Sexuella trakasserier är normen för kvinnor som vill vistas på krogen

Igår skrev en vän om en händelse som utspelade sig i Stockholm när vi var ute tillsammans. Vi satt på en pub och bara umgicks och pratade, visade väldigt tydligt med vårt kroppspråk att vi inte var intresserade av sällskap och framförallt inte på något sätt sökte kontakt med män. Under kvällen så satte sig män vid vårt bord på löpande band, försökte prata, försökte få vår uppmärksamhet, gav oss sliskiga komplimanger, tog på oss och vad vi än gjorde, oavsett om vi skrek MEN GÅ HÄRIFRÅN eller sa att vi var tillsammans så funkade det inte, de bara fortsatte. Jag försökte gå på toaletten bara för att i kön bli stoppad av två män som säkert ett tiotal gånger frågade mig om jag som var så snygg inte skulle hänga med på efterfest fastän jag efter varje gång sa – nej, lämna mig ifred jag vill inte prata med er. Det verkade som att ingen av dessa män ens tänkte tanken att vi kanske bara var två personer som inte var intresserade av deras klibbga och raggande sällskap, att vi bara ville få existerar och umgås med varandra. Vi var kvinnor ensamma utan sällskap av män vilket verkar vara grönt ljus för alla sorters närmanden och kontaktsökande. Jag hade totalt glömt bort händelserna tills jag såg min väns statusuppdatering eftersom jag helt ärligt är så van vid att män tar sig friheter när jag är ute att det längre inte är något jag ser som konstigt. Jag skulle nog reagera mer på att INTE bli trakasserad och se det som ett undantag vilket i sig är väldigt tragiskt.

 

För många kvinnor är mäns beteende i offentliga rum ett stort problem och det här gränslösa och krävande beteendet verkar förstärkas så fort en befinner sig i krogmiljö av något slag där alla kvinnor förvandlas till laglösa byten som likt djur ska fångas in och släpas med hem.

 
Det som jag alltid finner så häpnadsväckande är att när en som kvinna tar upp det här, tar upp att män sysslar med sexuella trakasserier, fysiskt våld, hot eller bara rent allmänt oönskat och obekvämt beteende på krogen regelbundet så möts en av en dubbelbestraffande norm. När kvinnor, vare sig de är feminister eller inte tar upp att de är rädda för män på krogen eller i andra offentliga sammanhang så är det väldigt vanligt att mötas av – men alla män är inte såna, du har bara haft otur och mött idioter. Det stämmer säkert, det verkar ju onekligen som att en måste vara rätt dum för att inte förstå att nej är ett nej och att det borde räcka för att avfärda någons oönskade sällskap men då undrar jag, är alla män dumma? Jag känner nämligen ingen kvinna som INTE blivit trakasserad på krogen eller när hon varit ute. Känner ingen kvinna som vittnat om att varje gång hon sagt nej så har det räckt, att han bara gått därifrån, utan tjat, utan följdfrågor och kommentarer som – ”men varför inte, kom igen nu, bara en drink, vi kan väl snacka lite bara?, vem fan tror du att du är egentligen, dra åt helvete då din fula hora”. När en som kvinna påpekar det här, att nej det handlar inte om enstaka idioter utan det här är ett utbrett strukturellt problem som är socialt accepterat och som upprätthålls av män själva så blir en istället kallad för ”manshatare”, en person som dömer andra utifrån deras kön eftersom en antar att alla män är såna istället för att ge dom en chans.

 
Samtidigt som en blir kallad för ”manshatare” för att en är rädd för män på krogen och i offentliga sammanhang då som jag nämnde innan: alla kvinnor blir trakasserade, så ska en som kvinna samtidigt vara beredd och redo för att män kan är idioter när en vistas ute. Den våldtäkdskultur vi har i Sverige visar väldigt tydligt på det då allt ansvar läggs på offret. Hur full var hon? Vad hade hon på sig? Flörtade hon? Sa hon först ja och sen under kvällen nej? Slutsatsen blir att: kvinnor som betraktar män som farliga är manshatare då ”inte alla män är farliga” men samtidigt så förväntas vi ständigt vara på vår vakt, begränsa vårt rörelseutrymme, kläder, beteende, sexualitet osv eftersom män inte kan kontrollera sig när de är ute. Män blir alltså arga på kvinnor som är rädda för män och sen arga på kvinnor som fallit offer för män eftersom de borde vetat bättre och inte försatt sig i den situationen från början. Dubbelbestraffning i sin renaste form.

Jag har en lösning på problemet. Vad sägs som att ni män som grupp bara slutar upp med det här eller alternativt stannar inne om ni känner att ni inte kan kontrollera er bland kvinnor när ni går ut?

 

#mängillar strukturer men hatar generaliseringar

Igår startades #mängillar på Twitter, en hashtagg där kvinnor/trans* personer samlades för att i solidaritet ta upp problem och förtryck de tycker män som grupp i samhället är ledande med att upprätthålla.

Det tog fem minuter och sen var det igång, männen flockades som flugor till skit för att tala om för oss hur:

1. Det är farligt/fel/tråkigt/förolämpande/elakt att generalisera om en grupp i samhället!

2. Förklara hur “alla män inte är sådär” och sen tillbaka till argumentet om generalisering.

3. Beskriva hur vi alla faktiskt förtrycks på olika sätt i samhället och då är det fel att peka ut en grupp som förtryckande (tillbaka till generaliseringar igen alltså).

 

Jag tänkte ta upp det paradoxala i att privilegierade grupper i samhället klagar på generaliseringar men samtidigt är det de som upprätthåller normer och strukturer som generaliserar kring förtryckta grupper i samhället. Jag har börjat inse att vita cismän är normen till den grad att de inte ens kan förstå att alla vi andra INTE är det. Det verkar finnas någon tro om att privilegium är något en själv kan välja att ha och avsäga sig ifrån. #mängillar på Twitter och liknande initiativ tar ifrån vita cismän deras individualitet och reducerar ned dem till samma nivå där resten av samhället befinner sig på. Att vara helt etikettfri, att vara en individ, en människa är ett enormt privilegium och det verkar väldigt svårt att sätta sig in i hur det är att faktiskt inte vara en person, en individ, en människa utan tillhöra en grupp som det generaliseras kring konstant.

Män och vita reagerar på generaliseringar kring dom själva eftersom de är vana vid att resten av samhället måste anpassa sig för att kunna ta del av allting som är skapat för “de etikettfria”, dom som är normen och strukturen. Den här etikettfriheten, att vara en helt unik individ helt olik någon annan i universum för med sig väldigt många förmåner. Världen, samhället, allt är designat för dig och efter dig. Kultur, politik, media, reklam, kläder, TV: ni är normen och ni är strukturen.

Samtidigt som privilegiade grupper i samhället blir upprörda över generaliseringar rörande dom själva är det oftast vita eller män som är snabbast med att påpeka hur vi alla faktiskt lider av något förtryck och därför sitter i samma båt. Varför bråkar vi när vi kan hjälpas åt? Vi bråkar eftersom det är ett otroligt osynliggörande att bunta ihop alla förtryck i ett och det är ett privilegium att hävda att vi alla har det lika svårt och sitter i samma båt. Vi må sitta i samma båt (samhället) men vissa sitter i första klass och pimplar champagne medan andra sitter fast i tredje klass medan skeppet sjunker.

Ni som klagar på generaliseringar, det är inte synd om er. Det finns grupper i samhället som lever varje dag med att buntas ihop till en grå sörja och lider på grund av fördomarna privilegierade grupper applicerar på förtryckta grupper. Se er roll i samhället och lägg skulden där den hör hemma, hos er själva, se det som en nyttig erfarenhet.

 

 

 

 

Den osynliga kroppen

Jag skrev igår om hur bara den vita och smala kvinnan får vara nöjd med sin kropp, hur tjocka och rasifierade kroppar konstant exkluderas. Idag tänkte jag skriva om en annan kropp. den största majoriteten av kroppar som alltid är exkluderade. En kropp som aldrig får synas i reklamkampanjer och vara nöjd med sig själv precis som den är. En kropp som är överallt, en kropp vi inte kan missa men som ändå aldrig blir hyllad i varken blogginlägg eller av företag. Den osynliga kroppen.

Den manliga kroppen.

Tänk er ett inlägg eller en reklamkampanj där vita, lite smårunda cismän går ut med att de är nöjda med sin kropp precis som den är? Dom står tätt intill varandra i bara kalsonger och ler avslappnat och tryggt mot kameran. Att de nu använder den här eller den där produkten och nu äntligen efter år av självhat äntligen är trygga och glada i sitt eget skin? Tänk er blogginlägg skrivna av män där de deklarerar att de skiter i skönhetsnormerna för män och nu älskar sig själva! De är glada och visar bilder på sin kropp precis som den är, helt naturlig och vacker precis som den är (eh ja den är självklart retuscherad och de är sminkade och stylade för att se naturliga ut).

Varför ser vi aldrig sånt egentligen? Varför kommer män aldrig ut som nöjda med sina kroppar? Varför pratas det så lite om den manliga kroppen, behöver inte män försonas med sig själva och hur de ser ut?

Svaret är egentligen väldigt sorgligt. Män behöver inte försonas med sina kroppar eller “bli nöjda” eftersom det inte förs ett krig mot deras kroppar från första början. Mäns kroppar bara är, det finns ingen konflikt och då finns det inte heller något att försonas med. Män och deras kroppar är normen och då har de privilegiet att få vara den osynliga kroppen, den som står över alla andra kroppar. Män får existera och verka medan vi som har kvinnokroppar är upptagna med att försonas, bli nöjda, bli naturliga, komma ut som nöjda, konstant förhandla med oss själva och samhället för någon sorts acceptans.

Igår uppfattade några mitt inlägg som att jag antar att en automatiskt är nöjd med sin kropp om en är vit och smal. Självklart behöver det inte vara så men vi måste på något sätt börja komma ifrån det här konstanta fokuset på utseende. Kvinnor ber konstant om ursäkt för sina kroppar, även i reklamkampanjer och blogginlägg där de deklarerar att de älskar sig själva nu. Det betyder att det faktiskt finns något hos kvinnan som gör att vi måste kämpa för att älska oss själva, det kommer inte naturligt och självmant utan det är ett aktivt val som ibland kräver både blod, svett och tårar för att nå till vad vi idag kallar för “naturligt”. Hela konceptet kring den naturliga kvinnan är en onaturlig konstruktion som kräver ett enormt arbete. Män är alltid naturliga och behöver aldrig kämpa för att nå till en sorts punkt där de kan få klassas som hälsosamma och naturliga. Vi måste deklarera och komma ut som nöjda eftersom våra kroppar inte är varken standarden eller normen.

Vi som kvinnor måste sluta be om ursäkt för våra kroppar. Bara vara. Existera. Ha en kropp, inte ett utseende, varken naturligt eller onaturligt, bara ha en kropp. Klä dig som du vill, se ut som du vill, be aldrig om ursäkt eller förklara din kropp. Reklamkampanjer eller kvinnor i det offentliga som går ut med att de är nöjda hyllas enbart om de är vita och smala, det kanske säger något om vad det är som värdesätts? Vad vi räknar som viktigt? Vill vi komma ifrån det måste vi nog sluta tänka på kroppar och framförallt sluta prata om utseenden.

 

Läs gärna Vardagsrasimens inlägg som skriver mer utförligt om andra områden som rör män.

 

 

Psykvården är till för vita

Jag har blivit utmannad av Vardagsrasismen att skriva om mina upplevelser som rasifierad av den svenska psyk och sjukvården so here it goes!

Jag ska börja med att säga att jag under min livstid inte haft så väldigt mycket kontakt med sjukvård eller psykvård eftersom jag ändå är privilegiad på så sätt att jag aldrig lidit så pass mycket av psykisk ohälsa att jag verkligen tvingats till att söka vård. Det kan dock ändå vara värt att berätta om hur olika erfarenheter kan se ut beroende på vilken kropp en råkat födas i. Jag minns första gången jag frivilligt och självmant sökte samtalshjälp för mina sömnsvårigheter jag fortfarande regelbundet lider av. Jag hade precis börjar studera journalistik, flyttat hemifrån och led av fruktansvärda mardrömmar som varje natt handlade om hur enorma kryp krälade över min kropp. Situationen blev ohållbar när jag inte längre vågade sova och gick utan sömn i en vecka.

Jag bokade en tid med skolans kurator för att försöka lista vad mina problem beror på och hur de kan lösas så att jag äntligen får sova igen. Ni som pratat med någon känner säkert igen första mötet scenariot där en sätter sig och berättar lite allmänt om sin bakgrund, introducerar sig helt enkelt. Jag hann aldrig riktigt presentera mig, jag minns att jag hann berätta att jag kommer från Bosnien och drömmer mardrömmar om enorma tusenfotingar från helvetet innan jag blev avbruten med:

– Ja, men det måste väl bero på kriget?

– Ehum, va?

– Ja men du beskriver tusenfotingar, en kan ju då väldigt lätt dra slutsatsen att det du drömmer är en allegori för kriget! Tänk själv, tusenfotingens blanka kropp påminner ju lite om en stridsvagn faktiskt.

– Nej, alltså jag tror inte det har med kriget att göra alls.

Kort efter det här så tackade jag för mig och gick ut. Den här personen hörde alltså bara ordet “krig” och drog slutsatsen att mina mardrömmar hade med det att göra. Att hen sen inte har en aning om hur mycket av kriget jag upplevt, vad jag sett, hur det ens påverkat mig verkade inte spela någon roll. Hen vet inte ens om jag själv varit i kriget, bara att jag kom till Sverige på grund av att krig utbröt i mitt hemland! Jag var dömd på förhand på grund av min bakgrund. Jag listade senare ut på egen hand att mina mardrömmar faktiskt är återkommande och att det hänger ihop med stora förändringar i livet jag på olika sätt är ängslig inför (ni ska bara veta vad det är jag drömmer nu inför flytten till Sverige) och att min hjärna av någon anledning valt ett väldigt obehagligt sätt att bearbeta det här på. Varje gång jag under åren sökt hjälp för vare sig psykiska eller fysiska problem så har jag blivit bemött med fördomar och rasism om min bakgrund och religion.

Problemet med den svenska psykvårdens bemötande av rasifierade är att vi inte bemöts som individer, vi bemöts som homogena kulturer där stereotypiska slutsatser dras. Det gör också att den vård (eller brist på vård) en får faktiskt inte är skräddarsydd för mig eller andra som individer utan för oss som grupp så som vita ser oss. Ett annat problem är att psykvården inte bara är till för vita den drivs också av vita. Det gör att rasifierade oftast möts av vita kroppar med sterotypiska föreställningar av deras kultur/bakgrund/utseende rasifierade själva inte kan relatera till vilket faktiskt gör det mycket svårare att ta emot vård. De flesta som sökt vård för olika psykiska (och fysiska) problem beskriver vikten av att faktiskt “klicka” med den som ger vård vilket i många fall för rasifierade blir omöjligt. Det är en väldigt känslig och utsatt situation vårdsökaren försätter sig själv i, att öppna upp och prata om problem är något professionella bör hantera med ödmjukhet och förståelse, inte fördomar och rasism. Fokus på ohälsan och hur en kan omvandla den till hälsa blir också lidande då det tvingar oss in i en försvarsställning där vi måste förklara och försvara vår bakgrund, våra kroppar för att nå fram till personen som sitter framför oss för att få den hjälpen vi behöver som individer, inte som en grupp.

Läs gärna Glitterblasters inlägg om den vita psykvården också!

Raskortet är känsloporr för vita.

Jag har funderat på det här med att alla verkar “öppna ögonen” för rasism varje gång ett program som “Raskortet” sänds. Liknande reaktioner fick jag på mitt inlägg där jag enbart listade en liten del av den rasism och fördomar jag utsatts för under åren i Sverige. Många hörde av sig för att uttrycka sin avsky inför rasism men också för att tacka mig för mitt inlägg eftersom det verkligen fått dom att inse hur omfattande rasismen är och i vissa fall så har jag blivit tackad för att jag visat att den finns överhuvudtaget.

Precis som med “Raskortet” så var min lista skriven för vita svenskar, den är sentimental och känslosam och väcker känslor men den var inte skriven för andra rasifierade. Jag och andra rasifierade, vi vet ju det här. Vi vet att rasismen finns. Vi är rätt medvetna om att rasismens våld och kränkningar är i direkt proportion till hur mörk vår hud är. För oss är det här ett “No Shit Sherlock” moment. Program och inlägg som beskriver rasismen är enbart till för att slå upp öppna dörrar. Det är intressant hur alla verkar vara medvetna om att rasimen finns men ändå så är det så blir alla så otroligt chockade varje gång någon rasifierad person beskriver och visar upp den rasismen en utsätts för nästan dagligen. Såhär är det varje gång, rasifierade skriver om rasism och vita människor beter sig om om varmvatten och skivat bröd precis uppfunnits samtidigt.

Det jag undrar är: hur många gånger ska rasism behöva beskrivas för att samhället ska “få upp ögonen” och börja göra något? Jag vet inte hur noga ni tittade på raskortet men det som berörde mig var inte deras berättelser. Det som berörde mig var deras ansiktsuttryck medan de pratade om rasismen, såg ni det? Såg ni hur jobbigt och svårt det var att prata om det? Hur alla känslor och minnen kom tillbaka medan de beskrev en rasistisk situation? Hur många gånger ska förtryckta grupper tvingas återuppleva rasism samtidigt som de utsätts för rasism för att vita ska validera dess existens?

Att sätta sig in i rasistiska strukturer, att öppna upp ögonen och se rasismen är ett otroligt privilegium. Människor som faktiskt utsätts för rasism har inte det här valet. Jag var en “jävla invandrare” innan jag ens lärt mig svenska och visste vad orden faktiskt betydde. Jag blev inte en “jävla muslimsk invandrarhora” efter att jag öppnat upp ögonen och sett hur utbredd rasismen är. Rasifierade kan inte heller ta en paus om det blir för jobbigt för att hämta andan. Jag känner att jag blir mer och mer frustrerad över att debatten kring rasism hamnar på en beskrivande och väldigt passiv nivå, en nivå där vita kan förfäras över allt det dåliga som inte händer dom själva. Det är väldigt lätt att se ett program, läsa igenom en lista och sen fortsätta med sitt liv precis som det var innan. Att faktiskt se sin egen del i strukturer och normer är ett steg som många inte vill ta för när en som rasifierad faktiskt börjar påpeka den rasism och fördomar alla bär på så landar diskussionen i hurvida rasism mot vita finns eller inte.

Jag tycker att det här gör oss plågsamt medvetna om hur långt vi har tillåtelse till att gå. Att beskriva rasism, att faktiskt tvingas återuppleva och spy ur vårt innersta är okej eftersom det finns ett visst underhållningsvärde för vita att läsa och se sånt här. Det är precis som med filmer som porträtterar andra världskriget eller slaveriet: det är känsloporr. Försöker vi gå ett steg längre, dvs faktiskt kräva förändring, kräva aktiva ställningstaganden och att alla vita ska se sin del i rasistiska strukturer och normer så möts vi av motstånd. Beskrivandet av rasism leder ingenstans, att folk tycker rasismen är hemsk leder inte till något konkret, att faktiskt börja se över sig själv och börja ta ett aktivt ställningstagande mot rasism är det vi behöver.

 

 

Religionsförakt går hand i hand med kvinnoförakt och rasism.

Det är socialt acceptabelt att hata religion. Det här hatet manifesterar sig ofta i en oro/kritik kring hur kvinnor och andra utsatta grupper behandlas i religionens namn. En annan aspekt av religionshatet ligger i att människor som anser sig tillhöra en religion (lägg märke till att det spelar väldigt liten roll hur religiösa dessa människor är eller hur mycket de faktiskt utövar sin religion) anses vara ologiska, obildade, konservativa vidskepliga, dumma och allmänt sämre än logiska och rationella ateister. Ateister har insett att det här med religion och andlighet bara är en massa trams folk använder sig av för att de inte vågar se “sanningen”. Det här är en väldigt klassisk marxistisk syn på världen och omvärlden. Den klassiska marxistiska teorin (marxistisk teori har hunnit utvecklas ett par vändor sen Marx och Engels fick feeling och skrev sina böcker) bygger på att vi måste göra oss av med våra religiösa föreställningar för att inse att vi är förtryckta och i förlängningen så kommer revolutionen och samhällsutvecklingen ske. “Religion är opium för folket” är ett rätt känt citat som avänds där Marx ser religion som ett medel för att hålla de omedvetna massorna i shack. Den här synen på religion lever kvar än idag och dess följare består mest av vita medelklass män som fattat det här med att vi måste göra oss av med vårt falska medvetande för att kunna se samhället och livet för vad det verkligen är.

Religionsförakt är också starkt kopplat till rasifierade kroppar i samhället. Religionskritiker är mycket mer benägna att kritisera en utländsk kropp med drag från mellanöstern och anta att den personen är mer religiös än vita kroppar som är byggda på en kristen värdegrund. Vita ateister ger sig för det mesta på Islam och anser att Islam är en kvinnoförtryckande religion med förlegade ideer om samhället, inskränktar på individens frihet och rent allmänt inte hör hemma i ett demokratiskt och västerländskt samhälle där vi faktiskt kommit ett steg längre. Det är just det, ett steg längre. Många ateister anser sig vara snäppet högre på evolutionsstegen eftersom de har utvecklats från att vara simpla människor som dyrkar gudar och utför religiösa ritualer till varelser som “kan tänka själva” och faktiskt se världen för det den egentligen är.

Problemet med det här resonemanget är att det är lika kvinnoföraktande och rasistiskt ibland så som extremister på den religiösa kanten kan vara. Jag ska förklara varför. Det är kvinnorna i en familj som upprätthåller religionen, håller den vid liv. Det här har egentligen väldigt lite med religion att göra men mycket av det som anses religöst utövande idag är samtidigt kvinnogöra. Det är kvinnor som planerar, fixar med maten, bjuder in folk, planerar presentinköp, tar hand om barnen osv under alla högtider. Julen är som stressigast för kvinnorna eftersom de har hand om julstädningen, maten, underhållningen, gästfriheten och att faktiskt hålla kontakt med alla andra som hennes familj ska fira jul med. Det är ingen skillnad i andra religioner. Det är också kvinnorna som håller religiösa värderingar vid liv så som att vända andra kinden till för att hålla en destuktiv relation vid liv, ta hand om barn och hem i större utsträckning och helt enkelt visa mer känslor och vara mer känslosam i det dagliga livet. Vi ser det kanske inte men mycket av kvinnorollen i Sverige idag vilar på en kristen värdegrund där kvinnan är passiv och omhändertagande medan mannen är aktiv och ledande.

Ateister som kritiserar religion missar ofta att de själva lever ut en väldigt religiös värdegrund. Kvinnor dubbelbestraffas för sina kvinnliga egenskaper på så sätt att samhället kräver att kvinnan är mer passiv, känslosam och omhändertagande men samtidigt så ses hon ned på för att hon inte är lika rationell och ser världen “för vad den är”. Den religiösa gruden vi har i Sverige är den som håller upp den makt män har: att då håna religion är att håna de egenskaper och värderingar som faktiskt validerar de strukturer och normer vi har mellan kvinnor och män. Att håna och hata allt som på något sätt skvallrar om religion är att också håna kvinnors egenskaper som bygger på omhändertagande, uttryck av känslor och att hålla ihop relationer, egenskaper som vi behöver, egenskaper som faktiskt är positiva och inget som förtjänar hån och nedsättande kommentarer.

Att analysera den kristna värdegrund vi har i Sverige är självklart inte fel och något som kanske måste göras för att vi ska få bukt på den hederskultur vi har i västvärlden exempelvis men problemet är ju att det inte är den krista värdegruden som kritiseras. Det är Islam och muslimer som får ta den stora andelen av kritik. Det är här rasismen kommer in. Vita ateister kritiserar andra kultur och religioner och med det framstår de som mer upplysta. Det här gör att en avskärmar sig från all kritik genom att säga “ja men jag är bara emot religion, jag är kritisk mot Islam inte mot folket” samtidigt som en själv lever ut vissa religiösa värderingar som faktiskt håller många grupper förtryckta. En annan aspekt av kritiken mot Islam är ofta att den är väldigt mediapåverkad och onyanserad. “Ja men är hedersmord, våld, förbud och kvinnoförtryck något vi ska uppmuntra i Sverige”? är en kommentar jag fick sist jag diskuterade det här med en ateist. Självklart ska vi motverka sånt men att applicera hedersmord, våld, förbud och kvinnoförtryck på en grupp, att till slut göra det synonymt med människor som har arabiska drag är faktiskt inget annat än rasism. Att se varje muslim som en bakåtsträvande barbar är inte särskilt antirasistiskt. Det är att missa att alla dessa saker faktiskt förekommer i Sverige också och inte har något med en specifik religion, kultur eller tradition att göra utan ofta handlar om en väldigt taskig kvinnosyn, en kvinnosyn många svenska män själv bär på.

Jag tycker alla ateister/religionskritiker/motståndare/hatare ska kliva ned från sina höga hästar och granska sig själva. Består din kritik mot religion och människor som utövar den enbart av att göra narr av människor från en viss kultur eller att klanka ned på obildade för att “de inte vet bättre” så är du kanske själv inte så upplyst. Att länka allt dåligt som sker i samhället till att muslimer eller andra grupper är dumma i huvudet och en själv är så upplyst låter väldigt likt de religiösa extrermister en själv är så rädd för och hatar. Marxistisk teori har också utvecklats sen Marx pratade om falskt medvetande, det kan vara så att det inte finns någon absolut sanning och att vi behöver ett medvetande för att överleva men det kan vi prata om i nästa inlägg.

 

Ett litet tillägg: Att inte tro på något och att inta ha en religon en tillskriver sig själv är självklart inte det som diskuteras i texten.

 

 

Ingenting blir bättre så länge vi fortsätter be om ursäkt.

“Du sa precis i början när vi träffats att det inte var några skillnader på din och min familj, men det är det ju, det är en massa skillnader.” Vi satt utanför Spiralen i Norrköping, jag och min första pojkvän. 17 år gamla och min hjärna sökte febrilt efter potentiella svar som kanske skulle kunna bevisa att vi är rätt lika trots allt.

Fast, hur skulle det egentligen vara möjligt att våra familjer inte alls skiljer sig åt? Hans svenska familj och min bosniska familj som gått igenom krig och integreringsprocessen i Sverige? Som yngre än vad jag är nu i alla fall så var det här väldigt viktigt för mig. Det var viktigt att jag och min familj var precis som alla andra. Alla andra = precis som vilket svensk familj som helst. Medelsvensson, villa, bil, hund och två barn med föräldrar som inte bryter på ett annat språk. Jag ville bara få passera, inte bli ifrågasatt, inte vara annorlunda. När människor frågade vad för högtider vi firar är jag alltid snabb med att förklara hur Eid (Bajram) är precis som jul. Vi träffar släkt/vänner, äter mat ( “Fast ingen skinka såklart!” brukar folk avbryta med lite skämtsamt) och delar ut presenter. Ni ser! Det är precis som jul! Fast ja, ändå inte, det är faktiskt inte riktigt samma sak som jul, det är inte en “muslimsk jul”.

Jag skulle kunna ta upp ett oändligt antal exempel på varför det blir som det blir. När, var och hur mitt yngre jag insåg att det var mer fördelaktigt att vara svensk än bosnisk, att det var finare och bättre att leva så som svenskar gör. Jag skulle kunna ge exempel som visar fördomar och rasism men det räcker bara till att väcka sympatier. Det räcker bara så långt som till “åh vad hemskt, vad vidriga människor kan vara” och det behöver jag inte helt ärligt höra. Ingen förtryckt grupp i samhället behöver bara medlidande och medömkan utan det dessa grupper behöver är förståelse från privilegiade grupper, insikt kring sin egen priviligierade position/grupp och hur den påverkar andra. Det vi behöver är förståelse på ett plan som skapar förändring, det vi behöver är att få en röst, bli lyssnade på och där våra berättelser inte räknas som sidospår som avviker från den annars perfekta normen.

Jag är nog den mest fördomsfulla personen jag känner – mot mig själv. Jag lägger märke till alla små skillnader och nyanser i min kultur/familj/mig själv och jämför dessa med svenskheten som norm, som det ska vara egentligen. Den medevetenheten, den väldigt ofrivilliga medvetenheten är den som gör mig nervös inför att vara den enda med invandrarbakgrund i vita rum, att presentera folk för släkten, att dejta vita män osv. Allt vita svenskar någonsin sagt, ifrågasatt på ett fördomsfullt sätt bär jag med mig i bakhuvudet. Det finns en term som beskriver det här och översatt till svenska så blir det: internaliserad rasism. Kortfattat så betyder det att en applicerar omvärldens fördomar om ens egen bakgrund, grupptillhörighet, kön osv på sig själv. Internaliserad rasism kan uttrycka sig på olika sätt, att en tex skämtar om stereotypiska saker som rör en själv eller som jag, blir väldigt medveten om allt som är annorlunda och försöker dölja det. I förlängningen så leder det här till att jag begränsar mig själv och behandlar mig själv lika illa så som en rasist skulle gjort. Det betyder inte att jag blir utsatt för rasism av alla vita jag träffar. Rasismen blir då något som en inte ens måste utsättas direkt för av en annan människa dagligen utan är något en alltid bär med sig inombords, som en smutsig liten hemlighet. Medvetenheten och vetskapen om att en är lite annorlunda och lite sämre än alla andra. Internaliserad rasism är en försvarsmekanism, ett försvar för alla dom som inte har möjligheten att säga ifrån varje gång, som kanske inte har den kunskapen som krävs för att kunna se orättvisor, för alla dom som faktiskt ser rasism riktas mot dom själva som en självklarhet mer än ett undantag.

Jag har tänkt mycket på mitt 17 åriga jag som satt där utanför Spiralen och var så jävla kär. Jag önskar att hon bara hade svarat “Jaha, är det något problem eller?” och inte brytt sig när hon fick höra att hennes familj visst inte var så svenskt normativ. Jag önskar att hon inte hade börjat ursäkta sin familj, sin kultur, ja allt hon är. Jag önskar att hon vetat och förstått att en aldrig vidgar normer och krossar strukturer genom att be om ursäkt för det en är.

 

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter.

Reaktionerna på Friends nya kampanjsatsning #unselfie har varit många. Hej Blekk och Fanny Åström har båda skrivit bra inlägg om ämnet. Jag tänkte idag spinna vidare på ämnet och belysa problematiken kring uppmanningen/mantrat/mottot “det är insidan som räknas”.

Jag tror att vi alla har fått höra något negativt om vårat utseende under vårt liv. Jag tror också att vi alla blivit tröstade med orden “det är insidan som räknas” och att utseendet är sekundärt. Tanken är god, att insidan är viktigare än utsidan, att det är hur vi är som personer som gör oss vackra och inte det ytliga som bara rör hur söt eller snygg någon är. Tanken är god men den har otroligt lite verklighetsförankring. Anledningen till att så många kvinnor lider av ätstörningar, depression och allt annat som kommer med att vara kvinna idag är för att det är något fel på insidan. Ätstörningar, självskadebeteende, utseendehets, mobbning är fel på insidan som manifesteras utåt.

När Friends kampanj föreslår att kvinnor borde sluta ta selfies, dvs bilder på sig själva och fokusera mer inåt så verkar de missa en väkdigt viktig sak: om en mår dåligt, mobbas eller på något annat sätt lider så är det nog insidan en hatar med en brinnande passion. Friends väljer att fokusera på kvinnans utseende (som om vi inte har nog av det i samhället som det är) och ser kvinnor som tar bilder på sig själva som problemet. Fokus borde ligga på varför kvinnor trakasseras för deras utseende och vad det egentligen är för fel på insidan om sådant hat kan manifesteras och attackera utsidan.

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter. “Vilken söt och fin flicka” och “vilken stark kille och modig kille”! Jag vet, det låter som helt ofarliga komplimanger att ge barn men det börjar redan i småbarnsåldern. Flickor värderas utefter hur fina och söta de kan vara (passiva egenskaper) medan killar värderas efter vad de kan göra och utföra (aktiva egenskaper). Det här formar våra personligheter och jag vågar påstå att pojkar/killar/män har mycket mer fysiskt och mentalt utrymme att utveckla sin personlighet och personlighetsdrag.
En stor del av kvinnans liv går åt att konsumera utseende, att faktiskt investera ekonomiskt i produkter och tjänster som ska förbättra hennes utseende. Det handlar inte heller enbart om den ekonomiska aspekten, det handlar också om känslomässigt och mentalt utrymme som tas upp av tankar och osäkerhet kring utseendet. Känslor som väcks när en känner att en inte duger som människa på grund av hur en ser ut. Att hata sitt utseende handlar om att känna sig misslyckad som person. “Vilken söt och fin flicka” internaliseras och blir till “vilken ful och dålig flicka” som inte ens klarar av att uppfylla sin enda uppgift: att vara snygg och eftertraktad av män. Idag är det kvinnans största roll, utan sitt utseende så är hon en ful person, en dålig person.

Kvinnans utseende är alltså starkt kopplat till hennes inre. Att då be någon fokusera på det inre slår så fel då det en egentligen säger är: du har misslyckats med att visa upp en attraktiv yta, det spelar ingen roll hur mycket du hatar dig själv, hur mycket du försöker, du kommer ändå inte lyckas så det är lika bra att du vänder dig inåt och stannar där. Om en redan är missnöjd med sig själv så kanske det inte alltid finns så mycket inre en vill fokusera på? Om en fostrats in i en otroligt destruktiv och dubbelbestraffande kvinnoroll så kanske det inte finns så mycket personlighet en vill lägga energi på? Om vi ständigt tänker på vårat utseende, på vad män tycker om vårat utseende, vad världen tänker om vårat utseende, vad tror ni finns i kvinnans inre? Jo, mer utseende. Att sluta ta selfies löser ingenting, det kapslar bara in ångesten och problemen inom oss.

Jag ställer mig emot friends kampanj av många anledningar men den största är nog att de lägger ansvaret på den utsatta individen. Ansvaret och fokus borde ligga på hur vi ska förändra våra könsroller så att kvinnor får samma mentala och fysiska utrymme för att faktiskt utvecklas som personer, inte som utseenden. Vi behöver mer fokus på hur vi gör kvinnan till en aktiv person, hur vi kommer bort från det passiva och det utseendefixerade. Vi behöver prata mer om skammen, skammen av att inte lyckas, inte vara till lags, inte vara attraktiv; vad gör det med oss som kvinnor egentligen? Vi behöver ge kvinnor en röst, bara då kan personligheten och det inre börja läcka och utvecklas mer.

Förresten, selfies är helt klart bäst, jag tar hellre en bild på mig själv jag är helnöjd med, på mina villkor än att någon annan gör det och recenserar mitt utseende.

I Sverige är det lagligt att våldta!

Hej Sverige!

Tänkte vi skulle prata lite du och jag. Ett av världens mest jämställda länder kallas du av både oss inneboende men den bilden delar också resten av världen. Vi känner oss ofta stolta över hur vi med rent samvete kan kritisera och klanka ned på andra länder och kulturer och deras brist på jämställdhet. Vi känner ett ansvar att belysa det ofantliga kvinnohat som finns i andra länder och kulturer, vi brinner verkligen för det. Vi förfasas över brutala våldtäkter i Indien samtidigt som vi försäkrar oss själva om att något sånt inte sker här eftersom vi ändå är ett av världens mest jämställda länder trots allt. Vi är civiliserade i Sverige. Vi är utbildade. Vi oroar oss för människor från mellanöstern eftersom deras kulturer förespråkar kvinnohat och fråntar kvinnor rätten till att bestämma över sina liv, sin kropp. Vi blir rasande över Rysslands homofobi och hatiska HBTQ lagar eftersom vi är så toleranta, så accepterande och tillåter alla att få leva sitt liv som de själva väljer. Vi pratar om hur bra vi är på att fånga upp personer med olika diagnoser, ge hjälp och visa förståelse.

Om det är något vi är bra på i Sverige så är det att belysa andras problem. Analysera och plocka isär andra kulturer, oroa oss för hur alla invandrare kommer påverka vår så jämställda och fredliga kultur. Fast ändå, visst känns det bra att allt det här sker ”där borta” och inte här? Visst sover vi lättare om vi intalar oss själva att de flesta våldtäkter som kvinnor utsätts för sker av män från alla dessa kvinnofientliga länder med bakåtsträvande och barbariska kulturer och lagar som stödjer männen? Majoriteten tror fortfarande inte att svenska män och ”vanliga, schyssta killar” våldtar. Jag har funderat på hur jag vill skriva det här inlägget och kommit fram till att jag är inte särskilt bra på att belysa något ironiskt när jag är arg, för det är jag, riktigt arg och väldigt äcklad av det land jag nästan spenderat mitt hela liv i. Jag är trött och äcklad av det ständiga hyckleriet, av det konstanta behovet av att framhäva Sverige som ett underbart land i jämförelse med resten av världen. Det är lika bra att jag kommer till det jag vill ha sagt i det här inlägget. Det tog mig några minuter att Googla fram följande artiklar:

En tjej med Asperger Syndrom blir våldtagen, hennes våldtäktsman frias eftersom  ”en flicka med diagnosen Asperger har ”uttrycksformer” som kan ha varit svårtolkade – en omständighet som bidrar till att hovrätten friar i ett våldtäktsmål.”  Vad hände med att visa förståelse för diagnoser och kvinnor? Det är alltså inte våldtäkt om kvinnan haft uttrycksformer som någon påstår sig inte ha förstått?

”Mannen frias trots att domstolen anser det bevisat att mannen var ute efter att våldta kvinnan. Han var helt inriktad på henne, men det var just i egenskap av kvinna som han ville våldta henne. Mannen visste inte att offert rent fysiskt var en man, skriver tingsrätten i sin dom.” Hur var det nu med Ryssland och deras hemska lagar som diskriminerade HBTQ personer? Det står i lagen att för att fällas för en våldtäkt måste uppsåt bevisas dvs det måste finnas bevis på att förövaren hade för avsikt att våldta någon. Här hade förövaren uppsåt men eftersom offret var en trans*kvinna (inte man som tidningen felaktigt skrivit) så är det helt plötsligt okej?

Eller vad sägs om den här fallet: ”Den 19-årige mannen anmäldes för våldtäkt efter att ha genomfört ett analt samlag med sin flickvän – när hon sov. Nu frikänns han av hovrätten och får skadestånd för häktestiden” Läste jag det här rätt? Var är kvinnans rätt till sin egen kropp? Var är rättvisan i att förövaren får skadestånd av hovrätten för häktestiden för att han har våldtagit sin sovande flickvän analt? Ska vi fortfarande fokusera på invandrarna från mellanöstern och deras skeva kvinnosyn? Oroar vi oss fortfarande för att dessa män är de primära våldtäktsmännen i samhället?

”Den artonårige mannen åtalades för att med hjälp av en kamrat ha våldtagit en flicka med en vinflaska tills hon började blöda – samtidigt som en tredje kompis filmade delar av övergreppet. Nu har alla tre friats från alla brottsmisstankar. Rätten anser att kvinnan möjligen försökte hålla ihop sina ben av blyghet.” Det här fallet påminner mig om ett annat fall i Indien där fyra män dömdes för en brutal våldtäkt där kvinnan senare avled av sina skador. Jag minns hur vi alla var förfärade oss över brutaliteten i det här fallet, hur vi alla tyckte att nu är det Indiens tur att göra något åt allt våld mot kvinnor, nu är det deras tur att bli jämställda. Ändå så pratas det om hur andra kulturer inte respekterar kvinnor, hur de är våldsamma samtidigt som domstolar i Sverige friar män som våldtagit en flicka med en flaska tills hon börjat blöda!

”Sex tonårspojkar som i tingsrätten dömts för att ha våldtagit en jämnårig flicka under en fest i Mars i år i Stockholm frias nu helt av hovrätten.” Tingsrätten skrev i sin dom att flickan berättat detaljrikt om övergreppen utan motsägelser eller inslag som framstår som oförklarliga. Resultatet blir att dessa förövare istället frias i hovrätten! Jag tror vi måste börja fråga oss själva, går det ens att fällas för våldtäkt i det här landet?

Det här är bara en liten bråkdel av alla våldtäktsfall där förövarna gått fira. Igår kom det här: ”Jag anser att om man en gång har gett medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir.”
Samtidigt som vi läser om fall efter fall där kvinnor brutalt misshandlas, våldtas, där trans*personer diskrimineras, där personer med diagnoser marginaliseras så får vi höra att kvinnan har ett ansvar när det kommer till våldtäkter. Allt ansvar läggs på offren medan förövarna får lära sig hur synd det är om om män som blir falskt anklagade för våldtäkt. Samtidigt gör Belinda Olsson ett program som SVT sänder i bästa sändningstid där hon undrar ”har feminismen gått för långt”? Nej Belinda, feminismen har inte gått för långt, den har inte kommit ens en liten bit på vägen. Vi talar om andra kulturer som bakåtsträvande och barbariska men det kanske är dags att ta en titt på Sverige idag? Vi har idag en lagstiftning som tillåter våldtäkter. Vi har idag en våldtäktskultur som lynchar offren och utmålar dem som slampor, billiga och ljugande personer. Vi har idag en väldigt bakåtsträvande och barbarisk kultur i Sverige.

Illustratör: Emanu Garnheim

Kvinnans kropp är alltid ett ställningstagande.

Att ha en kvinnokropp i patriarkatet är ett ständigt ställningstagande. I det är inlägget kommer jag skriva om hur och på vilket sätt en kvinna aldrig kan få vara mer än sin kvinnoroll och varför det är så.

Jag fick mitt första feministiska uppvaknande för något år sedan. Det var på många sätt en omvälvande upplevelse där min verklighet helt plötsligt kändes både klarare men samtidigt blev ännu mer förvirrande än innan. Det som varit självklarheter innan var inte längre det. Det första aktiva ställningstagandet jag gjorde som nybliven feminist var att sluta raka benen. Mitt beslut grundade sig inte i någon tro om att jag tyckte själva normen eller idealet om att en kvinna måste vara slätrakad var värre än något av de andra förtrycken vi utsätts för utan det var ett val av bekvämlighet. För mig handlade det om att frigöra tid och pengar (att upprätthålla en slät kropp som kvinna kräver en hel del tid och pengar vilket jag märkte efter att jag brutit mot normen) till att göra annat. Det handlade också delvis om att nå mitt mål om att bli neutral till min egen kropp och mitt utseende.

Jag har skrivit om Neutral is the New Black innan och hur det påverkar oss att ständigt ta ställning till att vara ”ful” eller ”snygg” och att vägen ut ur skönhetshetsen och idealen kan vara att bara se sig själv och andra som neutrala. Med tiden märkte jag att ingen annan verkar vara neutral till min kropp. Den är ständigt ett ställningstagande som sänder ut signaler till omvärlden. Som en person i en kvinnokropp så hamnar en konstant i ”damned if you do, damned if you dont” situationer. Nedanför följer en lista av situationer jag hamnat i under bara de senaste 6 månaderna mer än en gång.

1. Mina orakade ben har symboliserat att jag direkt är en feminist/alternativt äcklig kvinna som levt under en sten och inte vet vad en rakhyvel är. Den gången jag gav upp och rakade mina ben handlade reaktionerna om antigen hur ”mycket snyggare det såg ut” eller om hur jag var svag som gett in för normen.
2. Mitt icke-svenska utseende delar oftast män (och ibland kvinnor) i två läger. Antigen så är jag en jävla invandrare eller en exotisk kvinna att sätta på.
3. När jag sminkar mig får jag höra att jag tar hand om mig själv eller att jag återigen är en slav under normerna. Sminkar jag mig inte så heter det att jag är ovårdad och inte tar hand om mig själv.

Som en kvinna i ett patriarkat, som en rasfierad kvinna i ett patriarkat så tvingas jag ständigt att tycka något om min egen kropp, att ha en åsikt men framförallt att ha en plan på hur jag ska förändra den så att den gör andra och idealen gladare. Jag kan inte bara få existera, att få ta promenader, äta, ha sex, läsa böcker osv utan kontext. Jag existerar enbart om jag jämförs med någon annan. Jag är inte en individ, jag är en typ, ett visst utseende, en viss kroppstyp. Jag skulle vilja dra det så långt som att säga att jag ÄR mitt utseende oavsett hur neutral jag försöker vara mot mig själv.
Det här leder till den redan beprövade tesen: Män är individer och kvinnor är objekt som män definierar. Det gör kvinnan till något passivt, något som bedöms och används, en kropp som ständigt möts av reaktioner och åsikter.

Att börja ta ställning till sin egen kropp, att internalisera de förväntningar och åsikter (som väldigt ofta motsätter varandra, damned if you do, damned if you dont scenarion igen) är något av det elakaste en person kan utsättas för. Vi måste inse att så länge vi talar om utseenden, bedömer eller berömmer så kommer kvinnan och hennes kropp aldrig ses som en individ, hon kommer aldrig bli en person fullt ut.