Djur har ingen plats i intersektionell analys.

Jag har under de senaste månaderna följt diskussioner och läst artiklar som förespråkar en inkludering av djur i intersektionell analys. Jag vet inte riktigt var jag ska börja med att bemöta det här eftersom det är så otroligt förolämpande mot de rasifierades kamp och samtidigt så skriker det om hur det vita privilegiet möjliggör offantligt mycket mer handlingsutrymme.

Så jag börjar om från början, med varifrån “intersektionalitet” egentligen kommer ifrån. Intersektionalitet är inte en vit “uppfinning” utan den härstammar från den svarta feminismen och kom till som ett medel för rasifierade kvinnor att inkludera sig själva i den alltför vita medelklass feminismen. Intersektionalitet är ett teoretiskt hjälptmedel för att beskriva och analysera hur olika diskriminerande maktordningar/förtryck samverkar i ett samhälle. Rasifierade var alltså inte en naturlig del av feminismen utan var exkluderade tills begreppet och konceptet kring intersektionaliteten utvecklades. Precis som med alla förtryck här i världen så måste den förtryckta gruppen kräva och slåss för sin plats för att få mer makt. När vita djurrättsförespråkare då tar ett begrepp som rasifierade myntat för att beskriva sin situation och hävdar att det passar djur så är det rasistiskt. Indirekt så är det att visa på att rasifierade inte är kapabla att föra sin egen kamp utan vita måste göra det åt dem på samma sätt som människa måste föra kampen åt djuren som inte kan föra kampen själva.

Jag kan förstå tanken bakom att likställa djur och människor som lika kapabla till att känna känslor och lika värda. Att det då inte är negativt att jämföras med djur. Problemet är att det här är ett så otroligt naivt och blint perspektiv. Med “vita ögon” så ser det kanske inte ut som så farligt eftersom vi är alla tillsammans på den här planeten och därmed lika värda? Fast, nu är ju inte verkligheten som sådan. Vi är ju inte alla lika värda. Vita värderas mer och har mer värda än rasifierade i världen. Rasifierade jämförs fortfarande med djur för att ses ner på, framställs som mindre intelligenta. Det är ett verkligt problem idag och det går inte att rycka jämförelsen mellan rasifierade = djur ur sina historiska rötter. Det är fortfarande aktuellt idag. Oavsett vad vi anser om djurs lika värde så går det inte att komma ifrån att även de mest intelligenta djuren stannar på ungefär samma nivå som en genomsnittlig människa som är runt 12 år gammal. Djurs kapacitet sträcker sig inte längre än så. Jämförelsen mellan rasifierade och djur blir så otroligt skev och förolämpande då det fortfarande är ett sätt att säga att rasifierade är sämre utvecklade och alltid kommer vara det. Rasifierade har historiskt sätt alltid jämförts med djur, hur kan en då idag tycka det är okej att ta ett verktyg som används av rasifierade för rasifierade för att slå sig fri från förtryckt av vita  och återigen jämföra rasifierade med djur? Det är verkligen att sparka nedåt på en grupp som redan lider av så många förtryck.

 

Att jämföra rasifierades kamp med djur har otroligt starka och rasistiska historiska rötter som existerar än idag då rasifierade rent historiskt sätt behandlats som djur. Den här bilden är tagen när vår mormor levde liksom, kanske även våra föräldrar! Det är inte ett problem som längre inte existerar.

En annan aspekt angående det här som jag inte riktigt förstår är: var i den intersektionella analysen skulle djuren få plats? Ska rasifierade tillämpa intersektionell analys som inkluderar djur när de utsätts för sexuell rasism? Eller ska vi kanske prata om djurens rätt när rasifierade kämpar för mer arbetstrygghet jämfört med deras vita kollegor? Vi kanske ska prata om djuren när vi talar om det rasistiska våldet och hoten så många lever under idag i Sverige? Rasifierade transkvinnors rätt att känna sig trygga i offentliga miljöer?  Att vara vit idag (oavsett könstillhörighet) ger en mycket mer handlingsutrymme som andra grupper i samhället inte har. En kan tala om djurrätt utan att kapa rasifierades kamp som fakiskt har ett specifik syfte och en specifik kritik. Vita människor måste inse att det är en otrolig skillnad på att välja sina kamper och att drabbas av olika förtryck vilket gör att en tvingas ta kampen för att överleva. Handlingsutrymmet minskar avseevärt ju mindre kamper en har att välja mellan själv. Att jämföra köttätare med nazister/rasister (ja, jag har hört och läst det flera gånger) och hävda att det bara handlar om olika sorters förtryck är bara extremt verklighetsförvrängt. Alla har inte samma utgångspunkt, alla kan inte göra allt så sluta låna från olika förtryck och tillämpa det på din egen valda kamp. Jag tycker det här är en otroligt liberal och självisk syn på samhället.

Nu när jag ändå är igång. Kampen för djurens rätt förs ofta på väldigt sexistiska och rasistiska grunder.

Bilder lånade av: Vardagsrasimen.wordpress.com

Rasifierade som generellt anses ha mörkare och mer “exotiskt” hud används ofta som modeller i kampanjer för djurens rätt. Det här förstärks ofta genom att måla deras hud med olika djurmönster. Budskapet  “exotisk hud dödar” kanske är menad att handla om ormar och andra djur men det är ju en verklighet för rasifierade idag. Rasifierade trakasseras och dödad enbart på grund av deras hud. Bara för att något är en gimmik så betyder det inte att den inte anspelar och gör narr av en krass verklighet för andra. Det är alltid rasifierade som sätts i den rollen vilket ännu en gång är problematiskt då jämförelsen med djur görs. Tänker vi tillbaka på slaveriet så ser vi ju att anledningen till att vita kunde rationalisera sitt förtryck då var för att de inte såg rasifierade som bättre än djur. Det här synsättet kvarstår och det förstärks av djurrättskampanjer som dessa. Den här synen på rasifierade som dumma djur reproduceras nu även också av vita som snor ett verktyg som intersektionalitet och använder det mot rasifierade och därmed tar ifrån dom makten att frigöra sig själva och bli mer inkluderade i den feministiska diskursen.

Sist men inte minst. Att föra kampen för djurens rätt är inte på någt sätt det som jag ställer mig emot. Jag vägrar dock gå med på att rasifierades kamp likställs med djur. Jag vägrar gå med på att vita privilegiade människor använder sig av verktyg så som intersektionalitet som är till för rasifierade. Det är enbart rasistiskt, verklighetsfrånvänt och rent ut sagt otroligt korkat. Vill en analysera och problematisera kampen för djurens rättigheter kanske kritik mot kapitalismen (och inte mot rasifierade som likställs med rasister/nazister) är en bra ände att börja i? Att göra det som alltid gjorts: jämföra rasifierade med djur är definitivt inte rätt väg att gå.

 

 

 

 

 

Ondska är inte något som andra sysslar med.

Det har pratats om hur en normaliseringsprocess pågår inom politiken vilket leder till att vi accepterar mer och mer rasism i samhället. Jag har funderat över varför den här processen sker, hur blir egentligen våld, hat och rasism något “normalt”? Hur blir människor, grupper och till slut hela samhället mer “ondskefullt”? Vi håller ju alla med (ja, jag hoppas att majoriteten tycker så fortfarande) att Hitlers Tyskland inte är en välfärdsmodell att sträva efter och ändå så sveper starka högervindar över Sverige? Vi har egentligen alla samma startpunkt: våld mot oskyldiga, rasism och hat är dåliga företeelser. Väldigt få skulle nog faktiskt vilja leva i ett samhälle där våld, hat och rasism är vardagliga inslag i allas liv. Ändå är det den utvecklingen vi är påväg emot.

Det sker en farlig polarisering mellan de “goda” och de “onda” i samhället idag. Kristina Wicksell skriver om normaliseringsprocessen som skett angående rasismen i sitt inlägg och tar upp våldsamma relationer som exempel. Det går att applicera samma exempel när vi pratar om polarisering. En av anledningarna till att kvinnor stannar i destruktiva och våldsamma relationer är inte enbart för att våld och hot blivit vardag, normaliserats men också för att det finns ett “vi mot dom” tänk i relationen. Mannen är inte “ond” utan bara missförstådd, det är “dom andra” som är de onda och dåliga, dom som faktiskt slår hårdare, dom som dödar sin partner. En polarisering har skett där en ser sig själv och sin relation som “god” oavsett vad ens handlingar säger eller visar.

Polarisering sker inom politiken idag också. Problemet är bara att folk som röstar på rasistiska partier idag ogärna ser sig själva som onda eller dåliga. Jag är fullt övertygad om att rasisterna inte ser sig själva som rasister utan som de goda som försöker bevara Sverige svenskt eftersom de “onda” invandrarna hotar med att ta över. Det gör också att dessa personer är helt blinda inför fakta och bara ser sin egen sanning, dvs bara accepterar information som redan stödjer ens egen världssyn.

Normaliseringsprocessen kan inte ske utan en polarisering men en polarisering kan bara leva och frodas där självinsikt saknas. Rasismen är så pass utbredd i Sverige idag eftersom alla är övertygade om att rasism är något som dom andra sysslar med. “Det jag gör är inte rasism eftersom jag inte är ond.” Precis som exemplet med paret i den desturktiva relationen så ser en inte själv när en faktiskt utför rasistiska handlingar eftersom det finns en syn på att “riktig rasism” är den rasismen som faktiskt deporterar och dödar människor på grund av deras bakgrund. Vi missar att rasismen är närvarandra överallt eftersom den är ett strukturellt problem = ett problem som finns överallt i olika former och i olika grader. Jag tror också att vi polariserar oss själva som individer. Även om vi för det mesta gör bra saker så kan vi göra skada och även personer som för det mesta skadar andra kan då och då göra en bra saker. Det jag försöker komma fram till är att det är väldigt farligt att se sig själv som genomgod och bli defensiv så fort kritik riktas mot något en gjort eller sagt. Resultatet blir att antigen så är vi onda eller goda, vill väl eller vill illa och jag tror inte det här sättet att se på sig själv och sin omvärld hjälper att bekämpa rasismen som växer och frodas framför oss alla.

Ondska är inte en tröskel vi kliver över. Innan vi hamnar där så har vi alla gått igenom en normaliseringsprocess och en polarisering. Det finns inget vägskäl som skiljer de goda från de onda. Det finns bara ett samhälle där vi alla lever tillsammans. Vill vi bekämpa rasismen så måste vi göra det både med självransakan men också med fler gråskalor än vad vi har idag.

En död Anne Frank gör mer nytta än en levande Anne Frank.

Zettermark skrev för någon dag sedan ett väldigt bra inlägg om hur vi inte ser att den politiska utveckling idag är på många sätt lik den utveckling som skedde under 1900 talets första hälft och ledde till förintelsen och andra världskriget. Jag håller med om allt i texten men skulle vilja ge en annan bild av den politiska och rasistiska utvecklingen i samhället.

Vi hade inte räddat Anne Frank på 1940 talet. Jag är ofta i Amsterdam och går varje gång förbi huset där hon och hennes familj gömde sig innan de avslöjades och fördes till koncentrationslägret där Anne sen dog. Jag tänker ofta hur väldigt lite det hade krävts för att hon och hennes familj skulle få leva. Det hade räckt med om två grannar höll tyst och smög med mat till familjen. Jag tror att vi använder figurer som Anne Frank och filmer som 12 years a slave som vann Oscars och är högaktuell just nu för att visa hur vi är bättre än tiden som varit. Det är inte en slump att förintelsen lyfts fram som den ultimata tragedin mot ett folk och slaveriet som den mest extrema form av rasism.

Det som sker är att slaveriet och förintelsen till exempel blir måttstocken för vad som är acceptabelt och inte acceptabelt att utsätta en grupp i samhället för. Vi förfasas över scener i filmer som porträtterar slaveriet och får ont i magen av bilder från koncentrationslägren men vi gör det från distans. Vi gör det från vår trygga vrå i hemmet. Vi klappar oss själva på axeln och tänker “vi hade gömt Anne Frank” och vi hade aldrig ägt svarta slavar i USA på den tiden. Det många missar är att vi idag normaliserar allt mer rasism. Stödet för SD ökar, nazister marscherar på våra gator och vi har gått från en tid då det fanns nazister och sen alla andra till likställandet av nazism med vänsteraktivism. Det är en farlig utveckling som sker och som otroligt många stödjer genom att inte aktivt ta avstånd ifrån. Många idag förstår inte eller verkar inte vilja förstå att en stor andel av de invandrare vi har i Sverige idag som direkt drabbas av den här rasistiska utvecklingen har flytt från scener som visas upp i dessa filmer och böcker vi ser som exempel på det värsta som kan ske. Jag och min familj flydde från Bosnien under 1990 – talet på grund av etnisk rensning av bosniska muslimer som pågick. Målet var alltså att systematiskt döda varje bosnisk muslim (och det var en otroligt effektiv plan som fungerade väldigt väl under flera år), precis som med judar under förintelsen. Målet var helt enkelt att få ett helt folk att försvinna antigen genom att döda alla eller göra dom som blev kvar till slavar under den rådande regimen. Dessa bilder av förintelsen som många mår dåligt av att se var vår verklighet. Bosnien och dess folk upplevde och levde dessa bilder, levde i den verkligheten under flera års tid.

I dagsläget så gör en död Anne Frank mer nytta än en levande Anne Frank för den världsbild vi har. Så länge vi förstår att Anne Frank dog för att nazisterna var dåliga och slavar ägdes för att rasisterna var hemska så har vi vår bild av oss själva som goda intakt. Idag så använder vi både Anne Frank och filmer om slaveriet som ett skyddskynke när vi pratar om rasism, vi distanserar oss själva med att tro att vi hade varit bättre än tiden som varit. Det är vi inte, vi är inte bättre så länge vi inte inser att etnisk rensning står oss närmare i historien än vi tror och börjar aktivt bekämpa den rasistiska vinden som sveper över landet. Vi kanske inte ska nöja oss med att sikta snäppet högre än slaveriet och förintelsen?

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter.

Reaktionerna på Friends nya kampanjsatsning #unselfie har varit många. Hej Blekk och Fanny Åström har båda skrivit bra inlägg om ämnet. Jag tänkte idag spinna vidare på ämnet och belysa problematiken kring uppmanningen/mantrat/mottot “det är insidan som räknas”.

Jag tror att vi alla har fått höra något negativt om vårat utseende under vårt liv. Jag tror också att vi alla blivit tröstade med orden “det är insidan som räknas” och att utseendet är sekundärt. Tanken är god, att insidan är viktigare än utsidan, att det är hur vi är som personer som gör oss vackra och inte det ytliga som bara rör hur söt eller snygg någon är. Tanken är god men den har otroligt lite verklighetsförankring. Anledningen till att så många kvinnor lider av ätstörningar, depression och allt annat som kommer med att vara kvinna idag är för att det är något fel på insidan. Ätstörningar, självskadebeteende, utseendehets, mobbning är fel på insidan som manifesteras utåt.

När Friends kampanj föreslår att kvinnor borde sluta ta selfies, dvs bilder på sig själva och fokusera mer inåt så verkar de missa en väkdigt viktig sak: om en mår dåligt, mobbas eller på något annat sätt lider så är det nog insidan en hatar med en brinnande passion. Friends väljer att fokusera på kvinnans utseende (som om vi inte har nog av det i samhället som det är) och ser kvinnor som tar bilder på sig själva som problemet. Fokus borde ligga på varför kvinnor trakasseras för deras utseende och vad det egentligen är för fel på insidan om sådant hat kan manifesteras och attackera utsidan.

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter. “Vilken söt och fin flicka” och “vilken stark kille och modig kille”! Jag vet, det låter som helt ofarliga komplimanger att ge barn men det börjar redan i småbarnsåldern. Flickor värderas utefter hur fina och söta de kan vara (passiva egenskaper) medan killar värderas efter vad de kan göra och utföra (aktiva egenskaper). Det här formar våra personligheter och jag vågar påstå att pojkar/killar/män har mycket mer fysiskt och mentalt utrymme att utveckla sin personlighet och personlighetsdrag.
En stor del av kvinnans liv går åt att konsumera utseende, att faktiskt investera ekonomiskt i produkter och tjänster som ska förbättra hennes utseende. Det handlar inte heller enbart om den ekonomiska aspekten, det handlar också om känslomässigt och mentalt utrymme som tas upp av tankar och osäkerhet kring utseendet. Känslor som väcks när en känner att en inte duger som människa på grund av hur en ser ut. Att hata sitt utseende handlar om att känna sig misslyckad som person. “Vilken söt och fin flicka” internaliseras och blir till “vilken ful och dålig flicka” som inte ens klarar av att uppfylla sin enda uppgift: att vara snygg och eftertraktad av män. Idag är det kvinnans största roll, utan sitt utseende så är hon en ful person, en dålig person.

Kvinnans utseende är alltså starkt kopplat till hennes inre. Att då be någon fokusera på det inre slår så fel då det en egentligen säger är: du har misslyckats med att visa upp en attraktiv yta, det spelar ingen roll hur mycket du hatar dig själv, hur mycket du försöker, du kommer ändå inte lyckas så det är lika bra att du vänder dig inåt och stannar där. Om en redan är missnöjd med sig själv så kanske det inte alltid finns så mycket inre en vill fokusera på? Om en fostrats in i en otroligt destruktiv och dubbelbestraffande kvinnoroll så kanske det inte finns så mycket personlighet en vill lägga energi på? Om vi ständigt tänker på vårat utseende, på vad män tycker om vårat utseende, vad världen tänker om vårat utseende, vad tror ni finns i kvinnans inre? Jo, mer utseende. Att sluta ta selfies löser ingenting, det kapslar bara in ångesten och problemen inom oss.

Jag ställer mig emot friends kampanj av många anledningar men den största är nog att de lägger ansvaret på den utsatta individen. Ansvaret och fokus borde ligga på hur vi ska förändra våra könsroller så att kvinnor får samma mentala och fysiska utrymme för att faktiskt utvecklas som personer, inte som utseenden. Vi behöver mer fokus på hur vi gör kvinnan till en aktiv person, hur vi kommer bort från det passiva och det utseendefixerade. Vi behöver prata mer om skammen, skammen av att inte lyckas, inte vara till lags, inte vara attraktiv; vad gör det med oss som kvinnor egentligen? Vi behöver ge kvinnor en röst, bara då kan personligheten och det inre börja läcka och utvecklas mer.

Förresten, selfies är helt klart bäst, jag tar hellre en bild på mig själv jag är helnöjd med, på mina villkor än att någon annan gör det och recenserar mitt utseende.

Den goda invandraren

Lidija Praizovic har skrivit en artikel för Aftonbladet där hon kritiserar både ”PK Sverige” och medelklassens rasifierade för att vara klassföraktande och samtidigt inte belysa det förtryck som existerar och frodas i kulturer som inte är svenska. Jag vill börja med att säga att jag håller med Lidija angående hennes analys, däremot så tycker jag hennes slutsatser om varför vi lyfter fram ”den gode invandraren” är felaktiga. Jag kommer kopiera in några citat från texten för att på så sätt göra det tydligare vad det är jag kritiserar och vad jag tycker skribenten har fel i.

”Den av PK-eliten ihjälkramade figuren ”den goda invandraren” består av ett sekulärt och bildat övermedelklasskikt av invandrare. Eller också av sådana som jag; fjäskande klassresenärer.”

”Därför blir jag arg när ”de goda invandrarna” vill tysta ”de dåliga invandrarnas” röster. Så osynliggörs många underklassinvandrares berättelser. Systemet döljs i stället för att skildras, i den goda smakens och korrekta politikens namn.”

Jag tycker Lidija har rätt i att det svenska folket enbart vill hylla och se den ”goda invandraren”. Den invandraren som gör sig själv nyttig för samhället, som bidrar ekonomskt men även socialt och kulturellt, den som tillför ”en annan aspekt” på saker och ting. Jag håller också med om att de invandrare som lyfts fram i samhället är de som är bildade och redan har ett antigen socialt, kulturellt eller ekonomiskt kapital. Däremot förstår jag inte vad hon menar med ”PK-eliten”, vilka skulle tillhöra den? När blev det dåligt att vara PK och en ännu mer relevant fråga, när blev det elitistiskt? Vi lever i en tid då vi inte kan stoppa nazister på våra gator, våldsbrott mot civila som demonstrerar, ökad rasism/sexism, ekonomiskt och välfärdsförfall, det går att säga ganska säkert att vara ”PK” innebär att arbeta i ett rätt kraftigt underläge. Att påstå att det skulle finnas någon PK-grupp i samhället som innehar makten att styra och förändra samhället och vända högervindarna som blåser allt kraftiga är befängt.

Det Lidija dock missar är varför just en typ av ”invandrare” lyfts fram, varför tex såna som jag kan sitta och skriva den här texten och göra min röst hörd. Den goda invandraren är också den passiva invandraren i en stor utsträckning. Anledningen till att assimilierade och integrerade rasifierade får höras mer än andra är för att de inte upprör den rådande ordningen. Det sker ingen förändring i maktens korridorer och samtidigt så påverkas det svenska samhället inte nämnvärt av rasifierade som ”beter sig som svenskar”. Anledningen till att det ser ut såhär och att ”de dåliga invandrarnas röster tystas” är för att det inte finns hur mycket plats som helst. Invandrare eller rasifierade tvingas tävla mot varandra för en plats på till exempel arbetsmarknaden eftersom bättre betalda arbeten domineras av vita svenskar. Precis så som chefspositioner i landet domineras av vita män vilket leder till att kvinnor att konkurrera mot varandra eftersom de undermedvetet vet att det bara finns plats för en kvinna, inte flera. Det handlar inte om att tysta ”underklassensinvandrarröster” utan det handlar om en överlevnadsstretegi som tyvärr på grund av den ökade rasismen i samhället enbart tillåter invandrare med utbildning, socialt, kapitalt och kulturellt kapital att få synas och att få ta ett kliv upp på samhällsstegen.

Lidija fortsätter med att skriva:

”Det pyser av klassförakt nedåt: mot de som står i polisregistret, inte betalar skatt, lever på bidrag och kallar kvinnor för hora – de som inte är samhällsnyttiga och förstör för de präktiga.”

”Den vita och den icke-vita underklassen hamnar i samma båt. Jag önskar att dessa i sin olikhet kunde förena sig och ställa den ekonomiskt trygga och tolkningsprivilegierade medelklassen mot väggen”

Att det finns klassförakt rasifierade/invandrare emellan är lika sant som att det finns klassförakt svenskar emellan, jag ser inget problem med det påståendet. Däremot så yttrar sig det här klassföraktet på olika sätt beroende på om det kommer från en invandrare eller en svensk. En invandrare som begår brott och blir en nationell nyhet är en invandrare som ”drar skam över alla andra invandrare”. Hen får fungera som ett exempel för hur ”alla invandrare är”. Ingen kallar alla svenskar för nazister för att nazister marscherar på gatorna och begår våldsbrott, det får stå för dem själva, de får själva stå för det. När en invandrare däremot begår brott så färgas hens brott av på alla som inte är ”etniska svenskar”. Den här synen i samhället göder ett klassförakt invandrare emellan. En vill inte associeras med den ”dåliga invandraren” eftersom det ger negativa konsekvenser socialt. Medelklassinvandaren som ”sköter sig” och bidrar till samhället ur ett ekonomiskt perspektiv och inte kräver alltför mycket får skämmas varje gång någon från hens land begår ett brott, hen får stå för svar och försvara både sig själv och sin kultur, hen får försöka övertyga den vita svensken om att ”vi är inte alla dåliga”. Det gör att invandrare utan socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital ses ned på och allieneras från samhället ytterligare.

Lidija nämner också att vit underklass sitter i samma båt som invandrarunderklass, det gör den inte. De må båda ha det illa ställt ekonomiskt men den vita underklassen har fortfarande sitt värde som vit och förmågan att därmed förtrycka den rasifierade underklassen.

”Det största tabut för en rasifierad person inom den antirasistiska kampen är att lyfta problem som finns inom den egna invandrargruppen. Problem som inte bara skuldbelägger det svenska samhället utan också utkräver den egna gruppens ansvar.”

”Det råder en ”smutsig tvätt bär vi inte ut i solen”-mentalitet i den antirasistiska kampen. Även här finns en klasskodning: blattar från borgerliga familjer har lärt sig att upprätthålla fin fasad mot omvärlden, medan vi andra sladdrar fritt om problem i våra familjer.”

Jag håller absolut med om att det finns ett stort tabu att som invandrare/rasifierad prata om problematiken inom sin egen kultur med svenskar. Anledningen till det här dock är samma som jag nämnde förut. Berättar jag som muslim och bosnier att jag haft problem i familjen tex så kommer det direkt appliceras som ett faktum på alla bosnier och muslimer. Det går från en personlig reflektion till något som berör en hel grupp i samhället. Kritiserar en svensk strukturer i sin egna kultur så behöver inte alla svenskar förhålla sig till den kritiken. Där i ligger en väldigt stor skillnad. Det stämmer också att invandrare från familjer som är högre upp i samhällsstegen har lärt sig att hålla en fin fasad mot allmänheten men det beror som sagt på andra orsaker än enbart en stereotypisk definition av klassförakt.

”Det finns alltför ofta en konsensus i den antirasistiska kampen om att vi måste stå enade och enbart slå utåt mot den vita makten. Som att det skulle vara omöjligt att föra flera kamper parallellt: både utåt mot det sexistiska och rasistiska svenska klassamhället och inåt mot de strukturer som finns i våra egna familjer och grupper och delvis har sina egna logiker, eftersom de delvis bygger på andra premisser.”

Här tycker jag skribenten börjar ta upp en väldigt intressant och viktig poäng. Det ena utesluter inte det andra, det går att kritisera det svenska samhället samtidigt som en ser med kritiska ögon på sin egen kultur. Det går men däremot krävs det att vi gör vissa förändringar för att göra det här möjligt. Vi behöver fler invandrare och rasifierade som hörs, som tar plats i tex den politiska debatten och belyser frågor som rör underklassens invandrare. Vi behöver feminister som som inte enbart kommer från en medelklass och vit bakgrund. Kortfattat: Vi behöver folk från alla världens hörn som finns i Sverige i alla skikt och segment i samhället som hörs och för vår talan. För att slippa enbart förhålla oss till vita så kan det inte finnas enbart ett fåtal rasifierade feminister, politker, chefer, poliser osv. Så länge det ser ut på det viset så kommer tyvärr agendan vara vit eftersom en måste smälta in, bli en del av det vita systemet för att få vara kvar och det värsta är ett en måste offra sina systar och bröder på vägen, trampa på dom som redan ligger ned för att kunna klättra upp i samhället och få den där platsen som är reserverad för ett fåtal individer.

”De förutsätter att det alltid är det vita våldet som är störst, närmast och mest brännande mot huden.”

Lika lite som könsförtryck är en rasifierad kvinnas främsta förtryck i alla situationer så är det vita våldet det för invandrare. För att kunna prata om det så måste vi komma bort från att det finns vissa problem i samhället som enbart berör invandrare och rasifierade. Vi måste börja se det som Sveriges problem, det är Sverige som har ett problem med integrering, inte invandrare, det är Sverige som har ett problem med rasism/sexism och hedersvåld, inte enbart invandrare. Vita måste inse att de delar samma problem, vi lever alla tillsammans och vi kan inte beskylla en grupp för att vara ensamma om ett problem och sen kräva att vi arbetar tillsammans och tar mer plats. Den platsen finns inte i nuläget. Precis som att kvinnor som grupp är splittrade på grund av ett system som tvingas oss att se varandra som fiender för att blidka patriarket så ser invandrargrupper varandra som fiender, vi slåss om att få höras, om att få synas och om den där lilla platsen som lovar ett bättre liv som bara ett fåtal kan få. Vi ser inte, precis som kvinnor som grupp inte ser att vi alla delar liknande förtryck och att vi alla måste arbeta tillsammans för att ta mer plats.

Varför är Cultural Appropriation (CA) ett problem?

Jag har valt att skriva det här inlägget för att CA fortfarande är ett fenomen som verkar förvirra en del och göra andra arga där de krampaktigt försvarar sina buddhastatyer, dreads och orientaliska mattor. Låt oss få en sak klart först innan jag fortsätter: Nej, jag eller någon annan rasifierad kan inte förbjuda dig att använda saker ur andras kulturer som en ”kul och snygg grej”. Det går inte, du är fri att göra precis som du vill. Självklart kommer jag rynka på näsan och tycka du är rätt dum men mer skada än så kan jag inte göra. Däremot kan jag skriva det här inlägget och försöka belysa problemet med att människor från privilegiade och dominanta kulturer ger sig rätten att ”ta över” delar av underprivilegiade och förtryckta kulturer. Here we go.

Cultural Appropriation (CA) är ett relativt nytt begrepp i Sverige som importerats från USA. Det finns flera olika definitioner som beskriver vad CA egentligen betyder och står för men jag väljer att beskriva det med mina egna ord:  CA syftar på när en person eller grupp “tar över” eller imiterar delar av en annan kultur. Det här kan ha en negativ effekt i situationer där en dominant kultur tar över och tillämpar en minoritets kultur och gör den till sin egen. Kulturell appropriering kan ske på många olika sätt. Problematiken ligger i att en kulturell företeelse kan försvinna och/eller förlora sin mening efter att den tagits upp av en dominant kultur.

En diskussion om CA och dess vara eller icke vara är aldrig komplett utan en grupp (vita) människor som påstår att kultur äger ingen, globaliseringen är här!, allt är allas, vi har FB, Twitter, saker sprids som aldrig förr, vi influeras av hela världen och hela världen influeras av oss, lets all just get along and love each other typ. Jag håller med er, vilken fin världssyn att ha NÄR EN REDAN ÄR HÖGST UPP I DEN EKONOMISKA OCH KULTURELLA HIERARKIN I VÄRLDEN. Det är väldigt enkelt att se det som att kultur och kulturyttringar äger ingen eftersom den vita västerländska världen i flera århundranden tagit sig rätten via kolonisering att ta över andra länder, kulturer och dess rikedomar samt skapa den vithetsnorm vi har idag, som skapade den rasism vi har i vår vardag idag. Alla kulturer tillhör den vita kulturen eftersom den vita kulturen har tagit alla kulturer med våld. Att använda argumentet om globalisering blir inte bara skevt men också otroligt naivt.

När Miley Cyrus gick ut och twerkade (approprierade afrikansk dans) så var det väldigt många som inte kunde se hur ”att dansa” kunde vara CA och ännu mindre rasistiskt. Det pratades också mycket om att hon faktiskt ”hyllar” en kulturyttring och gör den mer populär. Det är precis där problemet ligger, att Miley som vit och privilegiad kvinna är den som får credd och gör en dans som från början tillhört svarta till någon mainstream och populärt. Det är att ta tolkningsföreträde, det är att inte inse att en som vit faktiskt har den otroliga makten att ta någons kultur eller en del av en kultur och göra den till sin egen. Twerking associeras nu med Miley, en vit tjej men ingen som helst koppling till den kultur hon tagit efter. Det är den makt en som vit har i världen och är en inte medveten om den makten så bidrar en själv till både direkt och indirekt rasism i samhället. Om vi fortsätter med twerking som exempel, den sortens dans fanns långt innan Miley ställde sig på scen men blev aldrig mainstream eftersom den just dansades av svarta människor. Dessa människor hade själva inte makten att göra sin dans till något mainstream på sina egna vilkor. Rasifierade har helt enkelt inte makten att hylla sig själva, att få visa sin kultur på det sätt som känns bekvämt för dom. För att en kultur/kulturyttring från en icke vit västerländsk kultur ska kunna bli känd och för att den ska bli ekonomiskt fördelaktig så måste den först ”bli vit”, dvs användas och brukas av vita människor som sedan tjänar på den kulturen.

Jag vet inte, men tycker ni inte att dessa argument som argumenterar för CA och ser det som något positivt låter väldigt likt de argument antifeminster använder sig av? Kulturer går inte att äga, globaliseringen är här och vi sitter alla i samma båt i världen låter misstänksamt likt ”vi är alla människor, vi är alla förtryckta på något sätt och vi måste jobba tillsammans, inte dela upp oss i vi och dom som feminismen gör idag”. Vita feminister idag använder sig av precis dessa argument när CA kommer på tal, att det är svårt att veta vad som är CA exakt och att vi alla påverkas av det. Det är lite samma sak som att påstå att könsförtryck är svårdefinierat och att vi nog alla påverkas av det på ett eller annat sätt. So what? tänker jag varje gång någon påstår att ett begrepp är ”svårt” eller ”krångligt”. Det är väldigt likt att totalt förbise strukturer och normer vi har idag som gör att kvinnan är underlägsen men att också andra kulturer kan vara det. Hur många gånger har vi inte hört män säga ”jag är ingen sexist, jag älskar och respketerar alla kvinnor” samtidigt som hen uppenbarligen är en sexist? Hur många gånger har vi inte hört män förklara hur de beskyddar sin flickvän från andra män och samtidigt hyllar sin mamma som ett helgon? När vita påstår att de ”hyllar” andra kulturer genom att bära ett visst klädesplagg eller dansa en viss dans så gör de precis samma sak som dessa antifeministiska män gör: visar att kulturen de ”hyllar” redan står i underläge eftersom de inte tillåter att människor som har kopplingar till den kulturen att själva få hylla den eller visa upp den. De sätter sig i en privilegiad position där de blir talespersoner för en kultur som inte är deras, precis som män blir talespersoner för kvinnors hyllningar.

Precis som med könsförtryck så är CA en företeelse och ett begrepp som är mångfacetterat. Det finns ingen förklaring eller analysmodel som passar alla. Argumentet ”men jag känner faktiskt folk från Jamaica som tycker det är okej att vita har dreads” eller ”jag känner till varför hamsan används i länder den kommer ifrån” är lika logiskt som när en man påstår att könsförtryck inte finns för att han känner kvinnor som bara vill vara hemmafruar och tycker män ska styra. Att som vit konstant göra rasifierade till talespersoner för alla kulturer som inte är västerländska är lika skevt som när män vill att en kvinna ska förklara för dom precis vad som är sexistiskt. Det finns ingen regelbok, det finns ingen hemlig kommitté bestående av rasifierade som sitter och bestämmer vad som är okej eller inte för vita människor att göra. Däremot så finns det förtryckande normer och strukturer en kan titta på för att lära sig mera. En kan läsa på om CA men välja skribenter som är rasifierade och vet vad de pratar om. Jag kan helt ärligt inte svara på om det är okej att du har dreads, använder en hamsa eller har en bönematta hemma hos dig, jag vet inte helt enkelt inte. Vissa saker kan jag spontant känna är fel om de på något sätt är relaterade till min egen kultur men varje gång en rasifierad person påpekar att något är CA så möts den av ”men jag vet ju vad betydelsen är och jag tycker den/det sprider ett fint budskap” osv osv. Precis som män försvarar sin rätt att behandla kvinnor på ett visst sätt så försvarar vita sin rätt att använda sig av andras kulturer på det sätt som passar som bäst för tillfället.

Individualismen har gått för långt.

Att konstant tvingas ”bevisa” att normer och strukturer existerar är nog en av de mest frustrerande sakerna jag och andra feminister utsätts för. Varje gång jag skriver om en strukturell företeelse eller tar upp en förtryckande norm så är det alltid en del som påstår att just den här normen eller strukturen inte existerar eftersom de personligen inte upplevt den eller inte känner igen sig i alla delar av beskrivningen. Det är självklart helt rimligt att vi alla inte har samma upplevelser och erfarenheter men jag förstår helt ärligt inte hur någons avsaknad av ett specifikt förtryck eller upplevelse leder till slutledningen att den strukturen eller normen inte existerar alls?

Jag tror att det här delvis beror på det alltmer individualistiska samhällsklimatet vi lever i. Det råder en övertro kring sina egna upplevelser, dvs en tror på bara det en själv sett, hört, upplevt och känner till. Det här synsättet, att sätta sig själv och sin världsbild i centrum gällande allting, att ha det som enda utgångspunkt gör det inte bara omöjligt att se sina egna privilegier men det förminskar förtryckta gruppers upplevelser. Det här leder till att strukturer och normer gång på gång befästs och reproduceras.

Bara för att du inte känner igen en beskrivning av en situation eller inte har upplevt något själv så betyder det inte att det inte finns. Jag har personligen aldrig upplevt hur det är att vara man och växt upp med förväntningen om att alltid vara stark och tron att det är fult eller en svaghet att gråta och visa känslor. Jag har ingen erfarenhet av hur det är att vara man men det vore rätt oförskämt av mig att påstå att en problematiskt mansroll inte existerar idag. Eller ännu mer frustrerande ibland, att hävda att mansrollen inte alls är ett problem eftersom jag själv kan komma upp med enstaka exempel där kvinnor behandlats likadant så därför drar jag slutsatsen att män inte lider specifikt i egenskap av att vara män i dagens samhälle. Jag tog mannen och mansrollen som exempel just nu men det här synsättet kan appliceras på alla grupper i samhället: rasifierade, fattiga, kvinnor, trans*personer osv.

För att få en ökad förståelse kring sina privilegier och andras förtryck kan en inte alltid applicera sin världsbild på alla situationer och förvänta sig att världen alltid utgår ifrån och existerar utifrån en själv. Då har individualismen gått för långt. Ingen förändring av normer eller krossande av strukturer kan ske om alla enbart tror på det de själva upplever och förkastar allt annat. Vår egna världsbild är en högst subjektiv och liten del av samhället. Ju mer privilegier en har desto mer förtryck kan en förneka eftersom en faktiskt inte upplever det själv! Jag förkastar inte personliga erfarenheter eller upplevelser men jag tycker inte en kan använda sig av sina personliga upplevelser eller avsaknaden av upplevelser för att förneka ett förtryck, norm eller företeelse en grupp beskriver att de upplever. En bör vara försiktig med att anta att hela samhället med allt det innebär får plats i en persons subjektiva och personliga bedömning av sin egen verklighet.

Den felprogrammerade kvinnan

Kvinnan, som en socialt konstruerad varelse är beroende av smärta.* Jag har innan skrivit om kvinnokroppen och hur kvinnan förväntas leva med fysisk smärta eftersom den kvinnliga kroppen i ett patriarkat bort prioriteras till en passiv istället för en aktiv varelse innan. Vi pratar ofta om hur skeva skönhetsidealen är i samhället och hur kapitalismen tvingar oss att investera mer och mer i våra kroppar men vi pratar inte lika ofta om hur skeva idealen är när det kommer till kvinnans känsloliv, vi pratar inte om hur kvinnor görs beroende av smärta i sina relationer till män.

– Följ ditt hjärta! Känslor kan en inte styra över! Älskar du honom så är det ju rätt! Jag skulle våga påstå att varje kvinna någongång fått dessa råd eller uppmaningar när hon berättat om kärleksbekymmer eller problem hon har i en relation med en man. Problemet med det dessa råd är inte själva uppmaningen att någon ska följa sitt hjärta eller faktiskt göra det som känns rätt just då utan problematiken ligger i att kvinnor förväntas förändra mannen, förändra hela relationen och i slutänden göra våld på sig själva. Dessa ”relationsråd” kommer oftast efter att kvinnan beskrivit olika situationer där hon blivit illa behandlat av en man men ändå så förväntas hon ge honom en chans till, och en till, och en till, för det viktigaste är ju ändå att hon älskar honom. Då löser sig allting!

Om det är något alla kulturer har gemensamt i världen så är det att kvinnans kärlek och omtanke övervinner allting. Skillnader förekommer självklart men det är det idealet som råder: är han elak så försök igen, han kommer inse att du älskar honom och att det är dig han vill ha. Jag tycker det här är väldigt problematiskt och att det gör oss beroende av smärta. Jag tror att en som kvinna i ett patriarkat förväntas lida för kärlekens skull, det är så det ska vara, precis så som mens och sex ska göra ont, det har normaliserats så har vi normaliserat kvinnans psykologiska smärta i relationer till män. Den här tron på att kärlek måste göra ont, vara passionerat och en måste nästintill bli besatt av en man för att det ska vara äkta kan ge och ger permanenta skador.

Vi har som kvinnor blivit felprogrammerade från början. Vi indoktrineras från barnsben att om pojkar är elaka mot en så är det för att de gillar en. Vi ser självuppoffrande kvinnor i filmer och böcker som får mannen till slut, vi ser hur våra mödrar, systrar, vänner, grannar osv offrar sig själva för kärlekens skull, hur det viktigaste är att följa sitt hjärta oavsett hur stor den psykologiska skadan kan blir. Det finns ingen som någonsin säger – Stopp! Ibland är hjärtat en jävla idiot som borde hålla käft! Följ ditt förnuft, gör inte våld på dig själv, bara för att du känner något så betyder det inte att du borde fortsätta en destruktiv och skadlig relation. Vi fått lära oss att det är normalt att kärlek gör ont och därför ser vi sällan andra möjligheter till att leva utan den smärtan i en relation. Det är nästan som ett beroende eftersom vi lär oss att hantera mer och mer smärta i relationer till män vilket också gör att vi inte riktigt vet hur vi ska ingå i en relation till en man som är jämställd och utan att vi gör våld på oss själva.

Det är här felprogrameringen ligger i. Vi fastnar i destruktiva relationer, vi indoktrineras in i relationer där svaret alltid är kärleken och känslorna. Gör det ont så är det ett tecken på att kärleken är så pass stark och är han elak så gäller det bara att visa mer kärlek och vara där för honom. Vi måste inse att kärlek och romantiska känslor inte ska göra ont, kanske är det ett varningstecken om du konstant kompromissar med dig själv och går omkring med en klump i magen? Kanske är det dags att vi inser att det hjärtat vill inte alltid är bra för mig som person.

*jag vill förtydliga om att jag pratar om kvinnorollen i allmänna termer nu, jag förstår att det finns individuella skillnader mellan människor.

Feminismen är inte en homogen rörelse.

Feminismen är en väldigt bred och inkluderande ideologi/rörelse/sätt att leva på. Det räcker i princip med att vilja ha jämställdhet mellan könen för att räknas som feminist. Det som skiljer feminister åt är tillvägagångssättet: hur vi ska uppnå jämställdhet. Det här är inte på något sätt ovanligt, det finns olika inriktningar i varje ideologi, filosofi och religion i världen. Problemet med feminismen är att den riktar sig till kvinnor och värnar om frågor som rör kvinnans rätt i samhället vilket gör att den inte döms på samma sätt som andra politiska ideologier t.ex..

Feminismen kritiseras för att vara splittrad så fort kvinnor inte håller med varandra i allt enbart i egenskap av att ha samma kön. Det jag undrar – varför är det här en dålig sak? Feminismen är så bred och täcker upp så många olika delar och nivåer av samhället, utmanar normer och strukturer på så många olika sätt, det vore orimligt att se ordet ”feminism” som något annat än ett paraplybegrepp som innefattar olika riktningar och flera vägar att gå. När får vi egentligen höra att någon är en dålig kristen för att en katolik kritiserade en protestant, de delar ju samma religion, är de inte splittrade om de inte håller med varandra och kritiserar varandras synsätt? Varför ses inte högern som splittrad när en moderat kritiserar någon från Sverigedemokraterna?

Det blir väldigt lätt att förkasta en hel ideologi om en tror det är en homogen grupp än om en faktiskt ser nyanser och skillnader. Det handlar om att få mer makt genom att förminska feminismen, att göra den till en homogen grupp som håller på att falla sönder på grund av interna konflikter. Precis som muslimer inte är en homogen grupp så är inte feminister det heller. Genom att få feminismen att framstå som en grupp kvinnor som ”tjafsar” med varandra istället för att fokusera på ”de riktiga och viktiga frågorna” så lyckas patriarkatet behålla makten, kort sagt, det är ett väldigt effektivt sätt att göra en rörelse tandlös, ta bort dess möjlighet att uppnå någon riktig förändring. Att se en väldigt bred rörelse med flera riktningar som sträcker sig över hela samhället som en grå massa som invalidiseras så fort det finns meningsskiljaktigheter är att förminska dess anhängare. Det här görs just eftersom kvinnor redan från början är underordnade männen vilket leder till att det här synsättet: feminismen som en homogen rörelse är ett sätt att kunna kritisera ALLA kvinnor, oavsett hur mångfasetterade de må vara samtidigt. Precis som vi pratar om att ”muslimer har en kass kvinnosyn” så pratas det om feminister som ”tjafsar” och inte stöttar varandra. Jag har märkt att ju mer olika ideologier/idéer eller även folkslag delas upp i subkategorier desto mer privilegierade är de i samhället. Tänk på hur vi har specifika egenskaper som vi tillsätter folk som kommer från Norrland, Skåne, Göteborg, Stockholm, staden, landet osv, tänk på hur vi pratar om stockholmare som stressade och karriärinriktade medan göteborgare är lite mer ”chill” och arbetarklass. Att vara svensk innebär att ha en rad olika egenskaper, att vara en person, en individ, inte bara en del i en grupp. Att vara svensk innebär att vara så privilegierad att en till och med har subkategorier/kulturer/idéer/ideologier/politiska åsikter osv. Att vara feminism innebär att vara en tjafsig, arg, hysterisk och hårig kvinna som aldrig får ligga och hatar alla män. En grå massa som definieras av negativa egenskaper. Samma sak gäller andra grupper som är underrepresenterade, muslimer som jag nämnde tidigare ses som en homogen grupp, lika så folk med asiatiskt ursprung.

Feminismen behöver inte och ska inte vara en homogen grupp. Den får vara uppdelad, den ska bena ut i många olika riktningar, jobba på så många olika plan som möjligt. Den moderna feminismen är också jämfört med andra ideologier en relativt ny rörelse som fortfarande utvecklas och vi måste faktiskt inte hålla med varandra om allting. Jag ser internkritik som något positivt, det betyder att vi fortfarande ser oss själva som individer, som en grupp med flera riktningar oavsett vad allmänheten tycker. En rörelse blir tandlös om den börjar internalisera och se sig själv som en grå homogen massa. Om vi jämför feminismen med andra rörelser som till exempel medborgarrättsrörelsen i USA under 1950 och 60 – talet där svarta krävde samma rättigheter som vita så användes det gemensamma målet, dvs lika rättigheter till att ena folk men det betyder inte att alla som var med i just den rörelsen tyckte lika eller tyckte att slutmålet skulle uppnås på samma sätt. Medborgarrättrörelsen utvecklades till att innefatta rättigheter för latinamerikaner, indianer och kvinnor senare. Samma sak gäller feminismen och feminister, vi vill alla uppnå jämställdhet och det gör oss inte till en splittrad och tandlös rörelse för att vi har olika idéer kring hur jämställdhet ska uppnås.

Sårade känslor är INTE samma sak som förtryck

LadyDahmer skrev ett inlägg igår där hon tog upp uttrycket ”smalhetsprivilegium” och förklarade hur smala personer har en högre status i samhället än tjocka/överviktiga. Debatten blossade upp direkt, horder av kränkta och sårade smala människor deklarerade hur de minsann också utsatts för förtryck och elaka kommentarer rörande deras vikt och utseende. Påpekandet av förtryck och privilegier följer alltid samma mönster.

1. Någon tar sig tid att skriva ett väldigt långt inlägg där en förklarar utförligt hur ett förtryck tar sig uttryck, varför det är dåligt och vilka det är som förtrycker.

2. Personer som inte faller under det förtrycket blir ledsna/sårade/arga/kränkta och känner ett överväldigande behov av att påpeka hur de också förtrycks och med det förminskar precis det någon skrivit, dvs tar sig tolkningsföreträde.

3. Personer som faktiskt upplever förtrycket tvingas försvara/förklara/övertyga andra som INTE upplevt samma förtryck om att det faktiskt finns och att det är ett stort problem i samhället.

Det här mönstret kan appliceras på alla diskussioner rörande förtryck och privilegier. Tar en upp förtryck som rör kvinnor så är det synd om männen som exkluderas och också lider. Rasifierade som tar upp vithetsnormen möts av de vita kränkta människorna som ett brev på posten och berättar hur de också utsätts för kommentarer rörande sin vithet och därför lider lika mycket som rasifierade. ”Invandrare kallade mig för jävla svenne en gång så jag vet faktiskt hur det är att bli retad för sin hudfärg” – sagt till mig av en klasskompis en gång efter att jag försökt ta upp strukturell rasism i en debatt. Eftersom det här mönstret upprepas gång på gång i diskussioner så tycker jag att vi ska ta och reda ut det här en gång för alla.

Sårade känslor är INTE samma sak som förtryck. Att bli utsatt för en dålig erfarenhet kan aldrig vara samma sak som ett strukturellt förtryck.Vi tar smalhetsprivilegiet och könsmaktsordningen som exempel. Om du som smal eller normsnygg någongång blivit kallad för för tjock och tagit illa upp är det självklart tråkigt och beklagligt men det betyder inte att hela samhället och den kultur vi lever i konstant sänder ut signaler som säger hur fel du är, hur din kroppstyp är äcklig, lat, ful, trög, dålig och måste åtgärdas för att du och din kropp ska förtjäna respekt och värdighet. Att du som man någongång känt dig objektifierad eller blivit illa behandlad i egenskap av att vara man betyder inte att du tagit ett kliv ned i könsmaktsordningen och kan likställa dina dåliga erfarenheter med det kvinnliga systematiska förtrycket. Det gör ont att få sina känslor sårade men det kommer aldrig någonsin bli samma sak som att aldrig kunna slippa undan förtryckande normer och strukturer. Det är alltså skillnad på enstaka, individuella upplevelser och fördommar som genomsyrar hela samhället  som förstärks och reproduceras av hela samhället.

Privilegium är inte något en frivilligt kan avsäga sig ifrån. Det går inte att abdikera från sin post som förtryckare, att en dag vakna upp och säga – idag ska jag sluta förtrycka, vi är alla likställda och allting har ordnat sig! Oavsett vad jag personligen som en smal person tycker om min egen kropp exempelvis (vare sig jag älskar eller hatar den) så är den normen i dagens samhälle och därmed privilegiad. Det betyder inte att folk oavsett kroppstyp eller kön inte får må dåligt när de blir illa behandlade men det handlar om att inte likställa enstaka händelser med strukturer och normer som faktiskt skadar alla som inte ser ut på ett visst sätt eller som skadar alla kvinnor.

Det en faktiskt kan göra är att lyssna, bara sluta prata ibland och lyssna. När en sedan lyssnat och upplever att en lärt sig något nytt kan en bli allierad dvs en person som kämpar emot ett förtryck som en inte utsätts för direkt. När en väl kommit fram till ”det är ju riktigt dåligt att kvinnor, överviktiga, fattiga, rasifierade trans*personer osv förtrycks, vi måste göra något åt det!” så är det dags att lyssna lite mera. Som allierad kan en enbart arbeta mot förtryck på de förtrycktas villkor, de sätter agendan och därför är det viktigt att lyssna och inte låta sina sårade känslor ta överhanden. Att klampa in i diskussioner som handlar om exempelvis hur överviktiga nedvärderas i samhället och påstå att en som smal har det likadant, att en också fått höra att en är ful är precis samma sak som när män börjar prata om att ”både kvinnor och män påverkas lika mycket av könsrollerna, varför ska vi bara arbeta för att kvinnor ska få det bättre”?

En sista sak bara: en person kan vara privilegiad i en situation och förtryckt i en annan. Ett exempel: en vit kvinna förtrycks i egenskap av sitt kön men är privilegiad och kan förtrycka rasifierade i egenskap av sin vithet. Vi kommer aldrig få bort förtryck och få ett mer jämlikt samhälle om vi likställer alla förtryck och tycker att alla har det lika dåligt. Bara en person som redan har ett privilegium kan ta tolkningsföreträde och förminska någons upplevelse av förtryck och utanförskap.