Vi lever i en kultur där våldtäktsmän, misshandlare, rasister och kriminella hyllas.

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt är lagligt i Sverige vilket väckte väldigt starka reaktioner då många ansåg att jag belastade alla män för något ett fåtal galningar är ansvariga för. Jag tänkte idag visa hur det inte rör sig om enstaka galningar utan om en våldtäktskultur där vi inte bara friar våldtäksmän och misshandlare utan dessutom hyllar och älskar dom.

Vi har idag en kultur i både Sverige och resten av världen där män (oftast vita män, det görs en stor skillnad på hur vita och rasifirrade män bemöts i media men jag återkommer till det) som begår olika våldsbrott mot kvinnor oftast friar. Råkar denna man dessutom vara känd så blir han inte bara friad utan han kan även fortsätta sitt liv och sin karriär som om ingenting har hänt. Efter snabb googling så fick jag fram ett axplock av manliga kändisar runt om i världen som både misshandlat, våldtagit, samt uttalat sig rasistiskt mot sina partners:

• Charlie Sheen
• Sean Connery
• Gary Oldman
• David Hasselhoff
• Mel Gibson
• Michael Fassbender
• Nicholas Cage
• Gary Busey
• Bill Murray
• Eminem
• Alec Baldwin
• Tommy Lee
• Josh Brolin
• Sean Penn
• Woody Allen
• Roman Polanski
• Axl Rose
• Sonny Bono
• John Lennon
• Sean Bean
• Elvis Presley
• Kelsey Grammar
• Chris Brown
• R Kelly
• Terry Richardson
• Dov Charney

 

Jag googlade även efter svenska kändisar och fann att bla Tomas Dileva,  Max Grinndal på TV4-sporten, Alexander Gerndt, fotbollsspelare alla anklagats eller dömts för misshandel av sina partners. Miiko Albornoz från MFF dömdes även för sexuellt utnyttjande av minderårig. Gemensamt med alla dessa män (förutom att de misshandlar och våldtar kvinnor) är att de har fortsatt förtroende av både sina arbetsgivare och folket eftersom de fått jobba kvar och utveckla sina karriärer.

Precis som när helt vanliga Svensson män åtalas för våldtäkt eller misshandel så är det kvinnan som ifrågasätts och anses ljuga. När Michael Fassbenders numera ex flickvän under 2010 gick ut och berättade om hur Fassbender misshandlat henne svårt där han slängt henne över en stol, brutit hennes näsben, släpat henne vid sidan av hennes bil, skadat hennes fot samt knä så möttes hon inte av stöd och hjälp utan av hån och anklagelser om att ljuuga. Anledningen? Hon drog tillbaka sin anmälan efter att Fassbender gått med på att betala hennes sjukhusräkningar eftersom hon inte ville äventyra hans begynnande kärriär i USA. Det är inte ovanligt att kvinnor som gått igenom normaliseringsprocessen där våld och hot blivit vardag till slut fortfarnde älskar sina partners och vill till varje pris skydda mannen frå att råka illa ut. Fassbenders karriär tog fart i USA efter händelsen och ingen verkar bry sig om att han är en kvinnomisshandlare.

Det finns väldigt många exempel och min poäng med det här inlägget är inte att lista allt hemskt dessa män gjort utan att visa en struktur och norm där vi faktiskt håller dessa män om ryggen. Normen kring hyllade våldtäksmän och kvinnomisshandlare geomsyras också av en stark rasistisk kultur. Media har en tendens att försöka bortförklara vita mäns ageranden med att de haft det svårt i livet och att det är synd om dom. När Sean Penn misshandlade sin dåvarande partner  sångerskan Madonna i 9 timmar där han bland annat slagit henne i huvudet med ett baseball trä samt bundit fast henne vid en stol ursäktades han med förklaringen att han var deprimerad och hade alkoholproblem vid den tiden. Eminem som vid ett flertar tillfällen hotat och misshandlat sitt ex fick sympatier då han låg i vårdnadstvist med henne. Rasifierade män som misshandlar bemöts dock helt annorlunda i pressen och media.

När Chris Brown misshandlade sin dåvarande flickvän Rihanna 2009 fanns det ingen som ursäktade hans beteende. Jag påstår inte att sådant beteende ska ursäktas på något sätt men när vita män misshandlar och våldtar så omskrivs det som entaka fall av enstaka galningar som hamnat snett jämfört när rasifierade män gör samma sak så är det helt plötsligt representativt för en hel grupp av människor. Chris Browns misshandel av Rihanna sågs inte som så ovanlig då han är en svart man och svarta män är generellt mer våldsamma. Ingen brydde sig om Browns bakgrund eller svårigheter i livet. Fallet väckte stor uppmärksamet i media med efterföljande rasism och fördomar mot afroamerikaner. Det här spelar väldigt väl in i den rasistiska bilden av svarta män som barbariska och mer våldsamma som närts ända sedan koloniseringen. När Tiger Woods otrohetsskandal uppdagades så tyckte hela världen syns om den stackars vita kvinnan som blivit utsatt och Woods förlorade flera reklamkontrakt. Jämför vi med Mick Jagger som varit kroniskt otrogen hela livet så har nog en konsär med Rolling Stones aldrig behövt ställas in som reslutat av jaggers privata affärer med kvinnor. När skådespelaren Isiah Washington (känd från bla Grey’s Anatomy) uttalat sig homofobiskt så fick han sparken med omdelbar verkan. Det är självklart bra att samhället reagerar och tar avstånd men problemet är att det väldigt sällan tas avstånd från vita män, deras brott går ostraffade.

 

Vi tenderar att blunda inför våldtäkskulturen som vi själva reproducerar och hyllar. Att både svenska och amerikanska män oberört får fortsätta sina karriärer trots misshandel, våldtäkt, rasism och annan kriminalitet visar på hur lite vi värdesätter kvinnan i samhället. Vad sänder vi för signaler till unga män när vi fortsätter gå på spelningar och stödja artister som gjort kvinnor illa? Vad säger det egentligen om samhället att en som man idag kan våldta och misshandla en kvinna utan att det ger honom några somhelst sociala konsekvenser, att han fortfarande ses som en schysst kille, någon som bara trampat snett i livet någon enstaka gång. Det är inte på något sätt konstigt att vanliga män frias från våldtäker och misshandel när vi har kändisar som via sitt kändisskap visar att det här är okej, en kvinna är inte värd så mycket idag. Våldtäkt och misshandel är inte bara lagligt men det är också uppmuntrat.

 

 

Sexuella trakasserier är normen för kvinnor som vill vistas på krogen

Igår skrev en vän om en händelse som utspelade sig i Stockholm när vi var ute tillsammans. Vi satt på en pub och bara umgicks och pratade, visade väldigt tydligt med vårt kroppspråk att vi inte var intresserade av sällskap och framförallt inte på något sätt sökte kontakt med män. Under kvällen så satte sig män vid vårt bord på löpande band, försökte prata, försökte få vår uppmärksamhet, gav oss sliskiga komplimanger, tog på oss och vad vi än gjorde, oavsett om vi skrek MEN GÅ HÄRIFRÅN eller sa att vi var tillsammans så funkade det inte, de bara fortsatte. Jag försökte gå på toaletten bara för att i kön bli stoppad av två män som säkert ett tiotal gånger frågade mig om jag som var så snygg inte skulle hänga med på efterfest fastän jag efter varje gång sa – nej, lämna mig ifred jag vill inte prata med er. Det verkade som att ingen av dessa män ens tänkte tanken att vi kanske bara var två personer som inte var intresserade av deras klibbga och raggande sällskap, att vi bara ville få existerar och umgås med varandra. Vi var kvinnor ensamma utan sällskap av män vilket verkar vara grönt ljus för alla sorters närmanden och kontaktsökande. Jag hade totalt glömt bort händelserna tills jag såg min väns statusuppdatering eftersom jag helt ärligt är så van vid att män tar sig friheter när jag är ute att det längre inte är något jag ser som konstigt. Jag skulle nog reagera mer på att INTE bli trakasserad och se det som ett undantag vilket i sig är väldigt tragiskt.

 

För många kvinnor är mäns beteende i offentliga rum ett stort problem och det här gränslösa och krävande beteendet verkar förstärkas så fort en befinner sig i krogmiljö av något slag där alla kvinnor förvandlas till laglösa byten som likt djur ska fångas in och släpas med hem.

 
Det som jag alltid finner så häpnadsväckande är att när en som kvinna tar upp det här, tar upp att män sysslar med sexuella trakasserier, fysiskt våld, hot eller bara rent allmänt oönskat och obekvämt beteende på krogen regelbundet så möts en av en dubbelbestraffande norm. När kvinnor, vare sig de är feminister eller inte tar upp att de är rädda för män på krogen eller i andra offentliga sammanhang så är det väldigt vanligt att mötas av – men alla män är inte såna, du har bara haft otur och mött idioter. Det stämmer säkert, det verkar ju onekligen som att en måste vara rätt dum för att inte förstå att nej är ett nej och att det borde räcka för att avfärda någons oönskade sällskap men då undrar jag, är alla män dumma? Jag känner nämligen ingen kvinna som INTE blivit trakasserad på krogen eller när hon varit ute. Känner ingen kvinna som vittnat om att varje gång hon sagt nej så har det räckt, att han bara gått därifrån, utan tjat, utan följdfrågor och kommentarer som – ”men varför inte, kom igen nu, bara en drink, vi kan väl snacka lite bara?, vem fan tror du att du är egentligen, dra åt helvete då din fula hora”. När en som kvinna påpekar det här, att nej det handlar inte om enstaka idioter utan det här är ett utbrett strukturellt problem som är socialt accepterat och som upprätthålls av män själva så blir en istället kallad för ”manshatare”, en person som dömer andra utifrån deras kön eftersom en antar att alla män är såna istället för att ge dom en chans.

 
Samtidigt som en blir kallad för ”manshatare” för att en är rädd för män på krogen och i offentliga sammanhang då som jag nämnde innan: alla kvinnor blir trakasserade, så ska en som kvinna samtidigt vara beredd och redo för att män kan är idioter när en vistas ute. Den våldtäkdskultur vi har i Sverige visar väldigt tydligt på det då allt ansvar läggs på offret. Hur full var hon? Vad hade hon på sig? Flörtade hon? Sa hon först ja och sen under kvällen nej? Slutsatsen blir att: kvinnor som betraktar män som farliga är manshatare då ”inte alla män är farliga” men samtidigt så förväntas vi ständigt vara på vår vakt, begränsa vårt rörelseutrymme, kläder, beteende, sexualitet osv eftersom män inte kan kontrollera sig när de är ute. Män blir alltså arga på kvinnor som är rädda för män och sen arga på kvinnor som fallit offer för män eftersom de borde vetat bättre och inte försatt sig i den situationen från början. Dubbelbestraffning i sin renaste form.

Jag har en lösning på problemet. Vad sägs som att ni män som grupp bara slutar upp med det här eller alternativt stannar inne om ni känner att ni inte kan kontrollera er bland kvinnor när ni går ut?

 

Full Patte lyckades inte riktigt med sin satir om rasism.

Jag vill verkligen inte vara den som är den, den som alltid har något att klaga på. Jag vill verkligen inte vara en killjoy och kritisera en så hyllad humorserie som Full Patte men gårdagens avsnitt lämnade en bitter eftersmak. Som så många andra så har jag tyckt att systrarna Kronlöf på ett humoristiskt och bra sätt tagit upp ämnen som berör feminism och jämställdhet. När det kommer till att belysa rasismen och fördomarna många marginaliserade grupper i samhället upplever så föll det dock platt. Att ta upp rasism och fördomar utan att problematisera eller kommentera kring varför just dessa åsikter är skadliga och dåliga gör att det tyvärr bara blir något människor skrattar åt utan att inse att rasism och hot är vardag för många i Sverige idag.

 
Det jag undrar är: var är humorn i att reproducera och befästa alla fördomar rasifierade och invandrare utsätts för? Missförstå mig inte, jag förstår absolut syftet bakom avsnittet, att belysa hur dumma människor är som har dessa fördomar men syftet försvinner i mina ögon när det görs på ett humoristiskt sätt som får folk att gapflabba på grund av hög igenkänningsfaktor. Det kanske är roligt för den som står på andra sidan, att känna igen kanske sina egna fördomar eller saker andra vita svenskar sagt i ens närhet, det kanske avdramatiserar det hela lite och gör det möjligt att distansera sig ifrån. Jag förstår verkligen vad tanken bakom var men för mig som rasifierad lämnar det bara en konstig känsla i kroppen. Det som många skrattar åt har jag och andra väldigt dåliga minnen ifrån. Skrattet fastnar i halsen och det känns istället som en mental käftsmäll varje gång samma gamla rasistiska klyschor uttalas.

 
Några av delar i gårdagens avsnitt jag tycker var problematiska: scenen där Bianca Kronlöf är utklädd till en reporter som åker till förorten och träffar en kille med bakgrund från mellanöstern. Jag som muslim fick bara ont i magen av det då hon enbart reproducerade allt som alla egentligen tycker och tror om kulturer som har Islam som religion. Att dra terroristskämt och skämta om hur terrorism, våld och självmordsbombning är en del av någons kultur utan att problematisera, utan att på något sätt kommentera varför det INTE är så, varför det är en rasistisk myt som vägrar dö gör att den myten kan fortsätta frodas. Den djupare kritiken förloras eftersom det bara riktar sig till vita som inte lider av rasismen och då har råd att skratta lite åt “dumma svenskar som inte vet bättre”. En annan sak som jag reagerade på nu när jag ändå är igång; att använda n*ordet när en försöker belysa hur rasistsikt det ordet är blir i bästa fall en reproducering av rasism och i värsta fall rasistiskt i sig. Själva ordet har en rasistisk innebörd, det används fortfarande i nedsättande syfte vilket betyder att det ordets historiska rötter inte har suddats ut då ordet fortfarande i nutid har vissa inbygda värden vilket gör att varje gång det används oavsett i om det är i ett gott eller ont syfte så reprudcerar rasismen. Scenen på ABF med Bianca och den rasifierade mannen är problematiskt ur samma synpunkt: den reproducerar tyvärr fördomarna många vita har gentemot svarta människor. Det går inte att ta det ur sin kontext och göra det till en spexig grej så som det görs i programet oavsett vad syftet är från börjam. Det är fel även när det används för att visa hur rasistiskt det är att uttrycka sig så. Full Patte försöker i slutändan visa hur löjligt det är med fördomar genom att ja, använda sig av samma fördomar för att belysa just det de själva inte står för. Det blir fel.

 
Mitt problem med initiativ som dessa är att så länge vi fortsätter reproducera rasisternas retorik och språk (även om det görs i satiristiskt syfte) så håller vi den vid liv. När humor dessutom blandas in så görs det till lite mer rumsrent, lite mer okej. Jag ser det här överallt. Vita som vill belysa rasism och fördomar samt kommentera på hur förkastligt det är på olika sätt faller tyvärr i fällan där de använder just fördomsfulla och rasistiska uttrycks som mest. Jag kan dra en parallell till chokladbolls debatten som pågår nu. Jag har aldrig sett n* ordet skrivas ut så många gånger av människor som hävdar att det är rasistiskt och fel. Samma sak skedde i Full Pattes tredje avsnitt igår kväll, alla fördomar mot vissa rasifierade grupper reproducerades och fördes ut i ljuset och jag vet inte om det är rätt väg att gå.

 

Jag tror att även humorprogram kan bidra till att normalisera rasismen mer om den görs på så sätt utan att kommentera varför det är fel. Jag tycker ofta att den antirasistiska humorn/satiren är riktad till vita vilket gör att det skapas ett avstånd mellan de vita som är bra och ”dom där rasisterna där borta som är korkade och inte vet bättre”. Precis som med sexism så är rasism ett strukturellt problem som genomsyrar hela samhället och något vi alla bär på och måste arbeta emot. En sista tanke: jag önskar att SVT tänkte mer på att lyfta olika feminister med olika kulturella, socialla och ekonomiska bakgrunder. Jag önskar att rasifierade eller queer/transfeminister fick en egen serie där de på sina villkor kunde lyfta fram ämnen och problem som berör just dom som grupp. Att lyfta fram olika kroppar och perspektiv skulle ge feminismen en bredare agenda och föra fram exkluderade grupper så som transpersoner och rasifierade där de kan skapa en större plattform att nå ut till fler ifrån.
Jag vill poängtera att jag inte någonstans tror att någon av de medverkande är rasister eller medvetet bär på fördomar, jag tror verkligen syftet var gott, att visa hur dumt och korkat det är med just såna åsikter. Jag tror bara det just den här gången inte riktigt gick fram hela vägen.

 

Den osynliga kroppen

Jag skrev igår om hur bara den vita och smala kvinnan får vara nöjd med sin kropp, hur tjocka och rasifierade kroppar konstant exkluderas. Idag tänkte jag skriva om en annan kropp. den största majoriteten av kroppar som alltid är exkluderade. En kropp som aldrig får synas i reklamkampanjer och vara nöjd med sig själv precis som den är. En kropp som är överallt, en kropp vi inte kan missa men som ändå aldrig blir hyllad i varken blogginlägg eller av företag. Den osynliga kroppen.

Den manliga kroppen.

Tänk er ett inlägg eller en reklamkampanj där vita, lite smårunda cismän går ut med att de är nöjda med sin kropp precis som den är? Dom står tätt intill varandra i bara kalsonger och ler avslappnat och tryggt mot kameran. Att de nu använder den här eller den där produkten och nu äntligen efter år av självhat äntligen är trygga och glada i sitt eget skin? Tänk er blogginlägg skrivna av män där de deklarerar att de skiter i skönhetsnormerna för män och nu älskar sig själva! De är glada och visar bilder på sin kropp precis som den är, helt naturlig och vacker precis som den är (eh ja den är självklart retuscherad och de är sminkade och stylade för att se naturliga ut).

Varför ser vi aldrig sånt egentligen? Varför kommer män aldrig ut som nöjda med sina kroppar? Varför pratas det så lite om den manliga kroppen, behöver inte män försonas med sig själva och hur de ser ut?

Svaret är egentligen väldigt sorgligt. Män behöver inte försonas med sina kroppar eller “bli nöjda” eftersom det inte förs ett krig mot deras kroppar från första början. Mäns kroppar bara är, det finns ingen konflikt och då finns det inte heller något att försonas med. Män och deras kroppar är normen och då har de privilegiet att få vara den osynliga kroppen, den som står över alla andra kroppar. Män får existera och verka medan vi som har kvinnokroppar är upptagna med att försonas, bli nöjda, bli naturliga, komma ut som nöjda, konstant förhandla med oss själva och samhället för någon sorts acceptans.

Igår uppfattade några mitt inlägg som att jag antar att en automatiskt är nöjd med sin kropp om en är vit och smal. Självklart behöver det inte vara så men vi måste på något sätt börja komma ifrån det här konstanta fokuset på utseende. Kvinnor ber konstant om ursäkt för sina kroppar, även i reklamkampanjer och blogginlägg där de deklarerar att de älskar sig själva nu. Det betyder att det faktiskt finns något hos kvinnan som gör att vi måste kämpa för att älska oss själva, det kommer inte naturligt och självmant utan det är ett aktivt val som ibland kräver både blod, svett och tårar för att nå till vad vi idag kallar för “naturligt”. Hela konceptet kring den naturliga kvinnan är en onaturlig konstruktion som kräver ett enormt arbete. Män är alltid naturliga och behöver aldrig kämpa för att nå till en sorts punkt där de kan få klassas som hälsosamma och naturliga. Vi måste deklarera och komma ut som nöjda eftersom våra kroppar inte är varken standarden eller normen.

Vi som kvinnor måste sluta be om ursäkt för våra kroppar. Bara vara. Existera. Ha en kropp, inte ett utseende, varken naturligt eller onaturligt, bara ha en kropp. Klä dig som du vill, se ut som du vill, be aldrig om ursäkt eller förklara din kropp. Reklamkampanjer eller kvinnor i det offentliga som går ut med att de är nöjda hyllas enbart om de är vita och smala, det kanske säger något om vad det är som värdesätts? Vad vi räknar som viktigt? Vill vi komma ifrån det måste vi nog sluta tänka på kroppar och framförallt sluta prata om utseenden.

 

Läs gärna Vardagsrasimens inlägg som skriver mer utförligt om andra områden som rör män.

 

 

Vita, smala tjejer tycker om sig själva. Vad mer är nytt under solen?

Igår läste jag ett blogginlägg skrivet av en vit smal kvinna som beskriver hur hon tröttnat på alla skeva skönhetsideal och nu är hittat ett sätt att vara nöjd med sig själv och sin kropp. Innan jag börjar problematisera inlägget och liknande initativ vill jag understryka att jag enbart ser det som positivt och bra om fler tjejer är nöjda med sin kropp och skiter i samhället. Min kritik kommer alltså inte handla om individer eller individuella val men jag vill ändå lyfta varför inlägg som det här är problematiska och i många fall exkluderande.

Vita, smala tjejer är idealet i samhället. Det är den kroppen som eftertraktas och det är utefter den kroppen alla andra kvinnliga kroppar döms (transpersoner döms ännu hårdare kring att passa in i normen för hur en kvinnokropp ska se ut). När vi då gång på gång ser kampanjer, blogginlägg och reklamsatsningar som ska visa upp “den naturliga och oretuscherade” kvinnliga kroppen så är det alltid samma ideal som reproduceras om och om igen. Vita, smala tjejer som visar upp bilder på sin kropp och deklarerar hur de älskar den!

Men alltså, är det verkligen så normbrytande? Är det en sån chock att folk som passar in i det rådande idealet faktiskt är nöjda med sig själva och alla fördelar det för med sig? Lindex lanserade för ett tag sedan en kampanj där deras egen personal fotades med syftet att visa upp olika BH storlekar.

Samma sak här, vita, smala kvinnor representerar mångfalden och hyllas för det. Det är just i hyllningarna det skaver och blir skevt, inte att kvinnor oavsett utseende och storlek är nöjda med sig själva. Problemet är att bara en viss storlek och utseende får vara nöjda med sig själva. Den tjocka, den rasifierade, den normbrytande kroppen får aldrig synas eller representeras, får aldrig vara nöjd. Rasifierade och tjocka kvinnor förväntas inte vara nöjda med sig själva och representeras därför aldrig i kampanjer. När den normbrytande kroppen tar plats, när tjocka kvinnor tar plats och deklarerar att de är nöjda med sig själva så blir det sällan några hyllningar. Istället får en höra att ens utseende är ohälsosamt och reproducerar osunda ideal. När rasifierade försöker vara nöjda med sina kroppar så är det enbart ett sidospår och inte representativt för hela samhället. Normsnygga kroppar lyfts och hyllas för  i en redan hyllad värld medan andra exkluderas och förväntas hata sig själva.

Ett annat problem är det här med att lägga ut bilder på sig själv och deklarera hur en är så nöjd med sig själv. Tja, om du är smal, snygg och vit så kanske det inte är så långt dit eftersom hela samhället redan bekräftar och hyllar ditt utseende? Jag ser hur såna bilder triggar unga tjejer och kvinnor till att  bara må sämre. Det hänger ihop med att om vi bara får se hur ett visst utseende är naturligt och oretuscherat, hälsosamt, friskt så kommer tyvärr inte bilder på fler smala, vita och nöjda tjejer hjälpa eftersom de flesta kvinnor faktiskt inte ser ut på det viset. Även om en nu ser ut som kvinnorna i reklamkampanjerna som älskar sig själva så kanske en inte mår bättre av att ständigt se folk älska den kropp en själv hatar och själv misslyckas med att älska naturligt.

 

Djur har ingen plats i intersektionell analys.

Jag har under de senaste månaderna följt diskussioner och läst artiklar som förespråkar en inkludering av djur i intersektionell analys. Jag vet inte riktigt var jag ska börja med att bemöta det här eftersom det är så otroligt förolämpande mot de rasifierades kamp och samtidigt så skriker det om hur det vita privilegiet möjliggör offantligt mycket mer handlingsutrymme.

Så jag börjar om från början, med varifrån “intersektionalitet” egentligen kommer ifrån. Intersektionalitet är inte en vit “uppfinning” utan den härstammar från den svarta feminismen och kom till som ett medel för rasifierade kvinnor att inkludera sig själva i den alltför vita medelklass feminismen. Intersektionalitet är ett teoretiskt hjälptmedel för att beskriva och analysera hur olika diskriminerande maktordningar/förtryck samverkar i ett samhälle. Rasifierade var alltså inte en naturlig del av feminismen utan var exkluderade tills begreppet och konceptet kring intersektionaliteten utvecklades. Precis som med alla förtryck här i världen så måste den förtryckta gruppen kräva och slåss för sin plats för att få mer makt. När vita djurrättsförespråkare då tar ett begrepp som rasifierade myntat för att beskriva sin situation och hävdar att det passar djur så är det rasistiskt. Indirekt så är det att visa på att rasifierade inte är kapabla att föra sin egen kamp utan vita måste göra det åt dem på samma sätt som människa måste föra kampen åt djuren som inte kan föra kampen själva.

Jag kan förstå tanken bakom att likställa djur och människor som lika kapabla till att känna känslor och lika värda. Att det då inte är negativt att jämföras med djur. Problemet är att det här är ett så otroligt naivt och blint perspektiv. Med “vita ögon” så ser det kanske inte ut som så farligt eftersom vi är alla tillsammans på den här planeten och därmed lika värda? Fast, nu är ju inte verkligheten som sådan. Vi är ju inte alla lika värda. Vita värderas mer och har mer värda än rasifierade i världen. Rasifierade jämförs fortfarande med djur för att ses ner på, framställs som mindre intelligenta. Det är ett verkligt problem idag och det går inte att rycka jämförelsen mellan rasifierade = djur ur sina historiska rötter. Det är fortfarande aktuellt idag. Oavsett vad vi anser om djurs lika värde så går det inte att komma ifrån att även de mest intelligenta djuren stannar på ungefär samma nivå som en genomsnittlig människa som är runt 12 år gammal. Djurs kapacitet sträcker sig inte längre än så. Jämförelsen mellan rasifierade och djur blir så otroligt skev och förolämpande då det fortfarande är ett sätt att säga att rasifierade är sämre utvecklade och alltid kommer vara det. Rasifierade har historiskt sätt alltid jämförts med djur, hur kan en då idag tycka det är okej att ta ett verktyg som används av rasifierade för rasifierade för att slå sig fri från förtryckt av vita  och återigen jämföra rasifierade med djur? Det är verkligen att sparka nedåt på en grupp som redan lider av så många förtryck.

 

Att jämföra rasifierades kamp med djur har otroligt starka och rasistiska historiska rötter som existerar än idag då rasifierade rent historiskt sätt behandlats som djur. Den här bilden är tagen när vår mormor levde liksom, kanske även våra föräldrar! Det är inte ett problem som längre inte existerar.

En annan aspekt angående det här som jag inte riktigt förstår är: var i den intersektionella analysen skulle djuren få plats? Ska rasifierade tillämpa intersektionell analys som inkluderar djur när de utsätts för sexuell rasism? Eller ska vi kanske prata om djurens rätt när rasifierade kämpar för mer arbetstrygghet jämfört med deras vita kollegor? Vi kanske ska prata om djuren när vi talar om det rasistiska våldet och hoten så många lever under idag i Sverige? Rasifierade transkvinnors rätt att känna sig trygga i offentliga miljöer?  Att vara vit idag (oavsett könstillhörighet) ger en mycket mer handlingsutrymme som andra grupper i samhället inte har. En kan tala om djurrätt utan att kapa rasifierades kamp som fakiskt har ett specifik syfte och en specifik kritik. Vita människor måste inse att det är en otrolig skillnad på att välja sina kamper och att drabbas av olika förtryck vilket gör att en tvingas ta kampen för att överleva. Handlingsutrymmet minskar avseevärt ju mindre kamper en har att välja mellan själv. Att jämföra köttätare med nazister/rasister (ja, jag har hört och läst det flera gånger) och hävda att det bara handlar om olika sorters förtryck är bara extremt verklighetsförvrängt. Alla har inte samma utgångspunkt, alla kan inte göra allt så sluta låna från olika förtryck och tillämpa det på din egen valda kamp. Jag tycker det här är en otroligt liberal och självisk syn på samhället.

Nu när jag ändå är igång. Kampen för djurens rätt förs ofta på väldigt sexistiska och rasistiska grunder.

Bilder lånade av: Vardagsrasimen.wordpress.com

Rasifierade som generellt anses ha mörkare och mer “exotiskt” hud används ofta som modeller i kampanjer för djurens rätt. Det här förstärks ofta genom att måla deras hud med olika djurmönster. Budskapet  “exotisk hud dödar” kanske är menad att handla om ormar och andra djur men det är ju en verklighet för rasifierade idag. Rasifierade trakasseras och dödad enbart på grund av deras hud. Bara för att något är en gimmik så betyder det inte att den inte anspelar och gör narr av en krass verklighet för andra. Det är alltid rasifierade som sätts i den rollen vilket ännu en gång är problematiskt då jämförelsen med djur görs. Tänker vi tillbaka på slaveriet så ser vi ju att anledningen till att vita kunde rationalisera sitt förtryck då var för att de inte såg rasifierade som bättre än djur. Det här synsättet kvarstår och det förstärks av djurrättskampanjer som dessa. Den här synen på rasifierade som dumma djur reproduceras nu även också av vita som snor ett verktyg som intersektionalitet och använder det mot rasifierade och därmed tar ifrån dom makten att frigöra sig själva och bli mer inkluderade i den feministiska diskursen.

Sist men inte minst. Att föra kampen för djurens rätt är inte på någt sätt det som jag ställer mig emot. Jag vägrar dock gå med på att rasifierades kamp likställs med djur. Jag vägrar gå med på att vita privilegiade människor använder sig av verktyg så som intersektionalitet som är till för rasifierade. Det är enbart rasistiskt, verklighetsfrånvänt och rent ut sagt otroligt korkat. Vill en analysera och problematisera kampen för djurens rättigheter kanske kritik mot kapitalismen (och inte mot rasifierade som likställs med rasister/nazister) är en bra ände att börja i? Att göra det som alltid gjorts: jämföra rasifierade med djur är definitivt inte rätt väg att gå.

 

 

 

 

 

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter.

Reaktionerna på Friends nya kampanjsatsning #unselfie har varit många. Hej Blekk och Fanny Åström har båda skrivit bra inlägg om ämnet. Jag tänkte idag spinna vidare på ämnet och belysa problematiken kring uppmanningen/mantrat/mottot “det är insidan som räknas”.

Jag tror att vi alla har fått höra något negativt om vårat utseende under vårt liv. Jag tror också att vi alla blivit tröstade med orden “det är insidan som räknas” och att utseendet är sekundärt. Tanken är god, att insidan är viktigare än utsidan, att det är hur vi är som personer som gör oss vackra och inte det ytliga som bara rör hur söt eller snygg någon är. Tanken är god men den har otroligt lite verklighetsförankring. Anledningen till att så många kvinnor lider av ätstörningar, depression och allt annat som kommer med att vara kvinna idag är för att det är något fel på insidan. Ätstörningar, självskadebeteende, utseendehets, mobbning är fel på insidan som manifesteras utåt.

När Friends kampanj föreslår att kvinnor borde sluta ta selfies, dvs bilder på sig själva och fokusera mer inåt så verkar de missa en väkdigt viktig sak: om en mår dåligt, mobbas eller på något annat sätt lider så är det nog insidan en hatar med en brinnande passion. Friends väljer att fokusera på kvinnans utseende (som om vi inte har nog av det i samhället som det är) och ser kvinnor som tar bilder på sig själva som problemet. Fokus borde ligga på varför kvinnor trakasseras för deras utseende och vad det egentligen är för fel på insidan om sådant hat kan manifesteras och attackera utsidan.

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter. “Vilken söt och fin flicka” och “vilken stark kille och modig kille”! Jag vet, det låter som helt ofarliga komplimanger att ge barn men det börjar redan i småbarnsåldern. Flickor värderas utefter hur fina och söta de kan vara (passiva egenskaper) medan killar värderas efter vad de kan göra och utföra (aktiva egenskaper). Det här formar våra personligheter och jag vågar påstå att pojkar/killar/män har mycket mer fysiskt och mentalt utrymme att utveckla sin personlighet och personlighetsdrag.
En stor del av kvinnans liv går åt att konsumera utseende, att faktiskt investera ekonomiskt i produkter och tjänster som ska förbättra hennes utseende. Det handlar inte heller enbart om den ekonomiska aspekten, det handlar också om känslomässigt och mentalt utrymme som tas upp av tankar och osäkerhet kring utseendet. Känslor som väcks när en känner att en inte duger som människa på grund av hur en ser ut. Att hata sitt utseende handlar om att känna sig misslyckad som person. “Vilken söt och fin flicka” internaliseras och blir till “vilken ful och dålig flicka” som inte ens klarar av att uppfylla sin enda uppgift: att vara snygg och eftertraktad av män. Idag är det kvinnans största roll, utan sitt utseende så är hon en ful person, en dålig person.

Kvinnans utseende är alltså starkt kopplat till hennes inre. Att då be någon fokusera på det inre slår så fel då det en egentligen säger är: du har misslyckats med att visa upp en attraktiv yta, det spelar ingen roll hur mycket du hatar dig själv, hur mycket du försöker, du kommer ändå inte lyckas så det är lika bra att du vänder dig inåt och stannar där. Om en redan är missnöjd med sig själv så kanske det inte alltid finns så mycket inre en vill fokusera på? Om en fostrats in i en otroligt destruktiv och dubbelbestraffande kvinnoroll så kanske det inte finns så mycket personlighet en vill lägga energi på? Om vi ständigt tänker på vårat utseende, på vad män tycker om vårat utseende, vad världen tänker om vårat utseende, vad tror ni finns i kvinnans inre? Jo, mer utseende. Att sluta ta selfies löser ingenting, det kapslar bara in ångesten och problemen inom oss.

Jag ställer mig emot friends kampanj av många anledningar men den största är nog att de lägger ansvaret på den utsatta individen. Ansvaret och fokus borde ligga på hur vi ska förändra våra könsroller så att kvinnor får samma mentala och fysiska utrymme för att faktiskt utvecklas som personer, inte som utseenden. Vi behöver mer fokus på hur vi gör kvinnan till en aktiv person, hur vi kommer bort från det passiva och det utseendefixerade. Vi behöver prata mer om skammen, skammen av att inte lyckas, inte vara till lags, inte vara attraktiv; vad gör det med oss som kvinnor egentligen? Vi behöver ge kvinnor en röst, bara då kan personligheten och det inre börja läcka och utvecklas mer.

Förresten, selfies är helt klart bäst, jag tar hellre en bild på mig själv jag är helnöjd med, på mina villkor än att någon annan gör det och recenserar mitt utseende.

Kompis, träd fram

Dagens inlägg är skrivet av mig och Ninni från Glitterblaster . Vi letar efter en kompis som varit borta alltför länge.

Många gånger när en hamnar i feministiska och/eller antirasistiska diskussioner så brukar folk vilja ha källor på saker. Vissa är även snabba på att visa att de faktiskt redan har källor till deras argument utan att en ens behöver fråga. Det kan var allt mellan länkningar till den senaste forskningen till… en kompis.

Den här kompisen brukar oftast vara en människa som de priviligerade i en diskussion använder mot de ickeprivilegierade som ”absolut säker källa” då den här kompisen alltid sägs tillhöra just samma grupp som de ickeprivilegierade i diskussionen. Det kan vara allt ifrån ”Men jag har en vän som är svart och hen säger att n-ordet är okej så då är det ju det!!!” till ”Men min tjejkompis gillar att bli tafsad på på krogen så då är det ju okej faktiskt!!!”. Men så har det slagit oss att, vad fan, INGEN vet vem den här kompisen är?!

Det finns liksom ALLTID en jävla kompis som dessa priviligerade människor flaxar med. Kompis hit, kompis dit. Och ALDRIG har vi fått se den här jävla kompisen! Vem är den här kompisen?. Vi har aldrig hört eller sett den här kompisen hålla med den priviligerade i verkliga livet!

Vi har spekulerat lite kring vem denna person kan vara. Är det här organiserat mellan priviligerade människor som underjordiskt förser den här kompisen? Finns kompisen ens på riktigt?! Är kompisen en spion som infiltrerat vårt kontaktnät och läcker nu info till fienden om vad som är okej och inte okej att säga? Hur kommer det sig att alla priviligerade verkar ha den här underpriviligerade kompisen som stödjer allt de säger? Är kompisen ett produktionsfel i någon kompisproducerande fabrik på en öde ö?

Kompis, träd fram, vi vill bara prata lite med dig. Vi vill tala om för dig att det är okej, det är okej att du är en rövhatt som stödjer rasistiska och sexistiska strukturer för vi förstår. Vi förstår hur det kan vara jobbigt att vara omgiven av enbart privilegierade och inte orka säga emot. Vi förstår men kompis, var du än är, du måste sluta, du kan inte hålla på såhär.  Priviligerade förstår inte, de är så uppblåsta av sina privilegier att de greppar efter alla halmstrån som finns för att kunna behålla sin position i samhället. Kompis, om du nu finns, sluta validera sånt här, inte ok, du gör vårt jobb så mycket svårare.

Men vi undrar fortfarande vem du är kompis? Är du enbart en spegelbild av den privilegierade som talar med sig själv? Är du ens av människoväsen?  Vi behöver veta, hur ser du ut? Vad har du för intressen? Gillar du glass eller chips bättre?

Här listar vi de misstänkta:

 

Mor Pilrot från Pocahontas – Sympatisk talande träd som säger allt människor vill höra. Utger sig för att vara fett vis, men egentligen vill hen bara trolla folk pga. uttråkad och antagligen inte förstår vilken enorm effekt det gör i samhället. Ibland doppar hen sina kvistar i vattnet bredvid och vill att en ska analysera dopplereffekten (hon har bland annat gjort detta på Pocahontas) med ursäktar allt med att säga något filosofiskt som ”carpe diem – du är din lyckas smed” och föder liberaler i exponentiell takt. Vi vill bara säga – kompis. Om det här är du. Snälla sluta. Inse din maktposition och lägg av.

 

 

Spegeln från Snövit – Rätt oskönt svävande ansikte som anspelar på människors svagheter och egon. Uppenbarligen patriarkatet manifesterat då hen får kvinnor att stabba varandra om de känner sig utseendemässigt underlägsna. Antagligen försöker du manipulera sexister till att tro att du är själv ickeprivilegierad och sen sår du obehagliga patriarkala frön.

 

Kakmonstret – Gör vad som helst för kakor. Utger sig till och med för att vara ”Kompisen” bara om hen får kakor. Vi säger såhär: kom till oss istället. Vi har också kakor.

 Vem du än må vara kompis, verklig eller en del av de privilegierades hjärnspöken så hoppas vi att du tar vår utsträckta hand. Du måste inte stå där ute i den sexistiska och rasistiska blåsten helt själv. Kom in i värmen, vi finns här för dig och vi tar hand om varandra. Vi kan vara varandras kompisar och krossa normerna och strukturerna som håller oss nere. Det gäller även dig kompis, även dig. Du vet ju innerst inne att ditt enda syfte i ett sånt umgänge är att bekräfta en rätt kass och skev världsbild. Vi vet att du kan bättre.

 Vi väntar på dig.

 

Amra och Ninni söker kompis.

Män som hatar andra män.

Det finns en företeelse inom feministiska kretsar jag alltid stört mig på men som jag aldrig kunna sätta ord på. Jag är inte säker på om jag kommer kunna förklara det nu heller men jag gör ett försök: det skaver i mig varje gång jag ser feministiska män klanka ned på andra män eller anklaga andra män för att vara ”snubbiga”.

Rent krasst så känns det lite som det där klassiska ”white people cant dance” kommentarerna sagt av andra vita. Jag har tidigare skrivit om hur enbart grupper som redan är privilegiade har råd att skämta om sig själva och jag tänker att snubbar som pratar illa om andra snubbar hamnar lite under samma kategori. När män använder sig av ”typiskt kvinnligt språk”, dvs de uttryck och ord kvinnor använder för att beskriva sitt förtryck de upplever att de utsätts av män så görs det från en priviligerad ståndpunkt. Resultatet blir ofta en nidbild, något roligt och karikatyr-aktigt istället för en seriös och välgrundad kritik. Ett sätt att visa vilken sida en står på men det säger väldigt lite om en persons åsikter och ideal om den kritik hen framför är ”fan vad dumma alla snubbar är” utan någon större analys bakom. Eftersom män är en privilegiad gruppen i samhället blir feministiska män och deras åsikter väldigt prioriterade inom feminismen vilket gör att det är väldigt lätt att ”plocka poäng” och att kritisera andra män genom att skriva saker så som ”alla snubbar är dumma i huvudet” eller ”män är svin”. När män klär sig i kvinnlig retorik och analys så glömmer de bort att den enda anledningen till att de får uppskattning för det är för att de är just män, de ses som moderna och framåt. Kvinnor däremot som problematiserar sitt förtryck och lägger skulden där den hör hemma, som klagar på män och mansrollen anses vara manshatande och hysteriska fastän de använder sig av exakt samma ord och uttryck som feministiska män.

Jag skulle vilja se fler män problematisera sin egen mansroll och hitta ”lösningar” till hur en själv ska förhålla sig till andra män och hur en ska förbättra sin relation till kvinnor. Jag skulle vilja se fler diskussioner kring ”mannen” som en social konstruktion, kort sagt så skulle jag vilja se fler män som hittar sitt egna feministiska språk för att beskriva de sjuka ideal som drabbar dem i egenskap av män. Att klanka ned på snubbar betyder inte på något sätt att en själv står utanför mansrollen eller ”snubbigheten”. En man slutar inte vara en man i ett patriarkat enbart för att han hatar andra män. En har inte avsagt sig privilegier och slutat förtrycka, fått ett frikort för att en kritiserar män öppet och tar avstånd. Lika lite som jag avsagt mig privilegiet att vara en cisperson enbart för att jag hatar på andra cispersoner? Män som hatar andra män faller väldigt platt om det görs med enbart platityder och slagord som får flest likes på Facebook när män säger det kvinnor sagt i flera decennier.

Individualismen har gått för långt.

Att konstant tvingas ”bevisa” att normer och strukturer existerar är nog en av de mest frustrerande sakerna jag och andra feminister utsätts för. Varje gång jag skriver om en strukturell företeelse eller tar upp en förtryckande norm så är det alltid en del som påstår att just den här normen eller strukturen inte existerar eftersom de personligen inte upplevt den eller inte känner igen sig i alla delar av beskrivningen. Det är självklart helt rimligt att vi alla inte har samma upplevelser och erfarenheter men jag förstår helt ärligt inte hur någons avsaknad av ett specifikt förtryck eller upplevelse leder till slutledningen att den strukturen eller normen inte existerar alls?

Jag tror att det här delvis beror på det alltmer individualistiska samhällsklimatet vi lever i. Det råder en övertro kring sina egna upplevelser, dvs en tror på bara det en själv sett, hört, upplevt och känner till. Det här synsättet, att sätta sig själv och sin världsbild i centrum gällande allting, att ha det som enda utgångspunkt gör det inte bara omöjligt att se sina egna privilegier men det förminskar förtryckta gruppers upplevelser. Det här leder till att strukturer och normer gång på gång befästs och reproduceras.

Bara för att du inte känner igen en beskrivning av en situation eller inte har upplevt något själv så betyder det inte att det inte finns. Jag har personligen aldrig upplevt hur det är att vara man och växt upp med förväntningen om att alltid vara stark och tron att det är fult eller en svaghet att gråta och visa känslor. Jag har ingen erfarenhet av hur det är att vara man men det vore rätt oförskämt av mig att påstå att en problematiskt mansroll inte existerar idag. Eller ännu mer frustrerande ibland, att hävda att mansrollen inte alls är ett problem eftersom jag själv kan komma upp med enstaka exempel där kvinnor behandlats likadant så därför drar jag slutsatsen att män inte lider specifikt i egenskap av att vara män i dagens samhälle. Jag tog mannen och mansrollen som exempel just nu men det här synsättet kan appliceras på alla grupper i samhället: rasifierade, fattiga, kvinnor, trans*personer osv.

För att få en ökad förståelse kring sina privilegier och andras förtryck kan en inte alltid applicera sin världsbild på alla situationer och förvänta sig att världen alltid utgår ifrån och existerar utifrån en själv. Då har individualismen gått för långt. Ingen förändring av normer eller krossande av strukturer kan ske om alla enbart tror på det de själva upplever och förkastar allt annat. Vår egna världsbild är en högst subjektiv och liten del av samhället. Ju mer privilegier en har desto mer förtryck kan en förneka eftersom en faktiskt inte upplever det själv! Jag förkastar inte personliga erfarenheter eller upplevelser men jag tycker inte en kan använda sig av sina personliga upplevelser eller avsaknaden av upplevelser för att förneka ett förtryck, norm eller företeelse en grupp beskriver att de upplever. En bör vara försiktig med att anta att hela samhället med allt det innebär får plats i en persons subjektiva och personliga bedömning av sin egen verklighet.