Full Patte lyckades inte riktigt med sin satir om rasism.

Jag vill verkligen inte vara den som är den, den som alltid har något att klaga på. Jag vill verkligen inte vara en killjoy och kritisera en så hyllad humorserie som Full Patte men gårdagens avsnitt lämnade en bitter eftersmak. Som så många andra så har jag tyckt att systrarna Kronlöf på ett humoristiskt och bra sätt tagit upp ämnen som berör feminism och jämställdhet. När det kommer till att belysa rasismen och fördomarna många marginaliserade grupper i samhället upplever så föll det dock platt. Att ta upp rasism och fördomar utan att problematisera eller kommentera kring varför just dessa åsikter är skadliga och dåliga gör att det tyvärr bara blir något människor skrattar åt utan att inse att rasism och hot är vardag för många i Sverige idag.

 
Det jag undrar är: var är humorn i att reproducera och befästa alla fördomar rasifierade och invandrare utsätts för? Missförstå mig inte, jag förstår absolut syftet bakom avsnittet, att belysa hur dumma människor är som har dessa fördomar men syftet försvinner i mina ögon när det görs på ett humoristiskt sätt som får folk att gapflabba på grund av hög igenkänningsfaktor. Det kanske är roligt för den som står på andra sidan, att känna igen kanske sina egna fördomar eller saker andra vita svenskar sagt i ens närhet, det kanske avdramatiserar det hela lite och gör det möjligt att distansera sig ifrån. Jag förstår verkligen vad tanken bakom var men för mig som rasifierad lämnar det bara en konstig känsla i kroppen. Det som många skrattar åt har jag och andra väldigt dåliga minnen ifrån. Skrattet fastnar i halsen och det känns istället som en mental käftsmäll varje gång samma gamla rasistiska klyschor uttalas.

 
Några av delar i gårdagens avsnitt jag tycker var problematiska: scenen där Bianca Kronlöf är utklädd till en reporter som åker till förorten och träffar en kille med bakgrund från mellanöstern. Jag som muslim fick bara ont i magen av det då hon enbart reproducerade allt som alla egentligen tycker och tror om kulturer som har Islam som religion. Att dra terroristskämt och skämta om hur terrorism, våld och självmordsbombning är en del av någons kultur utan att problematisera, utan att på något sätt kommentera varför det INTE är så, varför det är en rasistisk myt som vägrar dö gör att den myten kan fortsätta frodas. Den djupare kritiken förloras eftersom det bara riktar sig till vita som inte lider av rasismen och då har råd att skratta lite åt “dumma svenskar som inte vet bättre”. En annan sak som jag reagerade på nu när jag ändå är igång; att använda n*ordet när en försöker belysa hur rasistsikt det ordet är blir i bästa fall en reproducering av rasism och i värsta fall rasistiskt i sig. Själva ordet har en rasistisk innebörd, det används fortfarande i nedsättande syfte vilket betyder att det ordets historiska rötter inte har suddats ut då ordet fortfarande i nutid har vissa inbygda värden vilket gör att varje gång det används oavsett i om det är i ett gott eller ont syfte så reprudcerar rasismen. Scenen på ABF med Bianca och den rasifierade mannen är problematiskt ur samma synpunkt: den reproducerar tyvärr fördomarna många vita har gentemot svarta människor. Det går inte att ta det ur sin kontext och göra det till en spexig grej så som det görs i programet oavsett vad syftet är från börjam. Det är fel även när det används för att visa hur rasistiskt det är att uttrycka sig så. Full Patte försöker i slutändan visa hur löjligt det är med fördomar genom att ja, använda sig av samma fördomar för att belysa just det de själva inte står för. Det blir fel.

 
Mitt problem med initiativ som dessa är att så länge vi fortsätter reproducera rasisternas retorik och språk (även om det görs i satiristiskt syfte) så håller vi den vid liv. När humor dessutom blandas in så görs det till lite mer rumsrent, lite mer okej. Jag ser det här överallt. Vita som vill belysa rasism och fördomar samt kommentera på hur förkastligt det är på olika sätt faller tyvärr i fällan där de använder just fördomsfulla och rasistiska uttrycks som mest. Jag kan dra en parallell till chokladbolls debatten som pågår nu. Jag har aldrig sett n* ordet skrivas ut så många gånger av människor som hävdar att det är rasistiskt och fel. Samma sak skedde i Full Pattes tredje avsnitt igår kväll, alla fördomar mot vissa rasifierade grupper reproducerades och fördes ut i ljuset och jag vet inte om det är rätt väg att gå.

 

Jag tror att även humorprogram kan bidra till att normalisera rasismen mer om den görs på så sätt utan att kommentera varför det är fel. Jag tycker ofta att den antirasistiska humorn/satiren är riktad till vita vilket gör att det skapas ett avstånd mellan de vita som är bra och ”dom där rasisterna där borta som är korkade och inte vet bättre”. Precis som med sexism så är rasism ett strukturellt problem som genomsyrar hela samhället och något vi alla bär på och måste arbeta emot. En sista tanke: jag önskar att SVT tänkte mer på att lyfta olika feminister med olika kulturella, socialla och ekonomiska bakgrunder. Jag önskar att rasifierade eller queer/transfeminister fick en egen serie där de på sina villkor kunde lyfta fram ämnen och problem som berör just dom som grupp. Att lyfta fram olika kroppar och perspektiv skulle ge feminismen en bredare agenda och föra fram exkluderade grupper så som transpersoner och rasifierade där de kan skapa en större plattform att nå ut till fler ifrån.
Jag vill poängtera att jag inte någonstans tror att någon av de medverkande är rasister eller medvetet bär på fördomar, jag tror verkligen syftet var gott, att visa hur dumt och korkat det är med just såna åsikter. Jag tror bara det just den här gången inte riktigt gick fram hela vägen.

 

Djur har ingen plats i intersektionell analys.

Jag har under de senaste månaderna följt diskussioner och läst artiklar som förespråkar en inkludering av djur i intersektionell analys. Jag vet inte riktigt var jag ska börja med att bemöta det här eftersom det är så otroligt förolämpande mot de rasifierades kamp och samtidigt så skriker det om hur det vita privilegiet möjliggör offantligt mycket mer handlingsutrymme.

Så jag börjar om från början, med varifrån “intersektionalitet” egentligen kommer ifrån. Intersektionalitet är inte en vit “uppfinning” utan den härstammar från den svarta feminismen och kom till som ett medel för rasifierade kvinnor att inkludera sig själva i den alltför vita medelklass feminismen. Intersektionalitet är ett teoretiskt hjälptmedel för att beskriva och analysera hur olika diskriminerande maktordningar/förtryck samverkar i ett samhälle. Rasifierade var alltså inte en naturlig del av feminismen utan var exkluderade tills begreppet och konceptet kring intersektionaliteten utvecklades. Precis som med alla förtryck här i världen så måste den förtryckta gruppen kräva och slåss för sin plats för att få mer makt. När vita djurrättsförespråkare då tar ett begrepp som rasifierade myntat för att beskriva sin situation och hävdar att det passar djur så är det rasistiskt. Indirekt så är det att visa på att rasifierade inte är kapabla att föra sin egen kamp utan vita måste göra det åt dem på samma sätt som människa måste föra kampen åt djuren som inte kan föra kampen själva.

Jag kan förstå tanken bakom att likställa djur och människor som lika kapabla till att känna känslor och lika värda. Att det då inte är negativt att jämföras med djur. Problemet är att det här är ett så otroligt naivt och blint perspektiv. Med “vita ögon” så ser det kanske inte ut som så farligt eftersom vi är alla tillsammans på den här planeten och därmed lika värda? Fast, nu är ju inte verkligheten som sådan. Vi är ju inte alla lika värda. Vita värderas mer och har mer värda än rasifierade i världen. Rasifierade jämförs fortfarande med djur för att ses ner på, framställs som mindre intelligenta. Det är ett verkligt problem idag och det går inte att rycka jämförelsen mellan rasifierade = djur ur sina historiska rötter. Det är fortfarande aktuellt idag. Oavsett vad vi anser om djurs lika värde så går det inte att komma ifrån att även de mest intelligenta djuren stannar på ungefär samma nivå som en genomsnittlig människa som är runt 12 år gammal. Djurs kapacitet sträcker sig inte längre än så. Jämförelsen mellan rasifierade och djur blir så otroligt skev och förolämpande då det fortfarande är ett sätt att säga att rasifierade är sämre utvecklade och alltid kommer vara det. Rasifierade har historiskt sätt alltid jämförts med djur, hur kan en då idag tycka det är okej att ta ett verktyg som används av rasifierade för rasifierade för att slå sig fri från förtryckt av vita  och återigen jämföra rasifierade med djur? Det är verkligen att sparka nedåt på en grupp som redan lider av så många förtryck.

 

Att jämföra rasifierades kamp med djur har otroligt starka och rasistiska historiska rötter som existerar än idag då rasifierade rent historiskt sätt behandlats som djur. Den här bilden är tagen när vår mormor levde liksom, kanske även våra föräldrar! Det är inte ett problem som längre inte existerar.

En annan aspekt angående det här som jag inte riktigt förstår är: var i den intersektionella analysen skulle djuren få plats? Ska rasifierade tillämpa intersektionell analys som inkluderar djur när de utsätts för sexuell rasism? Eller ska vi kanske prata om djurens rätt när rasifierade kämpar för mer arbetstrygghet jämfört med deras vita kollegor? Vi kanske ska prata om djuren när vi talar om det rasistiska våldet och hoten så många lever under idag i Sverige? Rasifierade transkvinnors rätt att känna sig trygga i offentliga miljöer?  Att vara vit idag (oavsett könstillhörighet) ger en mycket mer handlingsutrymme som andra grupper i samhället inte har. En kan tala om djurrätt utan att kapa rasifierades kamp som fakiskt har ett specifik syfte och en specifik kritik. Vita människor måste inse att det är en otrolig skillnad på att välja sina kamper och att drabbas av olika förtryck vilket gör att en tvingas ta kampen för att överleva. Handlingsutrymmet minskar avseevärt ju mindre kamper en har att välja mellan själv. Att jämföra köttätare med nazister/rasister (ja, jag har hört och läst det flera gånger) och hävda att det bara handlar om olika sorters förtryck är bara extremt verklighetsförvrängt. Alla har inte samma utgångspunkt, alla kan inte göra allt så sluta låna från olika förtryck och tillämpa det på din egen valda kamp. Jag tycker det här är en otroligt liberal och självisk syn på samhället.

Nu när jag ändå är igång. Kampen för djurens rätt förs ofta på väldigt sexistiska och rasistiska grunder.

Bilder lånade av: Vardagsrasimen.wordpress.com

Rasifierade som generellt anses ha mörkare och mer “exotiskt” hud används ofta som modeller i kampanjer för djurens rätt. Det här förstärks ofta genom att måla deras hud med olika djurmönster. Budskapet  “exotisk hud dödar” kanske är menad att handla om ormar och andra djur men det är ju en verklighet för rasifierade idag. Rasifierade trakasseras och dödad enbart på grund av deras hud. Bara för att något är en gimmik så betyder det inte att den inte anspelar och gör narr av en krass verklighet för andra. Det är alltid rasifierade som sätts i den rollen vilket ännu en gång är problematiskt då jämförelsen med djur görs. Tänker vi tillbaka på slaveriet så ser vi ju att anledningen till att vita kunde rationalisera sitt förtryck då var för att de inte såg rasifierade som bättre än djur. Det här synsättet kvarstår och det förstärks av djurrättskampanjer som dessa. Den här synen på rasifierade som dumma djur reproduceras nu även också av vita som snor ett verktyg som intersektionalitet och använder det mot rasifierade och därmed tar ifrån dom makten att frigöra sig själva och bli mer inkluderade i den feministiska diskursen.

Sist men inte minst. Att föra kampen för djurens rätt är inte på någt sätt det som jag ställer mig emot. Jag vägrar dock gå med på att rasifierades kamp likställs med djur. Jag vägrar gå med på att vita privilegiade människor använder sig av verktyg så som intersektionalitet som är till för rasifierade. Det är enbart rasistiskt, verklighetsfrånvänt och rent ut sagt otroligt korkat. Vill en analysera och problematisera kampen för djurens rättigheter kanske kritik mot kapitalismen (och inte mot rasifierade som likställs med rasister/nazister) är en bra ände att börja i? Att göra det som alltid gjorts: jämföra rasifierade med djur är definitivt inte rätt väg att gå.

 

 

 

 

 

Den goda invandraren

Lidija Praizovic har skrivit en artikel för Aftonbladet där hon kritiserar både ”PK Sverige” och medelklassens rasifierade för att vara klassföraktande och samtidigt inte belysa det förtryck som existerar och frodas i kulturer som inte är svenska. Jag vill börja med att säga att jag håller med Lidija angående hennes analys, däremot så tycker jag hennes slutsatser om varför vi lyfter fram ”den gode invandraren” är felaktiga. Jag kommer kopiera in några citat från texten för att på så sätt göra det tydligare vad det är jag kritiserar och vad jag tycker skribenten har fel i.

”Den av PK-eliten ihjälkramade figuren ”den goda invandraren” består av ett sekulärt och bildat övermedelklasskikt av invandrare. Eller också av sådana som jag; fjäskande klassresenärer.”

”Därför blir jag arg när ”de goda invandrarna” vill tysta ”de dåliga invandrarnas” röster. Så osynliggörs många underklassinvandrares berättelser. Systemet döljs i stället för att skildras, i den goda smakens och korrekta politikens namn.”

Jag tycker Lidija har rätt i att det svenska folket enbart vill hylla och se den ”goda invandraren”. Den invandraren som gör sig själv nyttig för samhället, som bidrar ekonomskt men även socialt och kulturellt, den som tillför ”en annan aspekt” på saker och ting. Jag håller också med om att de invandrare som lyfts fram i samhället är de som är bildade och redan har ett antigen socialt, kulturellt eller ekonomiskt kapital. Däremot förstår jag inte vad hon menar med ”PK-eliten”, vilka skulle tillhöra den? När blev det dåligt att vara PK och en ännu mer relevant fråga, när blev det elitistiskt? Vi lever i en tid då vi inte kan stoppa nazister på våra gator, våldsbrott mot civila som demonstrerar, ökad rasism/sexism, ekonomiskt och välfärdsförfall, det går att säga ganska säkert att vara ”PK” innebär att arbeta i ett rätt kraftigt underläge. Att påstå att det skulle finnas någon PK-grupp i samhället som innehar makten att styra och förändra samhället och vända högervindarna som blåser allt kraftiga är befängt.

Det Lidija dock missar är varför just en typ av ”invandrare” lyfts fram, varför tex såna som jag kan sitta och skriva den här texten och göra min röst hörd. Den goda invandraren är också den passiva invandraren i en stor utsträckning. Anledningen till att assimilierade och integrerade rasifierade får höras mer än andra är för att de inte upprör den rådande ordningen. Det sker ingen förändring i maktens korridorer och samtidigt så påverkas det svenska samhället inte nämnvärt av rasifierade som ”beter sig som svenskar”. Anledningen till att det ser ut såhär och att ”de dåliga invandrarnas röster tystas” är för att det inte finns hur mycket plats som helst. Invandrare eller rasifierade tvingas tävla mot varandra för en plats på till exempel arbetsmarknaden eftersom bättre betalda arbeten domineras av vita svenskar. Precis så som chefspositioner i landet domineras av vita män vilket leder till att kvinnor att konkurrera mot varandra eftersom de undermedvetet vet att det bara finns plats för en kvinna, inte flera. Det handlar inte om att tysta ”underklassensinvandrarröster” utan det handlar om en överlevnadsstretegi som tyvärr på grund av den ökade rasismen i samhället enbart tillåter invandrare med utbildning, socialt, kapitalt och kulturellt kapital att få synas och att få ta ett kliv upp på samhällsstegen.

Lidija fortsätter med att skriva:

”Det pyser av klassförakt nedåt: mot de som står i polisregistret, inte betalar skatt, lever på bidrag och kallar kvinnor för hora – de som inte är samhällsnyttiga och förstör för de präktiga.”

”Den vita och den icke-vita underklassen hamnar i samma båt. Jag önskar att dessa i sin olikhet kunde förena sig och ställa den ekonomiskt trygga och tolkningsprivilegierade medelklassen mot väggen”

Att det finns klassförakt rasifierade/invandrare emellan är lika sant som att det finns klassförakt svenskar emellan, jag ser inget problem med det påståendet. Däremot så yttrar sig det här klassföraktet på olika sätt beroende på om det kommer från en invandrare eller en svensk. En invandrare som begår brott och blir en nationell nyhet är en invandrare som ”drar skam över alla andra invandrare”. Hen får fungera som ett exempel för hur ”alla invandrare är”. Ingen kallar alla svenskar för nazister för att nazister marscherar på gatorna och begår våldsbrott, det får stå för dem själva, de får själva stå för det. När en invandrare däremot begår brott så färgas hens brott av på alla som inte är ”etniska svenskar”. Den här synen i samhället göder ett klassförakt invandrare emellan. En vill inte associeras med den ”dåliga invandraren” eftersom det ger negativa konsekvenser socialt. Medelklassinvandaren som ”sköter sig” och bidrar till samhället ur ett ekonomiskt perspektiv och inte kräver alltför mycket får skämmas varje gång någon från hens land begår ett brott, hen får stå för svar och försvara både sig själv och sin kultur, hen får försöka övertyga den vita svensken om att ”vi är inte alla dåliga”. Det gör att invandrare utan socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital ses ned på och allieneras från samhället ytterligare.

Lidija nämner också att vit underklass sitter i samma båt som invandrarunderklass, det gör den inte. De må båda ha det illa ställt ekonomiskt men den vita underklassen har fortfarande sitt värde som vit och förmågan att därmed förtrycka den rasifierade underklassen.

”Det största tabut för en rasifierad person inom den antirasistiska kampen är att lyfta problem som finns inom den egna invandrargruppen. Problem som inte bara skuldbelägger det svenska samhället utan också utkräver den egna gruppens ansvar.”

”Det råder en ”smutsig tvätt bär vi inte ut i solen”-mentalitet i den antirasistiska kampen. Även här finns en klasskodning: blattar från borgerliga familjer har lärt sig att upprätthålla fin fasad mot omvärlden, medan vi andra sladdrar fritt om problem i våra familjer.”

Jag håller absolut med om att det finns ett stort tabu att som invandrare/rasifierad prata om problematiken inom sin egen kultur med svenskar. Anledningen till det här dock är samma som jag nämnde förut. Berättar jag som muslim och bosnier att jag haft problem i familjen tex så kommer det direkt appliceras som ett faktum på alla bosnier och muslimer. Det går från en personlig reflektion till något som berör en hel grupp i samhället. Kritiserar en svensk strukturer i sin egna kultur så behöver inte alla svenskar förhålla sig till den kritiken. Där i ligger en väldigt stor skillnad. Det stämmer också att invandrare från familjer som är högre upp i samhällsstegen har lärt sig att hålla en fin fasad mot allmänheten men det beror som sagt på andra orsaker än enbart en stereotypisk definition av klassförakt.

”Det finns alltför ofta en konsensus i den antirasistiska kampen om att vi måste stå enade och enbart slå utåt mot den vita makten. Som att det skulle vara omöjligt att föra flera kamper parallellt: både utåt mot det sexistiska och rasistiska svenska klassamhället och inåt mot de strukturer som finns i våra egna familjer och grupper och delvis har sina egna logiker, eftersom de delvis bygger på andra premisser.”

Här tycker jag skribenten börjar ta upp en väldigt intressant och viktig poäng. Det ena utesluter inte det andra, det går att kritisera det svenska samhället samtidigt som en ser med kritiska ögon på sin egen kultur. Det går men däremot krävs det att vi gör vissa förändringar för att göra det här möjligt. Vi behöver fler invandrare och rasifierade som hörs, som tar plats i tex den politiska debatten och belyser frågor som rör underklassens invandrare. Vi behöver feminister som som inte enbart kommer från en medelklass och vit bakgrund. Kortfattat: Vi behöver folk från alla världens hörn som finns i Sverige i alla skikt och segment i samhället som hörs och för vår talan. För att slippa enbart förhålla oss till vita så kan det inte finnas enbart ett fåtal rasifierade feminister, politker, chefer, poliser osv. Så länge det ser ut på det viset så kommer tyvärr agendan vara vit eftersom en måste smälta in, bli en del av det vita systemet för att få vara kvar och det värsta är ett en måste offra sina systar och bröder på vägen, trampa på dom som redan ligger ned för att kunna klättra upp i samhället och få den där platsen som är reserverad för ett fåtal individer.

”De förutsätter att det alltid är det vita våldet som är störst, närmast och mest brännande mot huden.”

Lika lite som könsförtryck är en rasifierad kvinnas främsta förtryck i alla situationer så är det vita våldet det för invandrare. För att kunna prata om det så måste vi komma bort från att det finns vissa problem i samhället som enbart berör invandrare och rasifierade. Vi måste börja se det som Sveriges problem, det är Sverige som har ett problem med integrering, inte invandrare, det är Sverige som har ett problem med rasism/sexism och hedersvåld, inte enbart invandrare. Vita måste inse att de delar samma problem, vi lever alla tillsammans och vi kan inte beskylla en grupp för att vara ensamma om ett problem och sen kräva att vi arbetar tillsammans och tar mer plats. Den platsen finns inte i nuläget. Precis som att kvinnor som grupp är splittrade på grund av ett system som tvingas oss att se varandra som fiender för att blidka patriarket så ser invandrargrupper varandra som fiender, vi slåss om att få höras, om att få synas och om den där lilla platsen som lovar ett bättre liv som bara ett fåtal kan få. Vi ser inte, precis som kvinnor som grupp inte ser att vi alla delar liknande förtryck och att vi alla måste arbeta tillsammans för att ta mer plats.

Kompis, träd fram

Dagens inlägg är skrivet av mig och Ninni från Glitterblaster . Vi letar efter en kompis som varit borta alltför länge.

Många gånger när en hamnar i feministiska och/eller antirasistiska diskussioner så brukar folk vilja ha källor på saker. Vissa är även snabba på att visa att de faktiskt redan har källor till deras argument utan att en ens behöver fråga. Det kan var allt mellan länkningar till den senaste forskningen till… en kompis.

Den här kompisen brukar oftast vara en människa som de priviligerade i en diskussion använder mot de ickeprivilegierade som ”absolut säker källa” då den här kompisen alltid sägs tillhöra just samma grupp som de ickeprivilegierade i diskussionen. Det kan vara allt ifrån ”Men jag har en vän som är svart och hen säger att n-ordet är okej så då är det ju det!!!” till ”Men min tjejkompis gillar att bli tafsad på på krogen så då är det ju okej faktiskt!!!”. Men så har det slagit oss att, vad fan, INGEN vet vem den här kompisen är?!

Det finns liksom ALLTID en jävla kompis som dessa priviligerade människor flaxar med. Kompis hit, kompis dit. Och ALDRIG har vi fått se den här jävla kompisen! Vem är den här kompisen?. Vi har aldrig hört eller sett den här kompisen hålla med den priviligerade i verkliga livet!

Vi har spekulerat lite kring vem denna person kan vara. Är det här organiserat mellan priviligerade människor som underjordiskt förser den här kompisen? Finns kompisen ens på riktigt?! Är kompisen en spion som infiltrerat vårt kontaktnät och läcker nu info till fienden om vad som är okej och inte okej att säga? Hur kommer det sig att alla priviligerade verkar ha den här underpriviligerade kompisen som stödjer allt de säger? Är kompisen ett produktionsfel i någon kompisproducerande fabrik på en öde ö?

Kompis, träd fram, vi vill bara prata lite med dig. Vi vill tala om för dig att det är okej, det är okej att du är en rövhatt som stödjer rasistiska och sexistiska strukturer för vi förstår. Vi förstår hur det kan vara jobbigt att vara omgiven av enbart privilegierade och inte orka säga emot. Vi förstår men kompis, var du än är, du måste sluta, du kan inte hålla på såhär.  Priviligerade förstår inte, de är så uppblåsta av sina privilegier att de greppar efter alla halmstrån som finns för att kunna behålla sin position i samhället. Kompis, om du nu finns, sluta validera sånt här, inte ok, du gör vårt jobb så mycket svårare.

Men vi undrar fortfarande vem du är kompis? Är du enbart en spegelbild av den privilegierade som talar med sig själv? Är du ens av människoväsen?  Vi behöver veta, hur ser du ut? Vad har du för intressen? Gillar du glass eller chips bättre?

Här listar vi de misstänkta:

 

Mor Pilrot från Pocahontas – Sympatisk talande träd som säger allt människor vill höra. Utger sig för att vara fett vis, men egentligen vill hen bara trolla folk pga. uttråkad och antagligen inte förstår vilken enorm effekt det gör i samhället. Ibland doppar hen sina kvistar i vattnet bredvid och vill att en ska analysera dopplereffekten (hon har bland annat gjort detta på Pocahontas) med ursäktar allt med att säga något filosofiskt som ”carpe diem – du är din lyckas smed” och föder liberaler i exponentiell takt. Vi vill bara säga – kompis. Om det här är du. Snälla sluta. Inse din maktposition och lägg av.

 

 

Spegeln från Snövit – Rätt oskönt svävande ansikte som anspelar på människors svagheter och egon. Uppenbarligen patriarkatet manifesterat då hen får kvinnor att stabba varandra om de känner sig utseendemässigt underlägsna. Antagligen försöker du manipulera sexister till att tro att du är själv ickeprivilegierad och sen sår du obehagliga patriarkala frön.

 

Kakmonstret – Gör vad som helst för kakor. Utger sig till och med för att vara ”Kompisen” bara om hen får kakor. Vi säger såhär: kom till oss istället. Vi har också kakor.

 Vem du än må vara kompis, verklig eller en del av de privilegierades hjärnspöken så hoppas vi att du tar vår utsträckta hand. Du måste inte stå där ute i den sexistiska och rasistiska blåsten helt själv. Kom in i värmen, vi finns här för dig och vi tar hand om varandra. Vi kan vara varandras kompisar och krossa normerna och strukturerna som håller oss nere. Det gäller även dig kompis, även dig. Du vet ju innerst inne att ditt enda syfte i ett sånt umgänge är att bekräfta en rätt kass och skev världsbild. Vi vet att du kan bättre.

 Vi väntar på dig.

 

Amra och Ninni söker kompis.

Varför är Cultural Appropriation (CA) ett problem?

Jag har valt att skriva det här inlägget för att CA fortfarande är ett fenomen som verkar förvirra en del och göra andra arga där de krampaktigt försvarar sina buddhastatyer, dreads och orientaliska mattor. Låt oss få en sak klart först innan jag fortsätter: Nej, jag eller någon annan rasifierad kan inte förbjuda dig att använda saker ur andras kulturer som en ”kul och snygg grej”. Det går inte, du är fri att göra precis som du vill. Självklart kommer jag rynka på näsan och tycka du är rätt dum men mer skada än så kan jag inte göra. Däremot kan jag skriva det här inlägget och försöka belysa problemet med att människor från privilegiade och dominanta kulturer ger sig rätten att ”ta över” delar av underprivilegiade och förtryckta kulturer. Here we go.

Cultural Appropriation (CA) är ett relativt nytt begrepp i Sverige som importerats från USA. Det finns flera olika definitioner som beskriver vad CA egentligen betyder och står för men jag väljer att beskriva det med mina egna ord:  CA syftar på när en person eller grupp “tar över” eller imiterar delar av en annan kultur. Det här kan ha en negativ effekt i situationer där en dominant kultur tar över och tillämpar en minoritets kultur och gör den till sin egen. Kulturell appropriering kan ske på många olika sätt. Problematiken ligger i att en kulturell företeelse kan försvinna och/eller förlora sin mening efter att den tagits upp av en dominant kultur.

En diskussion om CA och dess vara eller icke vara är aldrig komplett utan en grupp (vita) människor som påstår att kultur äger ingen, globaliseringen är här!, allt är allas, vi har FB, Twitter, saker sprids som aldrig förr, vi influeras av hela världen och hela världen influeras av oss, lets all just get along and love each other typ. Jag håller med er, vilken fin världssyn att ha NÄR EN REDAN ÄR HÖGST UPP I DEN EKONOMISKA OCH KULTURELLA HIERARKIN I VÄRLDEN. Det är väldigt enkelt att se det som att kultur och kulturyttringar äger ingen eftersom den vita västerländska världen i flera århundranden tagit sig rätten via kolonisering att ta över andra länder, kulturer och dess rikedomar samt skapa den vithetsnorm vi har idag, som skapade den rasism vi har i vår vardag idag. Alla kulturer tillhör den vita kulturen eftersom den vita kulturen har tagit alla kulturer med våld. Att använda argumentet om globalisering blir inte bara skevt men också otroligt naivt.

När Miley Cyrus gick ut och twerkade (approprierade afrikansk dans) så var det väldigt många som inte kunde se hur ”att dansa” kunde vara CA och ännu mindre rasistiskt. Det pratades också mycket om att hon faktiskt ”hyllar” en kulturyttring och gör den mer populär. Det är precis där problemet ligger, att Miley som vit och privilegiad kvinna är den som får credd och gör en dans som från början tillhört svarta till någon mainstream och populärt. Det är att ta tolkningsföreträde, det är att inte inse att en som vit faktiskt har den otroliga makten att ta någons kultur eller en del av en kultur och göra den till sin egen. Twerking associeras nu med Miley, en vit tjej men ingen som helst koppling till den kultur hon tagit efter. Det är den makt en som vit har i världen och är en inte medveten om den makten så bidrar en själv till både direkt och indirekt rasism i samhället. Om vi fortsätter med twerking som exempel, den sortens dans fanns långt innan Miley ställde sig på scen men blev aldrig mainstream eftersom den just dansades av svarta människor. Dessa människor hade själva inte makten att göra sin dans till något mainstream på sina egna vilkor. Rasifierade har helt enkelt inte makten att hylla sig själva, att få visa sin kultur på det sätt som känns bekvämt för dom. För att en kultur/kulturyttring från en icke vit västerländsk kultur ska kunna bli känd och för att den ska bli ekonomiskt fördelaktig så måste den först ”bli vit”, dvs användas och brukas av vita människor som sedan tjänar på den kulturen.

Jag vet inte, men tycker ni inte att dessa argument som argumenterar för CA och ser det som något positivt låter väldigt likt de argument antifeminster använder sig av? Kulturer går inte att äga, globaliseringen är här och vi sitter alla i samma båt i världen låter misstänksamt likt ”vi är alla människor, vi är alla förtryckta på något sätt och vi måste jobba tillsammans, inte dela upp oss i vi och dom som feminismen gör idag”. Vita feminister idag använder sig av precis dessa argument när CA kommer på tal, att det är svårt att veta vad som är CA exakt och att vi alla påverkas av det. Det är lite samma sak som att påstå att könsförtryck är svårdefinierat och att vi nog alla påverkas av det på ett eller annat sätt. So what? tänker jag varje gång någon påstår att ett begrepp är ”svårt” eller ”krångligt”. Det är väldigt likt att totalt förbise strukturer och normer vi har idag som gör att kvinnan är underlägsen men att också andra kulturer kan vara det. Hur många gånger har vi inte hört män säga ”jag är ingen sexist, jag älskar och respketerar alla kvinnor” samtidigt som hen uppenbarligen är en sexist? Hur många gånger har vi inte hört män förklara hur de beskyddar sin flickvän från andra män och samtidigt hyllar sin mamma som ett helgon? När vita påstår att de ”hyllar” andra kulturer genom att bära ett visst klädesplagg eller dansa en viss dans så gör de precis samma sak som dessa antifeministiska män gör: visar att kulturen de ”hyllar” redan står i underläge eftersom de inte tillåter att människor som har kopplingar till den kulturen att själva få hylla den eller visa upp den. De sätter sig i en privilegiad position där de blir talespersoner för en kultur som inte är deras, precis som män blir talespersoner för kvinnors hyllningar.

Precis som med könsförtryck så är CA en företeelse och ett begrepp som är mångfacetterat. Det finns ingen förklaring eller analysmodel som passar alla. Argumentet ”men jag känner faktiskt folk från Jamaica som tycker det är okej att vita har dreads” eller ”jag känner till varför hamsan används i länder den kommer ifrån” är lika logiskt som när en man påstår att könsförtryck inte finns för att han känner kvinnor som bara vill vara hemmafruar och tycker män ska styra. Att som vit konstant göra rasifierade till talespersoner för alla kulturer som inte är västerländska är lika skevt som när män vill att en kvinna ska förklara för dom precis vad som är sexistiskt. Det finns ingen regelbok, det finns ingen hemlig kommitté bestående av rasifierade som sitter och bestämmer vad som är okej eller inte för vita människor att göra. Däremot så finns det förtryckande normer och strukturer en kan titta på för att lära sig mera. En kan läsa på om CA men välja skribenter som är rasifierade och vet vad de pratar om. Jag kan helt ärligt inte svara på om det är okej att du har dreads, använder en hamsa eller har en bönematta hemma hos dig, jag vet inte helt enkelt inte. Vissa saker kan jag spontant känna är fel om de på något sätt är relaterade till min egen kultur men varje gång en rasifierad person påpekar att något är CA så möts den av ”men jag vet ju vad betydelsen är och jag tycker den/det sprider ett fint budskap” osv osv. Precis som män försvarar sin rätt att behandla kvinnor på ett visst sätt så försvarar vita sin rätt att använda sig av andras kulturer på det sätt som passar som bäst för tillfället.

Män som hatar andra män.

Det finns en företeelse inom feministiska kretsar jag alltid stört mig på men som jag aldrig kunna sätta ord på. Jag är inte säker på om jag kommer kunna förklara det nu heller men jag gör ett försök: det skaver i mig varje gång jag ser feministiska män klanka ned på andra män eller anklaga andra män för att vara ”snubbiga”.

Rent krasst så känns det lite som det där klassiska ”white people cant dance” kommentarerna sagt av andra vita. Jag har tidigare skrivit om hur enbart grupper som redan är privilegiade har råd att skämta om sig själva och jag tänker att snubbar som pratar illa om andra snubbar hamnar lite under samma kategori. När män använder sig av ”typiskt kvinnligt språk”, dvs de uttryck och ord kvinnor använder för att beskriva sitt förtryck de upplever att de utsätts av män så görs det från en priviligerad ståndpunkt. Resultatet blir ofta en nidbild, något roligt och karikatyr-aktigt istället för en seriös och välgrundad kritik. Ett sätt att visa vilken sida en står på men det säger väldigt lite om en persons åsikter och ideal om den kritik hen framför är ”fan vad dumma alla snubbar är” utan någon större analys bakom. Eftersom män är en privilegiad gruppen i samhället blir feministiska män och deras åsikter väldigt prioriterade inom feminismen vilket gör att det är väldigt lätt att ”plocka poäng” och att kritisera andra män genom att skriva saker så som ”alla snubbar är dumma i huvudet” eller ”män är svin”. När män klär sig i kvinnlig retorik och analys så glömmer de bort att den enda anledningen till att de får uppskattning för det är för att de är just män, de ses som moderna och framåt. Kvinnor däremot som problematiserar sitt förtryck och lägger skulden där den hör hemma, som klagar på män och mansrollen anses vara manshatande och hysteriska fastän de använder sig av exakt samma ord och uttryck som feministiska män.

Jag skulle vilja se fler män problematisera sin egen mansroll och hitta ”lösningar” till hur en själv ska förhålla sig till andra män och hur en ska förbättra sin relation till kvinnor. Jag skulle vilja se fler diskussioner kring ”mannen” som en social konstruktion, kort sagt så skulle jag vilja se fler män som hittar sitt egna feministiska språk för att beskriva de sjuka ideal som drabbar dem i egenskap av män. Att klanka ned på snubbar betyder inte på något sätt att en själv står utanför mansrollen eller ”snubbigheten”. En man slutar inte vara en man i ett patriarkat enbart för att han hatar andra män. En har inte avsagt sig privilegier och slutat förtrycka, fått ett frikort för att en kritiserar män öppet och tar avstånd. Lika lite som jag avsagt mig privilegiet att vara en cisperson enbart för att jag hatar på andra cispersoner? Män som hatar andra män faller väldigt platt om det görs med enbart platityder och slagord som får flest likes på Facebook när män säger det kvinnor sagt i flera decennier.

Sårade känslor är INTE samma sak som förtryck

LadyDahmer skrev ett inlägg igår där hon tog upp uttrycket ”smalhetsprivilegium” och förklarade hur smala personer har en högre status i samhället än tjocka/överviktiga. Debatten blossade upp direkt, horder av kränkta och sårade smala människor deklarerade hur de minsann också utsatts för förtryck och elaka kommentarer rörande deras vikt och utseende. Påpekandet av förtryck och privilegier följer alltid samma mönster.

1. Någon tar sig tid att skriva ett väldigt långt inlägg där en förklarar utförligt hur ett förtryck tar sig uttryck, varför det är dåligt och vilka det är som förtrycker.

2. Personer som inte faller under det förtrycket blir ledsna/sårade/arga/kränkta och känner ett överväldigande behov av att påpeka hur de också förtrycks och med det förminskar precis det någon skrivit, dvs tar sig tolkningsföreträde.

3. Personer som faktiskt upplever förtrycket tvingas försvara/förklara/övertyga andra som INTE upplevt samma förtryck om att det faktiskt finns och att det är ett stort problem i samhället.

Det här mönstret kan appliceras på alla diskussioner rörande förtryck och privilegier. Tar en upp förtryck som rör kvinnor så är det synd om männen som exkluderas och också lider. Rasifierade som tar upp vithetsnormen möts av de vita kränkta människorna som ett brev på posten och berättar hur de också utsätts för kommentarer rörande sin vithet och därför lider lika mycket som rasifierade. ”Invandrare kallade mig för jävla svenne en gång så jag vet faktiskt hur det är att bli retad för sin hudfärg” – sagt till mig av en klasskompis en gång efter att jag försökt ta upp strukturell rasism i en debatt. Eftersom det här mönstret upprepas gång på gång i diskussioner så tycker jag att vi ska ta och reda ut det här en gång för alla.

Sårade känslor är INTE samma sak som förtryck. Att bli utsatt för en dålig erfarenhet kan aldrig vara samma sak som ett strukturellt förtryck.Vi tar smalhetsprivilegiet och könsmaktsordningen som exempel. Om du som smal eller normsnygg någongång blivit kallad för för tjock och tagit illa upp är det självklart tråkigt och beklagligt men det betyder inte att hela samhället och den kultur vi lever i konstant sänder ut signaler som säger hur fel du är, hur din kroppstyp är äcklig, lat, ful, trög, dålig och måste åtgärdas för att du och din kropp ska förtjäna respekt och värdighet. Att du som man någongång känt dig objektifierad eller blivit illa behandlad i egenskap av att vara man betyder inte att du tagit ett kliv ned i könsmaktsordningen och kan likställa dina dåliga erfarenheter med det kvinnliga systematiska förtrycket. Det gör ont att få sina känslor sårade men det kommer aldrig någonsin bli samma sak som att aldrig kunna slippa undan förtryckande normer och strukturer. Det är alltså skillnad på enstaka, individuella upplevelser och fördommar som genomsyrar hela samhället  som förstärks och reproduceras av hela samhället.

Privilegium är inte något en frivilligt kan avsäga sig ifrån. Det går inte att abdikera från sin post som förtryckare, att en dag vakna upp och säga – idag ska jag sluta förtrycka, vi är alla likställda och allting har ordnat sig! Oavsett vad jag personligen som en smal person tycker om min egen kropp exempelvis (vare sig jag älskar eller hatar den) så är den normen i dagens samhälle och därmed privilegiad. Det betyder inte att folk oavsett kroppstyp eller kön inte får må dåligt när de blir illa behandlade men det handlar om att inte likställa enstaka händelser med strukturer och normer som faktiskt skadar alla som inte ser ut på ett visst sätt eller som skadar alla kvinnor.

Det en faktiskt kan göra är att lyssna, bara sluta prata ibland och lyssna. När en sedan lyssnat och upplever att en lärt sig något nytt kan en bli allierad dvs en person som kämpar emot ett förtryck som en inte utsätts för direkt. När en väl kommit fram till ”det är ju riktigt dåligt att kvinnor, överviktiga, fattiga, rasifierade trans*personer osv förtrycks, vi måste göra något åt det!” så är det dags att lyssna lite mera. Som allierad kan en enbart arbeta mot förtryck på de förtrycktas villkor, de sätter agendan och därför är det viktigt att lyssna och inte låta sina sårade känslor ta överhanden. Att klampa in i diskussioner som handlar om exempelvis hur överviktiga nedvärderas i samhället och påstå att en som smal har det likadant, att en också fått höra att en är ful är precis samma sak som när män börjar prata om att ”både kvinnor och män påverkas lika mycket av könsrollerna, varför ska vi bara arbeta för att kvinnor ska få det bättre”?

En sista sak bara: en person kan vara privilegiad i en situation och förtryckt i en annan. Ett exempel: en vit kvinna förtrycks i egenskap av sitt kön men är privilegiad och kan förtrycka rasifierade i egenskap av sin vithet. Vi kommer aldrig få bort förtryck och få ett mer jämlikt samhälle om vi likställer alla förtryck och tycker att alla har det lika dåligt. Bara en person som redan har ett privilegium kan ta tolkningsföreträde och förminska någons upplevelse av förtryck och utanförskap.