Psykvården är till för vita

Jag har blivit utmannad av Vardagsrasismen att skriva om mina upplevelser som rasifierad av den svenska psyk och sjukvården so here it goes!

Jag ska börja med att säga att jag under min livstid inte haft så väldigt mycket kontakt med sjukvård eller psykvård eftersom jag ändå är privilegiad på så sätt att jag aldrig lidit så pass mycket av psykisk ohälsa att jag verkligen tvingats till att söka vård. Det kan dock ändå vara värt att berätta om hur olika erfarenheter kan se ut beroende på vilken kropp en råkat födas i. Jag minns första gången jag frivilligt och självmant sökte samtalshjälp för mina sömnsvårigheter jag fortfarande regelbundet lider av. Jag hade precis börjar studera journalistik, flyttat hemifrån och led av fruktansvärda mardrömmar som varje natt handlade om hur enorma kryp krälade över min kropp. Situationen blev ohållbar när jag inte längre vågade sova och gick utan sömn i en vecka.

Jag bokade en tid med skolans kurator för att försöka lista vad mina problem beror på och hur de kan lösas så att jag äntligen får sova igen. Ni som pratat med någon känner säkert igen första mötet scenariot där en sätter sig och berättar lite allmänt om sin bakgrund, introducerar sig helt enkelt. Jag hann aldrig riktigt presentera mig, jag minns att jag hann berätta att jag kommer från Bosnien och drömmer mardrömmar om enorma tusenfotingar från helvetet innan jag blev avbruten med:

– Ja, men det måste väl bero på kriget?

– Ehum, va?

– Ja men du beskriver tusenfotingar, en kan ju då väldigt lätt dra slutsatsen att det du drömmer är en allegori för kriget! Tänk själv, tusenfotingens blanka kropp påminner ju lite om en stridsvagn faktiskt.

– Nej, alltså jag tror inte det har med kriget att göra alls.

Kort efter det här så tackade jag för mig och gick ut. Den här personen hörde alltså bara ordet “krig” och drog slutsatsen att mina mardrömmar hade med det att göra. Att hen sen inte har en aning om hur mycket av kriget jag upplevt, vad jag sett, hur det ens påverkat mig verkade inte spela någon roll. Hen vet inte ens om jag själv varit i kriget, bara att jag kom till Sverige på grund av att krig utbröt i mitt hemland! Jag var dömd på förhand på grund av min bakgrund. Jag listade senare ut på egen hand att mina mardrömmar faktiskt är återkommande och att det hänger ihop med stora förändringar i livet jag på olika sätt är ängslig inför (ni ska bara veta vad det är jag drömmer nu inför flytten till Sverige) och att min hjärna av någon anledning valt ett väldigt obehagligt sätt att bearbeta det här på. Varje gång jag under åren sökt hjälp för vare sig psykiska eller fysiska problem så har jag blivit bemött med fördomar och rasism om min bakgrund och religion.

Problemet med den svenska psykvårdens bemötande av rasifierade är att vi inte bemöts som individer, vi bemöts som homogena kulturer där stereotypiska slutsatser dras. Det gör också att den vård (eller brist på vård) en får faktiskt inte är skräddarsydd för mig eller andra som individer utan för oss som grupp så som vita ser oss. Ett annat problem är att psykvården inte bara är till för vita den drivs också av vita. Det gör att rasifierade oftast möts av vita kroppar med sterotypiska föreställningar av deras kultur/bakgrund/utseende rasifierade själva inte kan relatera till vilket faktiskt gör det mycket svårare att ta emot vård. De flesta som sökt vård för olika psykiska (och fysiska) problem beskriver vikten av att faktiskt “klicka” med den som ger vård vilket i många fall för rasifierade blir omöjligt. Det är en väldigt känslig och utsatt situation vårdsökaren försätter sig själv i, att öppna upp och prata om problem är något professionella bör hantera med ödmjukhet och förståelse, inte fördomar och rasism. Fokus på ohälsan och hur en kan omvandla den till hälsa blir också lidande då det tvingar oss in i en försvarsställning där vi måste förklara och försvara vår bakgrund, våra kroppar för att nå fram till personen som sitter framför oss för att få den hjälpen vi behöver som individer, inte som en grupp.

Läs gärna Glitterblasters inlägg om den vita psykvården också!

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter.

Reaktionerna på Friends nya kampanjsatsning #unselfie har varit många. Hej Blekk och Fanny Åström har båda skrivit bra inlägg om ämnet. Jag tänkte idag spinna vidare på ämnet och belysa problematiken kring uppmanningen/mantrat/mottot “det är insidan som räknas”.

Jag tror att vi alla har fått höra något negativt om vårat utseende under vårt liv. Jag tror också att vi alla blivit tröstade med orden “det är insidan som räknas” och att utseendet är sekundärt. Tanken är god, att insidan är viktigare än utsidan, att det är hur vi är som personer som gör oss vackra och inte det ytliga som bara rör hur söt eller snygg någon är. Tanken är god men den har otroligt lite verklighetsförankring. Anledningen till att så många kvinnor lider av ätstörningar, depression och allt annat som kommer med att vara kvinna idag är för att det är något fel på insidan. Ätstörningar, självskadebeteende, utseendehets, mobbning är fel på insidan som manifesteras utåt.

När Friends kampanj föreslår att kvinnor borde sluta ta selfies, dvs bilder på sig själva och fokusera mer inåt så verkar de missa en väkdigt viktig sak: om en mår dåligt, mobbas eller på något annat sätt lider så är det nog insidan en hatar med en brinnande passion. Friends väljer att fokusera på kvinnans utseende (som om vi inte har nog av det i samhället som det är) och ser kvinnor som tar bilder på sig själva som problemet. Fokus borde ligga på varför kvinnor trakasseras för deras utseende och vad det egentligen är för fel på insidan om sådant hat kan manifesteras och attackera utsidan.

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter. “Vilken söt och fin flicka” och “vilken stark kille och modig kille”! Jag vet, det låter som helt ofarliga komplimanger att ge barn men det börjar redan i småbarnsåldern. Flickor värderas utefter hur fina och söta de kan vara (passiva egenskaper) medan killar värderas efter vad de kan göra och utföra (aktiva egenskaper). Det här formar våra personligheter och jag vågar påstå att pojkar/killar/män har mycket mer fysiskt och mentalt utrymme att utveckla sin personlighet och personlighetsdrag.
En stor del av kvinnans liv går åt att konsumera utseende, att faktiskt investera ekonomiskt i produkter och tjänster som ska förbättra hennes utseende. Det handlar inte heller enbart om den ekonomiska aspekten, det handlar också om känslomässigt och mentalt utrymme som tas upp av tankar och osäkerhet kring utseendet. Känslor som väcks när en känner att en inte duger som människa på grund av hur en ser ut. Att hata sitt utseende handlar om att känna sig misslyckad som person. “Vilken söt och fin flicka” internaliseras och blir till “vilken ful och dålig flicka” som inte ens klarar av att uppfylla sin enda uppgift: att vara snygg och eftertraktad av män. Idag är det kvinnans största roll, utan sitt utseende så är hon en ful person, en dålig person.

Kvinnans utseende är alltså starkt kopplat till hennes inre. Att då be någon fokusera på det inre slår så fel då det en egentligen säger är: du har misslyckats med att visa upp en attraktiv yta, det spelar ingen roll hur mycket du hatar dig själv, hur mycket du försöker, du kommer ändå inte lyckas så det är lika bra att du vänder dig inåt och stannar där. Om en redan är missnöjd med sig själv så kanske det inte alltid finns så mycket inre en vill fokusera på? Om en fostrats in i en otroligt destruktiv och dubbelbestraffande kvinnoroll så kanske det inte finns så mycket personlighet en vill lägga energi på? Om vi ständigt tänker på vårat utseende, på vad män tycker om vårat utseende, vad världen tänker om vårat utseende, vad tror ni finns i kvinnans inre? Jo, mer utseende. Att sluta ta selfies löser ingenting, det kapslar bara in ångesten och problemen inom oss.

Jag ställer mig emot friends kampanj av många anledningar men den största är nog att de lägger ansvaret på den utsatta individen. Ansvaret och fokus borde ligga på hur vi ska förändra våra könsroller så att kvinnor får samma mentala och fysiska utrymme för att faktiskt utvecklas som personer, inte som utseenden. Vi behöver mer fokus på hur vi gör kvinnan till en aktiv person, hur vi kommer bort från det passiva och det utseendefixerade. Vi behöver prata mer om skammen, skammen av att inte lyckas, inte vara till lags, inte vara attraktiv; vad gör det med oss som kvinnor egentligen? Vi behöver ge kvinnor en röst, bara då kan personligheten och det inre börja läcka och utvecklas mer.

Förresten, selfies är helt klart bäst, jag tar hellre en bild på mig själv jag är helnöjd med, på mina villkor än att någon annan gör det och recenserar mitt utseende.

Den felprogrammerade kvinnan

Kvinnan, som en socialt konstruerad varelse är beroende av smärta.* Jag har innan skrivit om kvinnokroppen och hur kvinnan förväntas leva med fysisk smärta eftersom den kvinnliga kroppen i ett patriarkat bort prioriteras till en passiv istället för en aktiv varelse innan. Vi pratar ofta om hur skeva skönhetsidealen är i samhället och hur kapitalismen tvingar oss att investera mer och mer i våra kroppar men vi pratar inte lika ofta om hur skeva idealen är när det kommer till kvinnans känsloliv, vi pratar inte om hur kvinnor görs beroende av smärta i sina relationer till män.

– Följ ditt hjärta! Känslor kan en inte styra över! Älskar du honom så är det ju rätt! Jag skulle våga påstå att varje kvinna någongång fått dessa råd eller uppmaningar när hon berättat om kärleksbekymmer eller problem hon har i en relation med en man. Problemet med det dessa råd är inte själva uppmaningen att någon ska följa sitt hjärta eller faktiskt göra det som känns rätt just då utan problematiken ligger i att kvinnor förväntas förändra mannen, förändra hela relationen och i slutänden göra våld på sig själva. Dessa ”relationsråd” kommer oftast efter att kvinnan beskrivit olika situationer där hon blivit illa behandlat av en man men ändå så förväntas hon ge honom en chans till, och en till, och en till, för det viktigaste är ju ändå att hon älskar honom. Då löser sig allting!

Om det är något alla kulturer har gemensamt i världen så är det att kvinnans kärlek och omtanke övervinner allting. Skillnader förekommer självklart men det är det idealet som råder: är han elak så försök igen, han kommer inse att du älskar honom och att det är dig han vill ha. Jag tycker det här är väldigt problematiskt och att det gör oss beroende av smärta. Jag tror att en som kvinna i ett patriarkat förväntas lida för kärlekens skull, det är så det ska vara, precis så som mens och sex ska göra ont, det har normaliserats så har vi normaliserat kvinnans psykologiska smärta i relationer till män. Den här tron på att kärlek måste göra ont, vara passionerat och en måste nästintill bli besatt av en man för att det ska vara äkta kan ge och ger permanenta skador.

Vi har som kvinnor blivit felprogrammerade från början. Vi indoktrineras från barnsben att om pojkar är elaka mot en så är det för att de gillar en. Vi ser självuppoffrande kvinnor i filmer och böcker som får mannen till slut, vi ser hur våra mödrar, systrar, vänner, grannar osv offrar sig själva för kärlekens skull, hur det viktigaste är att följa sitt hjärta oavsett hur stor den psykologiska skadan kan blir. Det finns ingen som någonsin säger – Stopp! Ibland är hjärtat en jävla idiot som borde hålla käft! Följ ditt förnuft, gör inte våld på dig själv, bara för att du känner något så betyder det inte att du borde fortsätta en destruktiv och skadlig relation. Vi fått lära oss att det är normalt att kärlek gör ont och därför ser vi sällan andra möjligheter till att leva utan den smärtan i en relation. Det är nästan som ett beroende eftersom vi lär oss att hantera mer och mer smärta i relationer till män vilket också gör att vi inte riktigt vet hur vi ska ingå i en relation till en man som är jämställd och utan att vi gör våld på oss själva.

Det är här felprogrameringen ligger i. Vi fastnar i destruktiva relationer, vi indoktrineras in i relationer där svaret alltid är kärleken och känslorna. Gör det ont så är det ett tecken på att kärleken är så pass stark och är han elak så gäller det bara att visa mer kärlek och vara där för honom. Vi måste inse att kärlek och romantiska känslor inte ska göra ont, kanske är det ett varningstecken om du konstant kompromissar med dig själv och går omkring med en klump i magen? Kanske är det dags att vi inser att det hjärtat vill inte alltid är bra för mig som person.

*jag vill förtydliga om att jag pratar om kvinnorollen i allmänna termer nu, jag förstår att det finns individuella skillnader mellan människor.

Mänskligt kontakt är inte en mänsklig rättighet.

Kristina Wicksell skrev ett inlägg för någon dag sedan ett inlägg som tog upp hur kvinnor tvingas vara avståndstagande och på sin vakt i det offentliga rummet för att undvika trakasserier och obehag. Många kvinnor kände igen sig i texten och kunde vittna om liknande upplevelser när de rörde sig ute med män. Men så kom det här twitterinlägget. Kortfattat så är det en kommentar skriven av en man som förklarar att han söker kontakt med kvinnor eftersom han känner sig ensam och inte har något annat socialt nätverk. Han är alltså helt ensam och åker en extra vända med tuben för att slippa åka direkt hem till ensamheten ibland.

Jag personligen tycker genuint synd om människor (inte enbart män) som lider av ensamhet och brist på mänsklig kontakt. Det jag däremot inte förstår är vad det har att göra med det faktum att kvinnor känner sig trängda, hotade, rädda och utsätts för trakasserier dagligen av just män i det offentliga rummet? Det är alltid synd om männen oavsett vad vi talar om. Kvinnans rätt till sin egen kropp rörande abort? Tänk på alla män som blir lurade eller blir pappor mot sin vilja! Våldtäker och samtyckeslagen? Tänk på alla män som blir oskyldigt anklagade eller inte visste att det var en våldtäkt! Kvinnor som känner att de inte kan röra sig fritt i det offentliga rummet på grund av män? Tänk på alla ensamma män där ute som bara vill ha någon snäll tjej som ler och pratar med dem! DET ÄR ALLTID SYND OM MÄNNEN! Jag blir så trött på det här resonemanget så jag tycker vi klargör en sak nu en gång för alla.

Mänsklig kontakt är inte en mänsklig rättighet. Det må låta hårt men vi kan inte lägga ansvaret och i förlängningen skulden på kvinnorna för att det finns män där ute som är ensamma och behöver mänsklig kontakt. Ditt behov av sällskap och social interaktion går inte före min rätt att få vistas utomhus utan att behöva vara rädd och undvika manliga blickar för att inte uppmuntra till samtal. Det här är en väldigt stereotyp föreställning av kvinnan som den omhändertagande, den som sprider glädje och kärlek runt omkring sig. Jag bor för tillfället i Holland där prostitution är lagligt. Ett av de starkaste argumenten för prostitution i det här landet är just att det finns ensamma män där ute som inte kan få sex och närhet och därför behöver ha möjligheten att betala för det. Det är återigen synd om männen som inte kan få det de söker och det är kvinnans skyldighet att uppfylla dessa behov oavsett hur jobbigt, kränkande eller förtryckande det än må vara. Resultatet av den här pressen blir att kvinnor tvingas göra sig själva mindre i offentliga sammanhang, inte bara pga vikthetsen som tvingar oss till en fysiskt mindre storlek men också psykiskt där vi konstant är medvetna om mäns potentiella närmanden och där vi gör allt för att undvika dessa. Jag vill kunna röra mig i offentliga rum utan att jag krävs på kontakt enbart för att jag är kvinna och för att inte uppfattas som otrevlig. Det är ett rimligt krav.

Alla män är potentiella våldsutövare och våldtäktsmän. Den här föreställningem om att män är schyssta killar som bara vill prata lite allmänt är falsk. Kvinnor våldtas och utsätts för våld dagligen och det är systematiskt inbäddat i vår kultur via normer/strukturer men också en del av ett lagligt system som inte skyddar kvinnor. Män som tvingar sig på kvinnor, kräver samtal, en bit av deras tid efter att de fått signaler om att det inte är okej är inte ”schyssta killar som bara vill prata lite” utan de är män som ännu en gång inte respekterar ett nej. Inte respekterar en annan människas integritet eller ovilja att samtala/ligga/umgås osv med just den personen. Att kvinnor i så stor utsträckning känner sig rädda för att ens titta på en man för länge eller möta en blick signalerar att något är väldigt fel.

Jag vill avsluta det här inlägget med att berätta om senaste gången jag blev sexuellt trakasserad en eftermiddag när jag var påväg till mataffären för någon vecka sedan. Två män kommer gående mot mig, de tittar på mig, jag möter deras blick och ler lite. När de är påväg att gå förbi mig så grabbar de båda tag i min rumpa och klämmer väldigt hårt. Jag försöker slita mig undan men en av männen hinner klämma åt mitt bröst så hårt att mina ögon tåras av smärta. De springer sedan iväg skrattandes. Det var ljust ute, det var många människor som såg vad som hände men ingen reagerade eller gjorde något. Hur är det meningen att jag som kvinna ska lita på att män vars blick jag möter, som jag stannar och pratar lite allmänt med inte är någon som kommer utsätta mig för sexuellt ofredande, våldtäkt eller någon form av våld? Jag är inte ensam om mina upplevelser, alla kvinnor jag känner har blivit utsatta för trakasserier av män offentligt. Det här är ett problem män behöver lösa, inte kräva att vi som kvinnor uppfyller deras behov av sex, närhet eller mänsklig kontakt.

Det känns fel att kalla mig själv för svensk.

För någon dag sedan delade en person en opassande bild som gjorde sig rolig över kriget i Bosnien. Jag reagerade väldigt starkt på det och har sen dess funderat över varför min reaktion blev så kraftig som den faktiskt blev. Att bilden i sig var stötande var en del av min reaktion men jag är rätt van vid att folk uttrycker sig dumt och klumpigt rörande kriget i Bosnien. Det som väckte en så stark reaktion inom mig var att jag kände mig avslöjad, tagen på bar gärning. ”Mitt” krig och min bakgrund hade presenterats på ett sånt sätt att jag var tvungen att ge mig själv till känna och därmed kunde ”andra” se att jag inte var som dom, inte svensk, ett flyktingbarn med ett krig i bagaget, en invandrare.

Jag har växt upp med två kulturer, två identiteter numera. Min bosniska identitet hemma i det privata och min svenska i det offentliga. Jag är 25 år gammal och har ännu inte listat ut hur jag får dessa två delar av mig att mötas ute, i det offentliga för alla att skåda. Under min uppväxt i Sverige har jag upplevt att min bosniska sida är något som sopas under mattan, något som jag bara visar för andra bosnier eller väldigt nära vänner. Jag bär den här sidan av mig med stolthet men visar den aldrig för svenskar. Vi pratar ofta om hur acceptans och tolerans är likställt med att vita svenskar inte lägger märke till att rasifierade personer har annat ursprung och andra bakgrunder. Att vi liksom kommit så långt i vår utveckling att målet blir att alla ska bli en del av normen, en del av en färgblind värld. Problemet är bara att en färgblind värld inte är en grå massa eller ens en regnbågsfärgad mix där alla passar in och är representerade. En färgblind värld där alla är en del av normen är vit. Den är så vit och svensk att personer som jag, att rasifierade personer inte syns, inte finns. Min olikhet, min bosniska halva blir något som jag får syssla med privat, när jag är ledig eller åker på semester. Vi är alla ”accepterade” och ”tolererade” om vi går med på att slukas upp av den vita svenska normen.

Jag kom till Sverige som flykting från kriget i Bosnien. Ett krig som förstörde allt och ändrade våra liv för alltid. Jag växte upp i Sverige, blev svensk i mitt sätt, lärde mig språket och fick medborgarskap. Jag uppfyller alla kvalifikationer för att vara svensk, men jag kommer aldrig bli svensk. Jag kommer aldrig känna mig svensk fullt ut eller kalla mig svensk, det skaver i mig. Debatten om rasism hamnar ofta på en nivå där vi diskuterar hur vi ska göra för att alla ska passa in men vi pratar väldigt sällan om vad det är meningen att vi ska passa in i. Varför skulle jag ens vilja passa in i en norm, bli del av den ”normala” och ”allmänna” om det betyder att mitt bosniska jag inte alls representeras.

Jag upplever att en som rasifierad person ges två val i det här landet:

1. Offra sin ”andra” identitet för att bli accepterad som svensk. Resultatet blir ofta en kluvenhet inför ens omvärld och sig själv eftersom jag inte undkommer rasism bara för att jag beter mig mer svenskt (lika lite som en kvinna kommer undan sexism bara för att hon klär sig och beter sig mer manligt). Tanken på att inkludera genom att få alla in i den vita svenska normen kommer ofrånkomligen exkludera de som på grund av sin hudfärg aldrig kan tas för vita.

2. Framhäva sin ”icke svenskhet” och leva med att konstant bli sedd som ett alternativ till normen och därmed bli utsatt för rasism.

Jag tror att jag mådde så dåligt av att se bilden som gjorde sig rolig över Bosnienkriget för att jag ställdes inför ett av dessa två val. Att antigen reagera och därmed visa min privata identitet offentligt eller vara tyst men samtidigt hata mig själv för att jag sviker den delen i det privata för mer acceptans i det offentliga. För att nå en förändring, för att minska den strukturella rasismen som genomsyrar hela samhället så kan inte lösningen vara att så länge vi låtsas att olikheter inte finns så finns det ingen rasism. Det är i sig en väldigt marginaliserande och förtryckande position att inta. Normerna måste luckras upp vilket i slutändan betyder att vi måste omvärdera och förändra vad det innebär att vara svensk.

Det som sker är att det skapas en norm som gör att rasifierade personer känner sig tvingade att konstant bekräfta sin svenskhet. En ond cirkel skapas där svenskheten konstant efterfrågas av vita och konstant bekräftas av den som är rasifierad. Jag har under min uppväxt alltid svarat att jag är bosnier, eller kommer från Bosnien när jag fått frågan var jag är född. Responserna varierar men väldigt ofta får jag en motfråga som lyder: men du känner dig mer svensk är bosnisk liksom, eller hur? När jag pratar med antirasister och feminister så brukar folk vara väldigt snabba med att säga att jag absolut räknas som svensk och är ”precis som vemsomhelst” i deras ögon. Att bekräfta min svenskhet sker per automatik idag. Varje gång jag har påbörjat en ny kurs på universitetet eller varje gång jag varit på ett möte där en kort introduktion krävs av mig så sätts jag på prov, jag måste välja. Jag berättar att jag kommer från Bosnien eller att jag är bosnier när jag får någon fråga om mitt ursprung och känner mig varje gång tvingad till att tilläga – Men jag har vuxit upp i Sverige och brukar du få en kommentar om att då är jag ju svensk trots allt men bara har lite annorlunda bakgrund. Ibland pratar jag självmant om min bakgrund, om ”den andra delan av mig” och nästan varje gång så avbryts jag av frågan – Men vad känner du dig mest som? Svensk eller bosnisk? Varför är det så viktigt att cementera min svenskhet varje gång mitt ursprung kommer på tal? Varför är det så viktigt att jag varje gång gör ett aktivt val och väljer min svenska identitet över min bosniska? Om vi vill att alla ska med, att alla ska bli en del av det normala och av normerna måste vi först utvärdera vad exakt det är som är det normala, vad förespråkar normerna och vad behöver vi som rasifierade offra för att få vara med i klubben?

Det är inte längre vi som måste tas upp av de rådande normerna, det är de rådande normerna som måste luckras upp och tas upp av oss. Normen om hur en svensk är måste ta till sig mig, mitt sätt att vara både bosnisk och svensk på. Jag vill inte behöva vara nervös över hur någon kommer reagera när de hör mig prata bosniska eller när jag pratar om Bosnien. Jag vill att det ska kännas lika naturligt som att leva ut min svenskhet. Jag vill att det privata och det offentliga ska bi sams och kunna umgås i alla rum och delar av samhället.

I Sverige är det lagligt att våldta, del 2

För någon dag skrev jag om hur vi i Sverige har en väldigt förlegad kultur gällande våltäkter där vi dömer offren men låter förövarna gå fria. Mitt inlägg blev väldigt uppmärksammat och även om majoriteten av reaktionerna var positiva så var det några av de kommentarer som kritiserade mitt inlägg som fick mig att fundera kring varför inlägg som förkastar Sveriges lagliga system och strukturen bakom den alltid genererar en viss typ av respons. De kritiska kommentarerna kan delas upp i två kategorier som jag gärna vill utveckla:

1. Lagar är objektiva och påverkas inte av människors känslor eller det samhällsklimat vi har. Den här sortens kommentarer visar ofta på en övertro på lagen och det lagliga systemet. Det verkar generellt finnas en tro att det lagliga system vi har idag är rättvist, objektivt och slutgiltigt, dvs det är inte systemet eller lagen som behöver förändras utan det är vi som behöver anpassa oss till lagen och systemet. Jag kan förstå det här argumentet om en inte tillämpar en strukturell analys som förklarar hur de lagar och stadgar vi har idag kring våldtäkt och övergrepp har formats och påverkats av den våldtäktskultur vi har. Den här rädslan för att om vi ser lagen som en levande och föränderlig struktur som utvecklas jämfört med något fast och oförenderligt verkar härstamma från tron på att om vi ruckar på lagar så öppnar det upp för personliga tolkningar, åsikter och ideer och då faller hela systemet. Problemet med det här resonemanget är att hela vårt samhälle, alla aspekter av det är en del av en grupps dominanta ställning i samhället (män, rika, vita osv) eller någons personliga tolkning, åsikter och idé. Det gör att de lagar vi har idag som ska skydda offren och döma förövare rörande våldtäkt, överfall, våld mot kvinnor och HBTQ personer är patriarkal, dvs väldigt influerad av det faktum att män står över kvinnor i samhället och därför har makten att stifta lagar och stadgar. Det lagliga system vi då får är ett som marginaliserar vad en våldtäkt är eller vad våld mot kvinnor och HBTQ personer rent generellt är. Kvinnors och HBTQ personers rättigheter i samhället är inte jämställda med rättigheter och makt män har.

Lagen är visserligen jämställd till det yttre  (dvs samma sak gäller för kvinnor som män) men eftersom den i dagsläget tillåter normativa värderingar om kvinnor och män etc att påverka utgången till underprivilgerade gruppers nackdel så räcker inte det för att skydda dessa grupper. Det gör att lagen ger samma skydd och rätt till alla personer på pappret men däremot så är det normer i samhället tillsammans med en ofullständig lagstiftning som förhindrar att våldtäksmän döms. Reslutatet blir att lagen tolkas och sätts i praktik av personer med värderingar som är patriarkala vilket resulterar i att hela systemet blir bristfälligt. Det är väldigt få fall som går vidare vilket visar på bristande prioritering från lagens sida  men en skärpt lagstiftning så går det att påverka normer och attityder i samhället.
Resultatet  blir en enkel ekvation: den som  har makten i samhället (vita män) är den som också har lagen på sin sida och privilegiet att definera vad som är viktigt. Våldtäkter och övergrepp mot kvinnor och HBTQ personer hamnar inte högt i status eftersom vita män inte är en strukturellt och utbrett utsatt grupp. Det för mig till den andra kategorin av kommentarer och åsikter feminister får när de kritiserar män och rådande lagstiftning.

2. Det finns en ”objektiv” och slutgiltig definition av vad en våldtäkt är och håller vi oss till den så kommer vi aldrig döma fel eller ännu värre: döma en stackars oskyldig man till något han inte gjort.  Det här är ett väldigt naivt synsätt att tillämpa eftersom 1. Ingenting som rör den egna kroppen, integriteten eller den egna personen är objektivt. 2. Upplever någon att den blivit utsatt för våld, våldtäkt eller på något annat sätt skadas psykiskt eller fysiskt så är det den egna upplevelsen som räknas, inte vad förövarens tanke, mening eller ens kosmiska placering av planeterna var vid den tidpunkten. Det jag vill ha sagt är: det finns ingen slutgiltig, objektiv eller laglig definition av vad en våldtäkt är vilket gör att de lagar och det system vi har idag alltid bör kritiseras, förändras och utvecklas. Vi kan inte nöja oss med den lagstiftning vi har nu eftersom den i slutet av dagen inte skyddar offren, den friger förövarna. Om vi ser att allt det här hänger ihop, att lagar och lagstiftning inte är någon högre makt med en slutglitig objektivitet utan ett system som är patriarkalt och skadligt för många grupper i samhället så blir det inte särskilt svårt att förstå varför detta system måste förändras och utvecklas.

Utan strukturell analys så missar vi att det lagliga system vi har idag är ett resultat av oss, av den kultur och de traditioner vi skapar/har skapat. Anledningen till att det är så svårt att fälla någon i våltäktsdomar är för att vi har skapat en kultur av misstro där vi vill att offren ska bevisa både sin oskuld men även förövarens skuld. Utan strukturell analys så kan vi enbart analysera och prata om en aspekt av samhället i taget vilket gör att vi alltid kommer komma fram till att allt är precis som det ska. Läser vi våra lagar och våra våldtäksfall utan att sätta dessa i  kontext, utan att se större samband med normer och strukturer som tillåter våldtäkt så kommer vi alltid komma fram till att det är vi som behöver anpassa oss till lagen och inte tvärtom. Skulden hamnar alltid på utsatta grupper och inte där den hör hemma: hos alla män som våldtar och deras allierade i maktens korridorer.

I Sverige är det lagligt att våldta!

Hej Sverige!

Tänkte vi skulle prata lite du och jag. Ett av världens mest jämställda länder kallas du av både oss inneboende men den bilden delar också resten av världen. Vi känner oss ofta stolta över hur vi med rent samvete kan kritisera och klanka ned på andra länder och kulturer och deras brist på jämställdhet. Vi känner ett ansvar att belysa det ofantliga kvinnohat som finns i andra länder och kulturer, vi brinner verkligen för det. Vi förfasas över brutala våldtäkter i Indien samtidigt som vi försäkrar oss själva om att något sånt inte sker här eftersom vi ändå är ett av världens mest jämställda länder trots allt. Vi är civiliserade i Sverige. Vi är utbildade. Vi oroar oss för människor från mellanöstern eftersom deras kulturer förespråkar kvinnohat och fråntar kvinnor rätten till att bestämma över sina liv, sin kropp. Vi blir rasande över Rysslands homofobi och hatiska HBTQ lagar eftersom vi är så toleranta, så accepterande och tillåter alla att få leva sitt liv som de själva väljer. Vi pratar om hur bra vi är på att fånga upp personer med olika diagnoser, ge hjälp och visa förståelse.

Om det är något vi är bra på i Sverige så är det att belysa andras problem. Analysera och plocka isär andra kulturer, oroa oss för hur alla invandrare kommer påverka vår så jämställda och fredliga kultur. Fast ändå, visst känns det bra att allt det här sker ”där borta” och inte här? Visst sover vi lättare om vi intalar oss själva att de flesta våldtäkter som kvinnor utsätts för sker av män från alla dessa kvinnofientliga länder med bakåtsträvande och barbariska kulturer och lagar som stödjer männen? Majoriteten tror fortfarande inte att svenska män och ”vanliga, schyssta killar” våldtar. Jag har funderat på hur jag vill skriva det här inlägget och kommit fram till att jag är inte särskilt bra på att belysa något ironiskt när jag är arg, för det är jag, riktigt arg och väldigt äcklad av det land jag nästan spenderat mitt hela liv i. Jag är trött och äcklad av det ständiga hyckleriet, av det konstanta behovet av att framhäva Sverige som ett underbart land i jämförelse med resten av världen. Det är lika bra att jag kommer till det jag vill ha sagt i det här inlägget. Det tog mig några minuter att Googla fram följande artiklar:

En tjej med Asperger Syndrom blir våldtagen, hennes våldtäktsman frias eftersom  ”en flicka med diagnosen Asperger har ”uttrycksformer” som kan ha varit svårtolkade – en omständighet som bidrar till att hovrätten friar i ett våldtäktsmål.”  Vad hände med att visa förståelse för diagnoser och kvinnor? Det är alltså inte våldtäkt om kvinnan haft uttrycksformer som någon påstår sig inte ha förstått?

”Mannen frias trots att domstolen anser det bevisat att mannen var ute efter att våldta kvinnan. Han var helt inriktad på henne, men det var just i egenskap av kvinna som han ville våldta henne. Mannen visste inte att offert rent fysiskt var en man, skriver tingsrätten i sin dom.” Hur var det nu med Ryssland och deras hemska lagar som diskriminerade HBTQ personer? Det står i lagen att för att fällas för en våldtäkt måste uppsåt bevisas dvs det måste finnas bevis på att förövaren hade för avsikt att våldta någon. Här hade förövaren uppsåt men eftersom offret var en trans*kvinna (inte man som tidningen felaktigt skrivit) så är det helt plötsligt okej?

Eller vad sägs om den här fallet: ”Den 19-årige mannen anmäldes för våldtäkt efter att ha genomfört ett analt samlag med sin flickvän – när hon sov. Nu frikänns han av hovrätten och får skadestånd för häktestiden” Läste jag det här rätt? Var är kvinnans rätt till sin egen kropp? Var är rättvisan i att förövaren får skadestånd av hovrätten för häktestiden för att han har våldtagit sin sovande flickvän analt? Ska vi fortfarande fokusera på invandrarna från mellanöstern och deras skeva kvinnosyn? Oroar vi oss fortfarande för att dessa män är de primära våldtäktsmännen i samhället?

”Den artonårige mannen åtalades för att med hjälp av en kamrat ha våldtagit en flicka med en vinflaska tills hon började blöda – samtidigt som en tredje kompis filmade delar av övergreppet. Nu har alla tre friats från alla brottsmisstankar. Rätten anser att kvinnan möjligen försökte hålla ihop sina ben av blyghet.” Det här fallet påminner mig om ett annat fall i Indien där fyra män dömdes för en brutal våldtäkt där kvinnan senare avled av sina skador. Jag minns hur vi alla var förfärade oss över brutaliteten i det här fallet, hur vi alla tyckte att nu är det Indiens tur att göra något åt allt våld mot kvinnor, nu är det deras tur att bli jämställda. Ändå så pratas det om hur andra kulturer inte respekterar kvinnor, hur de är våldsamma samtidigt som domstolar i Sverige friar män som våldtagit en flicka med en flaska tills hon börjat blöda!

”Sex tonårspojkar som i tingsrätten dömts för att ha våldtagit en jämnårig flicka under en fest i Mars i år i Stockholm frias nu helt av hovrätten.” Tingsrätten skrev i sin dom att flickan berättat detaljrikt om övergreppen utan motsägelser eller inslag som framstår som oförklarliga. Resultatet blir att dessa förövare istället frias i hovrätten! Jag tror vi måste börja fråga oss själva, går det ens att fällas för våldtäkt i det här landet?

Det här är bara en liten bråkdel av alla våldtäktsfall där förövarna gått fira. Igår kom det här: ”Jag anser att om man en gång har gett medgivande till kroppslig intimitet genom ömsesidig fysisk kontakt ska man ta del i ansvaret, vad än konsekvenserna blir.”
Samtidigt som vi läser om fall efter fall där kvinnor brutalt misshandlas, våldtas, där trans*personer diskrimineras, där personer med diagnoser marginaliseras så får vi höra att kvinnan har ett ansvar när det kommer till våldtäkter. Allt ansvar läggs på offren medan förövarna får lära sig hur synd det är om om män som blir falskt anklagade för våldtäkt. Samtidigt gör Belinda Olsson ett program som SVT sänder i bästa sändningstid där hon undrar ”har feminismen gått för långt”? Nej Belinda, feminismen har inte gått för långt, den har inte kommit ens en liten bit på vägen. Vi talar om andra kulturer som bakåtsträvande och barbariska men det kanske är dags att ta en titt på Sverige idag? Vi har idag en lagstiftning som tillåter våldtäkter. Vi har idag en våldtäktskultur som lynchar offren och utmålar dem som slampor, billiga och ljugande personer. Vi har idag en väldigt bakåtsträvande och barbarisk kultur i Sverige.

Illustratör: Emanu Garnheim