SD är ett hot mot alla som faller utanför den mall de satt upp för “en riktig god svensk”.

Fler och fler kollektiva aktioner mot SD och den politik de för annordnas. Det här är en bra och positiv utveckling. Det visar på att Sverige har öppnat upp ögonen för vad det är som sker med vårat samhälle och vårt folk. Alltifrån aktiva protester till tysta demonstrationer där människor tillsammans säger nej till en politik som inte bygger på allas lika värde. Det senaste som just nu sker är att väldigt många väljer att skicka tillbaka sina valsedlar som SD skickat ut i samband med EU valet.

Jag reagerar på att vi pratar om SD som ett enbart främlingsfientligt/invandrarfientligt parti. Vi får inte glömma bort att SD för en politik som även förtrycker och kränker HBTQ personer och kvinnor. SD för en politik som inte bygger på allas lika värde och medmänsklighet vilket egentligen betyder att alla har rätt till att protestera och göra sitt missnöje hört. SDs politik påverkar Sverige, det påverkar alla oss så därför ser jag en viss fara i att tala om SD som ett parti vars politik enbart berör och skadar människor med utländsk bakgrund.

Det skapas en viss distans mellan människa och människa på det här viset. Även om syftet är gott (att belysa rasismen) så blir det två lag. Ett lag vars medlemmar är dom SD riktar sin politik mot och sen resten som är allierade. Jag vill belysa att det är väldigt många fler grupper än så som berörs och påverkas av den omänskliga samhällsutvecklingen som sker, inte enbart rasifierade. Om vi enbart fokuserar på invandrare och frågorna kring det SD för så exkluderar vi exempelvis HBTQ personer. Vi missar även att SD även är väldigt kvinnofientligt och vill bland annat inskränka kvinnans kontroll över sin reproduktion genom att göra det svårare att få preventivmedel och samtidigt inskränka aborträtten. Det här är ett steg bakåt i utvecklingen och visar på en väldigt konservativ och patriarkal syn på kvinnan och hennes kropp.  Om vi inser att rasistisk politik handlar mer än dom som rasismen riktar sig emot, att den sträcker sig till fler marginaliserade och förtryckta grupper så tror jag det är lättare att stå enade, att kollektivt fortsätta säga nej och göra våra röster hörda.

Så när ni röstar i EU valet, lägg er röst på medmänskliga kandidater. Lägg er röst där den kommer göras hörd, inte där den kommer användas till att inskränkta andras rättigheter och lika värde.

Illustration av: Emanu

 

Djur har ingen plats i intersektionell analys.

Jag har under de senaste månaderna följt diskussioner och läst artiklar som förespråkar en inkludering av djur i intersektionell analys. Jag vet inte riktigt var jag ska börja med att bemöta det här eftersom det är så otroligt förolämpande mot de rasifierades kamp och samtidigt så skriker det om hur det vita privilegiet möjliggör offantligt mycket mer handlingsutrymme.

Så jag börjar om från början, med varifrån “intersektionalitet” egentligen kommer ifrån. Intersektionalitet är inte en vit “uppfinning” utan den härstammar från den svarta feminismen och kom till som ett medel för rasifierade kvinnor att inkludera sig själva i den alltför vita medelklass feminismen. Intersektionalitet är ett teoretiskt hjälptmedel för att beskriva och analysera hur olika diskriminerande maktordningar/förtryck samverkar i ett samhälle. Rasifierade var alltså inte en naturlig del av feminismen utan var exkluderade tills begreppet och konceptet kring intersektionaliteten utvecklades. Precis som med alla förtryck här i världen så måste den förtryckta gruppen kräva och slåss för sin plats för att få mer makt. När vita djurrättsförespråkare då tar ett begrepp som rasifierade myntat för att beskriva sin situation och hävdar att det passar djur så är det rasistiskt. Indirekt så är det att visa på att rasifierade inte är kapabla att föra sin egen kamp utan vita måste göra det åt dem på samma sätt som människa måste föra kampen åt djuren som inte kan föra kampen själva.

Jag kan förstå tanken bakom att likställa djur och människor som lika kapabla till att känna känslor och lika värda. Att det då inte är negativt att jämföras med djur. Problemet är att det här är ett så otroligt naivt och blint perspektiv. Med “vita ögon” så ser det kanske inte ut som så farligt eftersom vi är alla tillsammans på den här planeten och därmed lika värda? Fast, nu är ju inte verkligheten som sådan. Vi är ju inte alla lika värda. Vita värderas mer och har mer värda än rasifierade i världen. Rasifierade jämförs fortfarande med djur för att ses ner på, framställs som mindre intelligenta. Det är ett verkligt problem idag och det går inte att rycka jämförelsen mellan rasifierade = djur ur sina historiska rötter. Det är fortfarande aktuellt idag. Oavsett vad vi anser om djurs lika värde så går det inte att komma ifrån att även de mest intelligenta djuren stannar på ungefär samma nivå som en genomsnittlig människa som är runt 12 år gammal. Djurs kapacitet sträcker sig inte längre än så. Jämförelsen mellan rasifierade och djur blir så otroligt skev och förolämpande då det fortfarande är ett sätt att säga att rasifierade är sämre utvecklade och alltid kommer vara det. Rasifierade har historiskt sätt alltid jämförts med djur, hur kan en då idag tycka det är okej att ta ett verktyg som används av rasifierade för rasifierade för att slå sig fri från förtryckt av vita  och återigen jämföra rasifierade med djur? Det är verkligen att sparka nedåt på en grupp som redan lider av så många förtryck.

 

Att jämföra rasifierades kamp med djur har otroligt starka och rasistiska historiska rötter som existerar än idag då rasifierade rent historiskt sätt behandlats som djur. Den här bilden är tagen när vår mormor levde liksom, kanske även våra föräldrar! Det är inte ett problem som längre inte existerar.

En annan aspekt angående det här som jag inte riktigt förstår är: var i den intersektionella analysen skulle djuren få plats? Ska rasifierade tillämpa intersektionell analys som inkluderar djur när de utsätts för sexuell rasism? Eller ska vi kanske prata om djurens rätt när rasifierade kämpar för mer arbetstrygghet jämfört med deras vita kollegor? Vi kanske ska prata om djuren när vi talar om det rasistiska våldet och hoten så många lever under idag i Sverige? Rasifierade transkvinnors rätt att känna sig trygga i offentliga miljöer?  Att vara vit idag (oavsett könstillhörighet) ger en mycket mer handlingsutrymme som andra grupper i samhället inte har. En kan tala om djurrätt utan att kapa rasifierades kamp som fakiskt har ett specifik syfte och en specifik kritik. Vita människor måste inse att det är en otrolig skillnad på att välja sina kamper och att drabbas av olika förtryck vilket gör att en tvingas ta kampen för att överleva. Handlingsutrymmet minskar avseevärt ju mindre kamper en har att välja mellan själv. Att jämföra köttätare med nazister/rasister (ja, jag har hört och läst det flera gånger) och hävda att det bara handlar om olika sorters förtryck är bara extremt verklighetsförvrängt. Alla har inte samma utgångspunkt, alla kan inte göra allt så sluta låna från olika förtryck och tillämpa det på din egen valda kamp. Jag tycker det här är en otroligt liberal och självisk syn på samhället.

Nu när jag ändå är igång. Kampen för djurens rätt förs ofta på väldigt sexistiska och rasistiska grunder.

Bilder lånade av: Vardagsrasimen.wordpress.com

Rasifierade som generellt anses ha mörkare och mer “exotiskt” hud används ofta som modeller i kampanjer för djurens rätt. Det här förstärks ofta genom att måla deras hud med olika djurmönster. Budskapet  “exotisk hud dödar” kanske är menad att handla om ormar och andra djur men det är ju en verklighet för rasifierade idag. Rasifierade trakasseras och dödad enbart på grund av deras hud. Bara för att något är en gimmik så betyder det inte att den inte anspelar och gör narr av en krass verklighet för andra. Det är alltid rasifierade som sätts i den rollen vilket ännu en gång är problematiskt då jämförelsen med djur görs. Tänker vi tillbaka på slaveriet så ser vi ju att anledningen till att vita kunde rationalisera sitt förtryck då var för att de inte såg rasifierade som bättre än djur. Det här synsättet kvarstår och det förstärks av djurrättskampanjer som dessa. Den här synen på rasifierade som dumma djur reproduceras nu även också av vita som snor ett verktyg som intersektionalitet och använder det mot rasifierade och därmed tar ifrån dom makten att frigöra sig själva och bli mer inkluderade i den feministiska diskursen.

Sist men inte minst. Att föra kampen för djurens rätt är inte på någt sätt det som jag ställer mig emot. Jag vägrar dock gå med på att rasifierades kamp likställs med djur. Jag vägrar gå med på att vita privilegiade människor använder sig av verktyg så som intersektionalitet som är till för rasifierade. Det är enbart rasistiskt, verklighetsfrånvänt och rent ut sagt otroligt korkat. Vill en analysera och problematisera kampen för djurens rättigheter kanske kritik mot kapitalismen (och inte mot rasifierade som likställs med rasister/nazister) är en bra ände att börja i? Att göra det som alltid gjorts: jämföra rasifierade med djur är definitivt inte rätt väg att gå.

 

 

 

 

 

En död Anne Frank gör mer nytta än en levande Anne Frank.

Zettermark skrev för någon dag sedan ett väldigt bra inlägg om hur vi inte ser att den politiska utveckling idag är på många sätt lik den utveckling som skedde under 1900 talets första hälft och ledde till förintelsen och andra världskriget. Jag håller med om allt i texten men skulle vilja ge en annan bild av den politiska och rasistiska utvecklingen i samhället.

Vi hade inte räddat Anne Frank på 1940 talet. Jag är ofta i Amsterdam och går varje gång förbi huset där hon och hennes familj gömde sig innan de avslöjades och fördes till koncentrationslägret där Anne sen dog. Jag tänker ofta hur väldigt lite det hade krävts för att hon och hennes familj skulle få leva. Det hade räckt med om två grannar höll tyst och smög med mat till familjen. Jag tror att vi använder figurer som Anne Frank och filmer som 12 years a slave som vann Oscars och är högaktuell just nu för att visa hur vi är bättre än tiden som varit. Det är inte en slump att förintelsen lyfts fram som den ultimata tragedin mot ett folk och slaveriet som den mest extrema form av rasism.

Det som sker är att slaveriet och förintelsen till exempel blir måttstocken för vad som är acceptabelt och inte acceptabelt att utsätta en grupp i samhället för. Vi förfasas över scener i filmer som porträtterar slaveriet och får ont i magen av bilder från koncentrationslägren men vi gör det från distans. Vi gör det från vår trygga vrå i hemmet. Vi klappar oss själva på axeln och tänker “vi hade gömt Anne Frank” och vi hade aldrig ägt svarta slavar i USA på den tiden. Det många missar är att vi idag normaliserar allt mer rasism. Stödet för SD ökar, nazister marscherar på våra gator och vi har gått från en tid då det fanns nazister och sen alla andra till likställandet av nazism med vänsteraktivism. Det är en farlig utveckling som sker och som otroligt många stödjer genom att inte aktivt ta avstånd ifrån. Många idag förstår inte eller verkar inte vilja förstå att en stor andel av de invandrare vi har i Sverige idag som direkt drabbas av den här rasistiska utvecklingen har flytt från scener som visas upp i dessa filmer och böcker vi ser som exempel på det värsta som kan ske. Jag och min familj flydde från Bosnien under 1990 – talet på grund av etnisk rensning av bosniska muslimer som pågick. Målet var alltså att systematiskt döda varje bosnisk muslim (och det var en otroligt effektiv plan som fungerade väldigt väl under flera år), precis som med judar under förintelsen. Målet var helt enkelt att få ett helt folk att försvinna antigen genom att döda alla eller göra dom som blev kvar till slavar under den rådande regimen. Dessa bilder av förintelsen som många mår dåligt av att se var vår verklighet. Bosnien och dess folk upplevde och levde dessa bilder, levde i den verkligheten under flera års tid.

I dagsläget så gör en död Anne Frank mer nytta än en levande Anne Frank för den världsbild vi har. Så länge vi förstår att Anne Frank dog för att nazisterna var dåliga och slavar ägdes för att rasisterna var hemska så har vi vår bild av oss själva som goda intakt. Idag så använder vi både Anne Frank och filmer om slaveriet som ett skyddskynke när vi pratar om rasism, vi distanserar oss själva med att tro att vi hade varit bättre än tiden som varit. Det är vi inte, vi är inte bättre så länge vi inte inser att etnisk rensning står oss närmare i historien än vi tror och börjar aktivt bekämpa den rasistiska vinden som sveper över landet. Vi kanske inte ska nöja oss med att sikta snäppet högre än slaveriet och förintelsen?

Muslimer är inte en homogen grupp.

Vi pratar om muslimer som en folkgrupp i Sverige idag, på grund av medias rapportering så har det blivit ett vedertaget uttryck såväl offentligt som i folkmun. Det verkar som så att alla som ”ser ut att komma från mellanöstern” eller har Islam som sin religion faller under samma benämning vilket har gjort att en stor del av befolkningen ses som en homogen grupp. Problematiken som uppstår när en målar ut en minoritet som större och oftast farligare än vad den är blir att en hotbild skapas. Hotbilden skadar inte medelsvensson eller överklassen men den skadar ”muslimerna” som redan är en väldigt utsatt grupp i samhället.

Det finns en viss paradox i allt det här eftersom en utsatt grupp borde tjäna på att ses som större en vad den är och därmed kunna använda sin uppfattade storlek till att påverka de fördomar och det förtryck den utsätts för. Anledningen till att det inte blir så är samma tes som jag skrev om i mitt inlägg: Kvinnan – det starkare könet? Jag skrev om hur män oftast utmålas som svaga eftersom de inte klarar av att ta hand om hushållet och barnen och kvinnorna hyllas som starka men samtidigt så är det männen som  har makten och sitter högst upp i hierarkin i samhället. När det kommer till ”muslimer” så är det samma struktur som ligger bakom men bara ett annat tillvägagångssätt.

Muslimer, eller personer som ser ut att komma från mellanöstern och har Islam som sin religion är inte en homogen grupp. Islam är inte en homogen religion utan  består av många olika riktningar, kulturer och utövas i många länder. Alla muslimer är inte religiösa, alla muslimer är inte ens muslimer! Det låter väldigt självklart när en tänker på det men det är väldigt sällan vi inser att muslimer och Islam inte är en grupp människor som vill ta över Sverige. Högervindarna/politiken i Sverige och Europa har lyckats måla ut en minoritet till en styrande majoritet vilket effektivt dolt den allt växande rasismen i samhället. Precis som med kvinnor som målas ut som starka så målas ”muslimerna” ut som en homogen grupp som är farliga samtidigt som de dominerande grupperna i samhället fortsätter sitta på maktpositioner utan utmaning.

Resultatet blir att svaga grupper ställs mot varandra för att vända bort blicken från deras gemensamma intressen: att minska förtrycket från privilegiade grupper med makt i samhället. Det som sker när vi pratar om muslimer som en homogen grupp är att andra förtryckta grupper tar avstånd eftersom även de ser en hotbild och en homogen grupp. Svaga grupper tvingas in i en position där de måste slåss om uppmärksamheten från de starkare grupperna med makt. Anledningen till att det här sker är för att den hegemoniska samhällsordningen  bara tillåter att en liten del av en grupp att få det bättre eftersom den rådande ordningen då inte utmanas eller rubbas. Dominerande/privilegiade grupper i samhället kommer aldrig ge fler rättigheter till många svaga grupper samtidigt eftersom de grupper då skulle riskera att hamna i överläge och rubba den rådande ordningen. Det gör att de svaga grupperna också slåss mot varandra för chansen att få en högre status. Muslimerna, eller de personer som uppfattas som muslimer hamnar då väldigt långt ned i hierarkin eftersom de inte kan alliera sig med varken de starka för att försöka få lite bättre status i samhället men inte heller med de svaga eftersom de ses som en större hotfull majoritet.

Anledningen till att den här utvecklingen skett tror jag beror på att det är svårare att vara hatiskt och rasistisk mot grupper som av media och i folkmun ses som nyanserade. Det är svårare att hata på en kvinna från ett specifikt land, kultur och bakgrund jämfört med om en bara ser henne som en del av en stor och farlig massa, dvs muslimerna. Att se kvinnor som starka, muslimer som hotfulla, svarta som mindre intelligenta bidrar till ett väldigt effektivt osynliggörande av förtryck och av lidande.                                                      Grupper som uppfattas som större och med mer inflytande uppfattas även som mer okej att klanka ned på. Vi säger oftast att det inte är rätt att ”sparka neråt” men om muslimer framstår som en homogen, stor och hotfull grupp som dessutom ”håller på att ta över” så upplevs inte muslimhat längre som att sprka nedåt. Muslimer är en väldigt marginaliserad och stigamtiserad grupp i samhället idag och genom att via media och allmän åsikt få gruppen att framstå som en hotfull majoritet kommer rasismen och förtrycket enbart frodas och växa.

Det vi måste göra för att förändra den här synen på personer som uppfattas som muslimer eller är muslimer är att sluta tala i generella termer. Jag skulle vilja dra det så långt och säga att vi borde slopa uttrycket ”muslimer” helt och hållet eftersom det begreppet är alldeles för brett och säger ingenting om vad som egentligen syftas på. Att tala om ”muslimer” som grupp sprider bara fördomar och kommer med en hel drös förutfattade meningar utan någon somhelst verklighetsförankring. Det vi kan göra är att kräva mer förtydligande, vad menar vi egentligen när vi säger ”muslimer? Vilket land, kultur, typ av islam, personer, grupper syftar vi på egentligen? Vi måste ge ”muslimerna” i Sverige en identitet, inse att det finns nyanser, olikheter och förstå att vi inte talar om en homogen grupp som har någon gemensam agenda. Muslimer är en homogen grupp lika lite som kristna, afrikaner eller kvinnor är.

Mitt nyårslöfte för 2014 är att fokusera mindre på mig själv.

Sitter och läser allas nyårslöften för 2014 och känner mig bara trött och frustrerad. Allt handlar om mer investering kring sig själv, antigen så ska folk bli mer hälsosamma (läs, gå ned i vikt) eller bli bättre personer genom att uppnå olika mål. Är det bara jag som blir så trött på att det alltid läggs fokus på individen? Jag vill inte fokusera mer på mig själv, jag vill inte utveckla min personlighet i detalj  i tron om att jag till slut kommer bli fulländad och perfekt.

Jag vill få bort fokus och analysen från mig själv och är så otroligt trött på att allt ansvar läggs på den enskilda individen. Funkar inte något i livet? Ja då har du bara inte fokuserat tillräckligt mycket på dig själv! Det här individtänket fungerar inte, vi måste lyfta blicken från oss själva och börja fokusera på varandra, på samhället. Vi kan inte gå omkring och se oss själva som projektarbeten som behöver investering för att kunna ge avskastning. Resultatet blir att vi alla lever som små öar utan möjlighet till att nå ut till varandra, vi står splittrade och har ingen möjlighet till att förändra samhället. Det är inte oss det är fel på som individer, det är inte vi som inte försökt tillräckligt men däremot är det vårat fel som fortsätter tro att vi någonsin kan bli lyckliga om vi enbart fokuserar på oss själva.

Vi måste ta debatten om debatten

Vi som har skrivit det här får ofta höra att vi borde ta vissa debatter. Att allting måste diskuteras. Och till sist fick vi nog och skrev det här tillsammans med några förslag på vad vi borde göra istället och svar på den vanliga kritiken. Vi som skriver är Den eminenta bloggaren Amra och Mir, som är den ena halvan av bloggen Kultureliten.

Amra: Jag skrev ett inlägg om hur vi inte får diskutera allting och ta alla debatter som pågår i samhället. Den negativa responsen handlade om att det är ett hot mot demokratin att ”inte ta debatten” eller att inte få låta alla komma till tals. Det pratas generellt mycket om vikten av att låta alla sidor höras och att låta alla komma till tals, men till vilken nytta?

Den tanken som har väckts efter att jag skrev mitt inlägg är: På vems villkor? Vem sätter spelreglerna för vilken debatt som ska tas och på vilket sätt? Det blåser starka, hårda högervindar i dagens Sverige idag. Den fredliga demonstrationen där oskyldiga attackerades av nazister visar också på att vindarna dessutom är våldsamma och farliga. Jag ser inget behov av att debattera på rasistiska och sexistiska villkor, för det är precis det som sker när vi ännu en gång ”tar debatten om invandringen” och dess lönsamhet eller diskuterar ännu en gång kvinnans rätt till sin egen kropp i samband med abort (eller rent allmänt). Det handlar inte om att förbjuda en debatt eller tysta röster, det handlar helt enkelt om att rasismen gått så långt i Sverige att det är dags att vi ser över vårt debattklimat och frågar oss vilka grupper och värderingar det är egentligen som driver den? Jag tycker vi måste börja debattera själva debatten och lämna alla invandrare och kvinnor ifred ett tag.

Mir: Det sägs ofta att vi måste våga ta debatten. Men precis som du säger handlar det om vilken debatt och på vems villkor. Tänker att det det finns tre typer av problem här. 1: Det första handlar om sorg. Jag har en bekant som förlorade sina släktingar i förintelsen. Hen skall inte behöva ta en sådan debatt, om det har hänt eller inte, om det finns en judisk konspiration. Samma sak att ett våldtäktsoffer inte skall behöva ta debatten om ifall det finns riktiga våldtäkter, ifall inte kläder trots allt spelar roll. För det tar inte hänsyn till deras sorg. Det är ett övergrepp på nytt att höra eller tvingas prata om det på förövarnas villkor. 2: Sedan har vi frågan om det verkligen fungerar, den politiska. Blir det färre antisemiter eller rasister av att en debatterar mot dem i bästa sändningstid. Det tror jag inte. Jag har inte sett några bevis för det, men många på motsatsen. Jag tror tvärtom att debatten mot rasister vinns genom att prata om andra saker, om välfärd, arbete och klass. 3: När vi pratar om något släpper vi in åsikten i finrummet. Det handlar alltså om hur vårt offentliga rum skall se ut. Det blir helt plötsligt okej att säga vissa saker högt. Det blir normaliserat. Ronald Reagan fick en gång en fråga om en av hans vänner som var förintelseförnekare. Han svar var talande: ”Varje gång någon vid mitt middagsbord säger att förintelsen inte ägde rum argumenterar jag emot.” Förutom den uppenbara frågan, som är vad grabben hade för vänner ifall han behövde göra det, så är frågan ifall vi vill leva i ett samhälle där allt är öppet för debatt, skall vi inte ha vissa saker som, är oberörbara?

Amra: Jag tycker du har rätt. Debatten vi har i det offentliga rummet idag missgynnar många utsatta grupper i samhället vilket jag tycker borde vara bevis nog att taktiken ”ta debatten” inte fungerat. Om vårt samhälle blivit mer rasistiskt de senaste åren måste vi se över det debattklimat vi har i det offentliga rummet. Jag tror också att debatten som pågår i det offentliga visar vad som hänt i det privata. Någonstans på vägen har det blivit okej att vara rasistisk på bästa sändningstid.

Min åsikt är att ämnen som på något sätt tummar på mänskliga rättigheter så som rätten till sin egen kropp eller lika behandling oavsett bakgrund inte bör förekomma i den offentliga debatten, jag ser inte hur det är positivt eller gynnande för samhällsutvecklingen? Gränsen har redan förflyttats så långt att människor med icke svensk bakgrund känner ett behov av att bevisa hur de är lönsamma i dagens samhälle. När debatten hamnat där vi börjar tala om individers lönsamhet i samhället enbart på grund av deras bakgrund så är det dags att se över debatten och inte det som debatteras. Hur ser du på kritiken som tar upp att det hotar yttrandefriheten om alla inte får debattera och säga vad de vill? Diskussioner kring detta har uppkommit efter att jag skrev mitt förra inlägg om det här.

Mir: Du har en väldigt viktig poäng i att det som händer i det offentliga sipprar ner till vardagsrummet. Det tror jag stämmer och sedan sipprar det tillbaka upp fast starkare. Eller så går det till i omvända ordning. Men det är oviktigt vilket.

Om yttrandefrihet. Alltså, jag har svårt att se problemet, i ärlighetens namn. Det handlar ju inte om att någon vill förbjuda med lagstiftning. Den klassiska grejen ”men ås får man väll inte säga i det här landet”, öö jo? Du gjorde det nyss, ser du någon KGB-agent komma för att hämta dig? Nej just det! Vad det handlar om är att när någon säger ett sexistisk eller rasistisk ska så slutar jag bjuda hem personen till mitt vardagsrum. Precis som att ifall en person brister ut ”det är gott att gurgla sig med koskit” så kommer jag nog sakta att backa där ifrån! Det är inte en debatt som någon förväntas ta. Samma princip skall gälla sexism och rasism, det skall inte förbjudas, men i ett någorlunda sunt fungerande samhälle kommer vi att behandla dem som tokstollar. Och absolut inte låta dessa passa våra barn, eller vara våra vänner. Eller ens prata med dom. Det är en viktig skillnad. Vi skall inte straffa dem, vi skall bara förtycka dessa åsikter lite lagom, sluta prata med dem och gå vår väg, kanske bytta samtalsämne. Så får de stå där och vara rasister själva om de vill, eller tycka att det är okej men sexism, men precis som att vi inte bjuder in excentriker som tror att de blivit kidnappade av ödlemänniskor till tv soffan så skall vi inte häller bjuda in Pär ström dit, för de är ju ungefär lika knäppa. Tror du att det är en hållbar strategi? Att prata om något annat, eller behandla dom som galningar?

Amra: Jag tror vi behöver se fler debatter/diskussioner/analyser som handlar om hur vi förändrar samhället till det bättre, hur vi kommer vidare och vänder den rätt mörka och farliga utvecklingen som sker nu. Vi har diskuterat invandrarfrågan långt nog nu tycker jag och vi kommer bara längre och längre ifrån en förändring och närmare mer rasism. Jag tror på att utvärdera vårt samhällsklimat och ta debatten därifrån och om det innebär att utesluta vissa destruktiva och hatiska röster så tror jag att det kan vara värt det i slutändan.

Nej, vi får faktiskt inte debattera allting.

Dagens Nyheter publicerade i söndags en helsidesannons för boken “Invandring och mörkläggning”. Annonsens rubrik lyder: “Vad vet DU om invandringen och invandringspolitiken?” och under rubriken listas åtta exempel som berör Sveriges invandringspolitik.

Reaktionerna har varit omdelbara, många ha valt att säga upp sin prenumeration (bra!) och kritiserar DN för att vara rasistiska. Andra reaktioner har handlat om att det är bra att DN publicerat annonsen då debatten om rasismen mot invandrare kommer upp till ytan och menar att det här är ett sätt att lyfta upp och belysa problemet.

Nej.

Vi måste inte prata om allting. Vad säger det egentligen om samhället när debatten om abortfrågan fortfarande pågår exempelvis? Säger det verkligen att det är bra att den frågan lyfts fram? Problematiken ligger  i det att den frågan fortfarande är något som folk känner är diskutabelt? Vad ska vi prata om härnäst? Vi kanske ska ta upp frågan om kvinnlig rösträtt? Det är väl bara  bra om det lyfts fram så folk som är emot kvinnlig rösträtt får säga sitt så vi kan debattera det ännu en gång? Ska alla ideer verkligen lyftas fram i samhället, även de åsikter och idelogier som är skadliga mot en stor del av befolkningen? Jag tycker inte det. Analys och diskussion är bra men det är också farligt när den analysen och diskussionen börjar handla om hat och att strama åt människors rättigheter. När det blivit accepterat att diskutera och lufta kvinnofientliga och rasistiska åsikter ute i det öppna så borde vi stanna upp och bli rädda för vad det är som sker, för att det stannar sällan enbart vid diskussion och analys. Rasismen har blivit rumsren i Sverige, det blev den genom att vi konstant kände oss manade att belysa och lyfta fram frågan kring de problematiska invandrarna som kom hit och inte var lönsamma. Debatter om kvinnans rätt till sin kropp genom abort är på tapeten igen, är det verkligen en positiv utveckling vi ser här?

Jag hade velat se ett media klimat där vi analyserar och diskuterar hur vi ska föra samhället framåt, hur vi ska ge mer rättigheter och frihet till folket. Hur vi förbättrar och utvecklar, debatter om hur vi ska motivera våra ledare att ta tag i den drastiskt sjunkande nivån i skolan exempelvis. Jag vill inte diskutera en invandrares lönsamhet i det här landet eller om en kvinnas rätt till sin egen kropp sträcker sig till att hon själv får välja om och när hon gör abort. Jag vill att vi pratar om varför vi känner ett behov av att diskutera och ifrågasätta männskliga rättigheter. Jag vill prata om varför vi alla blivit mindre toleranta, varför går vi bakåt istället för framåt?

Hitler och hans parti valdes in i den tyska riksdagen på laglig väg. Det skedde inte över en natt, den skedde gradvis genom diskussioner och analyser som kom fram till att hens politik var rumsren och rätt.

Orientalism och den exotiska kvinnan

Vill ni få mer bakgrunds  fakta inför Orentalism och den exotiska kvinnan läs gärna mitt inlägg: Hegemoni och varför feminismen ses som en radikal rörelse.

Orientalism är term som enligt mig bäst beskrivs och förklaras med utgångspunkten att Europa har konstruerat “kunskap” av allt öster om gränserna, dvs utvecklat en diskurs och namngett det andra eller “det som inte är som Europa”. Genom att under koloniseringen vara den dominerande (hegemoniska) makten/strukturen i världen kunde Europa definera och underordna alla andra länder och kulturer som inte var europeiska och som kunde utnyttjas för egen vinning. Det är precis i det här makten ligger, att vara den som definerar något, som beskriver det, namnger det och sedan behandlar det som “det andra eller det annorlunda som skiljer det från oss/mig” betyder också att en dominerar och styr det. (Exempel: hur mannen definerar kvinnan och sedan underordnar henne genom patriarket som indoktrinerar henne i den kvinnliga könsrollen som per definition ses som lägre stående och sämre än den manliga könsrollen). Orienten och orientalism är Europas uppfinning och beskriver relationen mellan Väst och Öst. Det orienten gjorde och fortfarande gör idag är att tvingas definera västvärlden som en kontrasterande bild, ide, personlighet och upplevelse, kort och gott: väst utnyttjar öst för egen vinning som i sin tur reproducerar sig själv som annorlunda och ger väst den kultur och definition det behöver för att fortsätta vara den dominerande kulturen i världen. Kulturer utanför den västerländska kulturen kan idag inte existera av sig själva, eller existera självständigt utan att definera sig själva (och defineras av väst) utifrån västs strukturer och kulturer.

När jag skriver det här så inser jag att det låter väldigt abstrakt så jag tänkte försöka visa hur orientalism och västvärldens syn på människor och andra kulturer visar sig i “den exotiska kvinnan”. Det är intressant hur vita människor ofta anser sig ha koll på vad rasism innebär men väldigt ofta missar att exotifieringav personer av annan härkomst/utseende härstammar från en väldigt nedvärderande och rasistisk diskurs. Den exotiska kvinnan blir då ett väldigt intressant exempel då hon är både hatad och hyllad. Hatad om hon visar sig vara obekvämt exotiskt på så sätt att hon kräver respekt för sin kultur och bakgrund, att hon ska ses som en person och inte som en kulturell företeelse men samtidigt hyllad av män och kvinnor som något nytt och spännande. Vita män som har en relation till en rasfierad kvinna ser det som något annorlunda och spännande, något nytt, som om hon är en ny smak de måste testa, ta en risk och beställ något annat än det vanliga på stammis haket liksom. Eftersom den vita mannen har makten att definera den rasfierade kvinnan så kommer hon alltid vara undeordnad honom, inte enbart i egenskap av sitt kön men även i egenskap av sin kultur och ursprung. Allt den exotiska kvinnan gör eller säger är en kontrast gentemot normen/mannen.

Det som gör det hela extra komplext är att denna exotifiering framställs som väldigt positiv. Jag har personligen träffat vita män som förklarat för mig att jag är så mycket coolare och schysstare än “svenska tjejer” då de är gnälliga och svåra att hantera. Jag har fått höra att jag ser mystisk ut, att jag ser ut att vara bra i sängen (enbart pga mitt “exotiska” utseende) och att jag får vita män attt känna sig väldigt omtyckta och speciella. Jag har legat bredvid män i sängen mitt i natten, viskat förtroligheter och delat hemligheter, trott att vi förstår varandra, att vi på något sätt har fått kontakt som människor, som personer, tills han helt plötsligt tände lampan, la sin arm bredvid min och utbrast – Alltså det är så himla kul att din hud är mörkare än min! Inte för att du är sådär jättemörk men det syns ju att det är skillnad! Jag har umgåts med vita vänner som avundsjukt suckat – åhhh vad jag önskar jag kunde se sådär exotisk och kurvig ut som du! Den vita kvinnan defineras och döms av både den vita kvinnan och mannen vilket ger en ytterligare dimension av förtryck då hon förtrycks för mer än enabrt sitt kön.

Europa uppfann öst och med det orientalismen. Den vita mannen (och kvinnan) uppfann den rasfierade exotiska kvinnan och genom henne kan de definera sig själva som normen, som det rätta och det “icke andra”.

Mansrollen finns för att den ger makt och självförtroende

Det pratas ofta om mansrollen utifrån ett perspektiv där den skadar mannen och används ofta som ett argumment för att locka fler män till feminismen – “könsroller skadar ju män också, ni får ju aldrig prata om känslor!” Jag tycker det här är en intressant och viktig vinkel som bör diskuteras och analyseras men jag vill gärna fokusera på hur mansrollen även om den har mycket negativt faktiskt gynnar män i slutet av dagen.

Kultureliten har skrivit om varför mansrollen finns från ett perspektiv innifrån där tyngden ligger vid en historisk utveckling, en överlevnadstrategi. En väldigt intressant vinkel som jag tycker beskriver hur män hamnat i den roll de befinner sig i idag.  Fanny skriver om “grejer män gör” och så som jag tolkar så menar hon att de härstammar från mansrollen och efterfrågar en förklaringsmodell till mäns beteenden. Punkt nr 4 på listan Fanny skrivit tar upp följande problem: “Är tysta eller förneka sina känslor istället för att berätta vad de tänker och känner. Detta är så himla opraktiskt och försvårar verkligen mänsklig samvaro. Kan inte killar bara sluta med det? Jag lovar, ni kommer att vara älskade även om ni tar ansvar för era känslor. Det är nästan som att ni förnekar att ni har känslomässiga behov för att upprätthålla någon slags fasad eller maktförhållande.”

Precis i den punkten så tror jag makten och självförtroendet ligger. Den som kontrollerar känslorna i en relation, sina egna och andra har makten. Det är män som bestämmer hur mycket känslor som är accepterat att andra visar (väldigt tydligt i heterorelationer av olika slag) och hur mycket av sina egna känslor de väljer att visa. Jag tror att det här utvecklades ur praktiska skäl precis som Kultureliten beskriver. Ett behov av att stänga av känslor för att kunna göra de svåra valen och ta  mycket ansvar men jag tror att någonstans på vägen så märkte männen/mansrollen att det här är ett schysst och effektivt sätt att behålla makten även i relationer. För det är inte så enkelt att män förnekar sina egna känslor och lider i tysthet utan möjligheter att uttrycka sig själva, de förnekar kvinnans känslor i en relation också. Genom att vara tysta, dryga och undvikande när känslor och djupa samtal kommer på tal så tvingar de kvinnan i en roll där hon tvingas ta ansvar för sina egna känslor och hur de uttrycks men samtidigt måste hålla koll på när han har tröttnat eller tycker det blir för mycket. Mannen slipper på så sätt öppna upp pch kommunicera och har samtidigt någon som tolkar och försöker tyda honom. Det är inte svårt att se att det väldigt ofta blir krångel och missförstånd och då har mannen det priviliegium att lägga skulden på kvinnan som varit jobbig och krävande och helt enkelt ännu en gång missförstått en situation.

Den här sortens makt i relationer inger självförtroende då mannens tolkning av relationen är den rätta. Kvinnor diskuterar sina känslor och analyserar relationer med andra kvinnor i mycket större utsträckning än vad män gör med varandra. Det leder till nya infallsvinklar och mer analys men det leder också till att kvinnan är den som bär på det känslomässiga arbetet i alla relationer hon har till en man. Det gör också att hon är mer benägen att tvivla på sig själv och sina känslor/tankar då nya analyser presenteras än vad en man gör då han bara agerar utifrån sig själv utan hänsyn till någon annan.

Jag tror det här är en av anledningarna till att mansrollen fortfarande lever kvar och reproduceras: att ta och ha makt är något män lär sig från barnsben.

 

Hegemoni och varför feminismen ses som en radikal rörelse

Feminismen och feminister ses av många idag som en radikal rörelse som störs av “rabiata nazifeministiska PK maffian” men varför är det så egentligen? Varför ses en rörelse som förespråkar likhet mellan könen och belyser många strukturer och normer som är direkt skadliga för samhället som något dåligt och som så väldigt många känner sig manade att bekämpa eller ta avstånd ifrån?

Svaret är marxistisk teori (enligt mig personligen så är Marx svaret på väldigt många frågor och funderingar här i livet) och mekanismen bakom konceptet hegemoni. Hegemoni betyder kortfattat “att styra eller ha makt/kontroll” över något. Uttrycket används flitigast när vi talar om politisk makt, så som att USA och deras politik utövar makt och inflytande över resten av världen. USA och dess politik blir då normen, det utgör det “normala” och “riktiga” och alla länder rättar sig efter detta och mäter sig själva utefter det USA förespråkar. Det gör att allt som är annorlunda eller inte så som USA blir “det andra” eller upplevs som hotfullt mot den rådande dominanta politiska strukturen i världen. Hegemoni kan också användas när vi pratar om kulturell makt och dominans och det är den aspekten jag vill fokusera på i det här inlägget.

Inom Marxistisk filosofi beskriver termen kulturell hegemoni hur en minoritet av människor med specifika ideologier och strukturer/normer styr ett samhälle där massorna har varierande ideologier och normer/strukturer. Den styrande gruppen i samhället manipulerar kulturen och själva samhället (ideer, förväntningar, perceptioner, förklaringar, normer, strukturer och värderingar) så att massorna tar till sig deras världsbild och på så sätt blir denna världsbild som är i minoritet påtvingad och sedan accepterad som kulturell norm. Denna världsbild som bara tjänar ett fåtal blir då den universala validerade dominanta ideologin som massorna tror att de har valt själva. Individer försöker desperat uppnå och uppfylla denna dominanta ideologi för att känna att deras liv har en mening. När jag skriver detta så beskriver ett religiöst uttryck det här väldigt bra ” the greatest achievement of the devil is that people don’t believe he exists”. Om vi som folket tror att allt är som det ska vara, att allt vi lever och lär är naturligt, om vi inte ifrågasätter något så lever vi under kulturell hegemoni och tjänar en dominant minoritet i samhället. Slutsatsen blir status quo, dvs sociala, politiska och ekonomiska ojämnlikheter blir motiverade, de framstår som något naturligt och bra för oss alla. Vi ser helt enkelt inte att samhället i sig är en social struktur konstruerad till att tjäna en dominant ideologi, struktur, norm osv.

Hur spelar då feminismen in i allt det här? Jo, det må så vara att en minoritet styr majoriteten och att vi alla tvingas följa ideologin och ojämnlikheterna som vi indoktrineras in i  redan från födseln men hegemonin har det inte helt lätt bara för det.Jag har försökt mig på att rita en liten figur för att underlätta och kunna förklara det hela lite bättre.

Klicka för större bild

Hegemonin och dess dominanta världsbild utmanas konstant, en kan säga att den konstant är i krig med nya utmanande ideologier som vill störta den rådande världsordningen. Det finns äldre kulturer/ideologier (resterande) som lever kvar men inte längre utgör något hot mot den rådande ideologin. Ett exempel är att kristendomen och det “kristna” sättet att leva på var väldigt dominerande förut men har idag vattnats ur och vi tror inte längre att Gud är skaparen av allting och bör därför lydas. Dock finns vissa kristna värdegrunder kvar som exempelvis förespråkar ojämnlikhet mellan könen som får leva kvar då de passar in i den rådande kulturella hegemonin vi har. Resterande kulturer utmanar inte hegemonin på samma sätt som utmanande eller “radikala” ideologier så som feminismen gör exempelvis.

Feminismen ses som radikal, farlig och något som bör bekämpas eftersom den utmanar den rådande samhällsrodningen, dvs kulturella hegemonin. Människor motsätter sig feminsmen pga stenhård indoktrinering från födseln i den rådande dominanta samhällsordningen till den grad  att de inte kan ställa sig utanför den och se att det de försvarar är direkt skadligt för dom själva. När vi talar om feminism kan ordet “hegemoni” bytas ut mot “patriarket” och det blir inte svårt att se varför män och kvinnor motsätter sig en ideologi som kommer skaka om deras ställning i samhället där män på sikt kommer förlora makt medan kvinnor kommer få utvärdera och möjligen förkasta allt de någonsin lärt sig. Hegemonin/Patriarket bör inte ses som en fast form, något som är hugget i sten utan något som är flytande och har möjligheten att förändras och formas om.

Eftersom det rådande dominanta samhället konstant utmanas så måste det hitta ett sätt att undvika revolution. När ideologier så som feminism kommer upp så brukar hegemonin försöka “tvätta” ur de bitar som ses som radikala och samhällsomvandlande genom att acceptera en del. Kvinnor har exempelvis fått rösträtt, mer rätt till sin kropp osv men inget av detta har egentligen ändrat patriarket och den manliga dominansen i samhället. Det som istället har skett är att massorna idag tror att vi lever jämnställt, att alla kan om vi bara vill och att feminister är något en bör akta sig för då det är radikalt och extremt. Vi har fått lite brödsmulor och vi tror att vi är mätta och belåtna, det beror enbart på att vi innan varit svältfödda, nästan döende och då smakar brödsmulor väldigt bra. Det faktum att männen äter upp allt annat och lever som kungar missar vi i vår tacksamhet för det lilla. Min slutsats blir: så länge feminismen ses som något som faktiskt kan störta samhället och göra en förändring så är vi på rätt väg, det är när vi blir en del i normen, en del i strukturer, när vi tystas med brödsmulor som vi måste börja oroa oss!