Vi lever i en kultur där våldtäktsmän, misshandlare, rasister och kriminella hyllas.

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt är lagligt i Sverige vilket väckte väldigt starka reaktioner då många ansåg att jag belastade alla män för något ett fåtal galningar är ansvariga för. Jag tänkte idag visa hur det inte rör sig om enstaka galningar utan om en våldtäktskultur där vi inte bara friar våldtäksmän och misshandlare utan dessutom hyllar och älskar dom.

Vi har idag en kultur i både Sverige och resten av världen där män (oftast vita män, det görs en stor skillnad på hur vita och rasifirrade män bemöts i media men jag återkommer till det) som begår olika våldsbrott mot kvinnor oftast friar. Råkar denna man dessutom vara känd så blir han inte bara friad utan han kan även fortsätta sitt liv och sin karriär som om ingenting har hänt. Efter snabb googling så fick jag fram ett axplock av manliga kändisar runt om i världen som både misshandlat, våldtagit, samt uttalat sig rasistiskt mot sina partners:

• Charlie Sheen
• Sean Connery
• Gary Oldman
• David Hasselhoff
• Mel Gibson
• Michael Fassbender
• Nicholas Cage
• Gary Busey
• Bill Murray
• Eminem
• Alec Baldwin
• Tommy Lee
• Josh Brolin
• Sean Penn
• Woody Allen
• Roman Polanski
• Axl Rose
• Sonny Bono
• John Lennon
• Sean Bean
• Elvis Presley
• Kelsey Grammar
• Chris Brown
• R Kelly
• Terry Richardson
• Dov Charney

 

Jag googlade även efter svenska kändisar och fann att bla Tomas Dileva,  Max Grinndal på TV4-sporten, Alexander Gerndt, fotbollsspelare alla anklagats eller dömts för misshandel av sina partners. Miiko Albornoz från MFF dömdes även för sexuellt utnyttjande av minderårig. Gemensamt med alla dessa män (förutom att de misshandlar och våldtar kvinnor) är att de har fortsatt förtroende av både sina arbetsgivare och folket eftersom de fått jobba kvar och utveckla sina karriärer.

Precis som när helt vanliga Svensson män åtalas för våldtäkt eller misshandel så är det kvinnan som ifrågasätts och anses ljuga. När Michael Fassbenders numera ex flickvän under 2010 gick ut och berättade om hur Fassbender misshandlat henne svårt där han slängt henne över en stol, brutit hennes näsben, släpat henne vid sidan av hennes bil, skadat hennes fot samt knä så möttes hon inte av stöd och hjälp utan av hån och anklagelser om att ljuuga. Anledningen? Hon drog tillbaka sin anmälan efter att Fassbender gått med på att betala hennes sjukhusräkningar eftersom hon inte ville äventyra hans begynnande kärriär i USA. Det är inte ovanligt att kvinnor som gått igenom normaliseringsprocessen där våld och hot blivit vardag till slut fortfarnde älskar sina partners och vill till varje pris skydda mannen frå att råka illa ut. Fassbenders karriär tog fart i USA efter händelsen och ingen verkar bry sig om att han är en kvinnomisshandlare.

Det finns väldigt många exempel och min poäng med det här inlägget är inte att lista allt hemskt dessa män gjort utan att visa en struktur och norm där vi faktiskt håller dessa män om ryggen. Normen kring hyllade våldtäksmän och kvinnomisshandlare geomsyras också av en stark rasistisk kultur. Media har en tendens att försöka bortförklara vita mäns ageranden med att de haft det svårt i livet och att det är synd om dom. När Sean Penn misshandlade sin dåvarande partner  sångerskan Madonna i 9 timmar där han bland annat slagit henne i huvudet med ett baseball trä samt bundit fast henne vid en stol ursäktades han med förklaringen att han var deprimerad och hade alkoholproblem vid den tiden. Eminem som vid ett flertar tillfällen hotat och misshandlat sitt ex fick sympatier då han låg i vårdnadstvist med henne. Rasifierade män som misshandlar bemöts dock helt annorlunda i pressen och media.

När Chris Brown misshandlade sin dåvarande flickvän Rihanna 2009 fanns det ingen som ursäktade hans beteende. Jag påstår inte att sådant beteende ska ursäktas på något sätt men när vita män misshandlar och våldtar så omskrivs det som entaka fall av enstaka galningar som hamnat snett jämfört när rasifierade män gör samma sak så är det helt plötsligt representativt för en hel grupp av människor. Chris Browns misshandel av Rihanna sågs inte som så ovanlig då han är en svart man och svarta män är generellt mer våldsamma. Ingen brydde sig om Browns bakgrund eller svårigheter i livet. Fallet väckte stor uppmärksamet i media med efterföljande rasism och fördomar mot afroamerikaner. Det här spelar väldigt väl in i den rasistiska bilden av svarta män som barbariska och mer våldsamma som närts ända sedan koloniseringen. När Tiger Woods otrohetsskandal uppdagades så tyckte hela världen syns om den stackars vita kvinnan som blivit utsatt och Woods förlorade flera reklamkontrakt. Jämför vi med Mick Jagger som varit kroniskt otrogen hela livet så har nog en konsär med Rolling Stones aldrig behövt ställas in som reslutat av jaggers privata affärer med kvinnor. När skådespelaren Isiah Washington (känd från bla Grey’s Anatomy) uttalat sig homofobiskt så fick han sparken med omdelbar verkan. Det är självklart bra att samhället reagerar och tar avstånd men problemet är att det väldigt sällan tas avstånd från vita män, deras brott går ostraffade.

 

Vi tenderar att blunda inför våldtäkskulturen som vi själva reproducerar och hyllar. Att både svenska och amerikanska män oberört får fortsätta sina karriärer trots misshandel, våldtäkt, rasism och annan kriminalitet visar på hur lite vi värdesätter kvinnan i samhället. Vad sänder vi för signaler till unga män när vi fortsätter gå på spelningar och stödja artister som gjort kvinnor illa? Vad säger det egentligen om samhället att en som man idag kan våldta och misshandla en kvinna utan att det ger honom några somhelst sociala konsekvenser, att han fortfarande ses som en schysst kille, någon som bara trampat snett i livet någon enstaka gång. Det är inte på något sätt konstigt att vanliga män frias från våldtäker och misshandel när vi har kändisar som via sitt kändisskap visar att det här är okej, en kvinna är inte värd så mycket idag. Våldtäkt och misshandel är inte bara lagligt men det är också uppmuntrat.

 

 

Sexuella trakasserier är normen för kvinnor som vill vistas på krogen

Igår skrev en vän om en händelse som utspelade sig i Stockholm när vi var ute tillsammans. Vi satt på en pub och bara umgicks och pratade, visade väldigt tydligt med vårt kroppspråk att vi inte var intresserade av sällskap och framförallt inte på något sätt sökte kontakt med män. Under kvällen så satte sig män vid vårt bord på löpande band, försökte prata, försökte få vår uppmärksamhet, gav oss sliskiga komplimanger, tog på oss och vad vi än gjorde, oavsett om vi skrek MEN GÅ HÄRIFRÅN eller sa att vi var tillsammans så funkade det inte, de bara fortsatte. Jag försökte gå på toaletten bara för att i kön bli stoppad av två män som säkert ett tiotal gånger frågade mig om jag som var så snygg inte skulle hänga med på efterfest fastän jag efter varje gång sa – nej, lämna mig ifred jag vill inte prata med er. Det verkade som att ingen av dessa män ens tänkte tanken att vi kanske bara var två personer som inte var intresserade av deras klibbga och raggande sällskap, att vi bara ville få existerar och umgås med varandra. Vi var kvinnor ensamma utan sällskap av män vilket verkar vara grönt ljus för alla sorters närmanden och kontaktsökande. Jag hade totalt glömt bort händelserna tills jag såg min väns statusuppdatering eftersom jag helt ärligt är så van vid att män tar sig friheter när jag är ute att det längre inte är något jag ser som konstigt. Jag skulle nog reagera mer på att INTE bli trakasserad och se det som ett undantag vilket i sig är väldigt tragiskt.

 

För många kvinnor är mäns beteende i offentliga rum ett stort problem och det här gränslösa och krävande beteendet verkar förstärkas så fort en befinner sig i krogmiljö av något slag där alla kvinnor förvandlas till laglösa byten som likt djur ska fångas in och släpas med hem.

 
Det som jag alltid finner så häpnadsväckande är att när en som kvinna tar upp det här, tar upp att män sysslar med sexuella trakasserier, fysiskt våld, hot eller bara rent allmänt oönskat och obekvämt beteende på krogen regelbundet så möts en av en dubbelbestraffande norm. När kvinnor, vare sig de är feminister eller inte tar upp att de är rädda för män på krogen eller i andra offentliga sammanhang så är det väldigt vanligt att mötas av – men alla män är inte såna, du har bara haft otur och mött idioter. Det stämmer säkert, det verkar ju onekligen som att en måste vara rätt dum för att inte förstå att nej är ett nej och att det borde räcka för att avfärda någons oönskade sällskap men då undrar jag, är alla män dumma? Jag känner nämligen ingen kvinna som INTE blivit trakasserad på krogen eller när hon varit ute. Känner ingen kvinna som vittnat om att varje gång hon sagt nej så har det räckt, att han bara gått därifrån, utan tjat, utan följdfrågor och kommentarer som – ”men varför inte, kom igen nu, bara en drink, vi kan väl snacka lite bara?, vem fan tror du att du är egentligen, dra åt helvete då din fula hora”. När en som kvinna påpekar det här, att nej det handlar inte om enstaka idioter utan det här är ett utbrett strukturellt problem som är socialt accepterat och som upprätthålls av män själva så blir en istället kallad för ”manshatare”, en person som dömer andra utifrån deras kön eftersom en antar att alla män är såna istället för att ge dom en chans.

 
Samtidigt som en blir kallad för ”manshatare” för att en är rädd för män på krogen och i offentliga sammanhang då som jag nämnde innan: alla kvinnor blir trakasserade, så ska en som kvinna samtidigt vara beredd och redo för att män kan är idioter när en vistas ute. Den våldtäkdskultur vi har i Sverige visar väldigt tydligt på det då allt ansvar läggs på offret. Hur full var hon? Vad hade hon på sig? Flörtade hon? Sa hon först ja och sen under kvällen nej? Slutsatsen blir att: kvinnor som betraktar män som farliga är manshatare då ”inte alla män är farliga” men samtidigt så förväntas vi ständigt vara på vår vakt, begränsa vårt rörelseutrymme, kläder, beteende, sexualitet osv eftersom män inte kan kontrollera sig när de är ute. Män blir alltså arga på kvinnor som är rädda för män och sen arga på kvinnor som fallit offer för män eftersom de borde vetat bättre och inte försatt sig i den situationen från början. Dubbelbestraffning i sin renaste form.

Jag har en lösning på problemet. Vad sägs som att ni män som grupp bara slutar upp med det här eller alternativt stannar inne om ni känner att ni inte kan kontrollera er bland kvinnor när ni går ut?

 

Ondska är inte något som andra sysslar med.

Det har pratats om hur en normaliseringsprocess pågår inom politiken vilket leder till att vi accepterar mer och mer rasism i samhället. Jag har funderat över varför den här processen sker, hur blir egentligen våld, hat och rasism något “normalt”? Hur blir människor, grupper och till slut hela samhället mer “ondskefullt”? Vi håller ju alla med (ja, jag hoppas att majoriteten tycker så fortfarande) att Hitlers Tyskland inte är en välfärdsmodell att sträva efter och ändå så sveper starka högervindar över Sverige? Vi har egentligen alla samma startpunkt: våld mot oskyldiga, rasism och hat är dåliga företeelser. Väldigt få skulle nog faktiskt vilja leva i ett samhälle där våld, hat och rasism är vardagliga inslag i allas liv. Ändå är det den utvecklingen vi är påväg emot.

Det sker en farlig polarisering mellan de “goda” och de “onda” i samhället idag. Kristina Wicksell skriver om normaliseringsprocessen som skett angående rasismen i sitt inlägg och tar upp våldsamma relationer som exempel. Det går att applicera samma exempel när vi pratar om polarisering. En av anledningarna till att kvinnor stannar i destruktiva och våldsamma relationer är inte enbart för att våld och hot blivit vardag, normaliserats men också för att det finns ett “vi mot dom” tänk i relationen. Mannen är inte “ond” utan bara missförstådd, det är “dom andra” som är de onda och dåliga, dom som faktiskt slår hårdare, dom som dödar sin partner. En polarisering har skett där en ser sig själv och sin relation som “god” oavsett vad ens handlingar säger eller visar.

Polarisering sker inom politiken idag också. Problemet är bara att folk som röstar på rasistiska partier idag ogärna ser sig själva som onda eller dåliga. Jag är fullt övertygad om att rasisterna inte ser sig själva som rasister utan som de goda som försöker bevara Sverige svenskt eftersom de “onda” invandrarna hotar med att ta över. Det gör också att dessa personer är helt blinda inför fakta och bara ser sin egen sanning, dvs bara accepterar information som redan stödjer ens egen världssyn.

Normaliseringsprocessen kan inte ske utan en polarisering men en polarisering kan bara leva och frodas där självinsikt saknas. Rasismen är så pass utbredd i Sverige idag eftersom alla är övertygade om att rasism är något som dom andra sysslar med. “Det jag gör är inte rasism eftersom jag inte är ond.” Precis som exemplet med paret i den desturktiva relationen så ser en inte själv när en faktiskt utför rasistiska handlingar eftersom det finns en syn på att “riktig rasism” är den rasismen som faktiskt deporterar och dödar människor på grund av deras bakgrund. Vi missar att rasismen är närvarandra överallt eftersom den är ett strukturellt problem = ett problem som finns överallt i olika former och i olika grader. Jag tror också att vi polariserar oss själva som individer. Även om vi för det mesta gör bra saker så kan vi göra skada och även personer som för det mesta skadar andra kan då och då göra en bra saker. Det jag försöker komma fram till är att det är väldigt farligt att se sig själv som genomgod och bli defensiv så fort kritik riktas mot något en gjort eller sagt. Resultatet blir att antigen så är vi onda eller goda, vill väl eller vill illa och jag tror inte det här sättet att se på sig själv och sin omvärld hjälper att bekämpa rasismen som växer och frodas framför oss alla.

Ondska är inte en tröskel vi kliver över. Innan vi hamnar där så har vi alla gått igenom en normaliseringsprocess och en polarisering. Det finns inget vägskäl som skiljer de goda från de onda. Det finns bara ett samhälle där vi alla lever tillsammans. Vill vi bekämpa rasismen så måste vi göra det både med självransakan men också med fler gråskalor än vad vi har idag.

En död Anne Frank gör mer nytta än en levande Anne Frank.

Zettermark skrev för någon dag sedan ett väldigt bra inlägg om hur vi inte ser att den politiska utveckling idag är på många sätt lik den utveckling som skedde under 1900 talets första hälft och ledde till förintelsen och andra världskriget. Jag håller med om allt i texten men skulle vilja ge en annan bild av den politiska och rasistiska utvecklingen i samhället.

Vi hade inte räddat Anne Frank på 1940 talet. Jag är ofta i Amsterdam och går varje gång förbi huset där hon och hennes familj gömde sig innan de avslöjades och fördes till koncentrationslägret där Anne sen dog. Jag tänker ofta hur väldigt lite det hade krävts för att hon och hennes familj skulle få leva. Det hade räckt med om två grannar höll tyst och smög med mat till familjen. Jag tror att vi använder figurer som Anne Frank och filmer som 12 years a slave som vann Oscars och är högaktuell just nu för att visa hur vi är bättre än tiden som varit. Det är inte en slump att förintelsen lyfts fram som den ultimata tragedin mot ett folk och slaveriet som den mest extrema form av rasism.

Det som sker är att slaveriet och förintelsen till exempel blir måttstocken för vad som är acceptabelt och inte acceptabelt att utsätta en grupp i samhället för. Vi förfasas över scener i filmer som porträtterar slaveriet och får ont i magen av bilder från koncentrationslägren men vi gör det från distans. Vi gör det från vår trygga vrå i hemmet. Vi klappar oss själva på axeln och tänker “vi hade gömt Anne Frank” och vi hade aldrig ägt svarta slavar i USA på den tiden. Det många missar är att vi idag normaliserar allt mer rasism. Stödet för SD ökar, nazister marscherar på våra gator och vi har gått från en tid då det fanns nazister och sen alla andra till likställandet av nazism med vänsteraktivism. Det är en farlig utveckling som sker och som otroligt många stödjer genom att inte aktivt ta avstånd ifrån. Många idag förstår inte eller verkar inte vilja förstå att en stor andel av de invandrare vi har i Sverige idag som direkt drabbas av den här rasistiska utvecklingen har flytt från scener som visas upp i dessa filmer och böcker vi ser som exempel på det värsta som kan ske. Jag och min familj flydde från Bosnien under 1990 – talet på grund av etnisk rensning av bosniska muslimer som pågick. Målet var alltså att systematiskt döda varje bosnisk muslim (och det var en otroligt effektiv plan som fungerade väldigt väl under flera år), precis som med judar under förintelsen. Målet var helt enkelt att få ett helt folk att försvinna antigen genom att döda alla eller göra dom som blev kvar till slavar under den rådande regimen. Dessa bilder av förintelsen som många mår dåligt av att se var vår verklighet. Bosnien och dess folk upplevde och levde dessa bilder, levde i den verkligheten under flera års tid.

I dagsläget så gör en död Anne Frank mer nytta än en levande Anne Frank för den världsbild vi har. Så länge vi förstår att Anne Frank dog för att nazisterna var dåliga och slavar ägdes för att rasisterna var hemska så har vi vår bild av oss själva som goda intakt. Idag så använder vi både Anne Frank och filmer om slaveriet som ett skyddskynke när vi pratar om rasism, vi distanserar oss själva med att tro att vi hade varit bättre än tiden som varit. Det är vi inte, vi är inte bättre så länge vi inte inser att etnisk rensning står oss närmare i historien än vi tror och börjar aktivt bekämpa den rasistiska vinden som sveper över landet. Vi kanske inte ska nöja oss med att sikta snäppet högre än slaveriet och förintelsen?

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter.

Reaktionerna på Friends nya kampanjsatsning #unselfie har varit många. Hej Blekk och Fanny Åström har båda skrivit bra inlägg om ämnet. Jag tänkte idag spinna vidare på ämnet och belysa problematiken kring uppmanningen/mantrat/mottot “det är insidan som räknas”.

Jag tror att vi alla har fått höra något negativt om vårat utseende under vårt liv. Jag tror också att vi alla blivit tröstade med orden “det är insidan som räknas” och att utseendet är sekundärt. Tanken är god, att insidan är viktigare än utsidan, att det är hur vi är som personer som gör oss vackra och inte det ytliga som bara rör hur söt eller snygg någon är. Tanken är god men den har otroligt lite verklighetsförankring. Anledningen till att så många kvinnor lider av ätstörningar, depression och allt annat som kommer med att vara kvinna idag är för att det är något fel på insidan. Ätstörningar, självskadebeteende, utseendehets, mobbning är fel på insidan som manifesteras utåt.

När Friends kampanj föreslår att kvinnor borde sluta ta selfies, dvs bilder på sig själva och fokusera mer inåt så verkar de missa en väkdigt viktig sak: om en mår dåligt, mobbas eller på något annat sätt lider så är det nog insidan en hatar med en brinnande passion. Friends väljer att fokusera på kvinnans utseende (som om vi inte har nog av det i samhället som det är) och ser kvinnor som tar bilder på sig själva som problemet. Fokus borde ligga på varför kvinnor trakasseras för deras utseende och vad det egentligen är för fel på insidan om sådant hat kan manifesteras och attackera utsidan.

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter. “Vilken söt och fin flicka” och “vilken stark kille och modig kille”! Jag vet, det låter som helt ofarliga komplimanger att ge barn men det börjar redan i småbarnsåldern. Flickor värderas utefter hur fina och söta de kan vara (passiva egenskaper) medan killar värderas efter vad de kan göra och utföra (aktiva egenskaper). Det här formar våra personligheter och jag vågar påstå att pojkar/killar/män har mycket mer fysiskt och mentalt utrymme att utveckla sin personlighet och personlighetsdrag.
En stor del av kvinnans liv går åt att konsumera utseende, att faktiskt investera ekonomiskt i produkter och tjänster som ska förbättra hennes utseende. Det handlar inte heller enbart om den ekonomiska aspekten, det handlar också om känslomässigt och mentalt utrymme som tas upp av tankar och osäkerhet kring utseendet. Känslor som väcks när en känner att en inte duger som människa på grund av hur en ser ut. Att hata sitt utseende handlar om att känna sig misslyckad som person. “Vilken söt och fin flicka” internaliseras och blir till “vilken ful och dålig flicka” som inte ens klarar av att uppfylla sin enda uppgift: att vara snygg och eftertraktad av män. Idag är det kvinnans största roll, utan sitt utseende så är hon en ful person, en dålig person.

Kvinnans utseende är alltså starkt kopplat till hennes inre. Att då be någon fokusera på det inre slår så fel då det en egentligen säger är: du har misslyckats med att visa upp en attraktiv yta, det spelar ingen roll hur mycket du hatar dig själv, hur mycket du försöker, du kommer ändå inte lyckas så det är lika bra att du vänder dig inåt och stannar där. Om en redan är missnöjd med sig själv så kanske det inte alltid finns så mycket inre en vill fokusera på? Om en fostrats in i en otroligt destruktiv och dubbelbestraffande kvinnoroll så kanske det inte finns så mycket personlighet en vill lägga energi på? Om vi ständigt tänker på vårat utseende, på vad män tycker om vårat utseende, vad världen tänker om vårat utseende, vad tror ni finns i kvinnans inre? Jo, mer utseende. Att sluta ta selfies löser ingenting, det kapslar bara in ångesten och problemen inom oss.

Jag ställer mig emot friends kampanj av många anledningar men den största är nog att de lägger ansvaret på den utsatta individen. Ansvaret och fokus borde ligga på hur vi ska förändra våra könsroller så att kvinnor får samma mentala och fysiska utrymme för att faktiskt utvecklas som personer, inte som utseenden. Vi behöver mer fokus på hur vi gör kvinnan till en aktiv person, hur vi kommer bort från det passiva och det utseendefixerade. Vi behöver prata mer om skammen, skammen av att inte lyckas, inte vara till lags, inte vara attraktiv; vad gör det med oss som kvinnor egentligen? Vi behöver ge kvinnor en röst, bara då kan personligheten och det inre börja läcka och utvecklas mer.

Förresten, selfies är helt klart bäst, jag tar hellre en bild på mig själv jag är helnöjd med, på mina villkor än att någon annan gör det och recenserar mitt utseende.

Den goda invandraren

Lidija Praizovic har skrivit en artikel för Aftonbladet där hon kritiserar både ”PK Sverige” och medelklassens rasifierade för att vara klassföraktande och samtidigt inte belysa det förtryck som existerar och frodas i kulturer som inte är svenska. Jag vill börja med att säga att jag håller med Lidija angående hennes analys, däremot så tycker jag hennes slutsatser om varför vi lyfter fram ”den gode invandraren” är felaktiga. Jag kommer kopiera in några citat från texten för att på så sätt göra det tydligare vad det är jag kritiserar och vad jag tycker skribenten har fel i.

”Den av PK-eliten ihjälkramade figuren ”den goda invandraren” består av ett sekulärt och bildat övermedelklasskikt av invandrare. Eller också av sådana som jag; fjäskande klassresenärer.”

”Därför blir jag arg när ”de goda invandrarna” vill tysta ”de dåliga invandrarnas” röster. Så osynliggörs många underklassinvandrares berättelser. Systemet döljs i stället för att skildras, i den goda smakens och korrekta politikens namn.”

Jag tycker Lidija har rätt i att det svenska folket enbart vill hylla och se den ”goda invandraren”. Den invandraren som gör sig själv nyttig för samhället, som bidrar ekonomskt men även socialt och kulturellt, den som tillför ”en annan aspekt” på saker och ting. Jag håller också med om att de invandrare som lyfts fram i samhället är de som är bildade och redan har ett antigen socialt, kulturellt eller ekonomiskt kapital. Däremot förstår jag inte vad hon menar med ”PK-eliten”, vilka skulle tillhöra den? När blev det dåligt att vara PK och en ännu mer relevant fråga, när blev det elitistiskt? Vi lever i en tid då vi inte kan stoppa nazister på våra gator, våldsbrott mot civila som demonstrerar, ökad rasism/sexism, ekonomiskt och välfärdsförfall, det går att säga ganska säkert att vara ”PK” innebär att arbeta i ett rätt kraftigt underläge. Att påstå att det skulle finnas någon PK-grupp i samhället som innehar makten att styra och förändra samhället och vända högervindarna som blåser allt kraftiga är befängt.

Det Lidija dock missar är varför just en typ av ”invandrare” lyfts fram, varför tex såna som jag kan sitta och skriva den här texten och göra min röst hörd. Den goda invandraren är också den passiva invandraren i en stor utsträckning. Anledningen till att assimilierade och integrerade rasifierade får höras mer än andra är för att de inte upprör den rådande ordningen. Det sker ingen förändring i maktens korridorer och samtidigt så påverkas det svenska samhället inte nämnvärt av rasifierade som ”beter sig som svenskar”. Anledningen till att det ser ut såhär och att ”de dåliga invandrarnas röster tystas” är för att det inte finns hur mycket plats som helst. Invandrare eller rasifierade tvingas tävla mot varandra för en plats på till exempel arbetsmarknaden eftersom bättre betalda arbeten domineras av vita svenskar. Precis så som chefspositioner i landet domineras av vita män vilket leder till att kvinnor att konkurrera mot varandra eftersom de undermedvetet vet att det bara finns plats för en kvinna, inte flera. Det handlar inte om att tysta ”underklassensinvandrarröster” utan det handlar om en överlevnadsstretegi som tyvärr på grund av den ökade rasismen i samhället enbart tillåter invandrare med utbildning, socialt, kapitalt och kulturellt kapital att få synas och att få ta ett kliv upp på samhällsstegen.

Lidija fortsätter med att skriva:

”Det pyser av klassförakt nedåt: mot de som står i polisregistret, inte betalar skatt, lever på bidrag och kallar kvinnor för hora – de som inte är samhällsnyttiga och förstör för de präktiga.”

”Den vita och den icke-vita underklassen hamnar i samma båt. Jag önskar att dessa i sin olikhet kunde förena sig och ställa den ekonomiskt trygga och tolkningsprivilegierade medelklassen mot väggen”

Att det finns klassförakt rasifierade/invandrare emellan är lika sant som att det finns klassförakt svenskar emellan, jag ser inget problem med det påståendet. Däremot så yttrar sig det här klassföraktet på olika sätt beroende på om det kommer från en invandrare eller en svensk. En invandrare som begår brott och blir en nationell nyhet är en invandrare som ”drar skam över alla andra invandrare”. Hen får fungera som ett exempel för hur ”alla invandrare är”. Ingen kallar alla svenskar för nazister för att nazister marscherar på gatorna och begår våldsbrott, det får stå för dem själva, de får själva stå för det. När en invandrare däremot begår brott så färgas hens brott av på alla som inte är ”etniska svenskar”. Den här synen i samhället göder ett klassförakt invandrare emellan. En vill inte associeras med den ”dåliga invandraren” eftersom det ger negativa konsekvenser socialt. Medelklassinvandaren som ”sköter sig” och bidrar till samhället ur ett ekonomiskt perspektiv och inte kräver alltför mycket får skämmas varje gång någon från hens land begår ett brott, hen får stå för svar och försvara både sig själv och sin kultur, hen får försöka övertyga den vita svensken om att ”vi är inte alla dåliga”. Det gör att invandrare utan socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital ses ned på och allieneras från samhället ytterligare.

Lidija nämner också att vit underklass sitter i samma båt som invandrarunderklass, det gör den inte. De må båda ha det illa ställt ekonomiskt men den vita underklassen har fortfarande sitt värde som vit och förmågan att därmed förtrycka den rasifierade underklassen.

”Det största tabut för en rasifierad person inom den antirasistiska kampen är att lyfta problem som finns inom den egna invandrargruppen. Problem som inte bara skuldbelägger det svenska samhället utan också utkräver den egna gruppens ansvar.”

”Det råder en ”smutsig tvätt bär vi inte ut i solen”-mentalitet i den antirasistiska kampen. Även här finns en klasskodning: blattar från borgerliga familjer har lärt sig att upprätthålla fin fasad mot omvärlden, medan vi andra sladdrar fritt om problem i våra familjer.”

Jag håller absolut med om att det finns ett stort tabu att som invandrare/rasifierad prata om problematiken inom sin egen kultur med svenskar. Anledningen till det här dock är samma som jag nämnde förut. Berättar jag som muslim och bosnier att jag haft problem i familjen tex så kommer det direkt appliceras som ett faktum på alla bosnier och muslimer. Det går från en personlig reflektion till något som berör en hel grupp i samhället. Kritiserar en svensk strukturer i sin egna kultur så behöver inte alla svenskar förhålla sig till den kritiken. Där i ligger en väldigt stor skillnad. Det stämmer också att invandrare från familjer som är högre upp i samhällsstegen har lärt sig att hålla en fin fasad mot allmänheten men det beror som sagt på andra orsaker än enbart en stereotypisk definition av klassförakt.

”Det finns alltför ofta en konsensus i den antirasistiska kampen om att vi måste stå enade och enbart slå utåt mot den vita makten. Som att det skulle vara omöjligt att föra flera kamper parallellt: både utåt mot det sexistiska och rasistiska svenska klassamhället och inåt mot de strukturer som finns i våra egna familjer och grupper och delvis har sina egna logiker, eftersom de delvis bygger på andra premisser.”

Här tycker jag skribenten börjar ta upp en väldigt intressant och viktig poäng. Det ena utesluter inte det andra, det går att kritisera det svenska samhället samtidigt som en ser med kritiska ögon på sin egen kultur. Det går men däremot krävs det att vi gör vissa förändringar för att göra det här möjligt. Vi behöver fler invandrare och rasifierade som hörs, som tar plats i tex den politiska debatten och belyser frågor som rör underklassens invandrare. Vi behöver feminister som som inte enbart kommer från en medelklass och vit bakgrund. Kortfattat: Vi behöver folk från alla världens hörn som finns i Sverige i alla skikt och segment i samhället som hörs och för vår talan. För att slippa enbart förhålla oss till vita så kan det inte finnas enbart ett fåtal rasifierade feminister, politker, chefer, poliser osv. Så länge det ser ut på det viset så kommer tyvärr agendan vara vit eftersom en måste smälta in, bli en del av det vita systemet för att få vara kvar och det värsta är ett en måste offra sina systar och bröder på vägen, trampa på dom som redan ligger ned för att kunna klättra upp i samhället och få den där platsen som är reserverad för ett fåtal individer.

”De förutsätter att det alltid är det vita våldet som är störst, närmast och mest brännande mot huden.”

Lika lite som könsförtryck är en rasifierad kvinnas främsta förtryck i alla situationer så är det vita våldet det för invandrare. För att kunna prata om det så måste vi komma bort från att det finns vissa problem i samhället som enbart berör invandrare och rasifierade. Vi måste börja se det som Sveriges problem, det är Sverige som har ett problem med integrering, inte invandrare, det är Sverige som har ett problem med rasism/sexism och hedersvåld, inte enbart invandrare. Vita måste inse att de delar samma problem, vi lever alla tillsammans och vi kan inte beskylla en grupp för att vara ensamma om ett problem och sen kräva att vi arbetar tillsammans och tar mer plats. Den platsen finns inte i nuläget. Precis som att kvinnor som grupp är splittrade på grund av ett system som tvingas oss att se varandra som fiender för att blidka patriarket så ser invandrargrupper varandra som fiender, vi slåss om att få höras, om att få synas och om den där lilla platsen som lovar ett bättre liv som bara ett fåtal kan få. Vi ser inte, precis som kvinnor som grupp inte ser att vi alla delar liknande förtryck och att vi alla måste arbeta tillsammans för att ta mer plats.

Män som hatar andra män.

Det finns en företeelse inom feministiska kretsar jag alltid stört mig på men som jag aldrig kunna sätta ord på. Jag är inte säker på om jag kommer kunna förklara det nu heller men jag gör ett försök: det skaver i mig varje gång jag ser feministiska män klanka ned på andra män eller anklaga andra män för att vara ”snubbiga”.

Rent krasst så känns det lite som det där klassiska ”white people cant dance” kommentarerna sagt av andra vita. Jag har tidigare skrivit om hur enbart grupper som redan är privilegiade har råd att skämta om sig själva och jag tänker att snubbar som pratar illa om andra snubbar hamnar lite under samma kategori. När män använder sig av ”typiskt kvinnligt språk”, dvs de uttryck och ord kvinnor använder för att beskriva sitt förtryck de upplever att de utsätts av män så görs det från en priviligerad ståndpunkt. Resultatet blir ofta en nidbild, något roligt och karikatyr-aktigt istället för en seriös och välgrundad kritik. Ett sätt att visa vilken sida en står på men det säger väldigt lite om en persons åsikter och ideal om den kritik hen framför är ”fan vad dumma alla snubbar är” utan någon större analys bakom. Eftersom män är en privilegiad gruppen i samhället blir feministiska män och deras åsikter väldigt prioriterade inom feminismen vilket gör att det är väldigt lätt att ”plocka poäng” och att kritisera andra män genom att skriva saker så som ”alla snubbar är dumma i huvudet” eller ”män är svin”. När män klär sig i kvinnlig retorik och analys så glömmer de bort att den enda anledningen till att de får uppskattning för det är för att de är just män, de ses som moderna och framåt. Kvinnor däremot som problematiserar sitt förtryck och lägger skulden där den hör hemma, som klagar på män och mansrollen anses vara manshatande och hysteriska fastän de använder sig av exakt samma ord och uttryck som feministiska män.

Jag skulle vilja se fler män problematisera sin egen mansroll och hitta ”lösningar” till hur en själv ska förhålla sig till andra män och hur en ska förbättra sin relation till kvinnor. Jag skulle vilja se fler diskussioner kring ”mannen” som en social konstruktion, kort sagt så skulle jag vilja se fler män som hittar sitt egna feministiska språk för att beskriva de sjuka ideal som drabbar dem i egenskap av män. Att klanka ned på snubbar betyder inte på något sätt att en själv står utanför mansrollen eller ”snubbigheten”. En man slutar inte vara en man i ett patriarkat enbart för att han hatar andra män. En har inte avsagt sig privilegier och slutat förtrycka, fått ett frikort för att en kritiserar män öppet och tar avstånd. Lika lite som jag avsagt mig privilegiet att vara en cisperson enbart för att jag hatar på andra cispersoner? Män som hatar andra män faller väldigt platt om det görs med enbart platityder och slagord som får flest likes på Facebook när män säger det kvinnor sagt i flera decennier.

Kapitalismen och den äckliga kvinnliga kroppen.

Då och då blossar debatten om kvinnlig hårväxt upp. Senast handlade det om en hårig armhåla i Melodifestivalen som ledde till #hairriot och så var hela karusellen igång igen. De håriga vs de äcklade massorna. Även om jag tycker diskussionen kring hårets vara eller icke vara är relevant och viktig så får det mig att fundera över varför äcklet inför den kvinnliga kroppen inte diskuteras på ett djupare och mer omfattande plan. Vi ser antigen håret som något fel och därmed avlägsnar det eller låter det vara kvar men vi missar vad som döljer sig bakom håret. Våga se bortom håret och du skall upptäcka: kapitalismen! Nästan allting som rör den kvinnliga kroppen har en kapitalistisk drivkraft som arbetar bakom kulisserna.

Blixa skrev ett fantastiskt inlägg om den tabubelagda fittan och om hur fittskador normaliseras och jag tänker att allt det här hänger ihop. Håriga kvinnor, sargade fittor, äckligt skambelagd mens osv. Allting som på något sätt skvallrar om att kvinnan är en verklig, en mänsklig konstruktion som blöder, har ont, ser olika ut eller odlar hårväxt ses ned på av vår kultur. Försöker kvinnan bryta sig loss från bilden av ett vackert sagoväsen som aldrig blir hårigt, fiser, går upp i vikt, blöder eller har ont så straffas hon. Men varför? Varför är det som det är liksom. Feminismen visar oss patriarkala strukturer tillsammans med normer och strukturer som upprätthålls av alla som svaret. Det betyder att i förlängningen så skulle ett avskaffande av patriarkatet leda till en förändring, en förbättring men det ligger något mer bakom det.

Kapitalism. Det kapitalistiska samhället som inte bara omfattar Sverige men hela världen tjänar på att den kvinnliga kroppen i sin ”ursprungliga” form ses som äcklig och ful, som ett projekt som aldrig kan bli färdigt, som något kvinnor måste investera i hela livet. Investeringar kräver både tid och pengar. Här kommer en väldigt kort lista på några typer av produkter eller tjänster en helt vanlig kvinna använder aktivt under någon del av sitt liv: alla hårborttagningsmedel inklusive laser behandling, bantning/dieter, mensskydd, preventivmedel, smink, kläder, plastikoperationer, hårfärg, nagellack, smycken, den där heeeeeeelt fantastiska trosan som lovar att lyfta rumpan och göra den mer fast. Konstant förändring, konstant investering. Det ligger en enorm industri bakom allt det här som tjänar enorma summor med pengar på att upprätthålla myten om att den kvinnliga kroppen inte duger som den är. Att alltid tänka, att alltid tvingas vara medveten om sin kropp tar upp ofantligt mycket utrymme. Jag pratar inte om det fysiska utrymmet enbart eller det faktum att vi blir allt mindre och mindre rent fysiskt i det offentliga rummet, att vi krymper och blir passiva, jag pratar också om det mentala utrymmet. Jag pratar om det mentala utrymmet som tas upp av konsumtionshets rörande vår egen kropp. Att lägga tid på utseendet, att fundera på det men också att åtgärda det, tar tid som hade kunnat läggas på något annat.

Anledningen till att många feminister (och andra) aktivt väljer bort tex smink, rakning och bantning är för att ha möjligheten att frigöra mentalt utrymme för annat. Sånt som män tar för givet. Innan någon nu kommer med argumentet om hur män minsann också investerar i sitt utseende och har vissa krav på sig så vill jag bara avbryta er och säga: det är INTE samma sak. Det är det bara inte. Ni måste inte, ni indoktrineras inte in i en tro om att er kropp aldrig duger som den är, att den är äcklig. Alla era kroppsfunktioner är normaliserade (måste vara därför all porr är så full av sperma, sperma överallt!) medan vi känner skam över vår mens, skam över att vi har ont, skam över att det växer hår, skam över att vi idag har en ”fuldag” som gör att vi inte kan gå ut osminkade och tjocka. Framförallt så är ni representerade i media och populärkultur. Ni bombarderas av bilder som visar att män ser olika ut och kommer i alla former, det behöver inte ens påpekas. Kvinnan har bara en typ att förhålla sig till: den smala, vita, hårlösa, passiva, leende galningen som stirrar ned på oss från alla affischer och spelar i typ alla filmer som finns.

Ju mer vi investerar i vår kropp, både ekonomiskt och mentalt desto mer stödjer vi det kapitalistiska systemet. Resultatet blir att eftersom män redan har makten i samhället så upprätthålls en patriarkal ordning där kvinnan aldrig presenteras med några val. Att välja mellan om en vill raka, sminka, skära i, banta eller dölja kroppen är redan gjort. Valfriheten finns inte eftersom att normerna och strukturerna göder ett system som är utformat för att sälja och konsumera allt som kan säljas och konsumeras, dvs oss. Den kvinnliga kroppen är äcklig och behöver konstant förändras medan kvinnan själv lider i det tysta med konstant kronisk smärta, fysisk såväl mental.