SD är ett hot mot alla som faller utanför den mall de satt upp för “en riktig god svensk”.

Fler och fler kollektiva aktioner mot SD och den politik de för annordnas. Det här är en bra och positiv utveckling. Det visar på att Sverige har öppnat upp ögonen för vad det är som sker med vårat samhälle och vårt folk. Alltifrån aktiva protester till tysta demonstrationer där människor tillsammans säger nej till en politik som inte bygger på allas lika värde. Det senaste som just nu sker är att väldigt många väljer att skicka tillbaka sina valsedlar som SD skickat ut i samband med EU valet.

Jag reagerar på att vi pratar om SD som ett enbart främlingsfientligt/invandrarfientligt parti. Vi får inte glömma bort att SD för en politik som även förtrycker och kränker HBTQ personer och kvinnor. SD för en politik som inte bygger på allas lika värde och medmänsklighet vilket egentligen betyder att alla har rätt till att protestera och göra sitt missnöje hört. SDs politik påverkar Sverige, det påverkar alla oss så därför ser jag en viss fara i att tala om SD som ett parti vars politik enbart berör och skadar människor med utländsk bakgrund.

Det skapas en viss distans mellan människa och människa på det här viset. Även om syftet är gott (att belysa rasismen) så blir det två lag. Ett lag vars medlemmar är dom SD riktar sin politik mot och sen resten som är allierade. Jag vill belysa att det är väldigt många fler grupper än så som berörs och påverkas av den omänskliga samhällsutvecklingen som sker, inte enbart rasifierade. Om vi enbart fokuserar på invandrare och frågorna kring det SD för så exkluderar vi exempelvis HBTQ personer. Vi missar även att SD även är väldigt kvinnofientligt och vill bland annat inskränka kvinnans kontroll över sin reproduktion genom att göra det svårare att få preventivmedel och samtidigt inskränka aborträtten. Det här är ett steg bakåt i utvecklingen och visar på en väldigt konservativ och patriarkal syn på kvinnan och hennes kropp.  Om vi inser att rasistisk politik handlar mer än dom som rasismen riktar sig emot, att den sträcker sig till fler marginaliserade och förtryckta grupper så tror jag det är lättare att stå enade, att kollektivt fortsätta säga nej och göra våra röster hörda.

Så när ni röstar i EU valet, lägg er röst på medmänskliga kandidater. Lägg er röst där den kommer göras hörd, inte där den kommer användas till att inskränkta andras rättigheter och lika värde.

Illustration av: Emanu

 

Raskortet är känsloporr för vita.

Jag har funderat på det här med att alla verkar “öppna ögonen” för rasism varje gång ett program som “Raskortet” sänds. Liknande reaktioner fick jag på mitt inlägg där jag enbart listade en liten del av den rasism och fördomar jag utsatts för under åren i Sverige. Många hörde av sig för att uttrycka sin avsky inför rasism men också för att tacka mig för mitt inlägg eftersom det verkligen fått dom att inse hur omfattande rasismen är och i vissa fall så har jag blivit tackad för att jag visat att den finns överhuvudtaget.

Precis som med “Raskortet” så var min lista skriven för vita svenskar, den är sentimental och känslosam och väcker känslor men den var inte skriven för andra rasifierade. Jag och andra rasifierade, vi vet ju det här. Vi vet att rasismen finns. Vi är rätt medvetna om att rasismens våld och kränkningar är i direkt proportion till hur mörk vår hud är. För oss är det här ett “No Shit Sherlock” moment. Program och inlägg som beskriver rasismen är enbart till för att slå upp öppna dörrar. Det är intressant hur alla verkar vara medvetna om att rasimen finns men ändå så är det så blir alla så otroligt chockade varje gång någon rasifierad person beskriver och visar upp den rasismen en utsätts för nästan dagligen. Såhär är det varje gång, rasifierade skriver om rasism och vita människor beter sig om om varmvatten och skivat bröd precis uppfunnits samtidigt.

Det jag undrar är: hur många gånger ska rasism behöva beskrivas för att samhället ska “få upp ögonen” och börja göra något? Jag vet inte hur noga ni tittade på raskortet men det som berörde mig var inte deras berättelser. Det som berörde mig var deras ansiktsuttryck medan de pratade om rasismen, såg ni det? Såg ni hur jobbigt och svårt det var att prata om det? Hur alla känslor och minnen kom tillbaka medan de beskrev en rasistisk situation? Hur många gånger ska förtryckta grupper tvingas återuppleva rasism samtidigt som de utsätts för rasism för att vita ska validera dess existens?

Att sätta sig in i rasistiska strukturer, att öppna upp ögonen och se rasismen är ett otroligt privilegium. Människor som faktiskt utsätts för rasism har inte det här valet. Jag var en “jävla invandrare” innan jag ens lärt mig svenska och visste vad orden faktiskt betydde. Jag blev inte en “jävla muslimsk invandrarhora” efter att jag öppnat upp ögonen och sett hur utbredd rasismen är. Rasifierade kan inte heller ta en paus om det blir för jobbigt för att hämta andan. Jag känner att jag blir mer och mer frustrerad över att debatten kring rasism hamnar på en beskrivande och väldigt passiv nivå, en nivå där vita kan förfäras över allt det dåliga som inte händer dom själva. Det är väldigt lätt att se ett program, läsa igenom en lista och sen fortsätta med sitt liv precis som det var innan. Att faktiskt se sin egen del i strukturer och normer är ett steg som många inte vill ta för när en som rasifierad faktiskt börjar påpeka den rasism och fördomar alla bär på så landar diskussionen i hurvida rasism mot vita finns eller inte.

Jag tycker att det här gör oss plågsamt medvetna om hur långt vi har tillåtelse till att gå. Att beskriva rasism, att faktiskt tvingas återuppleva och spy ur vårt innersta är okej eftersom det finns ett visst underhållningsvärde för vita att läsa och se sånt här. Det är precis som med filmer som porträtterar andra världskriget eller slaveriet: det är känsloporr. Försöker vi gå ett steg längre, dvs faktiskt kräva förändring, kräva aktiva ställningstaganden och att alla vita ska se sin del i rasistiska strukturer och normer så möts vi av motstånd. Beskrivandet av rasism leder ingenstans, att folk tycker rasismen är hemsk leder inte till något konkret, att faktiskt börja se över sig själv och börja ta ett aktivt ställningstagande mot rasism är det vi behöver.

 

 

Ondska är inte något som andra sysslar med.

Det har pratats om hur en normaliseringsprocess pågår inom politiken vilket leder till att vi accepterar mer och mer rasism i samhället. Jag har funderat över varför den här processen sker, hur blir egentligen våld, hat och rasism något “normalt”? Hur blir människor, grupper och till slut hela samhället mer “ondskefullt”? Vi håller ju alla med (ja, jag hoppas att majoriteten tycker så fortfarande) att Hitlers Tyskland inte är en välfärdsmodell att sträva efter och ändå så sveper starka högervindar över Sverige? Vi har egentligen alla samma startpunkt: våld mot oskyldiga, rasism och hat är dåliga företeelser. Väldigt få skulle nog faktiskt vilja leva i ett samhälle där våld, hat och rasism är vardagliga inslag i allas liv. Ändå är det den utvecklingen vi är påväg emot.

Det sker en farlig polarisering mellan de “goda” och de “onda” i samhället idag. Kristina Wicksell skriver om normaliseringsprocessen som skett angående rasismen i sitt inlägg och tar upp våldsamma relationer som exempel. Det går att applicera samma exempel när vi pratar om polarisering. En av anledningarna till att kvinnor stannar i destruktiva och våldsamma relationer är inte enbart för att våld och hot blivit vardag, normaliserats men också för att det finns ett “vi mot dom” tänk i relationen. Mannen är inte “ond” utan bara missförstådd, det är “dom andra” som är de onda och dåliga, dom som faktiskt slår hårdare, dom som dödar sin partner. En polarisering har skett där en ser sig själv och sin relation som “god” oavsett vad ens handlingar säger eller visar.

Polarisering sker inom politiken idag också. Problemet är bara att folk som röstar på rasistiska partier idag ogärna ser sig själva som onda eller dåliga. Jag är fullt övertygad om att rasisterna inte ser sig själva som rasister utan som de goda som försöker bevara Sverige svenskt eftersom de “onda” invandrarna hotar med att ta över. Det gör också att dessa personer är helt blinda inför fakta och bara ser sin egen sanning, dvs bara accepterar information som redan stödjer ens egen världssyn.

Normaliseringsprocessen kan inte ske utan en polarisering men en polarisering kan bara leva och frodas där självinsikt saknas. Rasismen är så pass utbredd i Sverige idag eftersom alla är övertygade om att rasism är något som dom andra sysslar med. “Det jag gör är inte rasism eftersom jag inte är ond.” Precis som exemplet med paret i den desturktiva relationen så ser en inte själv när en faktiskt utför rasistiska handlingar eftersom det finns en syn på att “riktig rasism” är den rasismen som faktiskt deporterar och dödar människor på grund av deras bakgrund. Vi missar att rasismen är närvarandra överallt eftersom den är ett strukturellt problem = ett problem som finns överallt i olika former och i olika grader. Jag tror också att vi polariserar oss själva som individer. Även om vi för det mesta gör bra saker så kan vi göra skada och även personer som för det mesta skadar andra kan då och då göra en bra saker. Det jag försöker komma fram till är att det är väldigt farligt att se sig själv som genomgod och bli defensiv så fort kritik riktas mot något en gjort eller sagt. Resultatet blir att antigen så är vi onda eller goda, vill väl eller vill illa och jag tror inte det här sättet att se på sig själv och sin omvärld hjälper att bekämpa rasismen som växer och frodas framför oss alla.

Ondska är inte en tröskel vi kliver över. Innan vi hamnar där så har vi alla gått igenom en normaliseringsprocess och en polarisering. Det finns inget vägskäl som skiljer de goda från de onda. Det finns bara ett samhälle där vi alla lever tillsammans. Vill vi bekämpa rasismen så måste vi göra det både med självransakan men också med fler gråskalor än vad vi har idag.

En död Anne Frank gör mer nytta än en levande Anne Frank.

Zettermark skrev för någon dag sedan ett väldigt bra inlägg om hur vi inte ser att den politiska utveckling idag är på många sätt lik den utveckling som skedde under 1900 talets första hälft och ledde till förintelsen och andra världskriget. Jag håller med om allt i texten men skulle vilja ge en annan bild av den politiska och rasistiska utvecklingen i samhället.

Vi hade inte räddat Anne Frank på 1940 talet. Jag är ofta i Amsterdam och går varje gång förbi huset där hon och hennes familj gömde sig innan de avslöjades och fördes till koncentrationslägret där Anne sen dog. Jag tänker ofta hur väldigt lite det hade krävts för att hon och hennes familj skulle få leva. Det hade räckt med om två grannar höll tyst och smög med mat till familjen. Jag tror att vi använder figurer som Anne Frank och filmer som 12 years a slave som vann Oscars och är högaktuell just nu för att visa hur vi är bättre än tiden som varit. Det är inte en slump att förintelsen lyfts fram som den ultimata tragedin mot ett folk och slaveriet som den mest extrema form av rasism.

Det som sker är att slaveriet och förintelsen till exempel blir måttstocken för vad som är acceptabelt och inte acceptabelt att utsätta en grupp i samhället för. Vi förfasas över scener i filmer som porträtterar slaveriet och får ont i magen av bilder från koncentrationslägren men vi gör det från distans. Vi gör det från vår trygga vrå i hemmet. Vi klappar oss själva på axeln och tänker “vi hade gömt Anne Frank” och vi hade aldrig ägt svarta slavar i USA på den tiden. Det många missar är att vi idag normaliserar allt mer rasism. Stödet för SD ökar, nazister marscherar på våra gator och vi har gått från en tid då det fanns nazister och sen alla andra till likställandet av nazism med vänsteraktivism. Det är en farlig utveckling som sker och som otroligt många stödjer genom att inte aktivt ta avstånd ifrån. Många idag förstår inte eller verkar inte vilja förstå att en stor andel av de invandrare vi har i Sverige idag som direkt drabbas av den här rasistiska utvecklingen har flytt från scener som visas upp i dessa filmer och böcker vi ser som exempel på det värsta som kan ske. Jag och min familj flydde från Bosnien under 1990 – talet på grund av etnisk rensning av bosniska muslimer som pågick. Målet var alltså att systematiskt döda varje bosnisk muslim (och det var en otroligt effektiv plan som fungerade väldigt väl under flera år), precis som med judar under förintelsen. Målet var helt enkelt att få ett helt folk att försvinna antigen genom att döda alla eller göra dom som blev kvar till slavar under den rådande regimen. Dessa bilder av förintelsen som många mår dåligt av att se var vår verklighet. Bosnien och dess folk upplevde och levde dessa bilder, levde i den verkligheten under flera års tid.

I dagsläget så gör en död Anne Frank mer nytta än en levande Anne Frank för den världsbild vi har. Så länge vi förstår att Anne Frank dog för att nazisterna var dåliga och slavar ägdes för att rasisterna var hemska så har vi vår bild av oss själva som goda intakt. Idag så använder vi både Anne Frank och filmer om slaveriet som ett skyddskynke när vi pratar om rasism, vi distanserar oss själva med att tro att vi hade varit bättre än tiden som varit. Det är vi inte, vi är inte bättre så länge vi inte inser att etnisk rensning står oss närmare i historien än vi tror och börjar aktivt bekämpa den rasistiska vinden som sveper över landet. Vi kanske inte ska nöja oss med att sikta snäppet högre än slaveriet och förintelsen?

Den goda invandraren

Lidija Praizovic har skrivit en artikel för Aftonbladet där hon kritiserar både ”PK Sverige” och medelklassens rasifierade för att vara klassföraktande och samtidigt inte belysa det förtryck som existerar och frodas i kulturer som inte är svenska. Jag vill börja med att säga att jag håller med Lidija angående hennes analys, däremot så tycker jag hennes slutsatser om varför vi lyfter fram ”den gode invandraren” är felaktiga. Jag kommer kopiera in några citat från texten för att på så sätt göra det tydligare vad det är jag kritiserar och vad jag tycker skribenten har fel i.

”Den av PK-eliten ihjälkramade figuren ”den goda invandraren” består av ett sekulärt och bildat övermedelklasskikt av invandrare. Eller också av sådana som jag; fjäskande klassresenärer.”

”Därför blir jag arg när ”de goda invandrarna” vill tysta ”de dåliga invandrarnas” röster. Så osynliggörs många underklassinvandrares berättelser. Systemet döljs i stället för att skildras, i den goda smakens och korrekta politikens namn.”

Jag tycker Lidija har rätt i att det svenska folket enbart vill hylla och se den ”goda invandraren”. Den invandraren som gör sig själv nyttig för samhället, som bidrar ekonomskt men även socialt och kulturellt, den som tillför ”en annan aspekt” på saker och ting. Jag håller också med om att de invandrare som lyfts fram i samhället är de som är bildade och redan har ett antigen socialt, kulturellt eller ekonomiskt kapital. Däremot förstår jag inte vad hon menar med ”PK-eliten”, vilka skulle tillhöra den? När blev det dåligt att vara PK och en ännu mer relevant fråga, när blev det elitistiskt? Vi lever i en tid då vi inte kan stoppa nazister på våra gator, våldsbrott mot civila som demonstrerar, ökad rasism/sexism, ekonomiskt och välfärdsförfall, det går att säga ganska säkert att vara ”PK” innebär att arbeta i ett rätt kraftigt underläge. Att påstå att det skulle finnas någon PK-grupp i samhället som innehar makten att styra och förändra samhället och vända högervindarna som blåser allt kraftiga är befängt.

Det Lidija dock missar är varför just en typ av ”invandrare” lyfts fram, varför tex såna som jag kan sitta och skriva den här texten och göra min röst hörd. Den goda invandraren är också den passiva invandraren i en stor utsträckning. Anledningen till att assimilierade och integrerade rasifierade får höras mer än andra är för att de inte upprör den rådande ordningen. Det sker ingen förändring i maktens korridorer och samtidigt så påverkas det svenska samhället inte nämnvärt av rasifierade som ”beter sig som svenskar”. Anledningen till att det ser ut såhär och att ”de dåliga invandrarnas röster tystas” är för att det inte finns hur mycket plats som helst. Invandrare eller rasifierade tvingas tävla mot varandra för en plats på till exempel arbetsmarknaden eftersom bättre betalda arbeten domineras av vita svenskar. Precis så som chefspositioner i landet domineras av vita män vilket leder till att kvinnor att konkurrera mot varandra eftersom de undermedvetet vet att det bara finns plats för en kvinna, inte flera. Det handlar inte om att tysta ”underklassensinvandrarröster” utan det handlar om en överlevnadsstretegi som tyvärr på grund av den ökade rasismen i samhället enbart tillåter invandrare med utbildning, socialt, kapitalt och kulturellt kapital att få synas och att få ta ett kliv upp på samhällsstegen.

Lidija fortsätter med att skriva:

”Det pyser av klassförakt nedåt: mot de som står i polisregistret, inte betalar skatt, lever på bidrag och kallar kvinnor för hora – de som inte är samhällsnyttiga och förstör för de präktiga.”

”Den vita och den icke-vita underklassen hamnar i samma båt. Jag önskar att dessa i sin olikhet kunde förena sig och ställa den ekonomiskt trygga och tolkningsprivilegierade medelklassen mot väggen”

Att det finns klassförakt rasifierade/invandrare emellan är lika sant som att det finns klassförakt svenskar emellan, jag ser inget problem med det påståendet. Däremot så yttrar sig det här klassföraktet på olika sätt beroende på om det kommer från en invandrare eller en svensk. En invandrare som begår brott och blir en nationell nyhet är en invandrare som ”drar skam över alla andra invandrare”. Hen får fungera som ett exempel för hur ”alla invandrare är”. Ingen kallar alla svenskar för nazister för att nazister marscherar på gatorna och begår våldsbrott, det får stå för dem själva, de får själva stå för det. När en invandrare däremot begår brott så färgas hens brott av på alla som inte är ”etniska svenskar”. Den här synen i samhället göder ett klassförakt invandrare emellan. En vill inte associeras med den ”dåliga invandraren” eftersom det ger negativa konsekvenser socialt. Medelklassinvandaren som ”sköter sig” och bidrar till samhället ur ett ekonomiskt perspektiv och inte kräver alltför mycket får skämmas varje gång någon från hens land begår ett brott, hen får stå för svar och försvara både sig själv och sin kultur, hen får försöka övertyga den vita svensken om att ”vi är inte alla dåliga”. Det gör att invandrare utan socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital ses ned på och allieneras från samhället ytterligare.

Lidija nämner också att vit underklass sitter i samma båt som invandrarunderklass, det gör den inte. De må båda ha det illa ställt ekonomiskt men den vita underklassen har fortfarande sitt värde som vit och förmågan att därmed förtrycka den rasifierade underklassen.

”Det största tabut för en rasifierad person inom den antirasistiska kampen är att lyfta problem som finns inom den egna invandrargruppen. Problem som inte bara skuldbelägger det svenska samhället utan också utkräver den egna gruppens ansvar.”

”Det råder en ”smutsig tvätt bär vi inte ut i solen”-mentalitet i den antirasistiska kampen. Även här finns en klasskodning: blattar från borgerliga familjer har lärt sig att upprätthålla fin fasad mot omvärlden, medan vi andra sladdrar fritt om problem i våra familjer.”

Jag håller absolut med om att det finns ett stort tabu att som invandrare/rasifierad prata om problematiken inom sin egen kultur med svenskar. Anledningen till det här dock är samma som jag nämnde förut. Berättar jag som muslim och bosnier att jag haft problem i familjen tex så kommer det direkt appliceras som ett faktum på alla bosnier och muslimer. Det går från en personlig reflektion till något som berör en hel grupp i samhället. Kritiserar en svensk strukturer i sin egna kultur så behöver inte alla svenskar förhålla sig till den kritiken. Där i ligger en väldigt stor skillnad. Det stämmer också att invandrare från familjer som är högre upp i samhällsstegen har lärt sig att hålla en fin fasad mot allmänheten men det beror som sagt på andra orsaker än enbart en stereotypisk definition av klassförakt.

”Det finns alltför ofta en konsensus i den antirasistiska kampen om att vi måste stå enade och enbart slå utåt mot den vita makten. Som att det skulle vara omöjligt att föra flera kamper parallellt: både utåt mot det sexistiska och rasistiska svenska klassamhället och inåt mot de strukturer som finns i våra egna familjer och grupper och delvis har sina egna logiker, eftersom de delvis bygger på andra premisser.”

Här tycker jag skribenten börjar ta upp en väldigt intressant och viktig poäng. Det ena utesluter inte det andra, det går att kritisera det svenska samhället samtidigt som en ser med kritiska ögon på sin egen kultur. Det går men däremot krävs det att vi gör vissa förändringar för att göra det här möjligt. Vi behöver fler invandrare och rasifierade som hörs, som tar plats i tex den politiska debatten och belyser frågor som rör underklassens invandrare. Vi behöver feminister som som inte enbart kommer från en medelklass och vit bakgrund. Kortfattat: Vi behöver folk från alla världens hörn som finns i Sverige i alla skikt och segment i samhället som hörs och för vår talan. För att slippa enbart förhålla oss till vita så kan det inte finnas enbart ett fåtal rasifierade feminister, politker, chefer, poliser osv. Så länge det ser ut på det viset så kommer tyvärr agendan vara vit eftersom en måste smälta in, bli en del av det vita systemet för att få vara kvar och det värsta är ett en måste offra sina systar och bröder på vägen, trampa på dom som redan ligger ned för att kunna klättra upp i samhället och få den där platsen som är reserverad för ett fåtal individer.

”De förutsätter att det alltid är det vita våldet som är störst, närmast och mest brännande mot huden.”

Lika lite som könsförtryck är en rasifierad kvinnas främsta förtryck i alla situationer så är det vita våldet det för invandrare. För att kunna prata om det så måste vi komma bort från att det finns vissa problem i samhället som enbart berör invandrare och rasifierade. Vi måste börja se det som Sveriges problem, det är Sverige som har ett problem med integrering, inte invandrare, det är Sverige som har ett problem med rasism/sexism och hedersvåld, inte enbart invandrare. Vita måste inse att de delar samma problem, vi lever alla tillsammans och vi kan inte beskylla en grupp för att vara ensamma om ett problem och sen kräva att vi arbetar tillsammans och tar mer plats. Den platsen finns inte i nuläget. Precis som att kvinnor som grupp är splittrade på grund av ett system som tvingas oss att se varandra som fiender för att blidka patriarket så ser invandrargrupper varandra som fiender, vi slåss om att få höras, om att få synas och om den där lilla platsen som lovar ett bättre liv som bara ett fåtal kan få. Vi ser inte, precis som kvinnor som grupp inte ser att vi alla delar liknande förtryck och att vi alla måste arbeta tillsammans för att ta mer plats.

I Sverige är det lagligt att våldta, del 2

För någon dag skrev jag om hur vi i Sverige har en väldigt förlegad kultur gällande våltäkter där vi dömer offren men låter förövarna gå fria. Mitt inlägg blev väldigt uppmärksammat och även om majoriteten av reaktionerna var positiva så var det några av de kommentarer som kritiserade mitt inlägg som fick mig att fundera kring varför inlägg som förkastar Sveriges lagliga system och strukturen bakom den alltid genererar en viss typ av respons. De kritiska kommentarerna kan delas upp i två kategorier som jag gärna vill utveckla:

1. Lagar är objektiva och påverkas inte av människors känslor eller det samhällsklimat vi har. Den här sortens kommentarer visar ofta på en övertro på lagen och det lagliga systemet. Det verkar generellt finnas en tro att det lagliga system vi har idag är rättvist, objektivt och slutgiltigt, dvs det är inte systemet eller lagen som behöver förändras utan det är vi som behöver anpassa oss till lagen och systemet. Jag kan förstå det här argumentet om en inte tillämpar en strukturell analys som förklarar hur de lagar och stadgar vi har idag kring våldtäkt och övergrepp har formats och påverkats av den våldtäktskultur vi har. Den här rädslan för att om vi ser lagen som en levande och föränderlig struktur som utvecklas jämfört med något fast och oförenderligt verkar härstamma från tron på att om vi ruckar på lagar så öppnar det upp för personliga tolkningar, åsikter och ideer och då faller hela systemet. Problemet med det här resonemanget är att hela vårt samhälle, alla aspekter av det är en del av en grupps dominanta ställning i samhället (män, rika, vita osv) eller någons personliga tolkning, åsikter och idé. Det gör att de lagar vi har idag som ska skydda offren och döma förövare rörande våldtäkt, överfall, våld mot kvinnor och HBTQ personer är patriarkal, dvs väldigt influerad av det faktum att män står över kvinnor i samhället och därför har makten att stifta lagar och stadgar. Det lagliga system vi då får är ett som marginaliserar vad en våldtäkt är eller vad våld mot kvinnor och HBTQ personer rent generellt är. Kvinnors och HBTQ personers rättigheter i samhället är inte jämställda med rättigheter och makt män har.

Lagen är visserligen jämställd till det yttre  (dvs samma sak gäller för kvinnor som män) men eftersom den i dagsläget tillåter normativa värderingar om kvinnor och män etc att påverka utgången till underprivilgerade gruppers nackdel så räcker inte det för att skydda dessa grupper. Det gör att lagen ger samma skydd och rätt till alla personer på pappret men däremot så är det normer i samhället tillsammans med en ofullständig lagstiftning som förhindrar att våldtäksmän döms. Reslutatet blir att lagen tolkas och sätts i praktik av personer med värderingar som är patriarkala vilket resulterar i att hela systemet blir bristfälligt. Det är väldigt få fall som går vidare vilket visar på bristande prioritering från lagens sida  men en skärpt lagstiftning så går det att påverka normer och attityder i samhället.
Resultatet  blir en enkel ekvation: den som  har makten i samhället (vita män) är den som också har lagen på sin sida och privilegiet att definera vad som är viktigt. Våldtäkter och övergrepp mot kvinnor och HBTQ personer hamnar inte högt i status eftersom vita män inte är en strukturellt och utbrett utsatt grupp. Det för mig till den andra kategorin av kommentarer och åsikter feminister får när de kritiserar män och rådande lagstiftning.

2. Det finns en ”objektiv” och slutgiltig definition av vad en våldtäkt är och håller vi oss till den så kommer vi aldrig döma fel eller ännu värre: döma en stackars oskyldig man till något han inte gjort.  Det här är ett väldigt naivt synsätt att tillämpa eftersom 1. Ingenting som rör den egna kroppen, integriteten eller den egna personen är objektivt. 2. Upplever någon att den blivit utsatt för våld, våldtäkt eller på något annat sätt skadas psykiskt eller fysiskt så är det den egna upplevelsen som räknas, inte vad förövarens tanke, mening eller ens kosmiska placering av planeterna var vid den tidpunkten. Det jag vill ha sagt är: det finns ingen slutgiltig, objektiv eller laglig definition av vad en våldtäkt är vilket gör att de lagar och det system vi har idag alltid bör kritiseras, förändras och utvecklas. Vi kan inte nöja oss med den lagstiftning vi har nu eftersom den i slutet av dagen inte skyddar offren, den friger förövarna. Om vi ser att allt det här hänger ihop, att lagar och lagstiftning inte är någon högre makt med en slutglitig objektivitet utan ett system som är patriarkalt och skadligt för många grupper i samhället så blir det inte särskilt svårt att förstå varför detta system måste förändras och utvecklas.

Utan strukturell analys så missar vi att det lagliga system vi har idag är ett resultat av oss, av den kultur och de traditioner vi skapar/har skapat. Anledningen till att det är så svårt att fälla någon i våltäktsdomar är för att vi har skapat en kultur av misstro där vi vill att offren ska bevisa både sin oskuld men även förövarens skuld. Utan strukturell analys så kan vi enbart analysera och prata om en aspekt av samhället i taget vilket gör att vi alltid kommer komma fram till att allt är precis som det ska. Läser vi våra lagar och våra våldtäksfall utan att sätta dessa i  kontext, utan att se större samband med normer och strukturer som tillåter våldtäkt så kommer vi alltid komma fram till att det är vi som behöver anpassa oss till lagen och inte tvärtom. Skulden hamnar alltid på utsatta grupper och inte där den hör hemma: hos alla män som våldtar och deras allierade i maktens korridorer.

I Sverige är det lagligt att våldta!

Hej Sverige!

Tänkte vi skulle prata lite du och jag. Ett av världens mest jämställda länder kallas du av både oss inneboende men den bilden delar också resten av världen. Vi känner oss ofta stolta över hur vi med rent samvete kan kritisera och klanka ned på andra länder och kulturer och deras brist på jämställdhet. Vi känner ett ansvar att belysa det ofantliga kvinnohat som finns i andra länder och kulturer, vi brinner verkligen för det. Vi förfasas över brutala våldtäkter i Indien samtidigt som vi försäkrar oss själva om att något sånt inte sker här eftersom vi ändå är ett av världens mest jämställda länder trots allt. Vi är civiliserade i Sverige. Vi är utbildade. Vi oroar oss för människor från mellanöstern eftersom deras kulturer förespråkar kvinnohat och fråntar kvinnor rätten till att bestämma över sina liv, sin kropp. Vi blir rasande över Rysslands homofobi och hatiska HBTQ lagar eftersom vi är så toleranta, så accepterande och tillåter alla att få leva sitt liv som de själva väljer. Vi pratar om hur bra vi är på att fånga upp personer med olika diagnoser, ge hjälp och visa förståelse.

Om det är något vi är bra på i Sverige så är det att belysa andras problem. Analysera och plocka isär andra kulturer, oroa oss för hur alla invandrare kommer påverka vår så jämställda och fredliga kultur. Fast ändå, visst känns det bra att allt det här sker ”där borta” och inte här? Visst sover vi lättare om vi intalar oss själva att de flesta våldtäkter som kvinnor utsätts för sker av män från alla dessa kvinnofientliga länder med bakåtsträvande och barbariska kulturer och lagar som stödjer männen? Majoriteten tror fortfarande inte att svenska män och ”vanliga, schyssta killar” våldtar. Jag har funderat på hur jag vill skriva det här inlägget och kommit fram till att jag är inte särskilt bra på att belysa något ironiskt när jag är arg, för det är jag, riktigt arg och väldigt äcklad av det land jag nästan spenderat mitt hela liv i. Jag är trött och äcklad av det ständiga hyckleriet, av det konstanta behovet av att framhäva Sverige som ett underbart land i jämförelse med resten av världen. Det är lika bra att jag kommer till det jag vill ha sagt i det här inlägget. Det tog mig några minuter att Googla fram följande artiklar:

En tjej med Asperger Syndrom blir våldtagen, hennes våldtäktsman frias eftersom  ”en flicka med diagnosen Asperger har ”uttrycksformer” som kan ha varit svårtolkade – en omständighet som bidrar till att hovrätten friar i ett våldtäktsmål.”  Vad hände med att visa förståelse för diagnoser och kvinnor? Det är alltså inte våldtäkt om kvinnan haft uttrycksformer som någon påstår sig inte ha förstått?

”Mannen frias trots att domstolen anser det bevisat att mannen var ute efter att våldta kvinnan. Han var helt inriktad på henne, men det var just i egenskap av kvinna som han ville våldta henne. Mannen visste inte att offert rent fysiskt var en man, skriver tingsrätten i sin dom.” Hur var det nu med Ryssland och deras hemska lagar som diskriminerade HBTQ personer? Det står i lagen att för att fällas för en våldtäkt måste uppsåt bevisas dvs det måste finnas bevis på att förövaren hade för avsikt att våldta någon. Här hade förövaren uppsåt men eftersom offret var en trans*kvinna (inte man som tidningen felaktigt skrivit) så är det helt plötsligt okej?

Eller vad sägs om den här fallet: ”Den 19-årige mannen anmäldes för våldtäkt efter att ha genomfört ett analt samlag med sin flickvän – när hon sov. Nu frikänns han av hovrätten och får skadestånd för häktestiden” Läste jag det här rätt? Var är kvinnans rätt till sin egen kropp? Var är rättvisan i att förövaren får skadestånd av hovrätten för häktestiden för att han har våldtagit sin sovande flickvän analt? Ska vi fortfarande fokusera på invandrarna från mellanöstern och deras skeva kvinnosyn? Oroar vi oss fortfarande för att dessa män är de primära våldtäktsmännen i samhället?

”Den artonårige mannen åtalades för att med hjälp av en kamrat ha våldtagit en flicka med en vinflaska tills hon började blöda – samtidigt som en tredje kompis filmade delar av övergreppet. Nu har alla tre friats från alla brottsmisstankar. Rätten anser att kvinnan möjligen försökte hålla ihop sina ben av blyghet.” Det här fallet påminner mig om ett annat fall i Indien där fyra män dömdes för en brutal våldtäkt där kvinnan senare avled av sina skador. Jag minns hur vi alla var förfärade oss över brutaliteten i det här fallet, hur vi alla tyckte att nu är det Indiens tur att göra något åt allt våld mot kvinnor, nu är det deras tur att bli jämställda. Ändå så pratas det om hur andra kulturer inte respekterar kvinnor, hur de är våldsamma samtidigt som domstolar i Sverige friar män som våldtagit en flicka med en flaska tills hon börjat blöda!

”Sex tonårspojkar som i tingsrätten dömts för att ha våldtagit en jämnårig flicka under en fest i Mars i år i Stockholm frias nu helt av hovrätten.” Tingsrätten skrev i sin dom att flickan berättat detaljrikt om övergreppen utan motsägelser eller inslag som framstår som oförklarliga. Resultatet blir att dessa förövare istället frias i hovrätten! Jag tror vi måste börja fråga oss själva, går det ens att fällas för våldtäkt i det här landet?

Det här är bara en liten bråkdel av alla våldtäktsfall där förövarna gått fira. Igår kom det här: ”Jag anser att om man en gång har gett medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir.”
Samtidigt som vi läser om fall efter fall där kvinnor brutalt misshandlas, våldtas, där trans*personer diskrimineras, där personer med diagnoser marginaliseras så får vi höra att kvinnan har ett ansvar när det kommer till våldtäkter. Allt ansvar läggs på offren medan förövarna får lära sig hur synd det är om om män som blir falskt anklagade för våldtäkt. Samtidigt gör Belinda Olsson ett program som SVT sänder i bästa sändningstid där hon undrar ”har feminismen gått för långt”? Nej Belinda, feminismen har inte gått för långt, den har inte kommit ens en liten bit på vägen. Vi talar om andra kulturer som bakåtsträvande och barbariska men det kanske är dags att ta en titt på Sverige idag? Vi har idag en lagstiftning som tillåter våldtäkter. Vi har idag en våldtäktskultur som lynchar offren och utmålar dem som slampor, billiga och ljugande personer. Vi har idag en väldigt bakåtsträvande och barbarisk kultur i Sverige.

Illustratör: Emanu Garnheim

Det strukturella förtrycket VS Dåliga erfarenheter/upplevelser

Som feminist som nästan uteslutande umgås med andra feminister som delar mina politiska åsikter lever jag stundtals i en väldigt trygg bubbla. Jag tror att eftersom jag valt mitt umgänge delvis utefter mina ideologiska och politiska övertygelser så blir det lättare att se vilket motstånd vi står inför när jag tar ett kliv utanför min trygga bubbla och hamnar i diskussioner med människor som inte delar mina åsikter. Anledningen till att det blir lättre att se strukturer av mostånd och de argument som frekvent används beror på att en som radikalfeminist har jag ett konstant struktur och normtkritiskt tänk i bakhuvudet.

Jag tänkte idag ta upp och prata om ett strukturargument ”den andra sidan” dvs personer som inte delar mina åsikter om samhället och världen brukar använda sig av. Jag pratar om argumentet: Jag har ju också haft det/har det svårt i livet, blivit illa behandlad, förtryckt och fått kämpa, varför skulle det vara mer synd om kvinnor/invandrare/HBTQ personer osv? Det här är på ett individuellt plan inte på något sätt en ovanlig känsla eller tanke att ha. Jag förstår helt ärligt att om en är en vit cisman från medel/över klassen som inte på något sätt är nöjd med sitt liv eller upplever att en blir illa behandlad så är det svårt att ta till sig att en är förtryckare av andra. Därför tänkte jag förklara skillnaden mellan att uppleva dåliga saker/bli illa behandlad och strukturella förtryck samt hur ett faktiskt är värre och mer genomgripande än det andra.

Begreppet strukturellt förtryck betyder: Ett undertryckande av en eller flera grupper som utgår från de samhälleliga strukturer och system som vi ingår i (Det går att vara förtryckt som kvinna och som rasfierad exempelvis). Exempel på strukturellt förtryck är kapitalismens förtryck av arbetarklassen, vitas förtryck av svarta, mäns förtryck av kvinnor, heterosexuellas förtryck av homosexuella. Det betyder att som feminist ser jag hur mäns överordnad och förtryck gentemot kvinnor är något som genomsyrar hela samhället. Det är ett förtryck alla kvinnor påverkas av oavsett vad för andra svårigheter de måste gå igenom under livets gång som kan vara mer individbaserade.
Det kvinnliga förtrycket är något en kvinna inte kan undgå genom att exempelvis jobba hårdare eller utveckla bättre självförtroende och inte vara så känslig. Det strukturella förtrycket är något som följer en hela livet. Det finns ingen vrå i samhället där en kan gömma sig och slippa undan eftersom vi alla är indoktrinerade i de system och normer som är dominerande i samhället.

Vi lever i ett samhälle idag där en nyliberal ideologi och politik menar att det inte finns samhälleliga strukturer utan att individen styr och väljer sitt liv själv. Det betyder då att om en blir diskriminerad för sin hudfärg så handlar det om enstaka fall eller att en själv inte säger ifrån/gör mer för att förhindra diskrimineringen. Det betyder att våld mot kvinnor inte är ett manligt problem utan att problemet ligger hos kvinnan som inte undviker dåliga partners och dåliga livsval. Kortfattat så menar den nyliberala doktrinen att allt som sker i ens liv (eller inte sker) beror på de val vi gör eller inte gör. Lyckas vi inte så beror det inte på några strukturer eller normer i samhället utan att vi själva inte arbetat hårt nog. Den här synen på individens som sin egen lyckas smed osynliggör allt strukturtänk och är en motsatt syn till radikalfeminsmen som påpekar det direkt motsatta.

Skillnaden mellan ett strukturellt förtryck och dåliga erfarenheter/upplevelser är att dåliga upplevelser eller erfarenheter är just det, dåliga erfarenheter och upplevelser. Trivs en inte på sitt jobb, med sitt förhållande eller mår dåligt över andra saker i livet så betyder det inte att alla med samma hudfärg, sexuel läggning, kön osv mår på samma sätt eller har det lika dåligt. Det dåliga i livet blir inte konstant och ständigt bekräftat av omvärlden eller media, det finns inte överallt och du födds inte alltid in i det. Ditt förtryck är inte internaliserat av dig och andra med samma förtryck. Kvinnor exempelvis nedvärderar sig själva och sina egenskaper, tävlar med andra kvinnor om mäns uppmärksamhet och patriarkala godkännande. Rasfierade personer ser sitt utseende som sämre, som annorlunda och tävlar mot andra rasfierade om de vitas godkännande och bär med sig en konstant känsla av att vara annorlunda och fel i en värld som konstant förespråkar vita egenskaper och utseenden.

Ett annat strukturellt förtryck som oftast osynliggörs i den feministiska debatten är klässkillnaderna och med det klassföraktet.Vi talar om kvinnor, rasfierade, HBTQ personer men vi glömmer bort det ständigt brinnande och aktiva klassföraktet som sker överallt och konstant. Under mina debatter med folk från ”den andra sidan” så är det vita, medel/överklass cismän som ofta står för motargumentet – Men jag då, jag har också haft det svårt. Kan jag klara mig så kan andra också bara det kämpar hårt nog och gör sitt bästa. Självklart har de klarat sig igenom de svårigheter de haft, med pengar, socialtkapital och en biologisk jackpott som skjutit en rakt upp på toppen av samhällshierarkin så förstår jag att de klarar sig, att det bara är att jobba hårt nog så ordnar sig allt. Den som redan har allt, har makten har också privilegiet att kunna säga att medfödda klassprivvilegier inte finns, att medfödda könsprivilegier inte finns, att helt enkelt ha makten att bestämma vad som räknas som förtryck och vad som inte är det. Människor från lägre ekonomiska och sociala klasser utsätts för konstant klassförakt, får sämre möjligheter i livet och motarbetas konstant av samhället eftersom de inte har tillgång till det i lika stor utsträckning. Har en person dåligt med pengar är det svårare att få tillgång till bra skolor, bra jobb, bra bostäder och i slutändan ett drägligt liv.

Strukturella förtryck är just det, en struktur, något samhället är uppbyggt på och jobbar hårt för att upprätthålla. Samhället som det ser ut idag livnär sig på att vissa grupper är underordnade medan en liten majoritet är högst upp i hierarkin. Slutsatsen blir att en vit, cisman med en bra inkomst inte utsätts för förtryck eftersom han är normen och det normala i samhället, det alla andra strävar efter att bli.

Mitt nyårslöfte för 2014 är att fokusera mindre på mig själv.

Sitter och läser allas nyårslöften för 2014 och känner mig bara trött och frustrerad. Allt handlar om mer investering kring sig själv, antigen så ska folk bli mer hälsosamma (läs, gå ned i vikt) eller bli bättre personer genom att uppnå olika mål. Är det bara jag som blir så trött på att det alltid läggs fokus på individen? Jag vill inte fokusera mer på mig själv, jag vill inte utveckla min personlighet i detalj  i tron om att jag till slut kommer bli fulländad och perfekt.

Jag vill få bort fokus och analysen från mig själv och är så otroligt trött på att allt ansvar läggs på den enskilda individen. Funkar inte något i livet? Ja då har du bara inte fokuserat tillräckligt mycket på dig själv! Det här individtänket fungerar inte, vi måste lyfta blicken från oss själva och börja fokusera på varandra, på samhället. Vi kan inte gå omkring och se oss själva som projektarbeten som behöver investering för att kunna ge avskastning. Resultatet blir att vi alla lever som små öar utan möjlighet till att nå ut till varandra, vi står splittrade och har ingen möjlighet till att förändra samhället. Det är inte oss det är fel på som individer, det är inte vi som inte försökt tillräckligt men däremot är det vårat fel som fortsätter tro att vi någonsin kan bli lyckliga om vi enbart fokuserar på oss själva.

Vi måste ta debatten om debatten

Vi som har skrivit det här får ofta höra att vi borde ta vissa debatter. Att allting måste diskuteras. Och till sist fick vi nog och skrev det här tillsammans med några förslag på vad vi borde göra istället och svar på den vanliga kritiken. Vi som skriver är Den eminenta bloggaren Amra och Mir, som är den ena halvan av bloggen Kultureliten.

Amra: Jag skrev ett inlägg om hur vi inte får diskutera allting och ta alla debatter som pågår i samhället. Den negativa responsen handlade om att det är ett hot mot demokratin att ”inte ta debatten” eller att inte få låta alla komma till tals. Det pratas generellt mycket om vikten av att låta alla sidor höras och att låta alla komma till tals, men till vilken nytta?

Den tanken som har väckts efter att jag skrev mitt inlägg är: På vems villkor? Vem sätter spelreglerna för vilken debatt som ska tas och på vilket sätt? Det blåser starka, hårda högervindar i dagens Sverige idag. Den fredliga demonstrationen där oskyldiga attackerades av nazister visar också på att vindarna dessutom är våldsamma och farliga. Jag ser inget behov av att debattera på rasistiska och sexistiska villkor, för det är precis det som sker när vi ännu en gång ”tar debatten om invandringen” och dess lönsamhet eller diskuterar ännu en gång kvinnans rätt till sin egen kropp i samband med abort (eller rent allmänt). Det handlar inte om att förbjuda en debatt eller tysta röster, det handlar helt enkelt om att rasismen gått så långt i Sverige att det är dags att vi ser över vårt debattklimat och frågar oss vilka grupper och värderingar det är egentligen som driver den? Jag tycker vi måste börja debattera själva debatten och lämna alla invandrare och kvinnor ifred ett tag.

Mir: Det sägs ofta att vi måste våga ta debatten. Men precis som du säger handlar det om vilken debatt och på vems villkor. Tänker att det det finns tre typer av problem här. 1: Det första handlar om sorg. Jag har en bekant som förlorade sina släktingar i förintelsen. Hen skall inte behöva ta en sådan debatt, om det har hänt eller inte, om det finns en judisk konspiration. Samma sak att ett våldtäktsoffer inte skall behöva ta debatten om ifall det finns riktiga våldtäkter, ifall inte kläder trots allt spelar roll. För det tar inte hänsyn till deras sorg. Det är ett övergrepp på nytt att höra eller tvingas prata om det på förövarnas villkor. 2: Sedan har vi frågan om det verkligen fungerar, den politiska. Blir det färre antisemiter eller rasister av att en debatterar mot dem i bästa sändningstid. Det tror jag inte. Jag har inte sett några bevis för det, men många på motsatsen. Jag tror tvärtom att debatten mot rasister vinns genom att prata om andra saker, om välfärd, arbete och klass. 3: När vi pratar om något släpper vi in åsikten i finrummet. Det handlar alltså om hur vårt offentliga rum skall se ut. Det blir helt plötsligt okej att säga vissa saker högt. Det blir normaliserat. Ronald Reagan fick en gång en fråga om en av hans vänner som var förintelseförnekare. Han svar var talande: ”Varje gång någon vid mitt middagsbord säger att förintelsen inte ägde rum argumenterar jag emot.” Förutom den uppenbara frågan, som är vad grabben hade för vänner ifall han behövde göra det, så är frågan ifall vi vill leva i ett samhälle där allt är öppet för debatt, skall vi inte ha vissa saker som, är oberörbara?

Amra: Jag tycker du har rätt. Debatten vi har i det offentliga rummet idag missgynnar många utsatta grupper i samhället vilket jag tycker borde vara bevis nog att taktiken ”ta debatten” inte fungerat. Om vårt samhälle blivit mer rasistiskt de senaste åren måste vi se över det debattklimat vi har i det offentliga rummet. Jag tror också att debatten som pågår i det offentliga visar vad som hänt i det privata. Någonstans på vägen har det blivit okej att vara rasistisk på bästa sändningstid.

Min åsikt är att ämnen som på något sätt tummar på mänskliga rättigheter så som rätten till sin egen kropp eller lika behandling oavsett bakgrund inte bör förekomma i den offentliga debatten, jag ser inte hur det är positivt eller gynnande för samhällsutvecklingen? Gränsen har redan förflyttats så långt att människor med icke svensk bakgrund känner ett behov av att bevisa hur de är lönsamma i dagens samhälle. När debatten hamnat där vi börjar tala om individers lönsamhet i samhället enbart på grund av deras bakgrund så är det dags att se över debatten och inte det som debatteras. Hur ser du på kritiken som tar upp att det hotar yttrandefriheten om alla inte får debattera och säga vad de vill? Diskussioner kring detta har uppkommit efter att jag skrev mitt förra inlägg om det här.

Mir: Du har en väldigt viktig poäng i att det som händer i det offentliga sipprar ner till vardagsrummet. Det tror jag stämmer och sedan sipprar det tillbaka upp fast starkare. Eller så går det till i omvända ordning. Men det är oviktigt vilket.

Om yttrandefrihet. Alltså, jag har svårt att se problemet, i ärlighetens namn. Det handlar ju inte om att någon vill förbjuda med lagstiftning. Den klassiska grejen ”men ås får man väll inte säga i det här landet”, öö jo? Du gjorde det nyss, ser du någon KGB-agent komma för att hämta dig? Nej just det! Vad det handlar om är att när någon säger ett sexistisk eller rasistisk ska så slutar jag bjuda hem personen till mitt vardagsrum. Precis som att ifall en person brister ut ”det är gott att gurgla sig med koskit” så kommer jag nog sakta att backa där ifrån! Det är inte en debatt som någon förväntas ta. Samma princip skall gälla sexism och rasism, det skall inte förbjudas, men i ett någorlunda sunt fungerande samhälle kommer vi att behandla dem som tokstollar. Och absolut inte låta dessa passa våra barn, eller vara våra vänner. Eller ens prata med dom. Det är en viktig skillnad. Vi skall inte straffa dem, vi skall bara förtycka dessa åsikter lite lagom, sluta prata med dem och gå vår väg, kanske bytta samtalsämne. Så får de stå där och vara rasister själva om de vill, eller tycka att det är okej men sexism, men precis som att vi inte bjuder in excentriker som tror att de blivit kidnappade av ödlemänniskor till tv soffan så skall vi inte häller bjuda in Pär ström dit, för de är ju ungefär lika knäppa. Tror du att det är en hållbar strategi? Att prata om något annat, eller behandla dom som galningar?

Amra: Jag tror vi behöver se fler debatter/diskussioner/analyser som handlar om hur vi förändrar samhället till det bättre, hur vi kommer vidare och vänder den rätt mörka och farliga utvecklingen som sker nu. Vi har diskuterat invandrarfrågan långt nog nu tycker jag och vi kommer bara längre och längre ifrån en förändring och närmare mer rasism. Jag tror på att utvärdera vårt samhällsklimat och ta debatten därifrån och om det innebär att utesluta vissa destruktiva och hatiska röster så tror jag att det kan vara värt det i slutändan.