Individualismen har gått för långt.

Att konstant tvingas ”bevisa” att normer och strukturer existerar är nog en av de mest frustrerande sakerna jag och andra feminister utsätts för. Varje gång jag skriver om en strukturell företeelse eller tar upp en förtryckande norm så är det alltid en del som påstår att just den här normen eller strukturen inte existerar eftersom de personligen inte upplevt den eller inte känner igen sig i alla delar av beskrivningen. Det är självklart helt rimligt att vi alla inte har samma upplevelser och erfarenheter men jag förstår helt ärligt inte hur någons avsaknad av ett specifikt förtryck eller upplevelse leder till slutledningen att den strukturen eller normen inte existerar alls?

Jag tror att det här delvis beror på det alltmer individualistiska samhällsklimatet vi lever i. Det råder en övertro kring sina egna upplevelser, dvs en tror på bara det en själv sett, hört, upplevt och känner till. Det här synsättet, att sätta sig själv och sin världsbild i centrum gällande allting, att ha det som enda utgångspunkt gör det inte bara omöjligt att se sina egna privilegier men det förminskar förtryckta gruppers upplevelser. Det här leder till att strukturer och normer gång på gång befästs och reproduceras.

Bara för att du inte känner igen en beskrivning av en situation eller inte har upplevt något själv så betyder det inte att det inte finns. Jag har personligen aldrig upplevt hur det är att vara man och växt upp med förväntningen om att alltid vara stark och tron att det är fult eller en svaghet att gråta och visa känslor. Jag har ingen erfarenhet av hur det är att vara man men det vore rätt oförskämt av mig att påstå att en problematiskt mansroll inte existerar idag. Eller ännu mer frustrerande ibland, att hävda att mansrollen inte alls är ett problem eftersom jag själv kan komma upp med enstaka exempel där kvinnor behandlats likadant så därför drar jag slutsatsen att män inte lider specifikt i egenskap av att vara män i dagens samhälle. Jag tog mannen och mansrollen som exempel just nu men det här synsättet kan appliceras på alla grupper i samhället: rasifierade, fattiga, kvinnor, trans*personer osv.

För att få en ökad förståelse kring sina privilegier och andras förtryck kan en inte alltid applicera sin världsbild på alla situationer och förvänta sig att världen alltid utgår ifrån och existerar utifrån en själv. Då har individualismen gått för långt. Ingen förändring av normer eller krossande av strukturer kan ske om alla enbart tror på det de själva upplever och förkastar allt annat. Vår egna världsbild är en högst subjektiv och liten del av samhället. Ju mer privilegier en har desto mer förtryck kan en förneka eftersom en faktiskt inte upplever det själv! Jag förkastar inte personliga erfarenheter eller upplevelser men jag tycker inte en kan använda sig av sina personliga upplevelser eller avsaknaden av upplevelser för att förneka ett förtryck, norm eller företeelse en grupp beskriver att de upplever. En bör vara försiktig med att anta att hela samhället med allt det innebär får plats i en persons subjektiva och personliga bedömning av sin egen verklighet.

Det strukturella förtrycket VS Dåliga erfarenheter/upplevelser

Som feminist som nästan uteslutande umgås med andra feminister som delar mina politiska åsikter lever jag stundtals i en väldigt trygg bubbla. Jag tror att eftersom jag valt mitt umgänge delvis utefter mina ideologiska och politiska övertygelser så blir det lättare att se vilket motstånd vi står inför när jag tar ett kliv utanför min trygga bubbla och hamnar i diskussioner med människor som inte delar mina åsikter. Anledningen till att det blir lättre att se strukturer av mostånd och de argument som frekvent används beror på att en som radikalfeminist har jag ett konstant struktur och normtkritiskt tänk i bakhuvudet.

Jag tänkte idag ta upp och prata om ett strukturargument ”den andra sidan” dvs personer som inte delar mina åsikter om samhället och världen brukar använda sig av. Jag pratar om argumentet: Jag har ju också haft det/har det svårt i livet, blivit illa behandlad, förtryckt och fått kämpa, varför skulle det vara mer synd om kvinnor/invandrare/HBTQ personer osv? Det här är på ett individuellt plan inte på något sätt en ovanlig känsla eller tanke att ha. Jag förstår helt ärligt att om en är en vit cisman från medel/över klassen som inte på något sätt är nöjd med sitt liv eller upplever att en blir illa behandlad så är det svårt att ta till sig att en är förtryckare av andra. Därför tänkte jag förklara skillnaden mellan att uppleva dåliga saker/bli illa behandlad och strukturella förtryck samt hur ett faktiskt är värre och mer genomgripande än det andra.

Begreppet strukturellt förtryck betyder: Ett undertryckande av en eller flera grupper som utgår från de samhälleliga strukturer och system som vi ingår i (Det går att vara förtryckt som kvinna och som rasfierad exempelvis). Exempel på strukturellt förtryck är kapitalismens förtryck av arbetarklassen, vitas förtryck av svarta, mäns förtryck av kvinnor, heterosexuellas förtryck av homosexuella. Det betyder att som feminist ser jag hur mäns överordnad och förtryck gentemot kvinnor är något som genomsyrar hela samhället. Det är ett förtryck alla kvinnor påverkas av oavsett vad för andra svårigheter de måste gå igenom under livets gång som kan vara mer individbaserade.
Det kvinnliga förtrycket är något en kvinna inte kan undgå genom att exempelvis jobba hårdare eller utveckla bättre självförtroende och inte vara så känslig. Det strukturella förtrycket är något som följer en hela livet. Det finns ingen vrå i samhället där en kan gömma sig och slippa undan eftersom vi alla är indoktrinerade i de system och normer som är dominerande i samhället.

Vi lever i ett samhälle idag där en nyliberal ideologi och politik menar att det inte finns samhälleliga strukturer utan att individen styr och väljer sitt liv själv. Det betyder då att om en blir diskriminerad för sin hudfärg så handlar det om enstaka fall eller att en själv inte säger ifrån/gör mer för att förhindra diskrimineringen. Det betyder att våld mot kvinnor inte är ett manligt problem utan att problemet ligger hos kvinnan som inte undviker dåliga partners och dåliga livsval. Kortfattat så menar den nyliberala doktrinen att allt som sker i ens liv (eller inte sker) beror på de val vi gör eller inte gör. Lyckas vi inte så beror det inte på några strukturer eller normer i samhället utan att vi själva inte arbetat hårt nog. Den här synen på individens som sin egen lyckas smed osynliggör allt strukturtänk och är en motsatt syn till radikalfeminsmen som påpekar det direkt motsatta.

Skillnaden mellan ett strukturellt förtryck och dåliga erfarenheter/upplevelser är att dåliga upplevelser eller erfarenheter är just det, dåliga erfarenheter och upplevelser. Trivs en inte på sitt jobb, med sitt förhållande eller mår dåligt över andra saker i livet så betyder det inte att alla med samma hudfärg, sexuel läggning, kön osv mår på samma sätt eller har det lika dåligt. Det dåliga i livet blir inte konstant och ständigt bekräftat av omvärlden eller media, det finns inte överallt och du födds inte alltid in i det. Ditt förtryck är inte internaliserat av dig och andra med samma förtryck. Kvinnor exempelvis nedvärderar sig själva och sina egenskaper, tävlar med andra kvinnor om mäns uppmärksamhet och patriarkala godkännande. Rasfierade personer ser sitt utseende som sämre, som annorlunda och tävlar mot andra rasfierade om de vitas godkännande och bär med sig en konstant känsla av att vara annorlunda och fel i en värld som konstant förespråkar vita egenskaper och utseenden.

Ett annat strukturellt förtryck som oftast osynliggörs i den feministiska debatten är klässkillnaderna och med det klassföraktet.Vi talar om kvinnor, rasfierade, HBTQ personer men vi glömmer bort det ständigt brinnande och aktiva klassföraktet som sker överallt och konstant. Under mina debatter med folk från ”den andra sidan” så är det vita, medel/överklass cismän som ofta står för motargumentet – Men jag då, jag har också haft det svårt. Kan jag klara mig så kan andra också bara det kämpar hårt nog och gör sitt bästa. Självklart har de klarat sig igenom de svårigheter de haft, med pengar, socialtkapital och en biologisk jackpott som skjutit en rakt upp på toppen av samhällshierarkin så förstår jag att de klarar sig, att det bara är att jobba hårt nog så ordnar sig allt. Den som redan har allt, har makten har också privilegiet att kunna säga att medfödda klassprivvilegier inte finns, att medfödda könsprivilegier inte finns, att helt enkelt ha makten att bestämma vad som räknas som förtryck och vad som inte är det. Människor från lägre ekonomiska och sociala klasser utsätts för konstant klassförakt, får sämre möjligheter i livet och motarbetas konstant av samhället eftersom de inte har tillgång till det i lika stor utsträckning. Har en person dåligt med pengar är det svårare att få tillgång till bra skolor, bra jobb, bra bostäder och i slutändan ett drägligt liv.

Strukturella förtryck är just det, en struktur, något samhället är uppbyggt på och jobbar hårt för att upprätthålla. Samhället som det ser ut idag livnär sig på att vissa grupper är underordnade medan en liten majoritet är högst upp i hierarkin. Slutsatsen blir att en vit, cisman med en bra inkomst inte utsätts för förtryck eftersom han är normen och det normala i samhället, det alla andra strävar efter att bli.

Muslimer är inte en homogen grupp.

Vi pratar om muslimer som en folkgrupp i Sverige idag, på grund av medias rapportering så har det blivit ett vedertaget uttryck såväl offentligt som i folkmun. Det verkar som så att alla som ”ser ut att komma från mellanöstern” eller har Islam som sin religion faller under samma benämning vilket har gjort att en stor del av befolkningen ses som en homogen grupp. Problematiken som uppstår när en målar ut en minoritet som större och oftast farligare än vad den är blir att en hotbild skapas. Hotbilden skadar inte medelsvensson eller överklassen men den skadar ”muslimerna” som redan är en väldigt utsatt grupp i samhället.

Det finns en viss paradox i allt det här eftersom en utsatt grupp borde tjäna på att ses som större en vad den är och därmed kunna använda sin uppfattade storlek till att påverka de fördomar och det förtryck den utsätts för. Anledningen till att det inte blir så är samma tes som jag skrev om i mitt inlägg: Kvinnan – det starkare könet? Jag skrev om hur män oftast utmålas som svaga eftersom de inte klarar av att ta hand om hushållet och barnen och kvinnorna hyllas som starka men samtidigt så är det männen som  har makten och sitter högst upp i hierarkin i samhället. När det kommer till ”muslimer” så är det samma struktur som ligger bakom men bara ett annat tillvägagångssätt.

Muslimer, eller personer som ser ut att komma från mellanöstern och har Islam som sin religion är inte en homogen grupp. Islam är inte en homogen religion utan  består av många olika riktningar, kulturer och utövas i många länder. Alla muslimer är inte religiösa, alla muslimer är inte ens muslimer! Det låter väldigt självklart när en tänker på det men det är väldigt sällan vi inser att muslimer och Islam inte är en grupp människor som vill ta över Sverige. Högervindarna/politiken i Sverige och Europa har lyckats måla ut en minoritet till en styrande majoritet vilket effektivt dolt den allt växande rasismen i samhället. Precis som med kvinnor som målas ut som starka så målas ”muslimerna” ut som en homogen grupp som är farliga samtidigt som de dominerande grupperna i samhället fortsätter sitta på maktpositioner utan utmaning.

Resultatet blir att svaga grupper ställs mot varandra för att vända bort blicken från deras gemensamma intressen: att minska förtrycket från privilegiade grupper med makt i samhället. Det som sker när vi pratar om muslimer som en homogen grupp är att andra förtryckta grupper tar avstånd eftersom även de ser en hotbild och en homogen grupp. Svaga grupper tvingas in i en position där de måste slåss om uppmärksamheten från de starkare grupperna med makt. Anledningen till att det här sker är för att den hegemoniska samhällsordningen  bara tillåter att en liten del av en grupp att få det bättre eftersom den rådande ordningen då inte utmanas eller rubbas. Dominerande/privilegiade grupper i samhället kommer aldrig ge fler rättigheter till många svaga grupper samtidigt eftersom de grupper då skulle riskera att hamna i överläge och rubba den rådande ordningen. Det gör att de svaga grupperna också slåss mot varandra för chansen att få en högre status. Muslimerna, eller de personer som uppfattas som muslimer hamnar då väldigt långt ned i hierarkin eftersom de inte kan alliera sig med varken de starka för att försöka få lite bättre status i samhället men inte heller med de svaga eftersom de ses som en större hotfull majoritet.

Anledningen till att den här utvecklingen skett tror jag beror på att det är svårare att vara hatiskt och rasistisk mot grupper som av media och i folkmun ses som nyanserade. Det är svårare att hata på en kvinna från ett specifikt land, kultur och bakgrund jämfört med om en bara ser henne som en del av en stor och farlig massa, dvs muslimerna. Att se kvinnor som starka, muslimer som hotfulla, svarta som mindre intelligenta bidrar till ett väldigt effektivt osynliggörande av förtryck och av lidande.                                                      Grupper som uppfattas som större och med mer inflytande uppfattas även som mer okej att klanka ned på. Vi säger oftast att det inte är rätt att ”sparka neråt” men om muslimer framstår som en homogen, stor och hotfull grupp som dessutom ”håller på att ta över” så upplevs inte muslimhat längre som att sprka nedåt. Muslimer är en väldigt marginaliserad och stigamtiserad grupp i samhället idag och genom att via media och allmän åsikt få gruppen att framstå som en hotfull majoritet kommer rasismen och förtrycket enbart frodas och växa.

Det vi måste göra för att förändra den här synen på personer som uppfattas som muslimer eller är muslimer är att sluta tala i generella termer. Jag skulle vilja dra det så långt och säga att vi borde slopa uttrycket ”muslimer” helt och hållet eftersom det begreppet är alldeles för brett och säger ingenting om vad som egentligen syftas på. Att tala om ”muslimer” som grupp sprider bara fördomar och kommer med en hel drös förutfattade meningar utan någon somhelst verklighetsförankring. Det vi kan göra är att kräva mer förtydligande, vad menar vi egentligen när vi säger ”muslimer? Vilket land, kultur, typ av islam, personer, grupper syftar vi på egentligen? Vi måste ge ”muslimerna” i Sverige en identitet, inse att det finns nyanser, olikheter och förstå att vi inte talar om en homogen grupp som har någon gemensam agenda. Muslimer är en homogen grupp lika lite som kristna, afrikaner eller kvinnor är.

Mitt nyårslöfte för 2014 är att fokusera mindre på mig själv.

Sitter och läser allas nyårslöften för 2014 och känner mig bara trött och frustrerad. Allt handlar om mer investering kring sig själv, antigen så ska folk bli mer hälsosamma (läs, gå ned i vikt) eller bli bättre personer genom att uppnå olika mål. Är det bara jag som blir så trött på att det alltid läggs fokus på individen? Jag vill inte fokusera mer på mig själv, jag vill inte utveckla min personlighet i detalj  i tron om att jag till slut kommer bli fulländad och perfekt.

Jag vill få bort fokus och analysen från mig själv och är så otroligt trött på att allt ansvar läggs på den enskilda individen. Funkar inte något i livet? Ja då har du bara inte fokuserat tillräckligt mycket på dig själv! Det här individtänket fungerar inte, vi måste lyfta blicken från oss själva och börja fokusera på varandra, på samhället. Vi kan inte gå omkring och se oss själva som projektarbeten som behöver investering för att kunna ge avskastning. Resultatet blir att vi alla lever som små öar utan möjlighet till att nå ut till varandra, vi står splittrade och har ingen möjlighet till att förändra samhället. Det är inte oss det är fel på som individer, det är inte vi som inte försökt tillräckligt men däremot är det vårat fel som fortsätter tro att vi någonsin kan bli lyckliga om vi enbart fokuserar på oss själva.

Vi måste ta debatten om debatten

Vi som har skrivit det här får ofta höra att vi borde ta vissa debatter. Att allting måste diskuteras. Och till sist fick vi nog och skrev det här tillsammans med några förslag på vad vi borde göra istället och svar på den vanliga kritiken. Vi som skriver är Den eminenta bloggaren Amra och Mir, som är den ena halvan av bloggen Kultureliten.

Amra: Jag skrev ett inlägg om hur vi inte får diskutera allting och ta alla debatter som pågår i samhället. Den negativa responsen handlade om att det är ett hot mot demokratin att ”inte ta debatten” eller att inte få låta alla komma till tals. Det pratas generellt mycket om vikten av att låta alla sidor höras och att låta alla komma till tals, men till vilken nytta?

Den tanken som har väckts efter att jag skrev mitt inlägg är: På vems villkor? Vem sätter spelreglerna för vilken debatt som ska tas och på vilket sätt? Det blåser starka, hårda högervindar i dagens Sverige idag. Den fredliga demonstrationen där oskyldiga attackerades av nazister visar också på att vindarna dessutom är våldsamma och farliga. Jag ser inget behov av att debattera på rasistiska och sexistiska villkor, för det är precis det som sker när vi ännu en gång ”tar debatten om invandringen” och dess lönsamhet eller diskuterar ännu en gång kvinnans rätt till sin egen kropp i samband med abort (eller rent allmänt). Det handlar inte om att förbjuda en debatt eller tysta röster, det handlar helt enkelt om att rasismen gått så långt i Sverige att det är dags att vi ser över vårt debattklimat och frågar oss vilka grupper och värderingar det är egentligen som driver den? Jag tycker vi måste börja debattera själva debatten och lämna alla invandrare och kvinnor ifred ett tag.

Mir: Det sägs ofta att vi måste våga ta debatten. Men precis som du säger handlar det om vilken debatt och på vems villkor. Tänker att det det finns tre typer av problem här. 1: Det första handlar om sorg. Jag har en bekant som förlorade sina släktingar i förintelsen. Hen skall inte behöva ta en sådan debatt, om det har hänt eller inte, om det finns en judisk konspiration. Samma sak att ett våldtäktsoffer inte skall behöva ta debatten om ifall det finns riktiga våldtäkter, ifall inte kläder trots allt spelar roll. För det tar inte hänsyn till deras sorg. Det är ett övergrepp på nytt att höra eller tvingas prata om det på förövarnas villkor. 2: Sedan har vi frågan om det verkligen fungerar, den politiska. Blir det färre antisemiter eller rasister av att en debatterar mot dem i bästa sändningstid. Det tror jag inte. Jag har inte sett några bevis för det, men många på motsatsen. Jag tror tvärtom att debatten mot rasister vinns genom att prata om andra saker, om välfärd, arbete och klass. 3: När vi pratar om något släpper vi in åsikten i finrummet. Det handlar alltså om hur vårt offentliga rum skall se ut. Det blir helt plötsligt okej att säga vissa saker högt. Det blir normaliserat. Ronald Reagan fick en gång en fråga om en av hans vänner som var förintelseförnekare. Han svar var talande: ”Varje gång någon vid mitt middagsbord säger att förintelsen inte ägde rum argumenterar jag emot.” Förutom den uppenbara frågan, som är vad grabben hade för vänner ifall han behövde göra det, så är frågan ifall vi vill leva i ett samhälle där allt är öppet för debatt, skall vi inte ha vissa saker som, är oberörbara?

Amra: Jag tycker du har rätt. Debatten vi har i det offentliga rummet idag missgynnar många utsatta grupper i samhället vilket jag tycker borde vara bevis nog att taktiken ”ta debatten” inte fungerat. Om vårt samhälle blivit mer rasistiskt de senaste åren måste vi se över det debattklimat vi har i det offentliga rummet. Jag tror också att debatten som pågår i det offentliga visar vad som hänt i det privata. Någonstans på vägen har det blivit okej att vara rasistisk på bästa sändningstid.

Min åsikt är att ämnen som på något sätt tummar på mänskliga rättigheter så som rätten till sin egen kropp eller lika behandling oavsett bakgrund inte bör förekomma i den offentliga debatten, jag ser inte hur det är positivt eller gynnande för samhällsutvecklingen? Gränsen har redan förflyttats så långt att människor med icke svensk bakgrund känner ett behov av att bevisa hur de är lönsamma i dagens samhälle. När debatten hamnat där vi börjar tala om individers lönsamhet i samhället enbart på grund av deras bakgrund så är det dags att se över debatten och inte det som debatteras. Hur ser du på kritiken som tar upp att det hotar yttrandefriheten om alla inte får debattera och säga vad de vill? Diskussioner kring detta har uppkommit efter att jag skrev mitt förra inlägg om det här.

Mir: Du har en väldigt viktig poäng i att det som händer i det offentliga sipprar ner till vardagsrummet. Det tror jag stämmer och sedan sipprar det tillbaka upp fast starkare. Eller så går det till i omvända ordning. Men det är oviktigt vilket.

Om yttrandefrihet. Alltså, jag har svårt att se problemet, i ärlighetens namn. Det handlar ju inte om att någon vill förbjuda med lagstiftning. Den klassiska grejen ”men ås får man väll inte säga i det här landet”, öö jo? Du gjorde det nyss, ser du någon KGB-agent komma för att hämta dig? Nej just det! Vad det handlar om är att när någon säger ett sexistisk eller rasistisk ska så slutar jag bjuda hem personen till mitt vardagsrum. Precis som att ifall en person brister ut ”det är gott att gurgla sig med koskit” så kommer jag nog sakta att backa där ifrån! Det är inte en debatt som någon förväntas ta. Samma princip skall gälla sexism och rasism, det skall inte förbjudas, men i ett någorlunda sunt fungerande samhälle kommer vi att behandla dem som tokstollar. Och absolut inte låta dessa passa våra barn, eller vara våra vänner. Eller ens prata med dom. Det är en viktig skillnad. Vi skall inte straffa dem, vi skall bara förtycka dessa åsikter lite lagom, sluta prata med dem och gå vår väg, kanske bytta samtalsämne. Så får de stå där och vara rasister själva om de vill, eller tycka att det är okej men sexism, men precis som att vi inte bjuder in excentriker som tror att de blivit kidnappade av ödlemänniskor till tv soffan så skall vi inte häller bjuda in Pär ström dit, för de är ju ungefär lika knäppa. Tror du att det är en hållbar strategi? Att prata om något annat, eller behandla dom som galningar?

Amra: Jag tror vi behöver se fler debatter/diskussioner/analyser som handlar om hur vi förändrar samhället till det bättre, hur vi kommer vidare och vänder den rätt mörka och farliga utvecklingen som sker nu. Vi har diskuterat invandrarfrågan långt nog nu tycker jag och vi kommer bara längre och längre ifrån en förändring och närmare mer rasism. Jag tror på att utvärdera vårt samhällsklimat och ta debatten därifrån och om det innebär att utesluta vissa destruktiva och hatiska röster så tror jag att det kan vara värt det i slutändan.

Facebook revlutionärer och feminister

Igår var jag på universitetet och stötte på en professor jag hade under mitt första år här i Holland. Vi småpratade lite och hen frågade vad jag gjort för nytt den senaste tiden.

– Startat en blogg som handlar om politik och feminism!

– Jaha ja en FB och blogg feminist alltså? höhö

Konversationen flöt på om annat sen men jag har tänkt på den här kommentaren sen igår. Vad menade hen egentligen? Att jag inte är en “riktig” feminist eftersom jag inte står på barrikaderna och skriker? Att jag inte gör någon skillnad eftersom jag bara skriver om det på min blogg och på min FB? Är det kanske ett sätt att säga att jag inte vågar engagera mig på riktigt och väljer därför den lätta vägen och predikar via sociala medier?

Jag tror att det finns en syn på engagemang om att det bara kan vara riktigt och göra skillnad om det görs direkt ute i samhället och att mer indirekta metoder så som att sprida sina åsikter och sitt budskap via sociala medier är lite sämre. För mig så är allt det här sammanlänkat. Idag så sitter en väldigt stor del av befolkningen framför sin dator eller med sin telefon under flera timmar om dagen. Det känns enbart logiskt att sprida min feministiska och politiska ideologi via de kanaler där flest människor befinner sig under många timmar om dagen. Det verkar också finnas en tro om att det någon skriver på twitter, sin blogg, FB osv inte påverkar någon, inte ger någon reaktion och motreakton ute i samhället. Demonstrationer ute i samhället som lockar tusentals att gå ut och ta del började av att någon startade en FB grupp. Företag tvingas ta bort sexistiska produkter ur sina sortiment för att någon individ gått in på företagets hemsida och kritiserat produkten och fått stöd för det. Lagar ändras för att någon går ut med sin historia om någon orättvisa många känner igen sig i. Jag skulle kunna fortsätta ge exempel i all oändlighet.

Det som dock irriterar mig mest med kommentarer som den jag fick igår är att det är ett sätt att förminska någon annans engagemang. Det kräver ett riktigt engagemang att diskutera med antirasister och sexister på sociala medier, det kräver både tid och kraft att vara aktiv och driva en fråga även om det är online. Istället för att slösrufta och kolla på TV så väljer allt fler människor att engagera sig, lära sig nya saker och debattera mot skadliga ideologier och åsikter som sprids på nätet. Jag tror det är dags att alla förstår att Internet och det som sägs där inte är separerat ifrån “det verkliga” livet och det som tänks och sker där.