Jag har tänkt i flera dagar på hur jag ska skriva den här texten, hur jag ska skriva om något det egentligen inte går att skriva om. Hur skriver man om något det inte finns nog med ord för att uttrycka? Jag har tänkt att jag ska informera er vad som hände för 19 år sedan i Bosnien idag. Jag har tänkt att jag ska beskriva det, visa er, förklara, chockera er med bilder, texter, filmer, intervjuer, vittnesmål! Jag har tänkt att ni äntligen ska få se, förstå, inse, ta till er, bli berörda, kanske gråta en skvätt, kanske må dåligt idag, kanske, bara kanske skulle jag lyckas skriva en text som skulle få er att inse att det finns verklig ondska här i världen och att det sker hela tiden.
Jag tänkte allt det här men nu sitter jag här och känner: jag vill inte, jag vill inte ge er Srebrenica. Jag vill inte ger er känsloporr att gotta er i, jag vill inte ge er detaljer kring hur det ser ut, låter, känns, upplevs när över 8372 personer slaktas samtidigt som världen ser på utan att lyfta ett finger. Jag vill inte berätta hur det känns att fortfarande få höra att massgravar hittas, hur det finns filmat och upplagt på YouTube, hur det känns att veta att jag närsomhelst kan gå in och se mitt folk som ser ut precis som jag, som är precis som jag bli slaktade medan dom ber om nåd. Jag vill inte ge er allt det här, ni kommer ändå inte bry er.
Det är 19 år sedan och det här kriget är fortfarande otroligt närvarande, det kommer alltid vara närvarande, det är inte något som bara tar slut, det finns inget utgångsdatum på ett kollektivt trauma. Jag är arg, jag är arg för att vi i 19 års tid behöver skriva samma texter, dela samma länkar, berätta samma historier och varje år är det som om ni hör det för första gången! Jag är arg för att varje gång ni läser om det så blir ni chockerade och undrar hur det kunde hända? Hur det kunde ske? Varför gjorde ingen inget? Jag förstod inte förut hur ni kunde glömma så lätt varje år, jag trodde att om vi kanske förklarar bättre, informerar mer och berör er djupare så kommer det fastna. Jag tänkte att det kanske kommer bli en naturlig del av skolundervisningen, kriget i Bosnien, något som är en del av den nationella kunskapskällan. Jag vaknade upp imorse och insåg att ingen vill komma ihåg eller lära sig om något som det inte finns nog med ord för att beskriva.
Srebrenica kan aldrig bli ogjort. Det är redan försent.
Jag vill att ni efter i år ska komma ihåg och prata om det själva. Jag vill att ni ska förstå att samma sak händer i Gaza och Syrien just nu, jag vill att ni ska förstå att krig, slakt och död är ett kollektivt ansvar världen har. Vi får inte glömma det som skett för när vi gör det så kan vi ännu en gång stå bredvid och se på när människor slaktas, hur själar staplas på högar, när skriken efter hjälp, efter nåd, efter Gud tystas under marken som färgas röd av blod.