The Devil’s greatest accomplishment was convincing the world he didn’t exist.
Varje gång diskussionen kring rasism och fördomar blossar upp i samhället så tänker jag på det här uttrycket. När rasism diskuteras så beskrivs den oftast som något som sker utifrån, något som sker av någon annan mot någon annan, något människors utsätts för av en yttre part. När vi enbart pratar om rasism som en yttre faktor så får vi bara halva bilden av vad rasism är. Rasismen skulle inte ha någon kraft eller inverkar alls om det enbart handlade om att en viss grupp människor uttrycker rasistiska åsikter gentemot en annan grupp människor. Rasismen får sin kraft genom att den penetrerar, slår rot och blomstrar inom mottagaren.
Människor som utsätts för rasism håller den också vid liv. Eftersom det finns rasistiska strukturer i samhället så fostras människor till att vara rasistiska och exkluderande. Därmed fostras även rasifierade till att vara rasistiska mot sig själva. Rasism är något du gör mot dig själva lika mycket som det görs mot dig.
Internaliserad rasism kan ta sig i uttryck på många olika sätt:
1. Rasifierade som i vita rum skämtar eller driver med sig egen kultur och bakgrund. Den där personen som alltid får sig själv att framstå som en underhållande nidbild vita kan skratta åt och tänka – ja, men det är ju precis så dom är!
2. Personer som medvetet eller omdedvetet reproducerar stereotyper. Jag gjorde det här själv väldigt länge. Jag skämtade om hur vi bosnier bara dricker, spelar dragspel och krigar. Varje gång jag länkat eller skrivit om stereotypiska föreställningar av människor från Balkan så har jag fått kommentarer av människor från just Balkan som förklarat för mig hur jag överdriver, hur det bara är på skämt och att stereotyperna faktiskt stämmer. Problemet med det här förhållningssättet till sterotyper (vare sig de stämmer fullt ut eller inte) är att en grupp i samhället aldrig kommer bli mer än stereotypen dom reproducerar och skrattar åt. Skrattar vi åt oss själva och inte tar oss själva på allvar så kommer samhället skratta åt oss också. Vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till oss själva som varken är stereotypiskt eller förlöjligande.
3. Rasifierade som uttrycker starkt ogillande eller hat mot människor från sin egen kultur eller bakgrund. Oftast är det den rasifierade som är först med att kritisera sin egen kultur utan att vita förstår att det är ett sätt att försöka passa in, ett sätt att visa att en själv inte är som dom där dåliga invandrarna. Den medvetna eller omedvetna tanken kring det här fenomenet är oftast viljan att passera och få en klapp på axeln av vita. Att få bekräftat en sköter sig i samhället och är bra. Problemet är att en återigen reproducerar rasism och fördomar ens eget folk utsätts för och den bekräftelsen en får från vita är en klen tröst när en sparkat nedåt på en redan utsatt grupp.
4. Rasifierade uttrycker hat gentemot andra rasifierade grupper som anses vara sämre än dom själva. Rasism reser inte enbart från vita till rasifierade men reproduceras även mellan rasifierade grupper. Att som invandrare eller rasifierad ta avstånd från andra rasifierade grupper i samhället samt utsätta dessa för rasism är även det en form av internaliserad rasism. Genom att visa vita hur det finns andra som är värre än en själv så visar att det krävs någon som ses som värre för att du ska ses som något värdigt och bra. Afrofobi finns i alla grupper i samhället exempelvis.
5. Subtil självrasism. Varje gång vi i sällskap av vita tänker på hur vi ska uttrycka oss, bete oss och se ut för att passa in. När vi undviker att prata om vår egen kultur, seder, religion eller traditioner av rädsla och oro för vilka frågor som kan tänkas komma och hur vi kommer dömas utefter våra svar. När vi försöker skämta bort någons fördomsfulla kommentar eller rentav skrattar med för att inte avslöja hur obekvämt det egentligen känns. Det är inte en förtryckt grupps fel att rasism och förtryck finns i samhället, däremot är det viktigt att vi är medvetna om hur det påverkar oss på även de mest och minst subtila sätt dagligen.
Bilden av rasismen som ett hot utifrån är grovt förenklad. Hotet kommer lika ofta inifrån, från våra mest trygga rum – familjen, vänner, partners, antirasistiska grupper vilket gör att vi måste inse att det inte finns några trygga rum där rasismen inte slår rot, växer och blommar. Slutsatsen blir att kampen mot rasismen måste vara ett krig på två fronter där vi slåss mot både samhället men även mot oss själva. Även förtryckta grupper har ett ansvar, ett ansvar i att själva minska reproduceringen av förtryck och rasism. Vi måste inse att vi själva är rasismen och inte falla i fällan där vi tror att rasimen är något som sker separerat från oss själva.