Vi lever i en kultur där våldtäktsmän, misshandlare, rasister och kriminella hyllas.

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt är lagligt i Sverige vilket väckte väldigt starka reaktioner då många ansåg att jag belastade alla män för något ett fåtal galningar är ansvariga för. Jag tänkte idag visa hur det inte rör sig om enstaka galningar utan om en våldtäktskultur där vi inte bara friar våldtäksmän och misshandlare utan dessutom hyllar och älskar dom.

Vi har idag en kultur i både Sverige och resten av världen där män (oftast vita män, det görs en stor skillnad på hur vita och rasifirrade män bemöts i media men jag återkommer till det) som begår olika våldsbrott mot kvinnor oftast friar. Råkar denna man dessutom vara känd så blir han inte bara friad utan han kan även fortsätta sitt liv och sin karriär som om ingenting har hänt. Efter snabb googling så fick jag fram ett axplock av manliga kändisar runt om i världen som både misshandlat, våldtagit, samt uttalat sig rasistiskt mot sina partners:

• Charlie Sheen
• Sean Connery
• Gary Oldman
• David Hasselhoff
• Mel Gibson
• Michael Fassbender
• Nicholas Cage
• Gary Busey
• Bill Murray
• Eminem
• Alec Baldwin
• Tommy Lee
• Josh Brolin
• Sean Penn
• Woody Allen
• Roman Polanski
• Axl Rose
• Sonny Bono
• John Lennon
• Sean Bean
• Elvis Presley
• Kelsey Grammar
• Chris Brown
• R Kelly
• Terry Richardson
• Dov Charney

 

Jag googlade även efter svenska kändisar och fann att bla Tomas Dileva,  Max Grinndal på TV4-sporten, Alexander Gerndt, fotbollsspelare alla anklagats eller dömts för misshandel av sina partners. Miiko Albornoz från MFF dömdes även för sexuellt utnyttjande av minderårig. Gemensamt med alla dessa män (förutom att de misshandlar och våldtar kvinnor) är att de har fortsatt förtroende av både sina arbetsgivare och folket eftersom de fått jobba kvar och utveckla sina karriärer.

Precis som när helt vanliga Svensson män åtalas för våldtäkt eller misshandel så är det kvinnan som ifrågasätts och anses ljuga. När Michael Fassbenders numera ex flickvän under 2010 gick ut och berättade om hur Fassbender misshandlat henne svårt där han slängt henne över en stol, brutit hennes näsben, släpat henne vid sidan av hennes bil, skadat hennes fot samt knä så möttes hon inte av stöd och hjälp utan av hån och anklagelser om att ljuuga. Anledningen? Hon drog tillbaka sin anmälan efter att Fassbender gått med på att betala hennes sjukhusräkningar eftersom hon inte ville äventyra hans begynnande kärriär i USA. Det är inte ovanligt att kvinnor som gått igenom normaliseringsprocessen där våld och hot blivit vardag till slut fortfarnde älskar sina partners och vill till varje pris skydda mannen frå att råka illa ut. Fassbenders karriär tog fart i USA efter händelsen och ingen verkar bry sig om att han är en kvinnomisshandlare.

Det finns väldigt många exempel och min poäng med det här inlägget är inte att lista allt hemskt dessa män gjort utan att visa en struktur och norm där vi faktiskt håller dessa män om ryggen. Normen kring hyllade våldtäksmän och kvinnomisshandlare geomsyras också av en stark rasistisk kultur. Media har en tendens att försöka bortförklara vita mäns ageranden med att de haft det svårt i livet och att det är synd om dom. När Sean Penn misshandlade sin dåvarande partner  sångerskan Madonna i 9 timmar där han bland annat slagit henne i huvudet med ett baseball trä samt bundit fast henne vid en stol ursäktades han med förklaringen att han var deprimerad och hade alkoholproblem vid den tiden. Eminem som vid ett flertar tillfällen hotat och misshandlat sitt ex fick sympatier då han låg i vårdnadstvist med henne. Rasifierade män som misshandlar bemöts dock helt annorlunda i pressen och media.

När Chris Brown misshandlade sin dåvarande flickvän Rihanna 2009 fanns det ingen som ursäktade hans beteende. Jag påstår inte att sådant beteende ska ursäktas på något sätt men när vita män misshandlar och våldtar så omskrivs det som entaka fall av enstaka galningar som hamnat snett jämfört när rasifierade män gör samma sak så är det helt plötsligt representativt för en hel grupp av människor. Chris Browns misshandel av Rihanna sågs inte som så ovanlig då han är en svart man och svarta män är generellt mer våldsamma. Ingen brydde sig om Browns bakgrund eller svårigheter i livet. Fallet väckte stor uppmärksamet i media med efterföljande rasism och fördomar mot afroamerikaner. Det här spelar väldigt väl in i den rasistiska bilden av svarta män som barbariska och mer våldsamma som närts ända sedan koloniseringen. När Tiger Woods otrohetsskandal uppdagades så tyckte hela världen syns om den stackars vita kvinnan som blivit utsatt och Woods förlorade flera reklamkontrakt. Jämför vi med Mick Jagger som varit kroniskt otrogen hela livet så har nog en konsär med Rolling Stones aldrig behövt ställas in som reslutat av jaggers privata affärer med kvinnor. När skådespelaren Isiah Washington (känd från bla Grey’s Anatomy) uttalat sig homofobiskt så fick han sparken med omdelbar verkan. Det är självklart bra att samhället reagerar och tar avstånd men problemet är att det väldigt sällan tas avstånd från vita män, deras brott går ostraffade.

 

Vi tenderar att blunda inför våldtäkskulturen som vi själva reproducerar och hyllar. Att både svenska och amerikanska män oberört får fortsätta sina karriärer trots misshandel, våldtäkt, rasism och annan kriminalitet visar på hur lite vi värdesätter kvinnan i samhället. Vad sänder vi för signaler till unga män när vi fortsätter gå på spelningar och stödja artister som gjort kvinnor illa? Vad säger det egentligen om samhället att en som man idag kan våldta och misshandla en kvinna utan att det ger honom några somhelst sociala konsekvenser, att han fortfarande ses som en schysst kille, någon som bara trampat snett i livet någon enstaka gång. Det är inte på något sätt konstigt att vanliga män frias från våldtäker och misshandel när vi har kändisar som via sitt kändisskap visar att det här är okej, en kvinna är inte värd så mycket idag. Våldtäkt och misshandel är inte bara lagligt men det är också uppmuntrat.

 

 

Sexuella trakasserier är normen för kvinnor som vill vistas på krogen

Igår skrev en vän om en händelse som utspelade sig i Stockholm när vi var ute tillsammans. Vi satt på en pub och bara umgicks och pratade, visade väldigt tydligt med vårt kroppspråk att vi inte var intresserade av sällskap och framförallt inte på något sätt sökte kontakt med män. Under kvällen så satte sig män vid vårt bord på löpande band, försökte prata, försökte få vår uppmärksamhet, gav oss sliskiga komplimanger, tog på oss och vad vi än gjorde, oavsett om vi skrek MEN GÅ HÄRIFRÅN eller sa att vi var tillsammans så funkade det inte, de bara fortsatte. Jag försökte gå på toaletten bara för att i kön bli stoppad av två män som säkert ett tiotal gånger frågade mig om jag som var så snygg inte skulle hänga med på efterfest fastän jag efter varje gång sa – nej, lämna mig ifred jag vill inte prata med er. Det verkade som att ingen av dessa män ens tänkte tanken att vi kanske bara var två personer som inte var intresserade av deras klibbga och raggande sällskap, att vi bara ville få existerar och umgås med varandra. Vi var kvinnor ensamma utan sällskap av män vilket verkar vara grönt ljus för alla sorters närmanden och kontaktsökande. Jag hade totalt glömt bort händelserna tills jag såg min väns statusuppdatering eftersom jag helt ärligt är så van vid att män tar sig friheter när jag är ute att det längre inte är något jag ser som konstigt. Jag skulle nog reagera mer på att INTE bli trakasserad och se det som ett undantag vilket i sig är väldigt tragiskt.

 

För många kvinnor är mäns beteende i offentliga rum ett stort problem och det här gränslösa och krävande beteendet verkar förstärkas så fort en befinner sig i krogmiljö av något slag där alla kvinnor förvandlas till laglösa byten som likt djur ska fångas in och släpas med hem.

 
Det som jag alltid finner så häpnadsväckande är att när en som kvinna tar upp det här, tar upp att män sysslar med sexuella trakasserier, fysiskt våld, hot eller bara rent allmänt oönskat och obekvämt beteende på krogen regelbundet så möts en av en dubbelbestraffande norm. När kvinnor, vare sig de är feminister eller inte tar upp att de är rädda för män på krogen eller i andra offentliga sammanhang så är det väldigt vanligt att mötas av – men alla män är inte såna, du har bara haft otur och mött idioter. Det stämmer säkert, det verkar ju onekligen som att en måste vara rätt dum för att inte förstå att nej är ett nej och att det borde räcka för att avfärda någons oönskade sällskap men då undrar jag, är alla män dumma? Jag känner nämligen ingen kvinna som INTE blivit trakasserad på krogen eller när hon varit ute. Känner ingen kvinna som vittnat om att varje gång hon sagt nej så har det räckt, att han bara gått därifrån, utan tjat, utan följdfrågor och kommentarer som – ”men varför inte, kom igen nu, bara en drink, vi kan väl snacka lite bara?, vem fan tror du att du är egentligen, dra åt helvete då din fula hora”. När en som kvinna påpekar det här, att nej det handlar inte om enstaka idioter utan det här är ett utbrett strukturellt problem som är socialt accepterat och som upprätthålls av män själva så blir en istället kallad för ”manshatare”, en person som dömer andra utifrån deras kön eftersom en antar att alla män är såna istället för att ge dom en chans.

 
Samtidigt som en blir kallad för ”manshatare” för att en är rädd för män på krogen och i offentliga sammanhang då som jag nämnde innan: alla kvinnor blir trakasserade, så ska en som kvinna samtidigt vara beredd och redo för att män kan är idioter när en vistas ute. Den våldtäkdskultur vi har i Sverige visar väldigt tydligt på det då allt ansvar läggs på offret. Hur full var hon? Vad hade hon på sig? Flörtade hon? Sa hon först ja och sen under kvällen nej? Slutsatsen blir att: kvinnor som betraktar män som farliga är manshatare då ”inte alla män är farliga” men samtidigt så förväntas vi ständigt vara på vår vakt, begränsa vårt rörelseutrymme, kläder, beteende, sexualitet osv eftersom män inte kan kontrollera sig när de är ute. Män blir alltså arga på kvinnor som är rädda för män och sen arga på kvinnor som fallit offer för män eftersom de borde vetat bättre och inte försatt sig i den situationen från början. Dubbelbestraffning i sin renaste form.

Jag har en lösning på problemet. Vad sägs som att ni män som grupp bara slutar upp med det här eller alternativt stannar inne om ni känner att ni inte kan kontrollera er bland kvinnor när ni går ut?

 

Den osynliga kroppen

Jag skrev igår om hur bara den vita och smala kvinnan får vara nöjd med sin kropp, hur tjocka och rasifierade kroppar konstant exkluderas. Idag tänkte jag skriva om en annan kropp. den största majoriteten av kroppar som alltid är exkluderade. En kropp som aldrig får synas i reklamkampanjer och vara nöjd med sig själv precis som den är. En kropp som är överallt, en kropp vi inte kan missa men som ändå aldrig blir hyllad i varken blogginlägg eller av företag. Den osynliga kroppen.

Den manliga kroppen.

Tänk er ett inlägg eller en reklamkampanj där vita, lite smårunda cismän går ut med att de är nöjda med sin kropp precis som den är? Dom står tätt intill varandra i bara kalsonger och ler avslappnat och tryggt mot kameran. Att de nu använder den här eller den där produkten och nu äntligen efter år av självhat äntligen är trygga och glada i sitt eget skin? Tänk er blogginlägg skrivna av män där de deklarerar att de skiter i skönhetsnormerna för män och nu älskar sig själva! De är glada och visar bilder på sin kropp precis som den är, helt naturlig och vacker precis som den är (eh ja den är självklart retuscherad och de är sminkade och stylade för att se naturliga ut).

Varför ser vi aldrig sånt egentligen? Varför kommer män aldrig ut som nöjda med sina kroppar? Varför pratas det så lite om den manliga kroppen, behöver inte män försonas med sig själva och hur de ser ut?

Svaret är egentligen väldigt sorgligt. Män behöver inte försonas med sina kroppar eller “bli nöjda” eftersom det inte förs ett krig mot deras kroppar från första början. Mäns kroppar bara är, det finns ingen konflikt och då finns det inte heller något att försonas med. Män och deras kroppar är normen och då har de privilegiet att få vara den osynliga kroppen, den som står över alla andra kroppar. Män får existera och verka medan vi som har kvinnokroppar är upptagna med att försonas, bli nöjda, bli naturliga, komma ut som nöjda, konstant förhandla med oss själva och samhället för någon sorts acceptans.

Igår uppfattade några mitt inlägg som att jag antar att en automatiskt är nöjd med sin kropp om en är vit och smal. Självklart behöver det inte vara så men vi måste på något sätt börja komma ifrån det här konstanta fokuset på utseende. Kvinnor ber konstant om ursäkt för sina kroppar, även i reklamkampanjer och blogginlägg där de deklarerar att de älskar sig själva nu. Det betyder att det faktiskt finns något hos kvinnan som gör att vi måste kämpa för att älska oss själva, det kommer inte naturligt och självmant utan det är ett aktivt val som ibland kräver både blod, svett och tårar för att nå till vad vi idag kallar för “naturligt”. Hela konceptet kring den naturliga kvinnan är en onaturlig konstruktion som kräver ett enormt arbete. Män är alltid naturliga och behöver aldrig kämpa för att nå till en sorts punkt där de kan få klassas som hälsosamma och naturliga. Vi måste deklarera och komma ut som nöjda eftersom våra kroppar inte är varken standarden eller normen.

Vi som kvinnor måste sluta be om ursäkt för våra kroppar. Bara vara. Existera. Ha en kropp, inte ett utseende, varken naturligt eller onaturligt, bara ha en kropp. Klä dig som du vill, se ut som du vill, be aldrig om ursäkt eller förklara din kropp. Reklamkampanjer eller kvinnor i det offentliga som går ut med att de är nöjda hyllas enbart om de är vita och smala, det kanske säger något om vad det är som värdesätts? Vad vi räknar som viktigt? Vill vi komma ifrån det måste vi nog sluta tänka på kroppar och framförallt sluta prata om utseenden.

 

Läs gärna Vardagsrasimens inlägg som skriver mer utförligt om andra områden som rör män.

 

 

Vita, smala tjejer tycker om sig själva. Vad mer är nytt under solen?

Igår läste jag ett blogginlägg skrivet av en vit smal kvinna som beskriver hur hon tröttnat på alla skeva skönhetsideal och nu är hittat ett sätt att vara nöjd med sig själv och sin kropp. Innan jag börjar problematisera inlägget och liknande initativ vill jag understryka att jag enbart ser det som positivt och bra om fler tjejer är nöjda med sin kropp och skiter i samhället. Min kritik kommer alltså inte handla om individer eller individuella val men jag vill ändå lyfta varför inlägg som det här är problematiska och i många fall exkluderande.

Vita, smala tjejer är idealet i samhället. Det är den kroppen som eftertraktas och det är utefter den kroppen alla andra kvinnliga kroppar döms (transpersoner döms ännu hårdare kring att passa in i normen för hur en kvinnokropp ska se ut). När vi då gång på gång ser kampanjer, blogginlägg och reklamsatsningar som ska visa upp “den naturliga och oretuscherade” kvinnliga kroppen så är det alltid samma ideal som reproduceras om och om igen. Vita, smala tjejer som visar upp bilder på sin kropp och deklarerar hur de älskar den!

Men alltså, är det verkligen så normbrytande? Är det en sån chock att folk som passar in i det rådande idealet faktiskt är nöjda med sig själva och alla fördelar det för med sig? Lindex lanserade för ett tag sedan en kampanj där deras egen personal fotades med syftet att visa upp olika BH storlekar.

Samma sak här, vita, smala kvinnor representerar mångfalden och hyllas för det. Det är just i hyllningarna det skaver och blir skevt, inte att kvinnor oavsett utseende och storlek är nöjda med sig själva. Problemet är att bara en viss storlek och utseende får vara nöjda med sig själva. Den tjocka, den rasifierade, den normbrytande kroppen får aldrig synas eller representeras, får aldrig vara nöjd. Rasifierade och tjocka kvinnor förväntas inte vara nöjda med sig själva och representeras därför aldrig i kampanjer. När den normbrytande kroppen tar plats, när tjocka kvinnor tar plats och deklarerar att de är nöjda med sig själva så blir det sällan några hyllningar. Istället får en höra att ens utseende är ohälsosamt och reproducerar osunda ideal. När rasifierade försöker vara nöjda med sina kroppar så är det enbart ett sidospår och inte representativt för hela samhället. Normsnygga kroppar lyfts och hyllas för  i en redan hyllad värld medan andra exkluderas och förväntas hata sig själva.

Ett annat problem är det här med att lägga ut bilder på sig själv och deklarera hur en är så nöjd med sig själv. Tja, om du är smal, snygg och vit så kanske det inte är så långt dit eftersom hela samhället redan bekräftar och hyllar ditt utseende? Jag ser hur såna bilder triggar unga tjejer och kvinnor till att  bara må sämre. Det hänger ihop med att om vi bara får se hur ett visst utseende är naturligt och oretuscherat, hälsosamt, friskt så kommer tyvärr inte bilder på fler smala, vita och nöjda tjejer hjälpa eftersom de flesta kvinnor faktiskt inte ser ut på det viset. Även om en nu ser ut som kvinnorna i reklamkampanjerna som älskar sig själva så kanske en inte mår bättre av att ständigt se folk älska den kropp en själv hatar och själv misslyckas med att älska naturligt.

 

Psykvården är till för vita

Jag har blivit utmannad av Vardagsrasismen att skriva om mina upplevelser som rasifierad av den svenska psyk och sjukvården so here it goes!

Jag ska börja med att säga att jag under min livstid inte haft så väldigt mycket kontakt med sjukvård eller psykvård eftersom jag ändå är privilegiad på så sätt att jag aldrig lidit så pass mycket av psykisk ohälsa att jag verkligen tvingats till att söka vård. Det kan dock ändå vara värt att berätta om hur olika erfarenheter kan se ut beroende på vilken kropp en råkat födas i. Jag minns första gången jag frivilligt och självmant sökte samtalshjälp för mina sömnsvårigheter jag fortfarande regelbundet lider av. Jag hade precis börjar studera journalistik, flyttat hemifrån och led av fruktansvärda mardrömmar som varje natt handlade om hur enorma kryp krälade över min kropp. Situationen blev ohållbar när jag inte längre vågade sova och gick utan sömn i en vecka.

Jag bokade en tid med skolans kurator för att försöka lista vad mina problem beror på och hur de kan lösas så att jag äntligen får sova igen. Ni som pratat med någon känner säkert igen första mötet scenariot där en sätter sig och berättar lite allmänt om sin bakgrund, introducerar sig helt enkelt. Jag hann aldrig riktigt presentera mig, jag minns att jag hann berätta att jag kommer från Bosnien och drömmer mardrömmar om enorma tusenfotingar från helvetet innan jag blev avbruten med:

– Ja, men det måste väl bero på kriget?

– Ehum, va?

– Ja men du beskriver tusenfotingar, en kan ju då väldigt lätt dra slutsatsen att det du drömmer är en allegori för kriget! Tänk själv, tusenfotingens blanka kropp påminner ju lite om en stridsvagn faktiskt.

– Nej, alltså jag tror inte det har med kriget att göra alls.

Kort efter det här så tackade jag för mig och gick ut. Den här personen hörde alltså bara ordet “krig” och drog slutsatsen att mina mardrömmar hade med det att göra. Att hen sen inte har en aning om hur mycket av kriget jag upplevt, vad jag sett, hur det ens påverkat mig verkade inte spela någon roll. Hen vet inte ens om jag själv varit i kriget, bara att jag kom till Sverige på grund av att krig utbröt i mitt hemland! Jag var dömd på förhand på grund av min bakgrund. Jag listade senare ut på egen hand att mina mardrömmar faktiskt är återkommande och att det hänger ihop med stora förändringar i livet jag på olika sätt är ängslig inför (ni ska bara veta vad det är jag drömmer nu inför flytten till Sverige) och att min hjärna av någon anledning valt ett väldigt obehagligt sätt att bearbeta det här på. Varje gång jag under åren sökt hjälp för vare sig psykiska eller fysiska problem så har jag blivit bemött med fördomar och rasism om min bakgrund och religion.

Problemet med den svenska psykvårdens bemötande av rasifierade är att vi inte bemöts som individer, vi bemöts som homogena kulturer där stereotypiska slutsatser dras. Det gör också att den vård (eller brist på vård) en får faktiskt inte är skräddarsydd för mig eller andra som individer utan för oss som grupp så som vita ser oss. Ett annat problem är att psykvården inte bara är till för vita den drivs också av vita. Det gör att rasifierade oftast möts av vita kroppar med sterotypiska föreställningar av deras kultur/bakgrund/utseende rasifierade själva inte kan relatera till vilket faktiskt gör det mycket svårare att ta emot vård. De flesta som sökt vård för olika psykiska (och fysiska) problem beskriver vikten av att faktiskt “klicka” med den som ger vård vilket i många fall för rasifierade blir omöjligt. Det är en väldigt känslig och utsatt situation vårdsökaren försätter sig själv i, att öppna upp och prata om problem är något professionella bör hantera med ödmjukhet och förståelse, inte fördomar och rasism. Fokus på ohälsan och hur en kan omvandla den till hälsa blir också lidande då det tvingar oss in i en försvarsställning där vi måste förklara och försvara vår bakgrund, våra kroppar för att nå fram till personen som sitter framför oss för att få den hjälpen vi behöver som individer, inte som en grupp.

Läs gärna Glitterblasters inlägg om den vita psykvården också!

Djur har ingen plats i intersektionell analys.

Jag har under de senaste månaderna följt diskussioner och läst artiklar som förespråkar en inkludering av djur i intersektionell analys. Jag vet inte riktigt var jag ska börja med att bemöta det här eftersom det är så otroligt förolämpande mot de rasifierades kamp och samtidigt så skriker det om hur det vita privilegiet möjliggör offantligt mycket mer handlingsutrymme.

Så jag börjar om från början, med varifrån “intersektionalitet” egentligen kommer ifrån. Intersektionalitet är inte en vit “uppfinning” utan den härstammar från den svarta feminismen och kom till som ett medel för rasifierade kvinnor att inkludera sig själva i den alltför vita medelklass feminismen. Intersektionalitet är ett teoretiskt hjälptmedel för att beskriva och analysera hur olika diskriminerande maktordningar/förtryck samverkar i ett samhälle. Rasifierade var alltså inte en naturlig del av feminismen utan var exkluderade tills begreppet och konceptet kring intersektionaliteten utvecklades. Precis som med alla förtryck här i världen så måste den förtryckta gruppen kräva och slåss för sin plats för att få mer makt. När vita djurrättsförespråkare då tar ett begrepp som rasifierade myntat för att beskriva sin situation och hävdar att det passar djur så är det rasistiskt. Indirekt så är det att visa på att rasifierade inte är kapabla att föra sin egen kamp utan vita måste göra det åt dem på samma sätt som människa måste föra kampen åt djuren som inte kan föra kampen själva.

Jag kan förstå tanken bakom att likställa djur och människor som lika kapabla till att känna känslor och lika värda. Att det då inte är negativt att jämföras med djur. Problemet är att det här är ett så otroligt naivt och blint perspektiv. Med “vita ögon” så ser det kanske inte ut som så farligt eftersom vi är alla tillsammans på den här planeten och därmed lika värda? Fast, nu är ju inte verkligheten som sådan. Vi är ju inte alla lika värda. Vita värderas mer och har mer värda än rasifierade i världen. Rasifierade jämförs fortfarande med djur för att ses ner på, framställs som mindre intelligenta. Det är ett verkligt problem idag och det går inte att rycka jämförelsen mellan rasifierade = djur ur sina historiska rötter. Det är fortfarande aktuellt idag. Oavsett vad vi anser om djurs lika värde så går det inte att komma ifrån att även de mest intelligenta djuren stannar på ungefär samma nivå som en genomsnittlig människa som är runt 12 år gammal. Djurs kapacitet sträcker sig inte längre än så. Jämförelsen mellan rasifierade och djur blir så otroligt skev och förolämpande då det fortfarande är ett sätt att säga att rasifierade är sämre utvecklade och alltid kommer vara det. Rasifierade har historiskt sätt alltid jämförts med djur, hur kan en då idag tycka det är okej att ta ett verktyg som används av rasifierade för rasifierade för att slå sig fri från förtryckt av vita  och återigen jämföra rasifierade med djur? Det är verkligen att sparka nedåt på en grupp som redan lider av så många förtryck.

 

Att jämföra rasifierades kamp med djur har otroligt starka och rasistiska historiska rötter som existerar än idag då rasifierade rent historiskt sätt behandlats som djur. Den här bilden är tagen när vår mormor levde liksom, kanske även våra föräldrar! Det är inte ett problem som längre inte existerar.

En annan aspekt angående det här som jag inte riktigt förstår är: var i den intersektionella analysen skulle djuren få plats? Ska rasifierade tillämpa intersektionell analys som inkluderar djur när de utsätts för sexuell rasism? Eller ska vi kanske prata om djurens rätt när rasifierade kämpar för mer arbetstrygghet jämfört med deras vita kollegor? Vi kanske ska prata om djuren när vi talar om det rasistiska våldet och hoten så många lever under idag i Sverige? Rasifierade transkvinnors rätt att känna sig trygga i offentliga miljöer?  Att vara vit idag (oavsett könstillhörighet) ger en mycket mer handlingsutrymme som andra grupper i samhället inte har. En kan tala om djurrätt utan att kapa rasifierades kamp som fakiskt har ett specifik syfte och en specifik kritik. Vita människor måste inse att det är en otrolig skillnad på att välja sina kamper och att drabbas av olika förtryck vilket gör att en tvingas ta kampen för att överleva. Handlingsutrymmet minskar avseevärt ju mindre kamper en har att välja mellan själv. Att jämföra köttätare med nazister/rasister (ja, jag har hört och läst det flera gånger) och hävda att det bara handlar om olika sorters förtryck är bara extremt verklighetsförvrängt. Alla har inte samma utgångspunkt, alla kan inte göra allt så sluta låna från olika förtryck och tillämpa det på din egen valda kamp. Jag tycker det här är en otroligt liberal och självisk syn på samhället.

Nu när jag ändå är igång. Kampen för djurens rätt förs ofta på väldigt sexistiska och rasistiska grunder.

Bilder lånade av: Vardagsrasimen.wordpress.com

Rasifierade som generellt anses ha mörkare och mer “exotiskt” hud används ofta som modeller i kampanjer för djurens rätt. Det här förstärks ofta genom att måla deras hud med olika djurmönster. Budskapet  “exotisk hud dödar” kanske är menad att handla om ormar och andra djur men det är ju en verklighet för rasifierade idag. Rasifierade trakasseras och dödad enbart på grund av deras hud. Bara för att något är en gimmik så betyder det inte att den inte anspelar och gör narr av en krass verklighet för andra. Det är alltid rasifierade som sätts i den rollen vilket ännu en gång är problematiskt då jämförelsen med djur görs. Tänker vi tillbaka på slaveriet så ser vi ju att anledningen till att vita kunde rationalisera sitt förtryck då var för att de inte såg rasifierade som bättre än djur. Det här synsättet kvarstår och det förstärks av djurrättskampanjer som dessa. Den här synen på rasifierade som dumma djur reproduceras nu även också av vita som snor ett verktyg som intersektionalitet och använder det mot rasifierade och därmed tar ifrån dom makten att frigöra sig själva och bli mer inkluderade i den feministiska diskursen.

Sist men inte minst. Att föra kampen för djurens rätt är inte på någt sätt det som jag ställer mig emot. Jag vägrar dock gå med på att rasifierades kamp likställs med djur. Jag vägrar gå med på att vita privilegiade människor använder sig av verktyg så som intersektionalitet som är till för rasifierade. Det är enbart rasistiskt, verklighetsfrånvänt och rent ut sagt otroligt korkat. Vill en analysera och problematisera kampen för djurens rättigheter kanske kritik mot kapitalismen (och inte mot rasifierade som likställs med rasister/nazister) är en bra ände att börja i? Att göra det som alltid gjorts: jämföra rasifierade med djur är definitivt inte rätt väg att gå.

 

 

 

 

 

Raskortet är känsloporr för vita.

Jag har funderat på det här med att alla verkar “öppna ögonen” för rasism varje gång ett program som “Raskortet” sänds. Liknande reaktioner fick jag på mitt inlägg där jag enbart listade en liten del av den rasism och fördomar jag utsatts för under åren i Sverige. Många hörde av sig för att uttrycka sin avsky inför rasism men också för att tacka mig för mitt inlägg eftersom det verkligen fått dom att inse hur omfattande rasismen är och i vissa fall så har jag blivit tackad för att jag visat att den finns överhuvudtaget.

Precis som med “Raskortet” så var min lista skriven för vita svenskar, den är sentimental och känslosam och väcker känslor men den var inte skriven för andra rasifierade. Jag och andra rasifierade, vi vet ju det här. Vi vet att rasismen finns. Vi är rätt medvetna om att rasismens våld och kränkningar är i direkt proportion till hur mörk vår hud är. För oss är det här ett “No Shit Sherlock” moment. Program och inlägg som beskriver rasismen är enbart till för att slå upp öppna dörrar. Det är intressant hur alla verkar vara medvetna om att rasimen finns men ändå så är det så blir alla så otroligt chockade varje gång någon rasifierad person beskriver och visar upp den rasismen en utsätts för nästan dagligen. Såhär är det varje gång, rasifierade skriver om rasism och vita människor beter sig om om varmvatten och skivat bröd precis uppfunnits samtidigt.

Det jag undrar är: hur många gånger ska rasism behöva beskrivas för att samhället ska “få upp ögonen” och börja göra något? Jag vet inte hur noga ni tittade på raskortet men det som berörde mig var inte deras berättelser. Det som berörde mig var deras ansiktsuttryck medan de pratade om rasismen, såg ni det? Såg ni hur jobbigt och svårt det var att prata om det? Hur alla känslor och minnen kom tillbaka medan de beskrev en rasistisk situation? Hur många gånger ska förtryckta grupper tvingas återuppleva rasism samtidigt som de utsätts för rasism för att vita ska validera dess existens?

Att sätta sig in i rasistiska strukturer, att öppna upp ögonen och se rasismen är ett otroligt privilegium. Människor som faktiskt utsätts för rasism har inte det här valet. Jag var en “jävla invandrare” innan jag ens lärt mig svenska och visste vad orden faktiskt betydde. Jag blev inte en “jävla muslimsk invandrarhora” efter att jag öppnat upp ögonen och sett hur utbredd rasismen är. Rasifierade kan inte heller ta en paus om det blir för jobbigt för att hämta andan. Jag känner att jag blir mer och mer frustrerad över att debatten kring rasism hamnar på en beskrivande och väldigt passiv nivå, en nivå där vita kan förfäras över allt det dåliga som inte händer dom själva. Det är väldigt lätt att se ett program, läsa igenom en lista och sen fortsätta med sitt liv precis som det var innan. Att faktiskt se sin egen del i strukturer och normer är ett steg som många inte vill ta för när en som rasifierad faktiskt börjar påpeka den rasism och fördomar alla bär på så landar diskussionen i hurvida rasism mot vita finns eller inte.

Jag tycker att det här gör oss plågsamt medvetna om hur långt vi har tillåtelse till att gå. Att beskriva rasism, att faktiskt tvingas återuppleva och spy ur vårt innersta är okej eftersom det finns ett visst underhållningsvärde för vita att läsa och se sånt här. Det är precis som med filmer som porträtterar andra världskriget eller slaveriet: det är känsloporr. Försöker vi gå ett steg längre, dvs faktiskt kräva förändring, kräva aktiva ställningstaganden och att alla vita ska se sin del i rasistiska strukturer och normer så möts vi av motstånd. Beskrivandet av rasism leder ingenstans, att folk tycker rasismen är hemsk leder inte till något konkret, att faktiskt börja se över sig själv och börja ta ett aktivt ställningstagande mot rasism är det vi behöver.

 

 

Religionsförakt går hand i hand med kvinnoförakt och rasism.

Det är socialt acceptabelt att hata religion. Det här hatet manifesterar sig ofta i en oro/kritik kring hur kvinnor och andra utsatta grupper behandlas i religionens namn. En annan aspekt av religionshatet ligger i att människor som anser sig tillhöra en religion (lägg märke till att det spelar väldigt liten roll hur religiösa dessa människor är eller hur mycket de faktiskt utövar sin religion) anses vara ologiska, obildade, konservativa vidskepliga, dumma och allmänt sämre än logiska och rationella ateister. Ateister har insett att det här med religion och andlighet bara är en massa trams folk använder sig av för att de inte vågar se “sanningen”. Det här är en väldigt klassisk marxistisk syn på världen och omvärlden. Den klassiska marxistiska teorin (marxistisk teori har hunnit utvecklas ett par vändor sen Marx och Engels fick feeling och skrev sina böcker) bygger på att vi måste göra oss av med våra religiösa föreställningar för att inse att vi är förtryckta och i förlängningen så kommer revolutionen och samhällsutvecklingen ske. “Religion är opium för folket” är ett rätt känt citat som avänds där Marx ser religion som ett medel för att hålla de omedvetna massorna i shack. Den här synen på religion lever kvar än idag och dess följare består mest av vita medelklass män som fattat det här med att vi måste göra oss av med vårt falska medvetande för att kunna se samhället och livet för vad det verkligen är.

Religionsförakt är också starkt kopplat till rasifierade kroppar i samhället. Religionskritiker är mycket mer benägna att kritisera en utländsk kropp med drag från mellanöstern och anta att den personen är mer religiös än vita kroppar som är byggda på en kristen värdegrund. Vita ateister ger sig för det mesta på Islam och anser att Islam är en kvinnoförtryckande religion med förlegade ideer om samhället, inskränktar på individens frihet och rent allmänt inte hör hemma i ett demokratiskt och västerländskt samhälle där vi faktiskt kommit ett steg längre. Det är just det, ett steg längre. Många ateister anser sig vara snäppet högre på evolutionsstegen eftersom de har utvecklats från att vara simpla människor som dyrkar gudar och utför religiösa ritualer till varelser som “kan tänka själva” och faktiskt se världen för det den egentligen är.

Problemet med det här resonemanget är att det är lika kvinnoföraktande och rasistiskt ibland så som extremister på den religiösa kanten kan vara. Jag ska förklara varför. Det är kvinnorna i en familj som upprätthåller religionen, håller den vid liv. Det här har egentligen väldigt lite med religion att göra men mycket av det som anses religöst utövande idag är samtidigt kvinnogöra. Det är kvinnor som planerar, fixar med maten, bjuder in folk, planerar presentinköp, tar hand om barnen osv under alla högtider. Julen är som stressigast för kvinnorna eftersom de har hand om julstädningen, maten, underhållningen, gästfriheten och att faktiskt hålla kontakt med alla andra som hennes familj ska fira jul med. Det är ingen skillnad i andra religioner. Det är också kvinnorna som håller religiösa värderingar vid liv så som att vända andra kinden till för att hålla en destuktiv relation vid liv, ta hand om barn och hem i större utsträckning och helt enkelt visa mer känslor och vara mer känslosam i det dagliga livet. Vi ser det kanske inte men mycket av kvinnorollen i Sverige idag vilar på en kristen värdegrund där kvinnan är passiv och omhändertagande medan mannen är aktiv och ledande.

Ateister som kritiserar religion missar ofta att de själva lever ut en väldigt religiös värdegrund. Kvinnor dubbelbestraffas för sina kvinnliga egenskaper på så sätt att samhället kräver att kvinnan är mer passiv, känslosam och omhändertagande men samtidigt så ses hon ned på för att hon inte är lika rationell och ser världen “för vad den är”. Den religiösa gruden vi har i Sverige är den som håller upp den makt män har: att då håna religion är att håna de egenskaper och värderingar som faktiskt validerar de strukturer och normer vi har mellan kvinnor och män. Att håna och hata allt som på något sätt skvallrar om religion är att också håna kvinnors egenskaper som bygger på omhändertagande, uttryck av känslor och att hålla ihop relationer, egenskaper som vi behöver, egenskaper som faktiskt är positiva och inget som förtjänar hån och nedsättande kommentarer.

Att analysera den kristna värdegrund vi har i Sverige är självklart inte fel och något som kanske måste göras för att vi ska få bukt på den hederskultur vi har i västvärlden exempelvis men problemet är ju att det inte är den krista värdegruden som kritiseras. Det är Islam och muslimer som får ta den stora andelen av kritik. Det är här rasismen kommer in. Vita ateister kritiserar andra kultur och religioner och med det framstår de som mer upplysta. Det här gör att en avskärmar sig från all kritik genom att säga “ja men jag är bara emot religion, jag är kritisk mot Islam inte mot folket” samtidigt som en själv lever ut vissa religiösa värderingar som faktiskt håller många grupper förtryckta. En annan aspekt av kritiken mot Islam är ofta att den är väldigt mediapåverkad och onyanserad. “Ja men är hedersmord, våld, förbud och kvinnoförtryck något vi ska uppmuntra i Sverige”? är en kommentar jag fick sist jag diskuterade det här med en ateist. Självklart ska vi motverka sånt men att applicera hedersmord, våld, förbud och kvinnoförtryck på en grupp, att till slut göra det synonymt med människor som har arabiska drag är faktiskt inget annat än rasism. Att se varje muslim som en bakåtsträvande barbar är inte särskilt antirasistiskt. Det är att missa att alla dessa saker faktiskt förekommer i Sverige också och inte har något med en specifik religion, kultur eller tradition att göra utan ofta handlar om en väldigt taskig kvinnosyn, en kvinnosyn många svenska män själv bär på.

Jag tycker alla ateister/religionskritiker/motståndare/hatare ska kliva ned från sina höga hästar och granska sig själva. Består din kritik mot religion och människor som utövar den enbart av att göra narr av människor från en viss kultur eller att klanka ned på obildade för att “de inte vet bättre” så är du kanske själv inte så upplyst. Att länka allt dåligt som sker i samhället till att muslimer eller andra grupper är dumma i huvudet och en själv är så upplyst låter väldigt likt de religiösa extrermister en själv är så rädd för och hatar. Marxistisk teori har också utvecklats sen Marx pratade om falskt medvetande, det kan vara så att det inte finns någon absolut sanning och att vi behöver ett medvetande för att överleva men det kan vi prata om i nästa inlägg.

 

Ett litet tillägg: Att inte tro på något och att inta ha en religon en tillskriver sig själv är självklart inte det som diskuteras i texten.

 

 

Ingenting blir bättre så länge vi fortsätter be om ursäkt.

“Du sa precis i början när vi träffats att det inte var några skillnader på din och min familj, men det är det ju, det är en massa skillnader.” Vi satt utanför Spiralen i Norrköping, jag och min första pojkvän. 17 år gamla och min hjärna sökte febrilt efter potentiella svar som kanske skulle kunna bevisa att vi är rätt lika trots allt.

Fast, hur skulle det egentligen vara möjligt att våra familjer inte alls skiljer sig åt? Hans svenska familj och min bosniska familj som gått igenom krig och integreringsprocessen i Sverige? Som yngre än vad jag är nu i alla fall så var det här väldigt viktigt för mig. Det var viktigt att jag och min familj var precis som alla andra. Alla andra = precis som vilket svensk familj som helst. Medelsvensson, villa, bil, hund och två barn med föräldrar som inte bryter på ett annat språk. Jag ville bara få passera, inte bli ifrågasatt, inte vara annorlunda. När människor frågade vad för högtider vi firar är jag alltid snabb med att förklara hur Eid (Bajram) är precis som jul. Vi träffar släkt/vänner, äter mat ( “Fast ingen skinka såklart!” brukar folk avbryta med lite skämtsamt) och delar ut presenter. Ni ser! Det är precis som jul! Fast ja, ändå inte, det är faktiskt inte riktigt samma sak som jul, det är inte en “muslimsk jul”.

Jag skulle kunna ta upp ett oändligt antal exempel på varför det blir som det blir. När, var och hur mitt yngre jag insåg att det var mer fördelaktigt att vara svensk än bosnisk, att det var finare och bättre att leva så som svenskar gör. Jag skulle kunna ge exempel som visar fördomar och rasism men det räcker bara till att väcka sympatier. Det räcker bara så långt som till “åh vad hemskt, vad vidriga människor kan vara” och det behöver jag inte helt ärligt höra. Ingen förtryckt grupp i samhället behöver bara medlidande och medömkan utan det dessa grupper behöver är förståelse från privilegiade grupper, insikt kring sin egen priviligierade position/grupp och hur den påverkar andra. Det vi behöver är förståelse på ett plan som skapar förändring, det vi behöver är att få en röst, bli lyssnade på och där våra berättelser inte räknas som sidospår som avviker från den annars perfekta normen.

Jag är nog den mest fördomsfulla personen jag känner – mot mig själv. Jag lägger märke till alla små skillnader och nyanser i min kultur/familj/mig själv och jämför dessa med svenskheten som norm, som det ska vara egentligen. Den medevetenheten, den väldigt ofrivilliga medvetenheten är den som gör mig nervös inför att vara den enda med invandrarbakgrund i vita rum, att presentera folk för släkten, att dejta vita män osv. Allt vita svenskar någonsin sagt, ifrågasatt på ett fördomsfullt sätt bär jag med mig i bakhuvudet. Det finns en term som beskriver det här och översatt till svenska så blir det: internaliserad rasism. Kortfattat så betyder det att en applicerar omvärldens fördomar om ens egen bakgrund, grupptillhörighet, kön osv på sig själv. Internaliserad rasism kan uttrycka sig på olika sätt, att en tex skämtar om stereotypiska saker som rör en själv eller som jag, blir väldigt medveten om allt som är annorlunda och försöker dölja det. I förlängningen så leder det här till att jag begränsar mig själv och behandlar mig själv lika illa så som en rasist skulle gjort. Det betyder inte att jag blir utsatt för rasism av alla vita jag träffar. Rasismen blir då något som en inte ens måste utsättas direkt för av en annan människa dagligen utan är något en alltid bär med sig inombords, som en smutsig liten hemlighet. Medvetenheten och vetskapen om att en är lite annorlunda och lite sämre än alla andra. Internaliserad rasism är en försvarsmekanism, ett försvar för alla dom som inte har möjligheten att säga ifrån varje gång, som kanske inte har den kunskapen som krävs för att kunna se orättvisor, för alla dom som faktiskt ser rasism riktas mot dom själva som en självklarhet mer än ett undantag.

Jag har tänkt mycket på mitt 17 åriga jag som satt där utanför Spiralen och var så jävla kär. Jag önskar att hon bara hade svarat “Jaha, är det något problem eller?” och inte brytt sig när hon fick höra att hennes familj visst inte var så svenskt normativ. Jag önskar att hon inte hade börjat ursäkta sin familj, sin kultur, ja allt hon är. Jag önskar att hon vetat och förstått att en aldrig vidgar normer och krossar strukturer genom att be om ursäkt för det en är.

 

Ondska är inte något som andra sysslar med.

Det har pratats om hur en normaliseringsprocess pågår inom politiken vilket leder till att vi accepterar mer och mer rasism i samhället. Jag har funderat över varför den här processen sker, hur blir egentligen våld, hat och rasism något “normalt”? Hur blir människor, grupper och till slut hela samhället mer “ondskefullt”? Vi håller ju alla med (ja, jag hoppas att majoriteten tycker så fortfarande) att Hitlers Tyskland inte är en välfärdsmodell att sträva efter och ändå så sveper starka högervindar över Sverige? Vi har egentligen alla samma startpunkt: våld mot oskyldiga, rasism och hat är dåliga företeelser. Väldigt få skulle nog faktiskt vilja leva i ett samhälle där våld, hat och rasism är vardagliga inslag i allas liv. Ändå är det den utvecklingen vi är påväg emot.

Det sker en farlig polarisering mellan de “goda” och de “onda” i samhället idag. Kristina Wicksell skriver om normaliseringsprocessen som skett angående rasismen i sitt inlägg och tar upp våldsamma relationer som exempel. Det går att applicera samma exempel när vi pratar om polarisering. En av anledningarna till att kvinnor stannar i destruktiva och våldsamma relationer är inte enbart för att våld och hot blivit vardag, normaliserats men också för att det finns ett “vi mot dom” tänk i relationen. Mannen är inte “ond” utan bara missförstådd, det är “dom andra” som är de onda och dåliga, dom som faktiskt slår hårdare, dom som dödar sin partner. En polarisering har skett där en ser sig själv och sin relation som “god” oavsett vad ens handlingar säger eller visar.

Polarisering sker inom politiken idag också. Problemet är bara att folk som röstar på rasistiska partier idag ogärna ser sig själva som onda eller dåliga. Jag är fullt övertygad om att rasisterna inte ser sig själva som rasister utan som de goda som försöker bevara Sverige svenskt eftersom de “onda” invandrarna hotar med att ta över. Det gör också att dessa personer är helt blinda inför fakta och bara ser sin egen sanning, dvs bara accepterar information som redan stödjer ens egen världssyn.

Normaliseringsprocessen kan inte ske utan en polarisering men en polarisering kan bara leva och frodas där självinsikt saknas. Rasismen är så pass utbredd i Sverige idag eftersom alla är övertygade om att rasism är något som dom andra sysslar med. “Det jag gör är inte rasism eftersom jag inte är ond.” Precis som exemplet med paret i den desturktiva relationen så ser en inte själv när en faktiskt utför rasistiska handlingar eftersom det finns en syn på att “riktig rasism” är den rasismen som faktiskt deporterar och dödar människor på grund av deras bakgrund. Vi missar att rasismen är närvarandra överallt eftersom den är ett strukturellt problem = ett problem som finns överallt i olika former och i olika grader. Jag tror också att vi polariserar oss själva som individer. Även om vi för det mesta gör bra saker så kan vi göra skada och även personer som för det mesta skadar andra kan då och då göra en bra saker. Det jag försöker komma fram till är att det är väldigt farligt att se sig själv som genomgod och bli defensiv så fort kritik riktas mot något en gjort eller sagt. Resultatet blir att antigen så är vi onda eller goda, vill väl eller vill illa och jag tror inte det här sättet att se på sig själv och sin omvärld hjälper att bekämpa rasismen som växer och frodas framför oss alla.

Ondska är inte en tröskel vi kliver över. Innan vi hamnar där så har vi alla gått igenom en normaliseringsprocess och en polarisering. Det finns inget vägskäl som skiljer de goda från de onda. Det finns bara ett samhälle där vi alla lever tillsammans. Vill vi bekämpa rasismen så måste vi göra det både med självransakan men också med fler gråskalor än vad vi har idag.