Den osynliga kroppen

Jag skrev igår om hur bara den vita och smala kvinnan får vara nöjd med sin kropp, hur tjocka och rasifierade kroppar konstant exkluderas. Idag tänkte jag skriva om en annan kropp. den största majoriteten av kroppar som alltid är exkluderade. En kropp som aldrig får synas i reklamkampanjer och vara nöjd med sig själv precis som den är. En kropp som är överallt, en kropp vi inte kan missa men som ändå aldrig blir hyllad i varken blogginlägg eller av företag. Den osynliga kroppen.

Den manliga kroppen.

Tänk er ett inlägg eller en reklamkampanj där vita, lite smårunda cismän går ut med att de är nöjda med sin kropp precis som den är? Dom står tätt intill varandra i bara kalsonger och ler avslappnat och tryggt mot kameran. Att de nu använder den här eller den där produkten och nu äntligen efter år av självhat äntligen är trygga och glada i sitt eget skin? Tänk er blogginlägg skrivna av män där de deklarerar att de skiter i skönhetsnormerna för män och nu älskar sig själva! De är glada och visar bilder på sin kropp precis som den är, helt naturlig och vacker precis som den är (eh ja den är självklart retuscherad och de är sminkade och stylade för att se naturliga ut).

Varför ser vi aldrig sånt egentligen? Varför kommer män aldrig ut som nöjda med sina kroppar? Varför pratas det så lite om den manliga kroppen, behöver inte män försonas med sig själva och hur de ser ut?

Svaret är egentligen väldigt sorgligt. Män behöver inte försonas med sina kroppar eller “bli nöjda” eftersom det inte förs ett krig mot deras kroppar från första början. Mäns kroppar bara är, det finns ingen konflikt och då finns det inte heller något att försonas med. Män och deras kroppar är normen och då har de privilegiet att få vara den osynliga kroppen, den som står över alla andra kroppar. Män får existera och verka medan vi som har kvinnokroppar är upptagna med att försonas, bli nöjda, bli naturliga, komma ut som nöjda, konstant förhandla med oss själva och samhället för någon sorts acceptans.

Igår uppfattade några mitt inlägg som att jag antar att en automatiskt är nöjd med sin kropp om en är vit och smal. Självklart behöver det inte vara så men vi måste på något sätt börja komma ifrån det här konstanta fokuset på utseende. Kvinnor ber konstant om ursäkt för sina kroppar, även i reklamkampanjer och blogginlägg där de deklarerar att de älskar sig själva nu. Det betyder att det faktiskt finns något hos kvinnan som gör att vi måste kämpa för att älska oss själva, det kommer inte naturligt och självmant utan det är ett aktivt val som ibland kräver både blod, svett och tårar för att nå till vad vi idag kallar för “naturligt”. Hela konceptet kring den naturliga kvinnan är en onaturlig konstruktion som kräver ett enormt arbete. Män är alltid naturliga och behöver aldrig kämpa för att nå till en sorts punkt där de kan få klassas som hälsosamma och naturliga. Vi måste deklarera och komma ut som nöjda eftersom våra kroppar inte är varken standarden eller normen.

Vi som kvinnor måste sluta be om ursäkt för våra kroppar. Bara vara. Existera. Ha en kropp, inte ett utseende, varken naturligt eller onaturligt, bara ha en kropp. Klä dig som du vill, se ut som du vill, be aldrig om ursäkt eller förklara din kropp. Reklamkampanjer eller kvinnor i det offentliga som går ut med att de är nöjda hyllas enbart om de är vita och smala, det kanske säger något om vad det är som värdesätts? Vad vi räknar som viktigt? Vill vi komma ifrån det måste vi nog sluta tänka på kroppar och framförallt sluta prata om utseenden.

 

Läs gärna Vardagsrasimens inlägg som skriver mer utförligt om andra områden som rör män.

 

 

Vita, smala tjejer tycker om sig själva. Vad mer är nytt under solen?

Igår läste jag ett blogginlägg skrivet av en vit smal kvinna som beskriver hur hon tröttnat på alla skeva skönhetsideal och nu är hittat ett sätt att vara nöjd med sig själv och sin kropp. Innan jag börjar problematisera inlägget och liknande initativ vill jag understryka att jag enbart ser det som positivt och bra om fler tjejer är nöjda med sin kropp och skiter i samhället. Min kritik kommer alltså inte handla om individer eller individuella val men jag vill ändå lyfta varför inlägg som det här är problematiska och i många fall exkluderande.

Vita, smala tjejer är idealet i samhället. Det är den kroppen som eftertraktas och det är utefter den kroppen alla andra kvinnliga kroppar döms (transpersoner döms ännu hårdare kring att passa in i normen för hur en kvinnokropp ska se ut). När vi då gång på gång ser kampanjer, blogginlägg och reklamsatsningar som ska visa upp “den naturliga och oretuscherade” kvinnliga kroppen så är det alltid samma ideal som reproduceras om och om igen. Vita, smala tjejer som visar upp bilder på sin kropp och deklarerar hur de älskar den!

Men alltså, är det verkligen så normbrytande? Är det en sån chock att folk som passar in i det rådande idealet faktiskt är nöjda med sig själva och alla fördelar det för med sig? Lindex lanserade för ett tag sedan en kampanj där deras egen personal fotades med syftet att visa upp olika BH storlekar.

Samma sak här, vita, smala kvinnor representerar mångfalden och hyllas för det. Det är just i hyllningarna det skaver och blir skevt, inte att kvinnor oavsett utseende och storlek är nöjda med sig själva. Problemet är att bara en viss storlek och utseende får vara nöjda med sig själva. Den tjocka, den rasifierade, den normbrytande kroppen får aldrig synas eller representeras, får aldrig vara nöjd. Rasifierade och tjocka kvinnor förväntas inte vara nöjda med sig själva och representeras därför aldrig i kampanjer. När den normbrytande kroppen tar plats, när tjocka kvinnor tar plats och deklarerar att de är nöjda med sig själva så blir det sällan några hyllningar. Istället får en höra att ens utseende är ohälsosamt och reproducerar osunda ideal. När rasifierade försöker vara nöjda med sina kroppar så är det enbart ett sidospår och inte representativt för hela samhället. Normsnygga kroppar lyfts och hyllas för  i en redan hyllad värld medan andra exkluderas och förväntas hata sig själva.

Ett annat problem är det här med att lägga ut bilder på sig själv och deklarera hur en är så nöjd med sig själv. Tja, om du är smal, snygg och vit så kanske det inte är så långt dit eftersom hela samhället redan bekräftar och hyllar ditt utseende? Jag ser hur såna bilder triggar unga tjejer och kvinnor till att  bara må sämre. Det hänger ihop med att om vi bara får se hur ett visst utseende är naturligt och oretuscherat, hälsosamt, friskt så kommer tyvärr inte bilder på fler smala, vita och nöjda tjejer hjälpa eftersom de flesta kvinnor faktiskt inte ser ut på det viset. Även om en nu ser ut som kvinnorna i reklamkampanjerna som älskar sig själva så kanske en inte mår bättre av att ständigt se folk älska den kropp en själv hatar och själv misslyckas med att älska naturligt.

 

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter.

Reaktionerna på Friends nya kampanjsatsning #unselfie har varit många. Hej Blekk och Fanny Åström har båda skrivit bra inlägg om ämnet. Jag tänkte idag spinna vidare på ämnet och belysa problematiken kring uppmanningen/mantrat/mottot “det är insidan som räknas”.

Jag tror att vi alla har fått höra något negativt om vårat utseende under vårt liv. Jag tror också att vi alla blivit tröstade med orden “det är insidan som räknas” och att utseendet är sekundärt. Tanken är god, att insidan är viktigare än utsidan, att det är hur vi är som personer som gör oss vackra och inte det ytliga som bara rör hur söt eller snygg någon är. Tanken är god men den har otroligt lite verklighetsförankring. Anledningen till att så många kvinnor lider av ätstörningar, depression och allt annat som kommer med att vara kvinna idag är för att det är något fel på insidan. Ätstörningar, självskadebeteende, utseendehets, mobbning är fel på insidan som manifesteras utåt.

När Friends kampanj föreslår att kvinnor borde sluta ta selfies, dvs bilder på sig själva och fokusera mer inåt så verkar de missa en väkdigt viktig sak: om en mår dåligt, mobbas eller på något annat sätt lider så är det nog insidan en hatar med en brinnande passion. Friends väljer att fokusera på kvinnans utseende (som om vi inte har nog av det i samhället som det är) och ser kvinnor som tar bilder på sig själva som problemet. Fokus borde ligga på varför kvinnor trakasseras för deras utseende och vad det egentligen är för fel på insidan om sådant hat kan manifesteras och attackera utsidan.

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter. “Vilken söt och fin flicka” och “vilken stark kille och modig kille”! Jag vet, det låter som helt ofarliga komplimanger att ge barn men det börjar redan i småbarnsåldern. Flickor värderas utefter hur fina och söta de kan vara (passiva egenskaper) medan killar värderas efter vad de kan göra och utföra (aktiva egenskaper). Det här formar våra personligheter och jag vågar påstå att pojkar/killar/män har mycket mer fysiskt och mentalt utrymme att utveckla sin personlighet och personlighetsdrag.
En stor del av kvinnans liv går åt att konsumera utseende, att faktiskt investera ekonomiskt i produkter och tjänster som ska förbättra hennes utseende. Det handlar inte heller enbart om den ekonomiska aspekten, det handlar också om känslomässigt och mentalt utrymme som tas upp av tankar och osäkerhet kring utseendet. Känslor som väcks när en känner att en inte duger som människa på grund av hur en ser ut. Att hata sitt utseende handlar om att känna sig misslyckad som person. “Vilken söt och fin flicka” internaliseras och blir till “vilken ful och dålig flicka” som inte ens klarar av att uppfylla sin enda uppgift: att vara snygg och eftertraktad av män. Idag är det kvinnans största roll, utan sitt utseende så är hon en ful person, en dålig person.

Kvinnans utseende är alltså starkt kopplat till hennes inre. Att då be någon fokusera på det inre slår så fel då det en egentligen säger är: du har misslyckats med att visa upp en attraktiv yta, det spelar ingen roll hur mycket du hatar dig själv, hur mycket du försöker, du kommer ändå inte lyckas så det är lika bra att du vänder dig inåt och stannar där. Om en redan är missnöjd med sig själv så kanske det inte alltid finns så mycket inre en vill fokusera på? Om en fostrats in i en otroligt destruktiv och dubbelbestraffande kvinnoroll så kanske det inte finns så mycket personlighet en vill lägga energi på? Om vi ständigt tänker på vårat utseende, på vad män tycker om vårat utseende, vad världen tänker om vårat utseende, vad tror ni finns i kvinnans inre? Jo, mer utseende. Att sluta ta selfies löser ingenting, det kapslar bara in ångesten och problemen inom oss.

Jag ställer mig emot friends kampanj av många anledningar men den största är nog att de lägger ansvaret på den utsatta individen. Ansvaret och fokus borde ligga på hur vi ska förändra våra könsroller så att kvinnor får samma mentala och fysiska utrymme för att faktiskt utvecklas som personer, inte som utseenden. Vi behöver mer fokus på hur vi gör kvinnan till en aktiv person, hur vi kommer bort från det passiva och det utseendefixerade. Vi behöver prata mer om skammen, skammen av att inte lyckas, inte vara till lags, inte vara attraktiv; vad gör det med oss som kvinnor egentligen? Vi behöver ge kvinnor en röst, bara då kan personligheten och det inre börja läcka och utvecklas mer.

Förresten, selfies är helt klart bäst, jag tar hellre en bild på mig själv jag är helnöjd med, på mina villkor än att någon annan gör det och recenserar mitt utseende.

Kvinnans kropp är alltid ett ställningstagande.

Att ha en kvinnokropp i patriarkatet är ett ständigt ställningstagande. I det är inlägget kommer jag skriva om hur och på vilket sätt en kvinna aldrig kan få vara mer än sin kvinnoroll och varför det är så.

Jag fick mitt första feministiska uppvaknande för något år sedan. Det var på många sätt en omvälvande upplevelse där min verklighet helt plötsligt kändes både klarare men samtidigt blev ännu mer förvirrande än innan. Det som varit självklarheter innan var inte längre det. Det första aktiva ställningstagandet jag gjorde som nybliven feminist var att sluta raka benen. Mitt beslut grundade sig inte i någon tro om att jag tyckte själva normen eller idealet om att en kvinna måste vara slätrakad var värre än något av de andra förtrycken vi utsätts för utan det var ett val av bekvämlighet. För mig handlade det om att frigöra tid och pengar (att upprätthålla en slät kropp som kvinna kräver en hel del tid och pengar vilket jag märkte efter att jag brutit mot normen) till att göra annat. Det handlade också delvis om att nå mitt mål om att bli neutral till min egen kropp och mitt utseende.

Jag har skrivit om Neutral is the New Black innan och hur det påverkar oss att ständigt ta ställning till att vara ”ful” eller ”snygg” och att vägen ut ur skönhetshetsen och idealen kan vara att bara se sig själv och andra som neutrala. Med tiden märkte jag att ingen annan verkar vara neutral till min kropp. Den är ständigt ett ställningstagande som sänder ut signaler till omvärlden. Som en person i en kvinnokropp så hamnar en konstant i ”damned if you do, damned if you dont” situationer. Nedanför följer en lista av situationer jag hamnat i under bara de senaste 6 månaderna mer än en gång.

1. Mina orakade ben har symboliserat att jag direkt är en feminist/alternativt äcklig kvinna som levt under en sten och inte vet vad en rakhyvel är. Den gången jag gav upp och rakade mina ben handlade reaktionerna om antigen hur ”mycket snyggare det såg ut” eller om hur jag var svag som gett in för normen.
2. Mitt icke-svenska utseende delar oftast män (och ibland kvinnor) i två läger. Antigen så är jag en jävla invandrare eller en exotisk kvinna att sätta på.
3. När jag sminkar mig får jag höra att jag tar hand om mig själv eller att jag återigen är en slav under normerna. Sminkar jag mig inte så heter det att jag är ovårdad och inte tar hand om mig själv.

Som en kvinna i ett patriarkat, som en rasfierad kvinna i ett patriarkat så tvingas jag ständigt att tycka något om min egen kropp, att ha en åsikt men framförallt att ha en plan på hur jag ska förändra den så att den gör andra och idealen gladare. Jag kan inte bara få existera, att få ta promenader, äta, ha sex, läsa böcker osv utan kontext. Jag existerar enbart om jag jämförs med någon annan. Jag är inte en individ, jag är en typ, ett visst utseende, en viss kroppstyp. Jag skulle vilja dra det så långt som att säga att jag ÄR mitt utseende oavsett hur neutral jag försöker vara mot mig själv.
Det här leder till den redan beprövade tesen: Män är individer och kvinnor är objekt som män definierar. Det gör kvinnan till något passivt, något som bedöms och används, en kropp som ständigt möts av reaktioner och åsikter.

Att börja ta ställning till sin egen kropp, att internalisera de förväntningar och åsikter (som väldigt ofta motsätter varandra, damned if you do, damned if you dont scenarion igen) är något av det elakaste en person kan utsättas för. Vi måste inse att så länge vi talar om utseenden, bedömer eller berömmer så kommer kvinnan och hennes kropp aldrig ses som en individ, hon kommer aldrig bli en person fullt ut.

Det här med mat, vikt, hälsa, diet, mat……..

Jag är en person som är rätt befriad från utseendehets, jag känner att jag nästan kommit till en punkt där mitt utseende är helt neutralt i relation till mig själv. Hur jag ser ut är inte neutralt för andra människor, det är jag välddigt medveten om men för mig själv på ett personligt plan så är det lugnt, jag och kroppen är inte osams längre. Vi har vissa dagar då vi tjaffsar lite men för det mesta blir vi sams inom några timmar och myser tillsammans framför en bra film eller gör något annat vardagsaktigt ihop.

Det som jag märkt är att det är väldigt svårt att behålla den här synen på mig själv i dagens samhälle. Det pratas om mat och vikt precis hela tiden och inte minst när folk faktiskt äter. Jag hatar det. Det enda jag i matväg är intresserad av att veta när jag faktiskt äter är hur maten smakar, är den prisvärd (om en äter ute) och var det så gott att det är värt att åka dit/laga den rätten igen. Saker jag inte är intresserad av?

1. Folk som kommenterar hur mycket/lite/vad/hur jag äter. Håll bara käft och låt mig få njuta/inte njuta av min mat.

2. Prata inte heller om din egna problematiska relation till mat medan vi äter tillsammans.

3. Säg inte att något är nyttigt/hälsosamt, skämta/säg inte om att du nu ätit för många kakor/hamburgare/whatever.

Jag pratar gärna vikt, ätstörningar, dieter, all annan ångest som är relaterad till mat och kroppen när jag INTE äter. Precis som med mitt utseende så vill jag kunna komma till en plats där själva intagandet av mat är neutralt. Neutralt kanske inte är rätt ord, jag vill komma till det steget där mat med mig själv och andra är en avslappnad och kul upplevelse, en stund då vi faktiskt lämnar allt det där andra och bara umgås över en bit mat. Jag vill att personer som äter med mig inte ska känna skam, skuld, må dåligt för att de ser ut på ett visst sätt eller äter på ett visst sätt. Mitt mål är att försöka göra mig själv till en frizon från allt sånt. Jag förstår att det är svårt och att alla inte är där jag är nu men kan vi inte försöka att inte hata oss själva medan vi faktiskt bara äter, något vi måste göra för att överleva?