nacke var illröd så som den alltid blir när han är känslomässigt berörd eller upprörd.

Vi kommer till sjukhuset och det är helt tomt. Långa korridorer med dålig upplysning var bara läskigt. Vi står där och ser oss om när vi plötsligt hör ett hasande ljud och direkt så tittar vi helt förskräckt på varandra och jag väser – Zombies! Its finally happening! Civilization crumbled while we were asleep and now they are coming for the survivors! Det visade sig vara en sjuksköterska med för långa byxben bara. Sjuksköterskan som tog hand om mig (som hade jobbat ett 12 timmarspass men stannade extra för min skull) kommer jag alltid vara tacksam för. Det var som om hon listade ut hur jag fungerade, att även om det inte syntes på mig så fanns alla tänkbara känslor där. Väl på operationsbordet så får jag veta att det ska vara med ett gäng studenter. Narkosläkaren råkar dra av min dräkt och visa mina bröst för hela salen men ursäktar det med – well you are going under anyways! Jag är inte på något sätt blyg gällande min egen kropp men att ligga där med 12 anonyma personer som uttråkat tittar på min kropp och veta att jag kommer få besked om vad som är fel på mig om två timmar efter flera månaders väntan och bli tvångsblottad på det viset var för att beskriva det lättsamt: hemskt.

Jag vaknar upp och känner att det faktiskt gick bra. I got this operation stuff down! Sambon var där och läkaren kom för att titta till mig. Många skulle kanske säga att min sambo var feg eller inte tillräckligt med stöd, jag vet att folk fällt såna kommentarer efteråt men jag kunde se på honom att det vore bäst om han gick ut så jag fick beskedet själv först. Det kändes rätt och bra just då. Jag behövde få vara själv om det här, det var mitt och även om han står mig otroligt nära så ville jag ha just det ögonblicket för mig själv.

– We did not find cancer. We took the largest cyst out and we will examine that also but as it looks now its not cancer. We did however find that you have endometriosis.

Livet är riktigt roligt ibland. Jag har aldrig varit gladare. DET ÄR INTE CANCER DET ÄR BARA EN FUCKING KRONISK SjUKDOM! Jag lyckades lugna mig tillräckligt för att få den allmänna infon om sjukdomen och att jag skulle in om någon timma efter att narkosen släppt för att prata om vad det innebär. Vi kommer till mötet och får veta att sjukdomen är vanlig, går att leva med, inte dödlig (den biten var en lättnad) men att den kan vara besvärlig. Jag ställer frågor, vi båda ställer frågor men jag avbryts konstant av att läkaren svarar på sambons alla frågor mer än mina. Blir irriterad men är alldeles för trött och tömd på känslor så jag orkar inte reagera. Sen kommer det. Läkaren tittar på mig som om han är förvånad över att han har något direkt att säga till mig. Han förklarar att eftersom jag både har slem och cystor (gör jag något så ska det göras ordentligt tydligen) så är det viktigt att jag bestämmer mig för när jag ska få barn. Jag förstod ingenting? Vi hade inte tagit upp barn, vaddå för barn? Ska vi få barn? Vi ska ju resa och hinna med annat i livet innan vi börjar prata om sånt. Vad har barn att göra med det faktum att jag opererats för någon timma sen, sitter här och har ont med 5 hål i magen?

Sen jag diagnoserades med min sjukdom så är det som att hela världen har blivit galen. Vi hade faktiskt aldrig tänkt på barn. Visst vi pratade om barn men mer i stil med vad för galna namn vi ska ge barnen, sambon är fortfarande inne på Dagobert (på holländska så heter farbror Joakim i Kalle Anka Dagobert, jag vet, det är inte okej på något sätt) och vad katterna kommer tycka om barnen. Ingen bryr sig om mig, ingen brydde sig om att jag precis fått veta att jag har en kronisk sjukdom, att jag mentalt fortfarande är stressad över hela cancer grejen. Barn, barn, barn, det är allt som räknas.  Nära och kära, bekanta, främlingar, alla tar sig rätten att fråga hur det står till med min sjukdom. Varje gång går jag på den niten. Jag tror att folk bryr sig för att de vill veta hur det är att leva med smärta, cystor som spricker, sjukhusvistelser, mer smärta, känslan av att känna sig ful och äcklig för att ens mage är konstant svullen och att jag alltid sitter med en väska, jacka, kudde framför magen för att den inte ska synas. Ingen är det minsta intresserad av det. Alla frågar om sjukdomen lite snabbt för att sen kunna komma till den riktiga frågan – när ska du ha barn? Tänk om du väntar för länge och det blir försent? Tänk på din sambo, han kanske vill ha barn? En incident som hände för någon vecka sen. Jag fick frågan vad jag skulle göra om jag blev gravid precis nu. Jag svarade att jag inte visste, kanske abort. Folk blev arga. På riktigt. Hur vågar jag ens tänka på att göra abort när jag vet att det kanske är min ända chans att få barn?!

Min kropp är inte min egen. Jag som person, en person med känslor och tankar har reducerats till en kropp, en kvinnlig kropp som fan ska göra sitt jobb och föda fram barn. Jag försöker förklara att jag just nu står inför ett väldigt jobbigt och omfattande val. Jag mår inte bra av hormonbaserat preventivmedel. Jag blir deprimerad, tappar sexlusten och livsglädjen försvinner. Jag har genom åren testat så många olika varianter att jag med all säkerhet kan säga att det inte är för mig. Det är tyvärr så att hormonbaserat preventivmedel är det enda som kan hjälpa mot endometrios då det håller sjukdomen under kontroll. Väldigt få känner till sjukdomen och eftersom det är en sjukdom som drabbar kvinnan så bedrivs det inte särskilt mycket forskning heller. Läkare har exempelvis ingen aning om varför en livmoderbärare får sjukdomen men inte en annan. Jag måste välja mellan fysisk eller psykisk hälsa. När jag berättar om det här för folk så får jag responsen – men det är väl bra? Skippa pillren, bli gravid och sen kan du ju börja käka dom igen! Folk har även uttryckt sympatier för min sambo som tvingas använda kondom eftersom det är så jobbigt. Ingen bryr sig om mitt val som konstant gnager på mig, varje dag.

Det finns en sjuklig besatthet av barn i vårt samhälle. Så sjuk att vi bryr oss mer om att en kvinna ska uppfylla sin roll och få barn. Så sjuklig och skev att vi inte bryr oss det minsta om vad någon går igenom, jag kan dö men inte innan jag fått barn. Min sambo har förresten aldrig fått frågan om när han ska ha barn. Det verkar bara beröra mig. Det finns fortfarande en tro om att barn är en kvinnogrej. Min sambo får aldrig frågan för att det antas att jag som kvinna ska vilja ha barn, längta efter barn och ta hand om barn. Om jag är velig eller rentav inte vet än så är jag fel, mindre kvinna och till slut en dålig person för vilken kvinna har inte barn som sitt största och enda livsmål?

 

Bosna i Hercegovina – resan hit.

Igår så åkte Bosnien ut ur VM i fotboll. Jag grät. Jag grät inte för att vi åkte ut, sånt händer, jag grät för att jag fick se mitt land, mitt folk på TV i ett positiovt internationellt sammanhang. Det kändes så stort! Mitt lilla, lilla land som gått igenom så mycket hade tagit sig igenom till världsmästerskapen i världens största sport!

Ni som läser det här, ni förstår kanske inte varför det här var så stort. Jag har läst vänners/bekantas kommentarer om hur dumt och obetydligt fotboll är. Hur det bara är några män som sparkar på en boll och att det finns bättre och viktigare saker här i livet än något töntigt sportevent med alldeles för överbetalda ynglingar som högsta attraktion. Det är oviktigt för er för att ni redan är så representerade på alla olika sätt, ni får vara individer i västvärlden så vad gör det er om några män i färggladda kläder jagar efter en boll? En måste inte tycka om sporten men det är så mycket mer än bara män som sparkar på en boll.

Under min uppväxt i Sverige så har jag bara hört Bosnien omtalas i negativa och tragiska ordalag. Krig, krig, krig och så lite mer misär på det. När jag nådde tonåren så fick jag lära mig om den “dumma juggen” och “bitchiga jugge brudar” – stereotyper som lever kvar än idag. Jag höra att vi juggar är så sköna och softa, att vi bara spelar dragspel, dricker rakija samt krigar. Varje gång någon buntar ihop mig med resten av Jugoslavien vill jag skrika, jag vill skrika för det är precis lika illa som att jag skulle bunta ihop judar med tyskar under andra världskriget. Etnisk rensning? Säger det er något? Jag är bosnier och jag kommer från Bosnien och jag talar bosniska. Inte serbokratiska, inte jugiska (måste krävts mycket tankeverksamhet för att komma upp med den), inte serbiska eller något annat språk. Jag har en egen identitet, jag har ett folk, ett land och jag är en individ.

VM i fotboll 2014 är första gången Bosnien, mitt land gör något som ses som positivt. Det är första gången ett sargat och splittrat land firar tillsammans, enade. Det är första gången vi får internationell uppmärksamhet för något bra som görs. Det är ett litet steg tillbaka, tillbaka från allt det hemska vi inte riktigt kan prata om än.

 

Bosno moja volim te!

Vi lever i en kultur där våldtäktsmän, misshandlare, rasister och kriminella hyllas.

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt är lagligt i Sverige vilket väckte väldigt starka reaktioner då många ansåg att jag belastade alla män för något ett fåtal galningar är ansvariga för. Jag tänkte idag visa hur det inte rör sig om enstaka galningar utan om en våldtäktskultur där vi inte bara friar våldtäksmän och misshandlare utan dessutom hyllar och älskar dom.

Vi har idag en kultur i både Sverige och resten av världen där män (oftast vita män, det görs en stor skillnad på hur vita och rasifirrade män bemöts i media men jag återkommer till det) som begår olika våldsbrott mot kvinnor oftast friar. Råkar denna man dessutom vara känd så blir han inte bara friad utan han kan även fortsätta sitt liv och sin karriär som om ingenting har hänt. Efter snabb googling så fick jag fram ett axplock av manliga kändisar runt om i världen som både misshandlat, våldtagit, samt uttalat sig rasistiskt mot sina partners:

• Charlie Sheen
• Sean Connery
• Gary Oldman
• David Hasselhoff
• Mel Gibson
• Michael Fassbender
• Nicholas Cage
• Gary Busey
• Bill Murray
• Eminem
• Alec Baldwin
• Tommy Lee
• Josh Brolin
• Sean Penn
• Woody Allen
• Roman Polanski
• Axl Rose
• Sonny Bono
• John Lennon
• Sean Bean
• Elvis Presley
• Kelsey Grammar
• Chris Brown
• R Kelly
• Terry Richardson
• Dov Charney

 

Jag googlade även efter svenska kändisar och fann att bla Tomas Dileva,  Max Grinndal på TV4-sporten, Alexander Gerndt, fotbollsspelare alla anklagats eller dömts för misshandel av sina partners. Miiko Albornoz från MFF dömdes även för sexuellt utnyttjande av minderårig. Gemensamt med alla dessa män (förutom att de misshandlar och våldtar kvinnor) är att de har fortsatt förtroende av både sina arbetsgivare och folket eftersom de fått jobba kvar och utveckla sina karriärer.

Precis som när helt vanliga Svensson män åtalas för våldtäkt eller misshandel så är det kvinnan som ifrågasätts och anses ljuga. När Michael Fassbenders numera ex flickvän under 2010 gick ut och berättade om hur Fassbender misshandlat henne svårt där han slängt henne över en stol, brutit hennes näsben, släpat henne vid sidan av hennes bil, skadat hennes fot samt knä så möttes hon inte av stöd och hjälp utan av hån och anklagelser om att ljuuga. Anledningen? Hon drog tillbaka sin anmälan efter att Fassbender gått med på att betala hennes sjukhusräkningar eftersom hon inte ville äventyra hans begynnande kärriär i USA. Det är inte ovanligt att kvinnor som gått igenom normaliseringsprocessen där våld och hot blivit vardag till slut fortfarnde älskar sina partners och vill till varje pris skydda mannen frå att råka illa ut. Fassbenders karriär tog fart i USA efter händelsen och ingen verkar bry sig om att han är en kvinnomisshandlare.

Det finns väldigt många exempel och min poäng med det här inlägget är inte att lista allt hemskt dessa män gjort utan att visa en struktur och norm där vi faktiskt håller dessa män om ryggen. Normen kring hyllade våldtäksmän och kvinnomisshandlare geomsyras också av en stark rasistisk kultur. Media har en tendens att försöka bortförklara vita mäns ageranden med att de haft det svårt i livet och att det är synd om dom. När Sean Penn misshandlade sin dåvarande partner  sångerskan Madonna i 9 timmar där han bland annat slagit henne i huvudet med ett baseball trä samt bundit fast henne vid en stol ursäktades han med förklaringen att han var deprimerad och hade alkoholproblem vid den tiden. Eminem som vid ett flertar tillfällen hotat och misshandlat sitt ex fick sympatier då han låg i vårdnadstvist med henne. Rasifierade män som misshandlar bemöts dock helt annorlunda i pressen och media.

När Chris Brown misshandlade sin dåvarande flickvän Rihanna 2009 fanns det ingen som ursäktade hans beteende. Jag påstår inte att sådant beteende ska ursäktas på något sätt men när vita män misshandlar och våldtar så omskrivs det som entaka fall av enstaka galningar som hamnat snett jämfört när rasifierade män gör samma sak så är det helt plötsligt representativt för en hel grupp av människor. Chris Browns misshandel av Rihanna sågs inte som så ovanlig då han är en svart man och svarta män är generellt mer våldsamma. Ingen brydde sig om Browns bakgrund eller svårigheter i livet. Fallet väckte stor uppmärksamet i media med efterföljande rasism och fördomar mot afroamerikaner. Det här spelar väldigt väl in i den rasistiska bilden av svarta män som barbariska och mer våldsamma som närts ända sedan koloniseringen. När Tiger Woods otrohetsskandal uppdagades så tyckte hela världen syns om den stackars vita kvinnan som blivit utsatt och Woods förlorade flera reklamkontrakt. Jämför vi med Mick Jagger som varit kroniskt otrogen hela livet så har nog en konsär med Rolling Stones aldrig behövt ställas in som reslutat av jaggers privata affärer med kvinnor. När skådespelaren Isiah Washington (känd från bla Grey’s Anatomy) uttalat sig homofobiskt så fick han sparken med omdelbar verkan. Det är självklart bra att samhället reagerar och tar avstånd men problemet är att det väldigt sällan tas avstånd från vita män, deras brott går ostraffade.

 

Vi tenderar att blunda inför våldtäkskulturen som vi själva reproducerar och hyllar. Att både svenska och amerikanska män oberört får fortsätta sina karriärer trots misshandel, våldtäkt, rasism och annan kriminalitet visar på hur lite vi värdesätter kvinnan i samhället. Vad sänder vi för signaler till unga män när vi fortsätter gå på spelningar och stödja artister som gjort kvinnor illa? Vad säger det egentligen om samhället att en som man idag kan våldta och misshandla en kvinna utan att det ger honom några somhelst sociala konsekvenser, att han fortfarande ses som en schysst kille, någon som bara trampat snett i livet någon enstaka gång. Det är inte på något sätt konstigt att vanliga män frias från våldtäker och misshandel när vi har kändisar som via sitt kändisskap visar att det här är okej, en kvinna är inte värd så mycket idag. Våldtäkt och misshandel är inte bara lagligt men det är också uppmuntrat.

 

 

Nej Nordiskt Forum, vi måste INTE förhålla oss till verkligheten.

Vardagsrasismen har redan skrivit om hur Nordiskt forum var en exkluderande orgie i vit medelklass cisfeminism så för att undvika upprepning tänkte jag fokusera på hur Nordiskt Forum bemött kritiken de fått.

Nordiskt Forum väljer att bjuda in Solveig Horne från det norska Fremskrittspartiet och reaktionerna låter tack och lov inte vänta på sig. Vad har en representant från ett islamofobiskt, transfobiskt och homofobiskt parti att göra i feministiska sammanhang? Om vi nu skulle vara så blinda, vita och självcentrerade att vi bortser från allt så är Horne knappast ett exempel för feminismen eftersom hon anser att kvinnor har ett eget ansvar vid våldtäkt? NF väljer alltså att bjuda in antifeminister in i hjärtat av feministiska trygga rum där meningen var att vi alla skulle få träffas på inkluderande och lika grunder.

Det största problemet enligt mig är inte enbart att bara att både transfobiska, islamofobiska och kvinnofientliga talare böjds in, det blir fel ibland även när en verkligen menat väl. Det som skrämmer mig och andra är sättet NF väljer att bemöta kritiken de fått.

“Men det är så här verkligheten ser ut i Norden idag”.

Kära Nordiskt Forum, vi vet, vi är väldigt medvetna om att verkligheten idag är både sexistisk, rasistisk och transfobisk i Norden och resten av världen. Vi är väl informerade om att nazister marscherar på våra gator och torg, att män kan våldta kvinnor och gå fria med ursäkten om att nej egentligen betydde ett ja och att transpersoner fortfarande exkluderas inom varje del av samhället. Det vi däremot inte var medvetna om eller beredda på var att en feministisk plattform så stor och omfattande som eran skulle välja att prioritera dessa röster över våra egna. Vi har ett klimat i Norden idag där det är viktigare att låta sexister och rasister tala, föra fram sin agenda och plocka röster i demokratins namn än att faktiskt ta ett aktivt ställningstagande mot dessa åsikter och rörelser.

Vi behöver inte förhålla oss till verkligheten i Norden, vi behöver förhålla oss MOT den. Det betyder att vi behöver trygga och säkra rum där vår agenda kan få höras, där vi ostört och utan hat kan mötas och planera inför en säkrare framtid för oss alla. Det betyder också att vi konstant behöver tänka på vår egen position i samhället i jämförelse med andra. Nordiskt Forum har visat sig vara en trygg plats för dom som alltid varit trygga när rasismen och sexismen är på frammarsch – vita medelklass cispersoner.

 

 

 

 

 

Dina självklara rättigheter i samhället är andras självklara orättvisor.

Feminismen kritiseras ofta för att vara för elitistisk och akademisk, för svår för den “vanliga” människan att få grepp om och förstå. En lösning på det här “problemet” som ofta tas upp är att börja från grunden innan vi tar in fler perspektiv. Resonemanget blir då att det verkar finnas en specifik grund, en början, ett ursprungsrproblem feminismen vill råda bot på och att vi då borde börja med att fokusera på det och senare i takt med tidens gång bygga på med fler och fler perspektiv tills vi har en allomfattande och inkluderande rörelse. Jag tror att många tycker att det här låter väldigt logiskt och rätt, att börja i grunden, att definiera det verkliga problemet för sig själv för att sedan kunna analysera vidare.

 

Vad och vilka innefattar grunden då? När människor föreslår att vi börjar med grunden i vår feministiska analys och kamp så vill de egentligen att vi ska börja med normen. Normen i vårt rådande samhälle är “vitmedelklasscisfeminism” vilket också kan omskrivas till “otroligt privilegiad person”. Att börja från grunden betyder också att det finns en hierarki där ju närmare normen en kommer dessto mer fokus och analys förtjänar ens förtryck och problem. “Grunden” innebär att vi borde se till att de som redan sitter på så många privilegier ska få det så bra som möjligt innan vi kan börja fokusera på resten av samhället. Problemet med den här sortens resonemang är att vi missar att ju mer privilegier du besitter dessto mer förtrycker du. Dina självklara rättigheter i samhället är andras självklara orättvisor. Att då kräva att vi börjar från grunden, från normen, från den privilegiade positionen är att tvinga grupper i samhället som har det värre att hjälpa och stödja sina förtryckare och dom som redan har det så mycket bättre. Det betyder också att den feministiska kampen bara kan utgå från normen och definieras från normen. Om grunden och normen är förtryck mellan ciskvinnor och cismän så är allt annat avvikande och lägre ned i hierarkin.

 

Normfeminismen har pågått ett bra tag. När vita medelklasskvinnor protseterade för rätten till skolgång och arbete så glömdes rasifierade kvinnor som alltid tvingats arbeta (i många fall åt de vita medelklasskvinnorna) och aldrig fick tillgång till den feministiska analysen som befirade så många. Fortfarande när vi talar om HBTQ idag så talar vi främst om H:et och människorna som representeras av bokstäverna sist faller i glömska. Den feministiska rörelsen har blivit bredare, det går inte längre att hävda att vi har en gemensam grund som gäller oss alla i lika stor utsträckning. Det finns ingen klar början och slut på förtrycket eftersom allt hör samman.

 

Feminismen handlar inte längre enbart om att skapa ett jämställt samhälle mellan vita, heterosexuella, medelklass kvinnor och män, den handlar om att skapa ett jämställd samhälle för alla människor och då behöver vi komma ifrån att det finns ett enda grundproblem och att det är där vi måste börja. Vi har redan börjat, vi har utvecklats så vill du vara med går det inte att kräva att hela rörelsen stannar upp, backar tillbaka för din skull,  häng med på tåget och utbilda dig under resans gång istället.