Sexuella trakasserier är normen för kvinnor som vill vistas på krogen

Igår skrev en vän om en händelse som utspelade sig i Stockholm när vi var ute tillsammans. Vi satt på en pub och bara umgicks och pratade, visade väldigt tydligt med vårt kroppspråk att vi inte var intresserade av sällskap och framförallt inte på något sätt sökte kontakt med män. Under kvällen så satte sig män vid vårt bord på löpande band, försökte prata, försökte få vår uppmärksamhet, gav oss sliskiga komplimanger, tog på oss och vad vi än gjorde, oavsett om vi skrek MEN GÅ HÄRIFRÅN eller sa att vi var tillsammans så funkade det inte, de bara fortsatte. Jag försökte gå på toaletten bara för att i kön bli stoppad av två män som säkert ett tiotal gånger frågade mig om jag som var så snygg inte skulle hänga med på efterfest fastän jag efter varje gång sa – nej, lämna mig ifred jag vill inte prata med er. Det verkade som att ingen av dessa män ens tänkte tanken att vi kanske bara var två personer som inte var intresserade av deras klibbga och raggande sällskap, att vi bara ville få existerar och umgås med varandra. Vi var kvinnor ensamma utan sällskap av män vilket verkar vara grönt ljus för alla sorters närmanden och kontaktsökande. Jag hade totalt glömt bort händelserna tills jag såg min väns statusuppdatering eftersom jag helt ärligt är så van vid att män tar sig friheter när jag är ute att det längre inte är något jag ser som konstigt. Jag skulle nog reagera mer på att INTE bli trakasserad och se det som ett undantag vilket i sig är väldigt tragiskt.

 

För många kvinnor är mäns beteende i offentliga rum ett stort problem och det här gränslösa och krävande beteendet verkar förstärkas så fort en befinner sig i krogmiljö av något slag där alla kvinnor förvandlas till laglösa byten som likt djur ska fångas in och släpas med hem.

 
Det som jag alltid finner så häpnadsväckande är att när en som kvinna tar upp det här, tar upp att män sysslar med sexuella trakasserier, fysiskt våld, hot eller bara rent allmänt oönskat och obekvämt beteende på krogen regelbundet så möts en av en dubbelbestraffande norm. När kvinnor, vare sig de är feminister eller inte tar upp att de är rädda för män på krogen eller i andra offentliga sammanhang så är det väldigt vanligt att mötas av – men alla män är inte såna, du har bara haft otur och mött idioter. Det stämmer säkert, det verkar ju onekligen som att en måste vara rätt dum för att inte förstå att nej är ett nej och att det borde räcka för att avfärda någons oönskade sällskap men då undrar jag, är alla män dumma? Jag känner nämligen ingen kvinna som INTE blivit trakasserad på krogen eller när hon varit ute. Känner ingen kvinna som vittnat om att varje gång hon sagt nej så har det räckt, att han bara gått därifrån, utan tjat, utan följdfrågor och kommentarer som – ”men varför inte, kom igen nu, bara en drink, vi kan väl snacka lite bara?, vem fan tror du att du är egentligen, dra åt helvete då din fula hora”. När en som kvinna påpekar det här, att nej det handlar inte om enstaka idioter utan det här är ett utbrett strukturellt problem som är socialt accepterat och som upprätthålls av män själva så blir en istället kallad för ”manshatare”, en person som dömer andra utifrån deras kön eftersom en antar att alla män är såna istället för att ge dom en chans.

 
Samtidigt som en blir kallad för ”manshatare” för att en är rädd för män på krogen och i offentliga sammanhang då som jag nämnde innan: alla kvinnor blir trakasserade, så ska en som kvinna samtidigt vara beredd och redo för att män kan är idioter när en vistas ute. Den våldtäkdskultur vi har i Sverige visar väldigt tydligt på det då allt ansvar läggs på offret. Hur full var hon? Vad hade hon på sig? Flörtade hon? Sa hon först ja och sen under kvällen nej? Slutsatsen blir att: kvinnor som betraktar män som farliga är manshatare då ”inte alla män är farliga” men samtidigt så förväntas vi ständigt vara på vår vakt, begränsa vårt rörelseutrymme, kläder, beteende, sexualitet osv eftersom män inte kan kontrollera sig när de är ute. Män blir alltså arga på kvinnor som är rädda för män och sen arga på kvinnor som fallit offer för män eftersom de borde vetat bättre och inte försatt sig i den situationen från början. Dubbelbestraffning i sin renaste form.

Jag har en lösning på problemet. Vad sägs som att ni män som grupp bara slutar upp med det här eller alternativt stannar inne om ni känner att ni inte kan kontrollera er bland kvinnor när ni går ut?

 

Ondska är inte något som andra sysslar med.

Det har pratats om hur en normaliseringsprocess pågår inom politiken vilket leder till att vi accepterar mer och mer rasism i samhället. Jag har funderat över varför den här processen sker, hur blir egentligen våld, hat och rasism något “normalt”? Hur blir människor, grupper och till slut hela samhället mer “ondskefullt”? Vi håller ju alla med (ja, jag hoppas att majoriteten tycker så fortfarande) att Hitlers Tyskland inte är en välfärdsmodell att sträva efter och ändå så sveper starka högervindar över Sverige? Vi har egentligen alla samma startpunkt: våld mot oskyldiga, rasism och hat är dåliga företeelser. Väldigt få skulle nog faktiskt vilja leva i ett samhälle där våld, hat och rasism är vardagliga inslag i allas liv. Ändå är det den utvecklingen vi är påväg emot.

Det sker en farlig polarisering mellan de “goda” och de “onda” i samhället idag. Kristina Wicksell skriver om normaliseringsprocessen som skett angående rasismen i sitt inlägg och tar upp våldsamma relationer som exempel. Det går att applicera samma exempel när vi pratar om polarisering. En av anledningarna till att kvinnor stannar i destruktiva och våldsamma relationer är inte enbart för att våld och hot blivit vardag, normaliserats men också för att det finns ett “vi mot dom” tänk i relationen. Mannen är inte “ond” utan bara missförstådd, det är “dom andra” som är de onda och dåliga, dom som faktiskt slår hårdare, dom som dödar sin partner. En polarisering har skett där en ser sig själv och sin relation som “god” oavsett vad ens handlingar säger eller visar.

Polarisering sker inom politiken idag också. Problemet är bara att folk som röstar på rasistiska partier idag ogärna ser sig själva som onda eller dåliga. Jag är fullt övertygad om att rasisterna inte ser sig själva som rasister utan som de goda som försöker bevara Sverige svenskt eftersom de “onda” invandrarna hotar med att ta över. Det gör också att dessa personer är helt blinda inför fakta och bara ser sin egen sanning, dvs bara accepterar information som redan stödjer ens egen världssyn.

Normaliseringsprocessen kan inte ske utan en polarisering men en polarisering kan bara leva och frodas där självinsikt saknas. Rasismen är så pass utbredd i Sverige idag eftersom alla är övertygade om att rasism är något som dom andra sysslar med. “Det jag gör är inte rasism eftersom jag inte är ond.” Precis som exemplet med paret i den desturktiva relationen så ser en inte själv när en faktiskt utför rasistiska handlingar eftersom det finns en syn på att “riktig rasism” är den rasismen som faktiskt deporterar och dödar människor på grund av deras bakgrund. Vi missar att rasismen är närvarandra överallt eftersom den är ett strukturellt problem = ett problem som finns överallt i olika former och i olika grader. Jag tror också att vi polariserar oss själva som individer. Även om vi för det mesta gör bra saker så kan vi göra skada och även personer som för det mesta skadar andra kan då och då göra en bra saker. Det jag försöker komma fram till är att det är väldigt farligt att se sig själv som genomgod och bli defensiv så fort kritik riktas mot något en gjort eller sagt. Resultatet blir att antigen så är vi onda eller goda, vill väl eller vill illa och jag tror inte det här sättet att se på sig själv och sin omvärld hjälper att bekämpa rasismen som växer och frodas framför oss alla.

Ondska är inte en tröskel vi kliver över. Innan vi hamnar där så har vi alla gått igenom en normaliseringsprocess och en polarisering. Det finns inget vägskäl som skiljer de goda från de onda. Det finns bara ett samhälle där vi alla lever tillsammans. Vill vi bekämpa rasismen så måste vi göra det både med självransakan men också med fler gråskalor än vad vi har idag.

Den felprogrammerade kvinnan

Kvinnan, som en socialt konstruerad varelse är beroende av smärta.* Jag har innan skrivit om kvinnokroppen och hur kvinnan förväntas leva med fysisk smärta eftersom den kvinnliga kroppen i ett patriarkat bort prioriteras till en passiv istället för en aktiv varelse innan. Vi pratar ofta om hur skeva skönhetsidealen är i samhället och hur kapitalismen tvingar oss att investera mer och mer i våra kroppar men vi pratar inte lika ofta om hur skeva idealen är när det kommer till kvinnans känsloliv, vi pratar inte om hur kvinnor görs beroende av smärta i sina relationer till män.

– Följ ditt hjärta! Känslor kan en inte styra över! Älskar du honom så är det ju rätt! Jag skulle våga påstå att varje kvinna någongång fått dessa råd eller uppmaningar när hon berättat om kärleksbekymmer eller problem hon har i en relation med en man. Problemet med det dessa råd är inte själva uppmaningen att någon ska följa sitt hjärta eller faktiskt göra det som känns rätt just då utan problematiken ligger i att kvinnor förväntas förändra mannen, förändra hela relationen och i slutänden göra våld på sig själva. Dessa ”relationsråd” kommer oftast efter att kvinnan beskrivit olika situationer där hon blivit illa behandlat av en man men ändå så förväntas hon ge honom en chans till, och en till, och en till, för det viktigaste är ju ändå att hon älskar honom. Då löser sig allting!

Om det är något alla kulturer har gemensamt i världen så är det att kvinnans kärlek och omtanke övervinner allting. Skillnader förekommer självklart men det är det idealet som råder: är han elak så försök igen, han kommer inse att du älskar honom och att det är dig han vill ha. Jag tycker det här är väldigt problematiskt och att det gör oss beroende av smärta. Jag tror att en som kvinna i ett patriarkat förväntas lida för kärlekens skull, det är så det ska vara, precis så som mens och sex ska göra ont, det har normaliserats så har vi normaliserat kvinnans psykologiska smärta i relationer till män. Den här tron på att kärlek måste göra ont, vara passionerat och en måste nästintill bli besatt av en man för att det ska vara äkta kan ge och ger permanenta skador.

Vi har som kvinnor blivit felprogrammerade från början. Vi indoktrineras från barnsben att om pojkar är elaka mot en så är det för att de gillar en. Vi ser självuppoffrande kvinnor i filmer och böcker som får mannen till slut, vi ser hur våra mödrar, systrar, vänner, grannar osv offrar sig själva för kärlekens skull, hur det viktigaste är att följa sitt hjärta oavsett hur stor den psykologiska skadan kan blir. Det finns ingen som någonsin säger – Stopp! Ibland är hjärtat en jävla idiot som borde hålla käft! Följ ditt förnuft, gör inte våld på dig själv, bara för att du känner något så betyder det inte att du borde fortsätta en destruktiv och skadlig relation. Vi fått lära oss att det är normalt att kärlek gör ont och därför ser vi sällan andra möjligheter till att leva utan den smärtan i en relation. Det är nästan som ett beroende eftersom vi lär oss att hantera mer och mer smärta i relationer till män vilket också gör att vi inte riktigt vet hur vi ska ingå i en relation till en man som är jämställd och utan att vi gör våld på oss själva.

Det är här felprogrameringen ligger i. Vi fastnar i destruktiva relationer, vi indoktrineras in i relationer där svaret alltid är kärleken och känslorna. Gör det ont så är det ett tecken på att kärleken är så pass stark och är han elak så gäller det bara att visa mer kärlek och vara där för honom. Vi måste inse att kärlek och romantiska känslor inte ska göra ont, kanske är det ett varningstecken om du konstant kompromissar med dig själv och går omkring med en klump i magen? Kanske är det dags att vi inser att det hjärtat vill inte alltid är bra för mig som person.

*jag vill förtydliga om att jag pratar om kvinnorollen i allmänna termer nu, jag förstår att det finns individuella skillnader mellan människor.

I Sverige är det lagligt att våldta, del 2

För någon dag skrev jag om hur vi i Sverige har en väldigt förlegad kultur gällande våltäkter där vi dömer offren men låter förövarna gå fria. Mitt inlägg blev väldigt uppmärksammat och även om majoriteten av reaktionerna var positiva så var det några av de kommentarer som kritiserade mitt inlägg som fick mig att fundera kring varför inlägg som förkastar Sveriges lagliga system och strukturen bakom den alltid genererar en viss typ av respons. De kritiska kommentarerna kan delas upp i två kategorier som jag gärna vill utveckla:

1. Lagar är objektiva och påverkas inte av människors känslor eller det samhällsklimat vi har. Den här sortens kommentarer visar ofta på en övertro på lagen och det lagliga systemet. Det verkar generellt finnas en tro att det lagliga system vi har idag är rättvist, objektivt och slutgiltigt, dvs det är inte systemet eller lagen som behöver förändras utan det är vi som behöver anpassa oss till lagen och systemet. Jag kan förstå det här argumentet om en inte tillämpar en strukturell analys som förklarar hur de lagar och stadgar vi har idag kring våldtäkt och övergrepp har formats och påverkats av den våldtäktskultur vi har. Den här rädslan för att om vi ser lagen som en levande och föränderlig struktur som utvecklas jämfört med något fast och oförenderligt verkar härstamma från tron på att om vi ruckar på lagar så öppnar det upp för personliga tolkningar, åsikter och ideer och då faller hela systemet. Problemet med det här resonemanget är att hela vårt samhälle, alla aspekter av det är en del av en grupps dominanta ställning i samhället (män, rika, vita osv) eller någons personliga tolkning, åsikter och idé. Det gör att de lagar vi har idag som ska skydda offren och döma förövare rörande våldtäkt, överfall, våld mot kvinnor och HBTQ personer är patriarkal, dvs väldigt influerad av det faktum att män står över kvinnor i samhället och därför har makten att stifta lagar och stadgar. Det lagliga system vi då får är ett som marginaliserar vad en våldtäkt är eller vad våld mot kvinnor och HBTQ personer rent generellt är. Kvinnors och HBTQ personers rättigheter i samhället är inte jämställda med rättigheter och makt män har.

Lagen är visserligen jämställd till det yttre  (dvs samma sak gäller för kvinnor som män) men eftersom den i dagsläget tillåter normativa värderingar om kvinnor och män etc att påverka utgången till underprivilgerade gruppers nackdel så räcker inte det för att skydda dessa grupper. Det gör att lagen ger samma skydd och rätt till alla personer på pappret men däremot så är det normer i samhället tillsammans med en ofullständig lagstiftning som förhindrar att våldtäksmän döms. Reslutatet blir att lagen tolkas och sätts i praktik av personer med värderingar som är patriarkala vilket resulterar i att hela systemet blir bristfälligt. Det är väldigt få fall som går vidare vilket visar på bristande prioritering från lagens sida  men en skärpt lagstiftning så går det att påverka normer och attityder i samhället.
Resultatet  blir en enkel ekvation: den som  har makten i samhället (vita män) är den som också har lagen på sin sida och privilegiet att definera vad som är viktigt. Våldtäkter och övergrepp mot kvinnor och HBTQ personer hamnar inte högt i status eftersom vita män inte är en strukturellt och utbrett utsatt grupp. Det för mig till den andra kategorin av kommentarer och åsikter feminister får när de kritiserar män och rådande lagstiftning.

2. Det finns en ”objektiv” och slutgiltig definition av vad en våldtäkt är och håller vi oss till den så kommer vi aldrig döma fel eller ännu värre: döma en stackars oskyldig man till något han inte gjort.  Det här är ett väldigt naivt synsätt att tillämpa eftersom 1. Ingenting som rör den egna kroppen, integriteten eller den egna personen är objektivt. 2. Upplever någon att den blivit utsatt för våld, våldtäkt eller på något annat sätt skadas psykiskt eller fysiskt så är det den egna upplevelsen som räknas, inte vad förövarens tanke, mening eller ens kosmiska placering av planeterna var vid den tidpunkten. Det jag vill ha sagt är: det finns ingen slutgiltig, objektiv eller laglig definition av vad en våldtäkt är vilket gör att de lagar och det system vi har idag alltid bör kritiseras, förändras och utvecklas. Vi kan inte nöja oss med den lagstiftning vi har nu eftersom den i slutet av dagen inte skyddar offren, den friger förövarna. Om vi ser att allt det här hänger ihop, att lagar och lagstiftning inte är någon högre makt med en slutglitig objektivitet utan ett system som är patriarkalt och skadligt för många grupper i samhället så blir det inte särskilt svårt att förstå varför detta system måste förändras och utvecklas.

Utan strukturell analys så missar vi att det lagliga system vi har idag är ett resultat av oss, av den kultur och de traditioner vi skapar/har skapat. Anledningen till att det är så svårt att fälla någon i våltäktsdomar är för att vi har skapat en kultur av misstro där vi vill att offren ska bevisa både sin oskuld men även förövarens skuld. Utan strukturell analys så kan vi enbart analysera och prata om en aspekt av samhället i taget vilket gör att vi alltid kommer komma fram till att allt är precis som det ska. Läser vi våra lagar och våra våldtäksfall utan att sätta dessa i  kontext, utan att se större samband med normer och strukturer som tillåter våldtäkt så kommer vi alltid komma fram till att det är vi som behöver anpassa oss till lagen och inte tvärtom. Skulden hamnar alltid på utsatta grupper och inte där den hör hemma: hos alla män som våldtar och deras allierade i maktens korridorer.

I Sverige är det lagligt att våldta!

Hej Sverige!

Tänkte vi skulle prata lite du och jag. Ett av världens mest jämställda länder kallas du av både oss inneboende men den bilden delar också resten av världen. Vi känner oss ofta stolta över hur vi med rent samvete kan kritisera och klanka ned på andra länder och kulturer och deras brist på jämställdhet. Vi känner ett ansvar att belysa det ofantliga kvinnohat som finns i andra länder och kulturer, vi brinner verkligen för det. Vi förfasas över brutala våldtäkter i Indien samtidigt som vi försäkrar oss själva om att något sånt inte sker här eftersom vi ändå är ett av världens mest jämställda länder trots allt. Vi är civiliserade i Sverige. Vi är utbildade. Vi oroar oss för människor från mellanöstern eftersom deras kulturer förespråkar kvinnohat och fråntar kvinnor rätten till att bestämma över sina liv, sin kropp. Vi blir rasande över Rysslands homofobi och hatiska HBTQ lagar eftersom vi är så toleranta, så accepterande och tillåter alla att få leva sitt liv som de själva väljer. Vi pratar om hur bra vi är på att fånga upp personer med olika diagnoser, ge hjälp och visa förståelse.

Om det är något vi är bra på i Sverige så är det att belysa andras problem. Analysera och plocka isär andra kulturer, oroa oss för hur alla invandrare kommer påverka vår så jämställda och fredliga kultur. Fast ändå, visst känns det bra att allt det här sker ”där borta” och inte här? Visst sover vi lättare om vi intalar oss själva att de flesta våldtäkter som kvinnor utsätts för sker av män från alla dessa kvinnofientliga länder med bakåtsträvande och barbariska kulturer och lagar som stödjer männen? Majoriteten tror fortfarande inte att svenska män och ”vanliga, schyssta killar” våldtar. Jag har funderat på hur jag vill skriva det här inlägget och kommit fram till att jag är inte särskilt bra på att belysa något ironiskt när jag är arg, för det är jag, riktigt arg och väldigt äcklad av det land jag nästan spenderat mitt hela liv i. Jag är trött och äcklad av det ständiga hyckleriet, av det konstanta behovet av att framhäva Sverige som ett underbart land i jämförelse med resten av världen. Det är lika bra att jag kommer till det jag vill ha sagt i det här inlägget. Det tog mig några minuter att Googla fram följande artiklar:

En tjej med Asperger Syndrom blir våldtagen, hennes våldtäktsman frias eftersom  ”en flicka med diagnosen Asperger har ”uttrycksformer” som kan ha varit svårtolkade – en omständighet som bidrar till att hovrätten friar i ett våldtäktsmål.”  Vad hände med att visa förståelse för diagnoser och kvinnor? Det är alltså inte våldtäkt om kvinnan haft uttrycksformer som någon påstår sig inte ha förstått?

”Mannen frias trots att domstolen anser det bevisat att mannen var ute efter att våldta kvinnan. Han var helt inriktad på henne, men det var just i egenskap av kvinna som han ville våldta henne. Mannen visste inte att offert rent fysiskt var en man, skriver tingsrätten i sin dom.” Hur var det nu med Ryssland och deras hemska lagar som diskriminerade HBTQ personer? Det står i lagen att för att fällas för en våldtäkt måste uppsåt bevisas dvs det måste finnas bevis på att förövaren hade för avsikt att våldta någon. Här hade förövaren uppsåt men eftersom offret var en trans*kvinna (inte man som tidningen felaktigt skrivit) så är det helt plötsligt okej?

Eller vad sägs om den här fallet: ”Den 19-årige mannen anmäldes för våldtäkt efter att ha genomfört ett analt samlag med sin flickvän – när hon sov. Nu frikänns han av hovrätten och får skadestånd för häktestiden” Läste jag det här rätt? Var är kvinnans rätt till sin egen kropp? Var är rättvisan i att förövaren får skadestånd av hovrätten för häktestiden för att han har våldtagit sin sovande flickvän analt? Ska vi fortfarande fokusera på invandrarna från mellanöstern och deras skeva kvinnosyn? Oroar vi oss fortfarande för att dessa män är de primära våldtäktsmännen i samhället?

”Den artonårige mannen åtalades för att med hjälp av en kamrat ha våldtagit en flicka med en vinflaska tills hon började blöda – samtidigt som en tredje kompis filmade delar av övergreppet. Nu har alla tre friats från alla brottsmisstankar. Rätten anser att kvinnan möjligen försökte hålla ihop sina ben av blyghet.” Det här fallet påminner mig om ett annat fall i Indien där fyra män dömdes för en brutal våldtäkt där kvinnan senare avled av sina skador. Jag minns hur vi alla var förfärade oss över brutaliteten i det här fallet, hur vi alla tyckte att nu är det Indiens tur att göra något åt allt våld mot kvinnor, nu är det deras tur att bli jämställda. Ändå så pratas det om hur andra kulturer inte respekterar kvinnor, hur de är våldsamma samtidigt som domstolar i Sverige friar män som våldtagit en flicka med en flaska tills hon börjat blöda!

”Sex tonårspojkar som i tingsrätten dömts för att ha våldtagit en jämnårig flicka under en fest i Mars i år i Stockholm frias nu helt av hovrätten.” Tingsrätten skrev i sin dom att flickan berättat detaljrikt om övergreppen utan motsägelser eller inslag som framstår som oförklarliga. Resultatet blir att dessa förövare istället frias i hovrätten! Jag tror vi måste börja fråga oss själva, går det ens att fällas för våldtäkt i det här landet?

Det här är bara en liten bråkdel av alla våldtäktsfall där förövarna gått fira. Igår kom det här: ”Jag anser att om man en gång har gett medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir.”
Samtidigt som vi läser om fall efter fall där kvinnor brutalt misshandlas, våldtas, där trans*personer diskrimineras, där personer med diagnoser marginaliseras så får vi höra att kvinnan har ett ansvar när det kommer till våldtäkter. Allt ansvar läggs på offren medan förövarna får lära sig hur synd det är om om män som blir falskt anklagade för våldtäkt. Samtidigt gör Belinda Olsson ett program som SVT sänder i bästa sändningstid där hon undrar ”har feminismen gått för långt”? Nej Belinda, feminismen har inte gått för långt, den har inte kommit ens en liten bit på vägen. Vi talar om andra kulturer som bakåtsträvande och barbariska men det kanske är dags att ta en titt på Sverige idag? Vi har idag en lagstiftning som tillåter våldtäkter. Vi har idag en våldtäktskultur som lynchar offren och utmålar dem som slampor, billiga och ljugande personer. Vi har idag en väldigt bakåtsträvande och barbarisk kultur i Sverige.

Illustratör: Emanu Garnheim