Sexuella trakasserier är normen för kvinnor som vill vistas på krogen

Igår skrev en vän om en händelse som utspelade sig i Stockholm när vi var ute tillsammans. Vi satt på en pub och bara umgicks och pratade, visade väldigt tydligt med vårt kroppspråk att vi inte var intresserade av sällskap och framförallt inte på något sätt sökte kontakt med män. Under kvällen så satte sig män vid vårt bord på löpande band, försökte prata, försökte få vår uppmärksamhet, gav oss sliskiga komplimanger, tog på oss och vad vi än gjorde, oavsett om vi skrek MEN GÅ HÄRIFRÅN eller sa att vi var tillsammans så funkade det inte, de bara fortsatte. Jag försökte gå på toaletten bara för att i kön bli stoppad av två män som säkert ett tiotal gånger frågade mig om jag som var så snygg inte skulle hänga med på efterfest fastän jag efter varje gång sa – nej, lämna mig ifred jag vill inte prata med er. Det verkade som att ingen av dessa män ens tänkte tanken att vi kanske bara var två personer som inte var intresserade av deras klibbga och raggande sällskap, att vi bara ville få existerar och umgås med varandra. Vi var kvinnor ensamma utan sällskap av män vilket verkar vara grönt ljus för alla sorters närmanden och kontaktsökande. Jag hade totalt glömt bort händelserna tills jag såg min väns statusuppdatering eftersom jag helt ärligt är så van vid att män tar sig friheter när jag är ute att det längre inte är något jag ser som konstigt. Jag skulle nog reagera mer på att INTE bli trakasserad och se det som ett undantag vilket i sig är väldigt tragiskt.

 

För många kvinnor är mäns beteende i offentliga rum ett stort problem och det här gränslösa och krävande beteendet verkar förstärkas så fort en befinner sig i krogmiljö av något slag där alla kvinnor förvandlas till laglösa byten som likt djur ska fångas in och släpas med hem.

 
Det som jag alltid finner så häpnadsväckande är att när en som kvinna tar upp det här, tar upp att män sysslar med sexuella trakasserier, fysiskt våld, hot eller bara rent allmänt oönskat och obekvämt beteende på krogen regelbundet så möts en av en dubbelbestraffande norm. När kvinnor, vare sig de är feminister eller inte tar upp att de är rädda för män på krogen eller i andra offentliga sammanhang så är det väldigt vanligt att mötas av – men alla män är inte såna, du har bara haft otur och mött idioter. Det stämmer säkert, det verkar ju onekligen som att en måste vara rätt dum för att inte förstå att nej är ett nej och att det borde räcka för att avfärda någons oönskade sällskap men då undrar jag, är alla män dumma? Jag känner nämligen ingen kvinna som INTE blivit trakasserad på krogen eller när hon varit ute. Känner ingen kvinna som vittnat om att varje gång hon sagt nej så har det räckt, att han bara gått därifrån, utan tjat, utan följdfrågor och kommentarer som – ”men varför inte, kom igen nu, bara en drink, vi kan väl snacka lite bara?, vem fan tror du att du är egentligen, dra åt helvete då din fula hora”. När en som kvinna påpekar det här, att nej det handlar inte om enstaka idioter utan det här är ett utbrett strukturellt problem som är socialt accepterat och som upprätthålls av män själva så blir en istället kallad för ”manshatare”, en person som dömer andra utifrån deras kön eftersom en antar att alla män är såna istället för att ge dom en chans.

 
Samtidigt som en blir kallad för ”manshatare” för att en är rädd för män på krogen och i offentliga sammanhang då som jag nämnde innan: alla kvinnor blir trakasserade, så ska en som kvinna samtidigt vara beredd och redo för att män kan är idioter när en vistas ute. Den våldtäkdskultur vi har i Sverige visar väldigt tydligt på det då allt ansvar läggs på offret. Hur full var hon? Vad hade hon på sig? Flörtade hon? Sa hon först ja och sen under kvällen nej? Slutsatsen blir att: kvinnor som betraktar män som farliga är manshatare då ”inte alla män är farliga” men samtidigt så förväntas vi ständigt vara på vår vakt, begränsa vårt rörelseutrymme, kläder, beteende, sexualitet osv eftersom män inte kan kontrollera sig när de är ute. Män blir alltså arga på kvinnor som är rädda för män och sen arga på kvinnor som fallit offer för män eftersom de borde vetat bättre och inte försatt sig i den situationen från början. Dubbelbestraffning i sin renaste form.

Jag har en lösning på problemet. Vad sägs som att ni män som grupp bara slutar upp med det här eller alternativt stannar inne om ni känner att ni inte kan kontrollera er bland kvinnor när ni går ut?

 

#mängillar strukturer men hatar generaliseringar

Igår startades #mängillar på Twitter, en hashtagg där kvinnor/trans* personer samlades för att i solidaritet ta upp problem och förtryck de tycker män som grupp i samhället är ledande med att upprätthålla.

Det tog fem minuter och sen var det igång, männen flockades som flugor till skit för att tala om för oss hur:

1. Det är farligt/fel/tråkigt/förolämpande/elakt att generalisera om en grupp i samhället!

2. Förklara hur “alla män inte är sådär” och sen tillbaka till argumentet om generalisering.

3. Beskriva hur vi alla faktiskt förtrycks på olika sätt i samhället och då är det fel att peka ut en grupp som förtryckande (tillbaka till generaliseringar igen alltså).

 

Jag tänkte ta upp det paradoxala i att privilegierade grupper i samhället klagar på generaliseringar men samtidigt är det de som upprätthåller normer och strukturer som generaliserar kring förtryckta grupper i samhället. Jag har börjat inse att vita cismän är normen till den grad att de inte ens kan förstå att alla vi andra INTE är det. Det verkar finnas någon tro om att privilegium är något en själv kan välja att ha och avsäga sig ifrån. #mängillar på Twitter och liknande initiativ tar ifrån vita cismän deras individualitet och reducerar ned dem till samma nivå där resten av samhället befinner sig på. Att vara helt etikettfri, att vara en individ, en människa är ett enormt privilegium och det verkar väldigt svårt att sätta sig in i hur det är att faktiskt inte vara en person, en individ, en människa utan tillhöra en grupp som det generaliseras kring konstant.

Män och vita reagerar på generaliseringar kring dom själva eftersom de är vana vid att resten av samhället måste anpassa sig för att kunna ta del av allting som är skapat för “de etikettfria”, dom som är normen och strukturen. Den här etikettfriheten, att vara en helt unik individ helt olik någon annan i universum för med sig väldigt många förmåner. Världen, samhället, allt är designat för dig och efter dig. Kultur, politik, media, reklam, kläder, TV: ni är normen och ni är strukturen.

Samtidigt som privilegiade grupper i samhället blir upprörda över generaliseringar rörande dom själva är det oftast vita eller män som är snabbast med att påpeka hur vi alla faktiskt lider av något förtryck och därför sitter i samma båt. Varför bråkar vi när vi kan hjälpas åt? Vi bråkar eftersom det är ett otroligt osynliggörande att bunta ihop alla förtryck i ett och det är ett privilegium att hävda att vi alla har det lika svårt och sitter i samma båt. Vi må sitta i samma båt (samhället) men vissa sitter i första klass och pimplar champagne medan andra sitter fast i tredje klass medan skeppet sjunker.

Ni som klagar på generaliseringar, det är inte synd om er. Det finns grupper i samhället som lever varje dag med att buntas ihop till en grå sörja och lider på grund av fördomarna privilegierade grupper applicerar på förtryckta grupper. Se er roll i samhället och lägg skulden där den hör hemma, hos er själva, se det som en nyttig erfarenhet.

 

 

 

 

Den osynliga kroppen

Jag skrev igår om hur bara den vita och smala kvinnan får vara nöjd med sin kropp, hur tjocka och rasifierade kroppar konstant exkluderas. Idag tänkte jag skriva om en annan kropp. den största majoriteten av kroppar som alltid är exkluderade. En kropp som aldrig får synas i reklamkampanjer och vara nöjd med sig själv precis som den är. En kropp som är överallt, en kropp vi inte kan missa men som ändå aldrig blir hyllad i varken blogginlägg eller av företag. Den osynliga kroppen.

Den manliga kroppen.

Tänk er ett inlägg eller en reklamkampanj där vita, lite smårunda cismän går ut med att de är nöjda med sin kropp precis som den är? Dom står tätt intill varandra i bara kalsonger och ler avslappnat och tryggt mot kameran. Att de nu använder den här eller den där produkten och nu äntligen efter år av självhat äntligen är trygga och glada i sitt eget skin? Tänk er blogginlägg skrivna av män där de deklarerar att de skiter i skönhetsnormerna för män och nu älskar sig själva! De är glada och visar bilder på sin kropp precis som den är, helt naturlig och vacker precis som den är (eh ja den är självklart retuscherad och de är sminkade och stylade för att se naturliga ut).

Varför ser vi aldrig sånt egentligen? Varför kommer män aldrig ut som nöjda med sina kroppar? Varför pratas det så lite om den manliga kroppen, behöver inte män försonas med sig själva och hur de ser ut?

Svaret är egentligen väldigt sorgligt. Män behöver inte försonas med sina kroppar eller “bli nöjda” eftersom det inte förs ett krig mot deras kroppar från första början. Mäns kroppar bara är, det finns ingen konflikt och då finns det inte heller något att försonas med. Män och deras kroppar är normen och då har de privilegiet att få vara den osynliga kroppen, den som står över alla andra kroppar. Män får existera och verka medan vi som har kvinnokroppar är upptagna med att försonas, bli nöjda, bli naturliga, komma ut som nöjda, konstant förhandla med oss själva och samhället för någon sorts acceptans.

Igår uppfattade några mitt inlägg som att jag antar att en automatiskt är nöjd med sin kropp om en är vit och smal. Självklart behöver det inte vara så men vi måste på något sätt börja komma ifrån det här konstanta fokuset på utseende. Kvinnor ber konstant om ursäkt för sina kroppar, även i reklamkampanjer och blogginlägg där de deklarerar att de älskar sig själva nu. Det betyder att det faktiskt finns något hos kvinnan som gör att vi måste kämpa för att älska oss själva, det kommer inte naturligt och självmant utan det är ett aktivt val som ibland kräver både blod, svett och tårar för att nå till vad vi idag kallar för “naturligt”. Hela konceptet kring den naturliga kvinnan är en onaturlig konstruktion som kräver ett enormt arbete. Män är alltid naturliga och behöver aldrig kämpa för att nå till en sorts punkt där de kan få klassas som hälsosamma och naturliga. Vi måste deklarera och komma ut som nöjda eftersom våra kroppar inte är varken standarden eller normen.

Vi som kvinnor måste sluta be om ursäkt för våra kroppar. Bara vara. Existera. Ha en kropp, inte ett utseende, varken naturligt eller onaturligt, bara ha en kropp. Klä dig som du vill, se ut som du vill, be aldrig om ursäkt eller förklara din kropp. Reklamkampanjer eller kvinnor i det offentliga som går ut med att de är nöjda hyllas enbart om de är vita och smala, det kanske säger något om vad det är som värdesätts? Vad vi räknar som viktigt? Vill vi komma ifrån det måste vi nog sluta tänka på kroppar och framförallt sluta prata om utseenden.

 

Läs gärna Vardagsrasimens inlägg som skriver mer utförligt om andra områden som rör män.

 

 

Psykvården är till för vita

Jag har blivit utmannad av Vardagsrasismen att skriva om mina upplevelser som rasifierad av den svenska psyk och sjukvården so here it goes!

Jag ska börja med att säga att jag under min livstid inte haft så väldigt mycket kontakt med sjukvård eller psykvård eftersom jag ändå är privilegiad på så sätt att jag aldrig lidit så pass mycket av psykisk ohälsa att jag verkligen tvingats till att söka vård. Det kan dock ändå vara värt att berätta om hur olika erfarenheter kan se ut beroende på vilken kropp en råkat födas i. Jag minns första gången jag frivilligt och självmant sökte samtalshjälp för mina sömnsvårigheter jag fortfarande regelbundet lider av. Jag hade precis börjar studera journalistik, flyttat hemifrån och led av fruktansvärda mardrömmar som varje natt handlade om hur enorma kryp krälade över min kropp. Situationen blev ohållbar när jag inte längre vågade sova och gick utan sömn i en vecka.

Jag bokade en tid med skolans kurator för att försöka lista vad mina problem beror på och hur de kan lösas så att jag äntligen får sova igen. Ni som pratat med någon känner säkert igen första mötet scenariot där en sätter sig och berättar lite allmänt om sin bakgrund, introducerar sig helt enkelt. Jag hann aldrig riktigt presentera mig, jag minns att jag hann berätta att jag kommer från Bosnien och drömmer mardrömmar om enorma tusenfotingar från helvetet innan jag blev avbruten med:

– Ja, men det måste väl bero på kriget?

– Ehum, va?

– Ja men du beskriver tusenfotingar, en kan ju då väldigt lätt dra slutsatsen att det du drömmer är en allegori för kriget! Tänk själv, tusenfotingens blanka kropp påminner ju lite om en stridsvagn faktiskt.

– Nej, alltså jag tror inte det har med kriget att göra alls.

Kort efter det här så tackade jag för mig och gick ut. Den här personen hörde alltså bara ordet “krig” och drog slutsatsen att mina mardrömmar hade med det att göra. Att hen sen inte har en aning om hur mycket av kriget jag upplevt, vad jag sett, hur det ens påverkat mig verkade inte spela någon roll. Hen vet inte ens om jag själv varit i kriget, bara att jag kom till Sverige på grund av att krig utbröt i mitt hemland! Jag var dömd på förhand på grund av min bakgrund. Jag listade senare ut på egen hand att mina mardrömmar faktiskt är återkommande och att det hänger ihop med stora förändringar i livet jag på olika sätt är ängslig inför (ni ska bara veta vad det är jag drömmer nu inför flytten till Sverige) och att min hjärna av någon anledning valt ett väldigt obehagligt sätt att bearbeta det här på. Varje gång jag under åren sökt hjälp för vare sig psykiska eller fysiska problem så har jag blivit bemött med fördomar och rasism om min bakgrund och religion.

Problemet med den svenska psykvårdens bemötande av rasifierade är att vi inte bemöts som individer, vi bemöts som homogena kulturer där stereotypiska slutsatser dras. Det gör också att den vård (eller brist på vård) en får faktiskt inte är skräddarsydd för mig eller andra som individer utan för oss som grupp så som vita ser oss. Ett annat problem är att psykvården inte bara är till för vita den drivs också av vita. Det gör att rasifierade oftast möts av vita kroppar med sterotypiska föreställningar av deras kultur/bakgrund/utseende rasifierade själva inte kan relatera till vilket faktiskt gör det mycket svårare att ta emot vård. De flesta som sökt vård för olika psykiska (och fysiska) problem beskriver vikten av att faktiskt “klicka” med den som ger vård vilket i många fall för rasifierade blir omöjligt. Det är en väldigt känslig och utsatt situation vårdsökaren försätter sig själv i, att öppna upp och prata om problem är något professionella bör hantera med ödmjukhet och förståelse, inte fördomar och rasism. Fokus på ohälsan och hur en kan omvandla den till hälsa blir också lidande då det tvingar oss in i en försvarsställning där vi måste förklara och försvara vår bakgrund, våra kroppar för att nå fram till personen som sitter framför oss för att få den hjälpen vi behöver som individer, inte som en grupp.

Läs gärna Glitterblasters inlägg om den vita psykvården också!

Djur har ingen plats i intersektionell analys.

Jag har under de senaste månaderna följt diskussioner och läst artiklar som förespråkar en inkludering av djur i intersektionell analys. Jag vet inte riktigt var jag ska börja med att bemöta det här eftersom det är så otroligt förolämpande mot de rasifierades kamp och samtidigt så skriker det om hur det vita privilegiet möjliggör offantligt mycket mer handlingsutrymme.

Så jag börjar om från början, med varifrån “intersektionalitet” egentligen kommer ifrån. Intersektionalitet är inte en vit “uppfinning” utan den härstammar från den svarta feminismen och kom till som ett medel för rasifierade kvinnor att inkludera sig själva i den alltför vita medelklass feminismen. Intersektionalitet är ett teoretiskt hjälptmedel för att beskriva och analysera hur olika diskriminerande maktordningar/förtryck samverkar i ett samhälle. Rasifierade var alltså inte en naturlig del av feminismen utan var exkluderade tills begreppet och konceptet kring intersektionaliteten utvecklades. Precis som med alla förtryck här i världen så måste den förtryckta gruppen kräva och slåss för sin plats för att få mer makt. När vita djurrättsförespråkare då tar ett begrepp som rasifierade myntat för att beskriva sin situation och hävdar att det passar djur så är det rasistiskt. Indirekt så är det att visa på att rasifierade inte är kapabla att föra sin egen kamp utan vita måste göra det åt dem på samma sätt som människa måste föra kampen åt djuren som inte kan föra kampen själva.

Jag kan förstå tanken bakom att likställa djur och människor som lika kapabla till att känna känslor och lika värda. Att det då inte är negativt att jämföras med djur. Problemet är att det här är ett så otroligt naivt och blint perspektiv. Med “vita ögon” så ser det kanske inte ut som så farligt eftersom vi är alla tillsammans på den här planeten och därmed lika värda? Fast, nu är ju inte verkligheten som sådan. Vi är ju inte alla lika värda. Vita värderas mer och har mer värda än rasifierade i världen. Rasifierade jämförs fortfarande med djur för att ses ner på, framställs som mindre intelligenta. Det är ett verkligt problem idag och det går inte att rycka jämförelsen mellan rasifierade = djur ur sina historiska rötter. Det är fortfarande aktuellt idag. Oavsett vad vi anser om djurs lika värde så går det inte att komma ifrån att även de mest intelligenta djuren stannar på ungefär samma nivå som en genomsnittlig människa som är runt 12 år gammal. Djurs kapacitet sträcker sig inte längre än så. Jämförelsen mellan rasifierade och djur blir så otroligt skev och förolämpande då det fortfarande är ett sätt att säga att rasifierade är sämre utvecklade och alltid kommer vara det. Rasifierade har historiskt sätt alltid jämförts med djur, hur kan en då idag tycka det är okej att ta ett verktyg som används av rasifierade för rasifierade för att slå sig fri från förtryckt av vita  och återigen jämföra rasifierade med djur? Det är verkligen att sparka nedåt på en grupp som redan lider av så många förtryck.

 

Att jämföra rasifierades kamp med djur har otroligt starka och rasistiska historiska rötter som existerar än idag då rasifierade rent historiskt sätt behandlats som djur. Den här bilden är tagen när vår mormor levde liksom, kanske även våra föräldrar! Det är inte ett problem som längre inte existerar.

En annan aspekt angående det här som jag inte riktigt förstår är: var i den intersektionella analysen skulle djuren få plats? Ska rasifierade tillämpa intersektionell analys som inkluderar djur när de utsätts för sexuell rasism? Eller ska vi kanske prata om djurens rätt när rasifierade kämpar för mer arbetstrygghet jämfört med deras vita kollegor? Vi kanske ska prata om djuren när vi talar om det rasistiska våldet och hoten så många lever under idag i Sverige? Rasifierade transkvinnors rätt att känna sig trygga i offentliga miljöer?  Att vara vit idag (oavsett könstillhörighet) ger en mycket mer handlingsutrymme som andra grupper i samhället inte har. En kan tala om djurrätt utan att kapa rasifierades kamp som fakiskt har ett specifik syfte och en specifik kritik. Vita människor måste inse att det är en otrolig skillnad på att välja sina kamper och att drabbas av olika förtryck vilket gör att en tvingas ta kampen för att överleva. Handlingsutrymmet minskar avseevärt ju mindre kamper en har att välja mellan själv. Att jämföra köttätare med nazister/rasister (ja, jag har hört och läst det flera gånger) och hävda att det bara handlar om olika sorters förtryck är bara extremt verklighetsförvrängt. Alla har inte samma utgångspunkt, alla kan inte göra allt så sluta låna från olika förtryck och tillämpa det på din egen valda kamp. Jag tycker det här är en otroligt liberal och självisk syn på samhället.

Nu när jag ändå är igång. Kampen för djurens rätt förs ofta på väldigt sexistiska och rasistiska grunder.

Bilder lånade av: Vardagsrasimen.wordpress.com

Rasifierade som generellt anses ha mörkare och mer “exotiskt” hud används ofta som modeller i kampanjer för djurens rätt. Det här förstärks ofta genom att måla deras hud med olika djurmönster. Budskapet  “exotisk hud dödar” kanske är menad att handla om ormar och andra djur men det är ju en verklighet för rasifierade idag. Rasifierade trakasseras och dödad enbart på grund av deras hud. Bara för att något är en gimmik så betyder det inte att den inte anspelar och gör narr av en krass verklighet för andra. Det är alltid rasifierade som sätts i den rollen vilket ännu en gång är problematiskt då jämförelsen med djur görs. Tänker vi tillbaka på slaveriet så ser vi ju att anledningen till att vita kunde rationalisera sitt förtryck då var för att de inte såg rasifierade som bättre än djur. Det här synsättet kvarstår och det förstärks av djurrättskampanjer som dessa. Den här synen på rasifierade som dumma djur reproduceras nu även också av vita som snor ett verktyg som intersektionalitet och använder det mot rasifierade och därmed tar ifrån dom makten att frigöra sig själva och bli mer inkluderade i den feministiska diskursen.

Sist men inte minst. Att föra kampen för djurens rätt är inte på någt sätt det som jag ställer mig emot. Jag vägrar dock gå med på att rasifierades kamp likställs med djur. Jag vägrar gå med på att vita privilegiade människor använder sig av verktyg så som intersektionalitet som är till för rasifierade. Det är enbart rasistiskt, verklighetsfrånvänt och rent ut sagt otroligt korkat. Vill en analysera och problematisera kampen för djurens rättigheter kanske kritik mot kapitalismen (och inte mot rasifierade som likställs med rasister/nazister) är en bra ände att börja i? Att göra det som alltid gjorts: jämföra rasifierade med djur är definitivt inte rätt väg att gå.

 

 

 

 

 

Den felprogrammerade kvinnan

Kvinnan, som en socialt konstruerad varelse är beroende av smärta.* Jag har innan skrivit om kvinnokroppen och hur kvinnan förväntas leva med fysisk smärta eftersom den kvinnliga kroppen i ett patriarkat bort prioriteras till en passiv istället för en aktiv varelse innan. Vi pratar ofta om hur skeva skönhetsidealen är i samhället och hur kapitalismen tvingar oss att investera mer och mer i våra kroppar men vi pratar inte lika ofta om hur skeva idealen är när det kommer till kvinnans känsloliv, vi pratar inte om hur kvinnor görs beroende av smärta i sina relationer till män.

– Följ ditt hjärta! Känslor kan en inte styra över! Älskar du honom så är det ju rätt! Jag skulle våga påstå att varje kvinna någongång fått dessa råd eller uppmaningar när hon berättat om kärleksbekymmer eller problem hon har i en relation med en man. Problemet med det dessa råd är inte själva uppmaningen att någon ska följa sitt hjärta eller faktiskt göra det som känns rätt just då utan problematiken ligger i att kvinnor förväntas förändra mannen, förändra hela relationen och i slutänden göra våld på sig själva. Dessa ”relationsråd” kommer oftast efter att kvinnan beskrivit olika situationer där hon blivit illa behandlat av en man men ändå så förväntas hon ge honom en chans till, och en till, och en till, för det viktigaste är ju ändå att hon älskar honom. Då löser sig allting!

Om det är något alla kulturer har gemensamt i världen så är det att kvinnans kärlek och omtanke övervinner allting. Skillnader förekommer självklart men det är det idealet som råder: är han elak så försök igen, han kommer inse att du älskar honom och att det är dig han vill ha. Jag tycker det här är väldigt problematiskt och att det gör oss beroende av smärta. Jag tror att en som kvinna i ett patriarkat förväntas lida för kärlekens skull, det är så det ska vara, precis så som mens och sex ska göra ont, det har normaliserats så har vi normaliserat kvinnans psykologiska smärta i relationer till män. Den här tron på att kärlek måste göra ont, vara passionerat och en måste nästintill bli besatt av en man för att det ska vara äkta kan ge och ger permanenta skador.

Vi har som kvinnor blivit felprogrammerade från början. Vi indoktrineras från barnsben att om pojkar är elaka mot en så är det för att de gillar en. Vi ser självuppoffrande kvinnor i filmer och böcker som får mannen till slut, vi ser hur våra mödrar, systrar, vänner, grannar osv offrar sig själva för kärlekens skull, hur det viktigaste är att följa sitt hjärta oavsett hur stor den psykologiska skadan kan blir. Det finns ingen som någonsin säger – Stopp! Ibland är hjärtat en jävla idiot som borde hålla käft! Följ ditt förnuft, gör inte våld på dig själv, bara för att du känner något så betyder det inte att du borde fortsätta en destruktiv och skadlig relation. Vi fått lära oss att det är normalt att kärlek gör ont och därför ser vi sällan andra möjligheter till att leva utan den smärtan i en relation. Det är nästan som ett beroende eftersom vi lär oss att hantera mer och mer smärta i relationer till män vilket också gör att vi inte riktigt vet hur vi ska ingå i en relation till en man som är jämställd och utan att vi gör våld på oss själva.

Det är här felprogrameringen ligger i. Vi fastnar i destruktiva relationer, vi indoktrineras in i relationer där svaret alltid är kärleken och känslorna. Gör det ont så är det ett tecken på att kärleken är så pass stark och är han elak så gäller det bara att visa mer kärlek och vara där för honom. Vi måste inse att kärlek och romantiska känslor inte ska göra ont, kanske är det ett varningstecken om du konstant kompromissar med dig själv och går omkring med en klump i magen? Kanske är det dags att vi inser att det hjärtat vill inte alltid är bra för mig som person.

*jag vill förtydliga om att jag pratar om kvinnorollen i allmänna termer nu, jag förstår att det finns individuella skillnader mellan människor.

Konsten att vara en kulturell hybrid

Att vara konstant medveten om sin egen bakgrund är en form av förtryck. Jag förstår att det här för många låter väldigt ologiskt och kanske även absurt men jag ska försöka göra mitt bästa för att förklara vad jag menar i den här texten. Min upplevelse av medvetenhet kommer från att jag är en kulturell hybrid. Det betyder att jag tillhör två kulturer samtidigt och kan passa in i båda samtidigt men också fullhjärtat var för sig. Jag har tidigare skrivit om hur min svenska kultur oftast kommer fram i offentliga rum medan min bosniska kultur förpassas till det privata och det hemliga men nu vill jag ta upp hur det är att röra sig genom samhället med två kulturer ständigt närvarande och hur det kan vara förtryckande ibland.

Det finns ett väldigt känt uttryck som löst översatt från engelskan lyder ungefär såhär: när en svart kvinna ser sig själv i spegeln så ser hon en en svart kvinna, när en vit kvinna ser sig själv i spegeln ser hon en kvinna och när en vit man ser sig själv i spegeln så ser han en människa/en person. Den vita mannen är universell, han är normen, han är själva strukturen vi lever efter, strukturen är formad efter honom och med det så är han också omedveten. Han behöver inte vara medveten om varken sin hudfärg eller sitt kön eftersom han är universell. Den här universaliteten kan också appliceras på kulturer, det finns västerländsk vit kultur som är universell och allomfattande och så finns det, ja allt annat som inte är västerländskt. Den svenska vita kulturen är den allomfattande och universella medan min bosniska kultur är den avvikande och specifika. Förtrycket ligger i att vara medveten om att en som hybrid kan gå från universell till specifik och konstant röra sig mellan det spektrumet. Att gå från universella normer till specifika värderingar flera gånger per dag, det är något som sker konstant i bakgrunden.

Medvetenheten föds av det vita universella och som en hybrid, någon som tillhör båda kulturer samtidigt så reser och rör sig hybriden mellan det universella och specifika vilket gör att en aldrig hör hemma i det universella fullt ut men ständigt är medveten om det i det specifika. Jag blir ständigt påmind om att jag inte tillhör den svenska kulturen fullt ut även om jag för det mesta känner mig svensk. Det påpekas med frågor och kommentarer så som – Ja, men var kommer du egentligen ifrån? Jaha, ni firar inte jul alltså, vad konstigt! Får jag ta på ditt hår? Det ser så coolt ut?! Vad känner du dig mer som, bosnisk eller svensk? Vad mörk du blir på sommaren, du ser så exotisk ut nu! Jag har aldrig varit med en tjej som du innan, ja du vet, en muslim, du var min första. Jag kan  aldrig se min bosniska kultur som allomfattande eftersom det universella ständigt hänger över mig. Jag lärde mig tidigt konsten att medvetet tillhöra en kultur samtidigt som jag har en fot kvar i en annan kultur. Här kommer skillnaden in, en person som tillhör det universella kan aldrig medvetet tillhöra sin kultur, kan inte och behöver inte välja eftersom hen inte vet att något mer specifikt existerar, ”det andra” finns inte.

Hybriden uppfattas av det universella som både trygg och hemma (följer normerna och strukturerna) men samtidigt utmanande, annorlunda, skev, konstigt, helt enkelt något som skaver. Det är därför frågorna eller kommentarerna ens finns, för att avgöra tillhörighet, sätta etikett, pricka av en lista och lägga i ett tryggt och behändigt fack, så att en vet och har sitt på det klara. Hybriden rör sig genom samhället som en otrygg norm, både främmande och igenkännande. Som ett par skor som både är för stora och för små samtidigt, passar inte riktigt in någonstans. Känslan av att alltid vara medveten om att jag är ”det andra” gör att jag alltid står utanför och tittar in genom fönstret. Jag kan aldrig bli en full del av en kultur eftersom tillgången till den kulturen aldrig är total. Jag är alltid medveten om att det finns något annat, en annan referenspunkt att förhålla sig till.

Resultatet blir ett fysiskt utförande av normer, att ”lajva” en identitet, medvetet spela en identitet och återspegla normer. Samtidigt görs jag medveten om att det finns något annat jag kan vara en både mental och fysisk del av: att jag som multikulturell aldrig är fullt närvarande i det universella. Tanken ”i Sverige så firar en jul men det gör inte jag” är både inkluderande och exkluderande samtidigt. Jag är en del av normen (jag kan fysiskt fira jul, jag är fysiskt närvarande hos någon som firar jul på samma dag som alla andra firar jul) men samtidigt medveten om att ”vi” inte firar jul. Min hybriditet görs påmind varje gång någon påpekar ”det andra” i  det offentliga. ”Vad bra du är på svenska, det märks knappt att du inte är svensk egentligen” eller ”Vad roligt att du följer med och firar lite jul också, alltid kul när folk integreras” tvingar mig att bli medveten och därmed förtryckt eftersom jag går från universell till specifik.

Jag har under åren blivit en mästare på medveten kommunikation. Jag vet precis och exakt vilka ord och vilket språk jag ska tala, vilken sorts ton min röst bör ha, vilket kroppsspråk jag borde ha för att passera mer som svensk än bosnisk. Det är inte något som kommer naturligt utan något jag medvetet måste anamma och med det dölja mitt bosniska jag för att passa in och passera. Det är skådespeleri och något multikulturella är väldigt skickliga på. Förtrycket ligger i att konstant göras medveten om att en är annorlunda och alltid tvingas uppträda en kultur.

Kapitalismen och den äckliga kvinnliga kroppen.

Då och då blossar debatten om kvinnlig hårväxt upp. Senast handlade det om en hårig armhåla i Melodifestivalen som ledde till #hairriot och så var hela karusellen igång igen. De håriga vs de äcklade massorna. Även om jag tycker diskussionen kring hårets vara eller icke vara är relevant och viktig så får det mig att fundera över varför äcklet inför den kvinnliga kroppen inte diskuteras på ett djupare och mer omfattande plan. Vi ser antigen håret som något fel och därmed avlägsnar det eller låter det vara kvar men vi missar vad som döljer sig bakom håret. Våga se bortom håret och du skall upptäcka: kapitalismen! Nästan allting som rör den kvinnliga kroppen har en kapitalistisk drivkraft som arbetar bakom kulisserna.

Blixa skrev ett fantastiskt inlägg om den tabubelagda fittan och om hur fittskador normaliseras och jag tänker att allt det här hänger ihop. Håriga kvinnor, sargade fittor, äckligt skambelagd mens osv. Allting som på något sätt skvallrar om att kvinnan är en verklig, en mänsklig konstruktion som blöder, har ont, ser olika ut eller odlar hårväxt ses ned på av vår kultur. Försöker kvinnan bryta sig loss från bilden av ett vackert sagoväsen som aldrig blir hårigt, fiser, går upp i vikt, blöder eller har ont så straffas hon. Men varför? Varför är det som det är liksom. Feminismen visar oss patriarkala strukturer tillsammans med normer och strukturer som upprätthålls av alla som svaret. Det betyder att i förlängningen så skulle ett avskaffande av patriarkatet leda till en förändring, en förbättring men det ligger något mer bakom det.

Kapitalism. Det kapitalistiska samhället som inte bara omfattar Sverige men hela världen tjänar på att den kvinnliga kroppen i sin ”ursprungliga” form ses som äcklig och ful, som ett projekt som aldrig kan bli färdigt, som något kvinnor måste investera i hela livet. Investeringar kräver både tid och pengar. Här kommer en väldigt kort lista på några typer av produkter eller tjänster en helt vanlig kvinna använder aktivt under någon del av sitt liv: alla hårborttagningsmedel inklusive laser behandling, bantning/dieter, mensskydd, preventivmedel, smink, kläder, plastikoperationer, hårfärg, nagellack, smycken, den där heeeeeeelt fantastiska trosan som lovar att lyfta rumpan och göra den mer fast. Konstant förändring, konstant investering. Det ligger en enorm industri bakom allt det här som tjänar enorma summor med pengar på att upprätthålla myten om att den kvinnliga kroppen inte duger som den är. Att alltid tänka, att alltid tvingas vara medveten om sin kropp tar upp ofantligt mycket utrymme. Jag pratar inte om det fysiska utrymmet enbart eller det faktum att vi blir allt mindre och mindre rent fysiskt i det offentliga rummet, att vi krymper och blir passiva, jag pratar också om det mentala utrymmet. Jag pratar om det mentala utrymmet som tas upp av konsumtionshets rörande vår egen kropp. Att lägga tid på utseendet, att fundera på det men också att åtgärda det, tar tid som hade kunnat läggas på något annat.

Anledningen till att många feminister (och andra) aktivt väljer bort tex smink, rakning och bantning är för att ha möjligheten att frigöra mentalt utrymme för annat. Sånt som män tar för givet. Innan någon nu kommer med argumentet om hur män minsann också investerar i sitt utseende och har vissa krav på sig så vill jag bara avbryta er och säga: det är INTE samma sak. Det är det bara inte. Ni måste inte, ni indoktrineras inte in i en tro om att er kropp aldrig duger som den är, att den är äcklig. Alla era kroppsfunktioner är normaliserade (måste vara därför all porr är så full av sperma, sperma överallt!) medan vi känner skam över vår mens, skam över att vi har ont, skam över att det växer hår, skam över att vi idag har en ”fuldag” som gör att vi inte kan gå ut osminkade och tjocka. Framförallt så är ni representerade i media och populärkultur. Ni bombarderas av bilder som visar att män ser olika ut och kommer i alla former, det behöver inte ens påpekas. Kvinnan har bara en typ att förhålla sig till: den smala, vita, hårlösa, passiva, leende galningen som stirrar ned på oss från alla affischer och spelar i typ alla filmer som finns.

Ju mer vi investerar i vår kropp, både ekonomiskt och mentalt desto mer stödjer vi det kapitalistiska systemet. Resultatet blir att eftersom män redan har makten i samhället så upprätthålls en patriarkal ordning där kvinnan aldrig presenteras med några val. Att välja mellan om en vill raka, sminka, skära i, banta eller dölja kroppen är redan gjort. Valfriheten finns inte eftersom att normerna och strukturerna göder ett system som är utformat för att sälja och konsumera allt som kan säljas och konsumeras, dvs oss. Den kvinnliga kroppen är äcklig och behöver konstant förändras medan kvinnan själv lider i det tysta med konstant kronisk smärta, fysisk såväl mental.

Mänskligt kontakt är inte en mänsklig rättighet.

Kristina Wicksell skrev ett inlägg för någon dag sedan ett inlägg som tog upp hur kvinnor tvingas vara avståndstagande och på sin vakt i det offentliga rummet för att undvika trakasserier och obehag. Många kvinnor kände igen sig i texten och kunde vittna om liknande upplevelser när de rörde sig ute med män. Men så kom det här twitterinlägget. Kortfattat så är det en kommentar skriven av en man som förklarar att han söker kontakt med kvinnor eftersom han känner sig ensam och inte har något annat socialt nätverk. Han är alltså helt ensam och åker en extra vända med tuben för att slippa åka direkt hem till ensamheten ibland.

Jag personligen tycker genuint synd om människor (inte enbart män) som lider av ensamhet och brist på mänsklig kontakt. Det jag däremot inte förstår är vad det har att göra med det faktum att kvinnor känner sig trängda, hotade, rädda och utsätts för trakasserier dagligen av just män i det offentliga rummet? Det är alltid synd om männen oavsett vad vi talar om. Kvinnans rätt till sin egen kropp rörande abort? Tänk på alla män som blir lurade eller blir pappor mot sin vilja! Våldtäker och samtyckeslagen? Tänk på alla män som blir oskyldigt anklagade eller inte visste att det var en våldtäkt! Kvinnor som känner att de inte kan röra sig fritt i det offentliga rummet på grund av män? Tänk på alla ensamma män där ute som bara vill ha någon snäll tjej som ler och pratar med dem! DET ÄR ALLTID SYND OM MÄNNEN! Jag blir så trött på det här resonemanget så jag tycker vi klargör en sak nu en gång för alla.

Mänsklig kontakt är inte en mänsklig rättighet. Det må låta hårt men vi kan inte lägga ansvaret och i förlängningen skulden på kvinnorna för att det finns män där ute som är ensamma och behöver mänsklig kontakt. Ditt behov av sällskap och social interaktion går inte före min rätt att få vistas utomhus utan att behöva vara rädd och undvika manliga blickar för att inte uppmuntra till samtal. Det här är en väldigt stereotyp föreställning av kvinnan som den omhändertagande, den som sprider glädje och kärlek runt omkring sig. Jag bor för tillfället i Holland där prostitution är lagligt. Ett av de starkaste argumenten för prostitution i det här landet är just att det finns ensamma män där ute som inte kan få sex och närhet och därför behöver ha möjligheten att betala för det. Det är återigen synd om männen som inte kan få det de söker och det är kvinnans skyldighet att uppfylla dessa behov oavsett hur jobbigt, kränkande eller förtryckande det än må vara. Resultatet av den här pressen blir att kvinnor tvingas göra sig själva mindre i offentliga sammanhang, inte bara pga vikthetsen som tvingar oss till en fysiskt mindre storlek men också psykiskt där vi konstant är medvetna om mäns potentiella närmanden och där vi gör allt för att undvika dessa. Jag vill kunna röra mig i offentliga rum utan att jag krävs på kontakt enbart för att jag är kvinna och för att inte uppfattas som otrevlig. Det är ett rimligt krav.

Alla män är potentiella våldsutövare och våldtäktsmän. Den här föreställningem om att män är schyssta killar som bara vill prata lite allmänt är falsk. Kvinnor våldtas och utsätts för våld dagligen och det är systematiskt inbäddat i vår kultur via normer/strukturer men också en del av ett lagligt system som inte skyddar kvinnor. Män som tvingar sig på kvinnor, kräver samtal, en bit av deras tid efter att de fått signaler om att det inte är okej är inte ”schyssta killar som bara vill prata lite” utan de är män som ännu en gång inte respekterar ett nej. Inte respekterar en annan människas integritet eller ovilja att samtala/ligga/umgås osv med just den personen. Att kvinnor i så stor utsträckning känner sig rädda för att ens titta på en man för länge eller möta en blick signalerar att något är väldigt fel.

Jag vill avsluta det här inlägget med att berätta om senaste gången jag blev sexuellt trakasserad en eftermiddag när jag var påväg till mataffären för någon vecka sedan. Två män kommer gående mot mig, de tittar på mig, jag möter deras blick och ler lite. När de är påväg att gå förbi mig så grabbar de båda tag i min rumpa och klämmer väldigt hårt. Jag försöker slita mig undan men en av männen hinner klämma åt mitt bröst så hårt att mina ögon tåras av smärta. De springer sedan iväg skrattandes. Det var ljust ute, det var många människor som såg vad som hände men ingen reagerade eller gjorde något. Hur är det meningen att jag som kvinna ska lita på att män vars blick jag möter, som jag stannar och pratar lite allmänt med inte är någon som kommer utsätta mig för sexuellt ofredande, våldtäkt eller någon form av våld? Jag är inte ensam om mina upplevelser, alla kvinnor jag känner har blivit utsatta för trakasserier av män offentligt. Det här är ett problem män behöver lösa, inte kräva att vi som kvinnor uppfyller deras behov av sex, närhet eller mänsklig kontakt.

Patriarkatet äger kvinnan och kapitalismen säljer hennes kropp.

För något år sedan såg jag en föreläsning på youtube som heter ”Killing us softly”  av Jean Killbourne. Hon tog upp hur kvinnor representeras inom reklam och modebranschen och hur de reduceras till objekt och kroppsdelar. Det här inte på något sätt en revolutionerande upptäckt men under föreläsningens gång (finns förövrigt väldigt mycket bra videoklipp på youtube som går under ”Killing us softly” titeln om en vill ha fler exempel) så tog hon upp en annan aspekt som inspirerat mitt inlägg idag. Hon pratar om hur kvinnors framställning i media är en stor del av vår våldtäkts och konsumtionskultur vi har idag. Vi ser dagligen kvinnor i våldtäkssituationer, bilder på mördade kvinnor eller kvinnor som utsätts för olika sorters våld och kränkningar.

Här kommer några få exempel för att visa vad jag menar:

Det räcker inte med att vi blir arga och kritiserar dessa bilder, vi måste förstå varför det ser ut som det gör. Jag vill i det här inlägget försöka reda ut varför det blir såhär, varför säljer bilder på kvinnor och deras kroppselar i utsatta situationer? Vad är det för ideal, drömmar, önskningar och ideer som säljs egentligen? Det är ju det reklam är till för: att sälja och förmedla ett ideal och få oss som konsumenter att tro att vi är ett steg närmare idealet/normen om vi konsumerar det som reklamen förmedlar. Men varför, varför försöker vi ens sälja och köpa varor/ideal med bilder som förmedlar våldtäkt, våld och utssatthet gentemot kvinnor och deras kroppar? Svaret är enkelt: kapitalismen. Kan en målgrupp skapas och marknadsföras till, säljas och profiteras på så spelar det ingen roll vad det är som säljs eller vem det är som säljs. För att på en djupare och mer strukturell nivå förstå hur reklam och kapitalism hänger ihop med normer, skönhetsideal, ätstörningar, våldtäkter, våld mot kvinnor osv i all oändlighet behöver vi prata mer om varför vi värdesätter materiella saker så mycket i dagens samhälle.

Marx utvecklade i sin bok Kapitalet (1867) en omfattande teori som han kallade för ”varufetishism”. Marx oroade sig för hur alltmer massproducerade produkter skulle påverka relationen mellan arbetaren, produktionsprocessen och den färdiga produkten som säljs på marknaden. Marx skriver om hur människor med kapitalismens spridning förblindas av fina saker (varor, produkter) som resulterar i en marginalisering av produktions processen och arbetaren. Arbetaren separeras då från sin produkt och blir i sluändan mindre viktig. Genom att ”glömma bort” arbetaren som skapat varorna så ökar klasskillnaderna eftersom förtrycket blir osynligt och väldigt abstrakt. Ett system har skapats där materiella saker är viktigare än människor och där individer beskylls för sin egen fattigdom eftersom ”alla kan bli något om de bara arbetar för det”. Marx påpekade redan då att människor umgås via och genom materialla saker, varorona blir det centrala i människors liv istället för möten på en intellektuel nivå. Ett bra exempel för att illustrera hur vi idag kommunicerar via saker och inte med varandra, hur vi inte har en aning om varifrån allt vi konsumerar kommer ifrån, är iPhone. iPhone är mer än en teknisk pryl idag, den är en teknisk pryl som vi tillskrivit vissa ideal, drömmar, ideer och att äga en iPhone säger något om oss. Att äga en iPhone symboliserar att vi har råd att köpa en vilket visar att vi tillhör en klass i samhället med pengar men den symboliserar också vissa egenskaper som tex andra märken inte har. Vi kommunicerar via materiella saker. Ett annat exempel är desginerväskor: att äga en äkta Channelväska säger en sak medan att äga en väska från Lidl säger en annan. Båda är varor, gjorda för att bära omkring på andra varor men de sänder ut två helt olika kategorier av signaler. Dessa väskor säger något om oss som personer. Vi drar ofta slutsater om andra utifrån vad för prylar de äger och visar upp. Någon som äger en Channelväska uppfattas av andra som rik, sofistikerad, övreklass osv och behandlas utifrån dessa egenskaper väskan sänder ut. En person som äger en väska från Lidl ses som fattig, underklass och inte lika ”fin”. Det som saknas i vår relation till materiella saker är människorna som faktiskt producerar en Channel väska eller en iPhone. Deras lidande, minimala löner och konstanta förtryck och uttnyttjande av rika länder osynliggörs eftersom vi enbart ser den slutgiltiga produkten och det behov av mer produkter kapitalismen väcker i oss som konstanta konsumenter.

Vad har allt det här med kvinnokroppen, reklam branschen och feminismen att göra? Marx oroade sig för vad som skulle ske med mänsklig interaktion om den enbart skedde via varor och om arbetarna osynliggjordes. Jag oroar mig visserligen för samma sak men jag oroar mig även för vad som sker med kvinnan och hennes kropp när hon blir till en produkt, något att äga och objektifiera. Jag tycker inte det är någon större skillnad mellan en iphone/Channel väska och en kvinnokropp idag. Kvinnans kropp och kroppsdelar har tagits över av kapitalismen. Hon ägs av patriarket och säljs/marknadsförs av kapitalismen. Utnyttjandet och exploateringen av kvinnokroppen genomsyrar hela samhället vilket vi kan se i både reklam/populärkultur men även i bristande lagverk som inte prioriterar våld mot kvinnor som ett verkligt problem. Eftersom kvinnan inte äger rätten till sin egen kropp så är bilderna högre upp i inlägget högst logiska, de projicerar de ideal och normer vi har i samhället idag: de projicerar och visar att vi lever i ett patriarkat. Kvinnor våldtas och förövare går fria och det återspeglas inom reklam och media. Bilden nedanför är min egen illustration av hur Marx teori hänger ihop med våltäktskultur och patriarket idag.

Klicka för större bild.

1. Varufetischism: Vi kommunicerar via varor som sänder ut sociala koder som sedan skapar normer och strukturer vi lever efter.

2. Sträcker sig och tar över kvinnokroppen: Kvinnans kropp är inte hennes egen, ägs av patriarket och definieras av patriarket som ett objekt, något passivt som används för andras njutning eller tillfredställelse.

3. Skapar förebilder inom media och populärkultur: Reklam, mode och populär kultur i allmänhet visar upp kvinnor som uppfyller alla ideal för det perfekta objektet som vi indoktrineras in i och försöker efterlikna.

4. Status quo (Normer och strukturer upprätthålls): Ingenting förändras eftersom kvinnan blivit en vara och är själv separerad från sin egen kropp som helhet och har därför inte makten eller möjligheten att styra vad som sker. Precis som med arbetaren i fattiga länder vars förtryck osynliggörs av vårt behov av den senaste varan osynliggörs kvinnans förtryck och det faktum att det faktiskt är en person som utnyttjas bakom varje reklambild. Våldtäktskultur och våld mot kvinnor frodas och reproduceras överallt.

5. Internaliserat självhat och sexism: Slutgiltigen så internaliserar kvinnor själva att de är objekt, något som defineras av män och används som en vara i kapitalismen. Flickor lär sig tidigt att utseende är det som räknas och utseende är det som säljer och ger en ett lyckligt liv. Resultatet blir att patriarket och synen på kvinnan reproduceras i all oändlighet och går i arv till nya generationer.

Allting hänger ihop och allting följer strukturer.