En sjuklig besatthet av barn

Det finns en norm, en struktur som kräver att kvinnan får barn för att uppfylla sitt värde i samhället och patriarket. Kvinnor som aktivt väljer bort barn ses som onormala, onaturliga och oempatiska. Att som kvinna välja bort att få barn är ett val som konstant ifrågasätts, granskas och fördöms. Jag har varit medveten om att den här normen existerar, att det ses som en självklarhet att alla kvinnor föder barn, jag hade bara inte drabbats av den själv, inte fått  kommentarer mer än att någon iblnad frågat när jag och sambon ska ha barn eller att mamma och svärmor sagt att de vill ha barnbarn. Pressen har helt ärligt aldrig känts särskilt påtaglig.

Tills jag blev sjuk.

Jag hade haft ont i magen av och till under flera månader blandat med oregelbundna blödningar och bestämde mig still slut för att kolla upp vad det kunde bero på. September 2012  gick jag på en rutinundersökning hos min gynekolog där en cysta på ena äggstocken hittades. Då den var väldigt liten fick jag komma tillbaka nästa gång jag var på besök i Sverige vilket sammanföll under juletider samma år. Den andra undersökningen visade att cystan växt och att jag även hade fler nya cystor. Blodprov gjordes och sen var det bara att vänta på resultaten. Jag kände på mig redan då att något var fel och det visade sig att jag hade rätt. Jag fick veta att mitt blodvärde, tillsammans med cystorna kunde vara en indikation på att jag kunde ha cancer men att ingenting kunde fastställas utan en titthållsoperation. Jag fick tid för operation i februari.

Att behöva vänta i två månader, det önskar jag inte någon. Jag minns att alla försökte trösta mig med att det säkert inte är något, att det inte är cancer, att det är högst ovanligt. Jag minns att många sa – men det är väl självklart inte DU har cancer! Det enda jag kunde tänka var – varför skulle inte jag kunna ha cancer? Varför skulle jag vara så speciell att högre makter skulle skona mig från en sjukdom som tagit bättre och starkare människor än mig själv?

Min utbildning, den gick inget vidare. Jag fick veta att det kanske skulle krävas en andra operation direkt efter den första eftersom cystan var väldigt stor (jag kunde känna den utanpå magen om jag tryckte lite lätt med handflatan) och om det såg riktigt illa ut i magen. Jag lajvade stark och självständig kvinna utåt men i det privata så fungerade ingenting. Jag bara satt där och väntade på att dagarna tills operationen skulle släpa sig fram. Den stora dagen kom till slut. Jag och min sambo hade ingen bil så vi fick gå hela den långa vägen till sjukhuset tidigt på morgonen. Det var mörkt, kallt och vi höll varandra i handen och gick dit i tystnad. Det var väldigt fint på något sätt, hur han höll min hand hårt hela vägen och försökte verka så stark för min skull även om jag kunde se att hela hans nacke var illröd så som den alltid blir när han är känslomässigt berörd eller upprörd.

Vi kommer till sjukhuset och det är helt tomt. Långa korridorer med dålig upplysning var bara läskigt. Vi står där och ser oss om när vi plötsligt hör ett hasande ljud och direkt så tittar vi helt förskräckt på varandra och jag väser – Zombies! Its finally happening! Civilization crumbled while we were asleep and now they are coming for the survivors! Det visade sig vara en sjuksköterska med för långa byxben bara. Sjuksköterskan som tog hand om mig (som hade jobbat ett 12 timmarspass men stannade extra för min skull) kommer jag alltid vara tacksam för. Det var som om hon listade ut hur jag fungerade, att även om det inte syntes på mig så fanns alla tänkbara känslor där. Väl på operationsbordet så får jag veta att det ska vara med ett gäng studenter. Narkosläkaren råkar dra av min dräkt och visa mina bröst för hela salen men ursäktar det med – well you are going under anyways! Jag är inte på något sätt blyg gällande min egen kropp men att ligga där med 12 anonyma personer som uttråkat tittar på min kropp och veta att jag kommer få besked om vad som är fel på mig om två timmar efter flera månaders väntan och bli tvångsblottad på det viset var för att beskriva det lättsamt: hemskt.

Jag vaknar upp och känner att det faktiskt gick bra. I got this operation stuff down! Sambon var där och läkaren kom för att titta till mig. Många skulle kanske säga att min sambo var feg eller inte tillräckligt med stöd, jag vet att folk fällt såna kommentarer efteråt men jag kunde se på honom att det vore bäst om han gick ut så jag fick beskedet själv först. Det kändes rätt och bra just då. Jag behövde få vara själv om det här, det var mitt och även om han står mig otroligt nära så ville jag ha just det ögonblicket för mig själv.

– We did not find cancer. We took the largest cyst out and we will examine that also but as it looks now its not cancer. We did however find that you have endometriosis.

Livet är riktigt roligt ibland. Jag har aldrig varit gladare. DET ÄR INTE CANCER DET ÄR BARA EN FUCKING KRONISK SjUKDOM! Jag lyckades lugna mig tillräckligt för att få den allmänna infon om sjukdomen och att jag skulle in om någon timma efter att narkosen släppt för att prata om vad det innebär. Vi kommer till mötet och får veta att sjukdomen är vanlig, går att leva med, inte dödlig (den biten var en lättnad) men att den kan vara besvärlig. Jag ställer frågor, vi båda ställer frågor men jag avbryts konstant av att läkaren svarar på sambons alla frågor mer än mina. Blir irriterad men är alldeles för trött och tömd på känslor så jag orkar inte reagera. Sen kommer det. Läkaren tittar på mig som om han är förvånad över att han har något direkt att säga till mig. Han förklarar att eftersom jag både har slem och cystor (gör jag något så ska det göras ordentligt tydligen) så är det viktigt att jag bestämmer mig för när jag ska få barn. Jag förstod ingenting? Vi hade inte tagit upp barn, vaddå för barn? Ska vi få barn? Vi ska ju resa och hinna med annat i livet innan vi börjar prata om sånt. Vad har barn att göra med det faktum att jag opererats för någon timma sen, sitter här och har ont med 5 hål i magen?

Sen jag diagnoserades med min sjukdom så är det som att hela världen har blivit galen. Vi hade faktiskt aldrig tänkt på barn. Visst vi pratade om barn men mer i stil med vad för galna namn vi ska ge barnen, sambon är fortfarande inne på Dagobert (på holländska så heter farbror Joakim i Kalle Anka Dagobert, jag vet, det är inte okej på något sätt) och vad katterna kommer tycka om barnen. Ingen bryr sig om mig, ingen brydde sig om att jag precis fått veta att jag har en kronisk sjukdom, att jag mentalt fortfarande är stressad över hela cancer grejen. Barn, barn, barn, det är allt som räknas.  Nära och kära, bekanta, främlingar, alla tar sig rätten att fråga hur det står till med min sjukdom. Varje gång går jag på den niten. Jag tror att folk bryr sig för att de vill veta hur det är att leva med smärta, cystor som spricker, sjukhusvistelser, mer smärta, känslan av att känna sig ful och äcklig för att ens mage är konstant svullen och att jag alltid sitter med en väska, jacka, kudde framför magen för att den inte ska synas. Ingen är det minsta intresserad av det. Alla frågar om sjukdomen lite snabbt för att sen kunna komma till den riktiga frågan – när ska du ha barn? Tänk om du väntar för länge och det blir försent? Tänk på din sambo, han kanske vill ha barn? En incident som hände för någon vecka sen. Jag fick frågan vad jag skulle göra om jag blev gravid precis nu. Jag svarade att jag inte visste, kanske abort. Folk blev arga. På riktigt. Hur vågar jag ens tänka på att göra abort när jag vet att det kanske är min ända chans att få barn?!

Min kropp är inte min egen. Jag som person, en person med känslor och tankar har reducerats till en kropp, en kvinnlig kropp som fan ska göra sitt jobb och föda fram barn. Jag försöker förklara att jag just nu står inför ett väldigt jobbigt och omfattande val. Jag mår inte bra av hormonbaserat preventivmedel. Jag blir deprimerad, tappar sexlusten och livsglädjen försvinner. Jag har genom åren testat så många olika varianter att jag med all säkerhet kan säga att det inte är för mig. Det är tyvärr så att hormonbaserat preventivmedel är det enda som kan hjälpa mot endometrios då det håller sjukdomen under kontroll. Väldigt få känner till sjukdomen och eftersom det är en sjukdom som drabbar kvinnan så bedrivs det inte särskilt mycket forskning heller. Läkare har exempelvis ingen aning om varför en livmoderbärare får sjukdomen men inte en annan. Jag måste välja mellan fysisk eller psykisk hälsa. När jag berättar om det här för folk så får jag responsen – men det är väl bra? Skippa pillren, bli gravid och sen kan du ju börja käka dom igen! Folk har även uttryckt sympatier för min sambo som tvingas använda kondom eftersom det är så jobbigt. Ingen bryr sig om mitt val som konstant gnager på mig, varje dag.

Det finns en sjuklig besatthet av barn i vårt samhälle. Så sjuk att vi bryr oss mer om att en kvinna ska uppfylla sin roll och få barn. Så sjuklig och skev att vi inte bryr oss det minsta om vad någon går igenom, jag kan dö men inte innan jag fått barn. Min sambo har förresten aldrig fått frågan om när han ska ha barn. Det verkar bara beröra mig. Det finns fortfarande en tro om att barn är en kvinnogrej. Min sambo får aldrig frågan för att det antas att jag som kvinna ska vilja ha barn, längta efter barn och ta hand om barn. Om jag är velig eller rentav inte vet än så är jag fel, mindre kvinna och till slut en dålig person för vilken kvinna har inte barn som sitt största och enda livsmål?

 

Bosna i Hercegovina – resan hit.

Igår så åkte Bosnien ut ur VM i fotboll. Jag grät. Jag grät inte för att vi åkte ut, sånt händer, jag grät för att jag fick se mitt land, mitt folk på TV i ett positiovt internationellt sammanhang. Det kändes så stort! Mitt lilla, lilla land som gått igenom så mycket hade tagit sig igenom till världsmästerskapen i världens största sport!

Ni som läser det här, ni förstår kanske inte varför det här var så stort. Jag har läst vänners/bekantas kommentarer om hur dumt och obetydligt fotboll är. Hur det bara är några män som sparkar på en boll och att det finns bättre och viktigare saker här i livet än något töntigt sportevent med alldeles för överbetalda ynglingar som högsta attraktion. Det är oviktigt för er för att ni redan är så representerade på alla olika sätt, ni får vara individer i västvärlden så vad gör det er om några män i färggladda kläder jagar efter en boll? En måste inte tycka om sporten men det är så mycket mer än bara män som sparkar på en boll.

Under min uppväxt i Sverige så har jag bara hört Bosnien omtalas i negativa och tragiska ordalag. Krig, krig, krig och så lite mer misär på det. När jag nådde tonåren så fick jag lära mig om den “dumma juggen” och “bitchiga jugge brudar” – stereotyper som lever kvar än idag. Jag höra att vi juggar är så sköna och softa, att vi bara spelar dragspel, dricker rakija samt krigar. Varje gång någon buntar ihop mig med resten av Jugoslavien vill jag skrika, jag vill skrika för det är precis lika illa som att jag skulle bunta ihop judar med tyskar under andra världskriget. Etnisk rensning? Säger det er något? Jag är bosnier och jag kommer från Bosnien och jag talar bosniska. Inte serbokratiska, inte jugiska (måste krävts mycket tankeverksamhet för att komma upp med den), inte serbiska eller något annat språk. Jag har en egen identitet, jag har ett folk, ett land och jag är en individ.

VM i fotboll 2014 är första gången Bosnien, mitt land gör något som ses som positivt. Det är första gången ett sargat och splittrat land firar tillsammans, enade. Det är första gången vi får internationell uppmärksamhet för något bra som görs. Det är ett litet steg tillbaka, tillbaka från allt det hemska vi inte riktigt kan prata om än.

 

Bosno moja volim te!

Vi lever i en kultur där våldtäktsmän, misshandlare, rasister och kriminella hyllas.

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt är lagligt i Sverige vilket väckte väldigt starka reaktioner då många ansåg att jag belastade alla män för något ett fåtal galningar är ansvariga för. Jag tänkte idag visa hur det inte rör sig om enstaka galningar utan om en våldtäktskultur där vi inte bara friar våldtäksmän och misshandlare utan dessutom hyllar och älskar dom.

Vi har idag en kultur i både Sverige och resten av världen där män (oftast vita män, det görs en stor skillnad på hur vita och rasifirrade män bemöts i media men jag återkommer till det) som begår olika våldsbrott mot kvinnor oftast friar. Råkar denna man dessutom vara känd så blir han inte bara friad utan han kan även fortsätta sitt liv och sin karriär som om ingenting har hänt. Efter snabb googling så fick jag fram ett axplock av manliga kändisar runt om i världen som både misshandlat, våldtagit, samt uttalat sig rasistiskt mot sina partners:

• Charlie Sheen
• Sean Connery
• Gary Oldman
• David Hasselhoff
• Mel Gibson
• Michael Fassbender
• Nicholas Cage
• Gary Busey
• Bill Murray
• Eminem
• Alec Baldwin
• Tommy Lee
• Josh Brolin
• Sean Penn
• Woody Allen
• Roman Polanski
• Axl Rose
• Sonny Bono
• John Lennon
• Sean Bean
• Elvis Presley
• Kelsey Grammar
• Chris Brown
• R Kelly
• Terry Richardson
• Dov Charney

 

Jag googlade även efter svenska kändisar och fann att bla Tomas Dileva,  Max Grinndal på TV4-sporten, Alexander Gerndt, fotbollsspelare alla anklagats eller dömts för misshandel av sina partners. Miiko Albornoz från MFF dömdes även för sexuellt utnyttjande av minderårig. Gemensamt med alla dessa män (förutom att de misshandlar och våldtar kvinnor) är att de har fortsatt förtroende av både sina arbetsgivare och folket eftersom de fått jobba kvar och utveckla sina karriärer.

Precis som när helt vanliga Svensson män åtalas för våldtäkt eller misshandel så är det kvinnan som ifrågasätts och anses ljuga. När Michael Fassbenders numera ex flickvän under 2010 gick ut och berättade om hur Fassbender misshandlat henne svårt där han slängt henne över en stol, brutit hennes näsben, släpat henne vid sidan av hennes bil, skadat hennes fot samt knä så möttes hon inte av stöd och hjälp utan av hån och anklagelser om att ljuuga. Anledningen? Hon drog tillbaka sin anmälan efter att Fassbender gått med på att betala hennes sjukhusräkningar eftersom hon inte ville äventyra hans begynnande kärriär i USA. Det är inte ovanligt att kvinnor som gått igenom normaliseringsprocessen där våld och hot blivit vardag till slut fortfarnde älskar sina partners och vill till varje pris skydda mannen frå att råka illa ut. Fassbenders karriär tog fart i USA efter händelsen och ingen verkar bry sig om att han är en kvinnomisshandlare.

Det finns väldigt många exempel och min poäng med det här inlägget är inte att lista allt hemskt dessa män gjort utan att visa en struktur och norm där vi faktiskt håller dessa män om ryggen. Normen kring hyllade våldtäksmän och kvinnomisshandlare geomsyras också av en stark rasistisk kultur. Media har en tendens att försöka bortförklara vita mäns ageranden med att de haft det svårt i livet och att det är synd om dom. När Sean Penn misshandlade sin dåvarande partner  sångerskan Madonna i 9 timmar där han bland annat slagit henne i huvudet med ett baseball trä samt bundit fast henne vid en stol ursäktades han med förklaringen att han var deprimerad och hade alkoholproblem vid den tiden. Eminem som vid ett flertar tillfällen hotat och misshandlat sitt ex fick sympatier då han låg i vårdnadstvist med henne. Rasifierade män som misshandlar bemöts dock helt annorlunda i pressen och media.

När Chris Brown misshandlade sin dåvarande flickvän Rihanna 2009 fanns det ingen som ursäktade hans beteende. Jag påstår inte att sådant beteende ska ursäktas på något sätt men när vita män misshandlar och våldtar så omskrivs det som entaka fall av enstaka galningar som hamnat snett jämfört när rasifierade män gör samma sak så är det helt plötsligt representativt för en hel grupp av människor. Chris Browns misshandel av Rihanna sågs inte som så ovanlig då han är en svart man och svarta män är generellt mer våldsamma. Ingen brydde sig om Browns bakgrund eller svårigheter i livet. Fallet väckte stor uppmärksamet i media med efterföljande rasism och fördomar mot afroamerikaner. Det här spelar väldigt väl in i den rasistiska bilden av svarta män som barbariska och mer våldsamma som närts ända sedan koloniseringen. När Tiger Woods otrohetsskandal uppdagades så tyckte hela världen syns om den stackars vita kvinnan som blivit utsatt och Woods förlorade flera reklamkontrakt. Jämför vi med Mick Jagger som varit kroniskt otrogen hela livet så har nog en konsär med Rolling Stones aldrig behövt ställas in som reslutat av jaggers privata affärer med kvinnor. När skådespelaren Isiah Washington (känd från bla Grey’s Anatomy) uttalat sig homofobiskt så fick han sparken med omdelbar verkan. Det är självklart bra att samhället reagerar och tar avstånd men problemet är att det väldigt sällan tas avstånd från vita män, deras brott går ostraffade.

 

Vi tenderar att blunda inför våldtäkskulturen som vi själva reproducerar och hyllar. Att både svenska och amerikanska män oberört får fortsätta sina karriärer trots misshandel, våldtäkt, rasism och annan kriminalitet visar på hur lite vi värdesätter kvinnan i samhället. Vad sänder vi för signaler till unga män när vi fortsätter gå på spelningar och stödja artister som gjort kvinnor illa? Vad säger det egentligen om samhället att en som man idag kan våldta och misshandla en kvinna utan att det ger honom några somhelst sociala konsekvenser, att han fortfarande ses som en schysst kille, någon som bara trampat snett i livet någon enstaka gång. Det är inte på något sätt konstigt att vanliga män frias från våldtäker och misshandel när vi har kändisar som via sitt kändisskap visar att det här är okej, en kvinna är inte värd så mycket idag. Våldtäkt och misshandel är inte bara lagligt men det är också uppmuntrat.

 

 

Nej Nordiskt Forum, vi måste INTE förhålla oss till verkligheten.

Vardagsrasismen har redan skrivit om hur Nordiskt forum var en exkluderande orgie i vit medelklass cisfeminism så för att undvika upprepning tänkte jag fokusera på hur Nordiskt Forum bemött kritiken de fått.

Nordiskt Forum väljer att bjuda in Solveig Horne från det norska Fremskrittspartiet och reaktionerna låter tack och lov inte vänta på sig. Vad har en representant från ett islamofobiskt, transfobiskt och homofobiskt parti att göra i feministiska sammanhang? Om vi nu skulle vara så blinda, vita och självcentrerade att vi bortser från allt så är Horne knappast ett exempel för feminismen eftersom hon anser att kvinnor har ett eget ansvar vid våldtäkt? NF väljer alltså att bjuda in antifeminister in i hjärtat av feministiska trygga rum där meningen var att vi alla skulle få träffas på inkluderande och lika grunder.

Det största problemet enligt mig är inte enbart att bara att både transfobiska, islamofobiska och kvinnofientliga talare böjds in, det blir fel ibland även när en verkligen menat väl. Det som skrämmer mig och andra är sättet NF väljer att bemöta kritiken de fått.

“Men det är så här verkligheten ser ut i Norden idag”.

Kära Nordiskt Forum, vi vet, vi är väldigt medvetna om att verkligheten idag är både sexistisk, rasistisk och transfobisk i Norden och resten av världen. Vi är väl informerade om att nazister marscherar på våra gator och torg, att män kan våldta kvinnor och gå fria med ursäkten om att nej egentligen betydde ett ja och att transpersoner fortfarande exkluderas inom varje del av samhället. Det vi däremot inte var medvetna om eller beredda på var att en feministisk plattform så stor och omfattande som eran skulle välja att prioritera dessa röster över våra egna. Vi har ett klimat i Norden idag där det är viktigare att låta sexister och rasister tala, föra fram sin agenda och plocka röster i demokratins namn än att faktiskt ta ett aktivt ställningstagande mot dessa åsikter och rörelser.

Vi behöver inte förhålla oss till verkligheten i Norden, vi behöver förhålla oss MOT den. Det betyder att vi behöver trygga och säkra rum där vår agenda kan få höras, där vi ostört och utan hat kan mötas och planera inför en säkrare framtid för oss alla. Det betyder också att vi konstant behöver tänka på vår egen position i samhället i jämförelse med andra. Nordiskt Forum har visat sig vara en trygg plats för dom som alltid varit trygga när rasismen och sexismen är på frammarsch – vita medelklass cispersoner.

 

 

 

 

 

Dina självklara rättigheter i samhället är andras självklara orättvisor.

Feminismen kritiseras ofta för att vara för elitistisk och akademisk, för svår för den “vanliga” människan att få grepp om och förstå. En lösning på det här “problemet” som ofta tas upp är att börja från grunden innan vi tar in fler perspektiv. Resonemanget blir då att det verkar finnas en specifik grund, en början, ett ursprungsrproblem feminismen vill råda bot på och att vi då borde börja med att fokusera på det och senare i takt med tidens gång bygga på med fler och fler perspektiv tills vi har en allomfattande och inkluderande rörelse. Jag tror att många tycker att det här låter väldigt logiskt och rätt, att börja i grunden, att definiera det verkliga problemet för sig själv för att sedan kunna analysera vidare.

 

Vad och vilka innefattar grunden då? När människor föreslår att vi börjar med grunden i vår feministiska analys och kamp så vill de egentligen att vi ska börja med normen. Normen i vårt rådande samhälle är “vitmedelklasscisfeminism” vilket också kan omskrivas till “otroligt privilegiad person”. Att börja från grunden betyder också att det finns en hierarki där ju närmare normen en kommer dessto mer fokus och analys förtjänar ens förtryck och problem. “Grunden” innebär att vi borde se till att de som redan sitter på så många privilegier ska få det så bra som möjligt innan vi kan börja fokusera på resten av samhället. Problemet med den här sortens resonemang är att vi missar att ju mer privilegier du besitter dessto mer förtrycker du. Dina självklara rättigheter i samhället är andras självklara orättvisor. Att då kräva att vi börjar från grunden, från normen, från den privilegiade positionen är att tvinga grupper i samhället som har det värre att hjälpa och stödja sina förtryckare och dom som redan har det så mycket bättre. Det betyder också att den feministiska kampen bara kan utgå från normen och definieras från normen. Om grunden och normen är förtryck mellan ciskvinnor och cismän så är allt annat avvikande och lägre ned i hierarkin.

 

Normfeminismen har pågått ett bra tag. När vita medelklasskvinnor protseterade för rätten till skolgång och arbete så glömdes rasifierade kvinnor som alltid tvingats arbeta (i många fall åt de vita medelklasskvinnorna) och aldrig fick tillgång till den feministiska analysen som befirade så många. Fortfarande när vi talar om HBTQ idag så talar vi främst om H:et och människorna som representeras av bokstäverna sist faller i glömska. Den feministiska rörelsen har blivit bredare, det går inte längre att hävda att vi har en gemensam grund som gäller oss alla i lika stor utsträckning. Det finns ingen klar början och slut på förtrycket eftersom allt hör samman.

 

Feminismen handlar inte längre enbart om att skapa ett jämställt samhälle mellan vita, heterosexuella, medelklass kvinnor och män, den handlar om att skapa ett jämställd samhälle för alla människor och då behöver vi komma ifrån att det finns ett enda grundproblem och att det är där vi måste börja. Vi har redan börjat, vi har utvecklats så vill du vara med går det inte att kräva att hela rörelsen stannar upp, backar tillbaka för din skull,  häng med på tåget och utbilda dig under resans gång istället.

Sexuella trakasserier är normen för kvinnor som vill vistas på krogen

Igår skrev en vän om en händelse som utspelade sig i Stockholm när vi var ute tillsammans. Vi satt på en pub och bara umgicks och pratade, visade väldigt tydligt med vårt kroppspråk att vi inte var intresserade av sällskap och framförallt inte på något sätt sökte kontakt med män. Under kvällen så satte sig män vid vårt bord på löpande band, försökte prata, försökte få vår uppmärksamhet, gav oss sliskiga komplimanger, tog på oss och vad vi än gjorde, oavsett om vi skrek MEN GÅ HÄRIFRÅN eller sa att vi var tillsammans så funkade det inte, de bara fortsatte. Jag försökte gå på toaletten bara för att i kön bli stoppad av två män som säkert ett tiotal gånger frågade mig om jag som var så snygg inte skulle hänga med på efterfest fastän jag efter varje gång sa – nej, lämna mig ifred jag vill inte prata med er. Det verkade som att ingen av dessa män ens tänkte tanken att vi kanske bara var två personer som inte var intresserade av deras klibbga och raggande sällskap, att vi bara ville få existerar och umgås med varandra. Vi var kvinnor ensamma utan sällskap av män vilket verkar vara grönt ljus för alla sorters närmanden och kontaktsökande. Jag hade totalt glömt bort händelserna tills jag såg min väns statusuppdatering eftersom jag helt ärligt är så van vid att män tar sig friheter när jag är ute att det längre inte är något jag ser som konstigt. Jag skulle nog reagera mer på att INTE bli trakasserad och se det som ett undantag vilket i sig är väldigt tragiskt.

 

För många kvinnor är mäns beteende i offentliga rum ett stort problem och det här gränslösa och krävande beteendet verkar förstärkas så fort en befinner sig i krogmiljö av något slag där alla kvinnor förvandlas till laglösa byten som likt djur ska fångas in och släpas med hem.

 
Det som jag alltid finner så häpnadsväckande är att när en som kvinna tar upp det här, tar upp att män sysslar med sexuella trakasserier, fysiskt våld, hot eller bara rent allmänt oönskat och obekvämt beteende på krogen regelbundet så möts en av en dubbelbestraffande norm. När kvinnor, vare sig de är feminister eller inte tar upp att de är rädda för män på krogen eller i andra offentliga sammanhang så är det väldigt vanligt att mötas av – men alla män är inte såna, du har bara haft otur och mött idioter. Det stämmer säkert, det verkar ju onekligen som att en måste vara rätt dum för att inte förstå att nej är ett nej och att det borde räcka för att avfärda någons oönskade sällskap men då undrar jag, är alla män dumma? Jag känner nämligen ingen kvinna som INTE blivit trakasserad på krogen eller när hon varit ute. Känner ingen kvinna som vittnat om att varje gång hon sagt nej så har det räckt, att han bara gått därifrån, utan tjat, utan följdfrågor och kommentarer som – ”men varför inte, kom igen nu, bara en drink, vi kan väl snacka lite bara?, vem fan tror du att du är egentligen, dra åt helvete då din fula hora”. När en som kvinna påpekar det här, att nej det handlar inte om enstaka idioter utan det här är ett utbrett strukturellt problem som är socialt accepterat och som upprätthålls av män själva så blir en istället kallad för ”manshatare”, en person som dömer andra utifrån deras kön eftersom en antar att alla män är såna istället för att ge dom en chans.

 
Samtidigt som en blir kallad för ”manshatare” för att en är rädd för män på krogen och i offentliga sammanhang då som jag nämnde innan: alla kvinnor blir trakasserade, så ska en som kvinna samtidigt vara beredd och redo för att män kan är idioter när en vistas ute. Den våldtäkdskultur vi har i Sverige visar väldigt tydligt på det då allt ansvar läggs på offret. Hur full var hon? Vad hade hon på sig? Flörtade hon? Sa hon först ja och sen under kvällen nej? Slutsatsen blir att: kvinnor som betraktar män som farliga är manshatare då ”inte alla män är farliga” men samtidigt så förväntas vi ständigt vara på vår vakt, begränsa vårt rörelseutrymme, kläder, beteende, sexualitet osv eftersom män inte kan kontrollera sig när de är ute. Män blir alltså arga på kvinnor som är rädda för män och sen arga på kvinnor som fallit offer för män eftersom de borde vetat bättre och inte försatt sig i den situationen från början. Dubbelbestraffning i sin renaste form.

Jag har en lösning på problemet. Vad sägs som att ni män som grupp bara slutar upp med det här eller alternativt stannar inne om ni känner att ni inte kan kontrollera er bland kvinnor när ni går ut?

 

SD är ett hot mot alla som faller utanför den mall de satt upp för “en riktig god svensk”.

Fler och fler kollektiva aktioner mot SD och den politik de för annordnas. Det här är en bra och positiv utveckling. Det visar på att Sverige har öppnat upp ögonen för vad det är som sker med vårat samhälle och vårt folk. Alltifrån aktiva protester till tysta demonstrationer där människor tillsammans säger nej till en politik som inte bygger på allas lika värde. Det senaste som just nu sker är att väldigt många väljer att skicka tillbaka sina valsedlar som SD skickat ut i samband med EU valet.

Jag reagerar på att vi pratar om SD som ett enbart främlingsfientligt/invandrarfientligt parti. Vi får inte glömma bort att SD för en politik som även förtrycker och kränker HBTQ personer och kvinnor. SD för en politik som inte bygger på allas lika värde och medmänsklighet vilket egentligen betyder att alla har rätt till att protestera och göra sitt missnöje hört. SDs politik påverkar Sverige, det påverkar alla oss så därför ser jag en viss fara i att tala om SD som ett parti vars politik enbart berör och skadar människor med utländsk bakgrund.

Det skapas en viss distans mellan människa och människa på det här viset. Även om syftet är gott (att belysa rasismen) så blir det två lag. Ett lag vars medlemmar är dom SD riktar sin politik mot och sen resten som är allierade. Jag vill belysa att det är väldigt många fler grupper än så som berörs och påverkas av den omänskliga samhällsutvecklingen som sker, inte enbart rasifierade. Om vi enbart fokuserar på invandrare och frågorna kring det SD för så exkluderar vi exempelvis HBTQ personer. Vi missar även att SD även är väldigt kvinnofientligt och vill bland annat inskränka kvinnans kontroll över sin reproduktion genom att göra det svårare att få preventivmedel och samtidigt inskränka aborträtten. Det här är ett steg bakåt i utvecklingen och visar på en väldigt konservativ och patriarkal syn på kvinnan och hennes kropp.  Om vi inser att rasistisk politik handlar mer än dom som rasismen riktar sig emot, att den sträcker sig till fler marginaliserade och förtryckta grupper så tror jag det är lättare att stå enade, att kollektivt fortsätta säga nej och göra våra röster hörda.

Så när ni röstar i EU valet, lägg er röst på medmänskliga kandidater. Lägg er röst där den kommer göras hörd, inte där den kommer användas till att inskränkta andras rättigheter och lika värde.

Illustration av: Emanu

 

Den kvinnliga förebilden

Jag har under den senaste tiden verkligen tänkt på hur kroppar som uppfattas som kvinnliga behandlas i jämförelse med kroppar som uppfattas som manliga. Vill ni läsa vad jag skrivit innan så kan ni klicka här, här, här och här.

Jag tänkte att vi nu ska prata om det här med att vara en förebild. Vem blir en förebild? Varför blir vissa förebilder för ett visst utseende ideal och andra inte? Hur blir någon en förebild egentligen? Det jag har märkt är att män (räknar inte modeller eller människor som på andra sätt får betalt för att visa upp sin kropp) blir förebilder för vad de gör, vad de uppnår, deras aktiva arbeta oavsett hur de ser ut. Deras handlingar är i större grad separerade från deras utseenden. Mäns handlingar, arbeten och vad de faktiskt säger är det andra tar till sig, ser och lyssnar på. Plura som står och lagar mat i sitt eget program beskrivs som en skön man, avslappnad, han kan ta en drink, umgås med vänner och laga mat. Det som ligger i fokus är stämningen som skapas där i Pluras kök, Plura själv bedöms utifrån vad han gör och säger, inte för hur han ser ut. Plura har ett värde som människa, som en individ, som en person oavsett hur han ser ut.

Vad är då skillnaden mellan hur Plura och alla andra män behandlas och hur kvinnor behandlas? När LadyDahmer  och andra kvinnor skriver om hur det är att leva som tjock i dagens samhälle eller lägger upp bilder på sig själv så diskuteras inte vad dessa personer skrivit utan hur de ser ut. Lady Dahmer anklagas exempelvis för att förespråka ett osunt ideal, med sin blotta uppenbarelse så förespråkar en kvinna ett visst utseendeideal och förlorar totalt sitt värde som människa. Jag har aldrig hört någon tycka att exempelvis Plura är för tjock för att stå i TV där han både dricker alkohol och lagar “onyttig” mat. Vi fokuserar på Plura som person, vad han har att tillföra. hans utseende är helt sekundärt eller inte alls med på kartan. När kvinnor sysslar med saker, vad somhelst egentligen så är de aldrig frikopplade från sin egen yta. Vi bedömmer kvinnors intellekt och kapacitete utifrån hur de ser ut. Jag läste att den kvinnliga programldaren för Eurovision finalen som var nu i helgen fått mycket kritik för att hon varit för smal, att det var fel att ha henne på scen då hennes kropp förespråkade skeva ideal och med det var hon en dålig förebild. Ingen diskuterade de manliga programledarna och hurvida en är en bra förebild att ha skägg, kostym, glasögon ja whatever, fokuset låg bara på hennes utseende och hur hon skötte sin roll som programedare spelade ingen roll då hon med sin blotta uppenbarelse var en dålig förebild.

Om vi fortsätter med jämförelsen kring kvinnliga vs manliga TV kockar ett litet tag till så ser vi att kvinnor och män inte behandlas olika för att deras yrke eller sysselsättning skiljer sig  utan bemötandet skiljer sig även när det gäller samma yrken. Om vi tar Nigella Lawson och Leila som är TV kockar, båda räknas som “kurviga kvinnor” enligt media. De skulle aldrig ens få vara i rutan om de inte drog ett patriarkalt chokladöverdrag över sig. Deras utseende, det faktum att de av män ses som knullbara är ett sätt att ursäkta sin storlek, hade de varit större, hade de stått där med en pondus mage med en öl i handen, hade då fått vara på TV alls? Det är härifrån hela “sexigt med kvinnor med aptit” och “vem vill ha en brud som bara beställer in sallad” kommer ifrån. Du får som kvinna äta hur mycket du vill, det enda kriteriet är att du fortfarande är knullbar i mäns och medias ögon. Det här är en värld män aldrig behöver förhålla sig till då de ses som individer och inte som utseenden. Objektifikationen av manliga kroppar genomsyrar inte alla delar av samhället, de får ha frizoner.

En kvinna är alltid sitt utseende först och främst. Om hennes utseende godkänns av patriarket och dess normer och krav på hur en kvinna ska se ut så valideras hon mer som person. Hennes personlighet och hur den uppfattas, värdesätts står alltså i direkt proportion till hennes utseende. Kvinnor är även alltid förebilder, vare sig de vill det eller inte. Kvinnor som lägger ut bilder på sig själva (speciellt om de har mage att vara normbrytande, hur vågar du synas om du inte är vit eller smal!?) bestraffas hårt om de inte faller normen i smaken. En tjock kvinna som utan att kommentera sitt utseende, utan att ursäkta det bara lägger upp en bild på sig själv kommer ses som en dålig förebild och en fetmaförespråkare. Det här gäller inte enbart kvinnor som av samhället anses vara tjocka utan det gäller till en viss längd alla kvinnor som bara existerar utan att konstant ursäkta, prata om eller referera till sitt utseende.

Väldigt ofta när jag skriver om ämnen som rör den kvinnliga kroppen så får jag alltid liknande frågor. Men varför bryr ni er tjejer så mycket? Vem säger att ni måste banta? Eller helt enkelt: det är inte sant, jag har aldrig lagt märke till det här, det är lika jobbigt för män, smala, vita, aliens att leva i dagens samhälle. Eftersom bevis för att patriarket existerar verkar vara populärt tänkte jag den här gången vara snäll och ge ett exempel. 2013 vann den 28 åriga franskan Marion Bartoli Wimbledon i tennis. Här är reaktionerna hon fick. Spoilervarning: hon anses för ful och fet för att vinna en tävling i tennis.

Det är värt att nämna att rasifierade personer döms för sitt utseende oavsett sin storlek. Rasifierade personer anses ofta vara exotiska, tempramentsfulla, vilda osv som om vår hud på något sätt säger något om vår personlighet. Precis som tjocka kvinnor anses vara lata, äckliga och slöa så kan de rasifierade kroppen ses som hotfull, bakåtsträvande, konservativ, som om någons utseende på något sätt ger en person vissa egenskaper som kommer med att föddas in i en ickevit kropp.

Det finns en viss dubbelbestraffning i att ses som ett hot när en är för stor och som svag när en är för liten.Kvinnor som tar plats, som inte ursäktar sitt utseende får utstå väldigt mycket hat medan kvinnor som är små, smala och nätta förminskas och tas inte på allvar. Slutsatsen blir så att oavsett hur kvinnor ser ut (även om en faktiskt behandlas bättre och har fler privilegier som smal och vit) så är det kvinnans utseende som avgör om de tas på allvar. Kvinnan är aldrig en individ, en person med åsikter, ambitioner, passion och drivkraft utan hon är alltid ett objekt som bedöms av subjketet (mannen).

 

 

Tankar om Conchita, Ryssland, Poland och CA.

Jag förstår mig inte på mig själv ibland. Jag älskar Eurovision och gör en stor sak av att se det varje år. Varje år så är Eurovision en orgie av rasism, sexism, Cultural Appropriation (så det skriker om det) och transfobi. Varje år blir jag provocerad. Varje år rantar jag dagen efter om allt som var fel. I år är inget undantag. Jag gillar att plåga mig själv. Här kommer några tankar om gårdagens program, artisterna samt vad jag tycker om kritiken vissa länder får.

 

1. Hatet mot Ryssland.

Artisterna som representerade Ryssland buades ur så fort de intog scenen, fick poäng eller ens syntes i bild. Mitt Twitter och Fb flöde fullkomligt exploderade igår med meddelanden från icke ryssar som uttryckte sig väldigt nedsättande mot Ryssland och det ryska folket i allmänhet. Att kritisera Ryssland och den politik landet för är mer än befogat, att däremot kritisera och skriva rätt rasistiska uttalanden om ett helt land och dess folk är fel. Vi har på något sätt hamnat i en situation där det är okej att skriva “jävla ryssar och jävla skitland” och jag undrar – när blev den enskilde ryssen en öppen måltavla? När blev det okej att uttrycka sig såhär?

Min vän från Ryssland skriver såhär om det hela:

” En vill ju bara hålla en föreläsning om hur splittrat och trasigt landet är och vad allt beror på och hur annorlunda demografin är från Sverige men en orkar inte pga. skam. “

Det är bra att komma ihåg att ryssarna själva med all säkerhet inte enhetligt håller med sina makthavare och samtidigt skäms för det som sker i landet just nu. Det är också bra att komma ihåg att varje gång kritik eskalerar från att kritiserar system, politik och makthavare till att uttala sig fördomsfullt om ett folk så har det gått för långt och hamnat väldigt snett. Kom ihåg, vi är rätt bra på att hata på HBTQ personer i Sverige och står inte fläckfria här heller.

1. Polen och brösten

Som feminist så tror jag först och främst på kvinnans fria val, valet hon gör må vara sprunget ur patriarkala strukturer men det är fortfarande ett val och ett val som inte bör kritiseras på individnivå utan ur en normkritisk och strukturell synpunkt. Jag kände mig igår väldigt besviken över att se så många uttala sig inte bara väldigt rasistiskt om polska kvinnor men också sexistiskt om kvinnor rent allmänt. Vad hände egentligen med systerskapet? Vad hände med att vi alla lever i en patriarkal värld och försöker överleva i den så gott det går? Det som förvånade mig över kommentarer så som “fan vad sexistiska Polen är, hur kan de skicka såna bidrag, hur kan de klä sig sådär” var att det var så otroligt osolidariskt. Det var inte heller särskilt feministiskt att lägga allt ansvar på dessa kvinnor som stod på scen. Väldigt mycket shameande och victim blaiming över det hela. Polens bidrag var problematiskt men jag tycker vi bör rikta kritiken där den hör hemma, mot de patriarkala strukturer och normer som gör att såna bidrag fortfarande säljer och blir populära – skippa hånet mot kvinnorna som stod på scenen.

3. Conchita

Det har redan skrivits och sagts hur mycket somhelst sen igår så jag ska inte upprepa något. Jag vill bara tilläga att även om Conchita är en dragqueen, dvs rollen som kvinna är just en roll vilket inte gör en till en transperson automatiskt så tror jag den segern visar på en ny utveckling i Europa. Vi lever i en tid då högerextrema och nazistiska partier får ett allt starkare fäste och politik i alla delar av kontinenten. Samtidigt som den här otroligt oroväckande och skrämmande utvecklingen sker så vinner en person som Conchita Eurovision, det inger lite hopp, det sprider lite ljus och det för utvecklingen bort från allt det där skrämmande som pågår just nu. En sista sak: hörni, det går alldeles utmärkt att se Conchita som en positiv och bra förebild utan att göra henne till en talesperson/representant för hela transrörelsen för alla och transpersoner. Det är också lite konstigt att anta att alla transpersoner har samma mål, agenda och politiska åsikter. Conchita är en förebild för vissa och för andra inte.

4. Cultural Appropriation

Hela programet genomsyrades av det och det blir alldeles för långt och invecklat om jag ska gå igenom allt men en sak tänker jag ta upp. Var det någon av er som märkte hur programledarna gång på gång gjorde sig roliga över olika asiatiska kulturer? Hur en av dom i slutet till slut kom ut klädd i traditionella kläder och alla skrattade? Jag har inte tolkningsföreträde här så läs gärna det här inlägget om det som är riktigt bra och förklarar vad som var så fel med det: Two piss in a pot

Om vi vill att Europa ska gå mot en ljusare utveckling så har vi faktiskt en sak vi alla kan göra på individnivå. Gå och rösta i EU valet, släng inte bort din röst, gör din röst hörd och rösta på antirasistiska representanter för ett mer medmänskligt Europa.

 

Full Patte lyckades inte riktigt med sin satir om rasism.

Jag vill verkligen inte vara den som är den, den som alltid har något att klaga på. Jag vill verkligen inte vara en killjoy och kritisera en så hyllad humorserie som Full Patte men gårdagens avsnitt lämnade en bitter eftersmak. Som så många andra så har jag tyckt att systrarna Kronlöf på ett humoristiskt och bra sätt tagit upp ämnen som berör feminism och jämställdhet. När det kommer till att belysa rasismen och fördomarna många marginaliserade grupper i samhället upplever så föll det dock platt. Att ta upp rasism och fördomar utan att problematisera eller kommentera kring varför just dessa åsikter är skadliga och dåliga gör att det tyvärr bara blir något människor skrattar åt utan att inse att rasism och hot är vardag för många i Sverige idag.

 
Det jag undrar är: var är humorn i att reproducera och befästa alla fördomar rasifierade och invandrare utsätts för? Missförstå mig inte, jag förstår absolut syftet bakom avsnittet, att belysa hur dumma människor är som har dessa fördomar men syftet försvinner i mina ögon när det görs på ett humoristiskt sätt som får folk att gapflabba på grund av hög igenkänningsfaktor. Det kanske är roligt för den som står på andra sidan, att känna igen kanske sina egna fördomar eller saker andra vita svenskar sagt i ens närhet, det kanske avdramatiserar det hela lite och gör det möjligt att distansera sig ifrån. Jag förstår verkligen vad tanken bakom var men för mig som rasifierad lämnar det bara en konstig känsla i kroppen. Det som många skrattar åt har jag och andra väldigt dåliga minnen ifrån. Skrattet fastnar i halsen och det känns istället som en mental käftsmäll varje gång samma gamla rasistiska klyschor uttalas.

 
Några av delar i gårdagens avsnitt jag tycker var problematiska: scenen där Bianca Kronlöf är utklädd till en reporter som åker till förorten och träffar en kille med bakgrund från mellanöstern. Jag som muslim fick bara ont i magen av det då hon enbart reproducerade allt som alla egentligen tycker och tror om kulturer som har Islam som religion. Att dra terroristskämt och skämta om hur terrorism, våld och självmordsbombning är en del av någons kultur utan att problematisera, utan att på något sätt kommentera varför det INTE är så, varför det är en rasistisk myt som vägrar dö gör att den myten kan fortsätta frodas. Den djupare kritiken förloras eftersom det bara riktar sig till vita som inte lider av rasismen och då har råd att skratta lite åt “dumma svenskar som inte vet bättre”. En annan sak som jag reagerade på nu när jag ändå är igång; att använda n*ordet när en försöker belysa hur rasistsikt det ordet är blir i bästa fall en reproducering av rasism och i värsta fall rasistiskt i sig. Själva ordet har en rasistisk innebörd, det används fortfarande i nedsättande syfte vilket betyder att det ordets historiska rötter inte har suddats ut då ordet fortfarande i nutid har vissa inbygda värden vilket gör att varje gång det används oavsett i om det är i ett gott eller ont syfte så reprudcerar rasismen. Scenen på ABF med Bianca och den rasifierade mannen är problematiskt ur samma synpunkt: den reproducerar tyvärr fördomarna många vita har gentemot svarta människor. Det går inte att ta det ur sin kontext och göra det till en spexig grej så som det görs i programet oavsett vad syftet är från börjam. Det är fel även när det används för att visa hur rasistiskt det är att uttrycka sig så. Full Patte försöker i slutändan visa hur löjligt det är med fördomar genom att ja, använda sig av samma fördomar för att belysa just det de själva inte står för. Det blir fel.

 
Mitt problem med initiativ som dessa är att så länge vi fortsätter reproducera rasisternas retorik och språk (även om det görs i satiristiskt syfte) så håller vi den vid liv. När humor dessutom blandas in så görs det till lite mer rumsrent, lite mer okej. Jag ser det här överallt. Vita som vill belysa rasism och fördomar samt kommentera på hur förkastligt det är på olika sätt faller tyvärr i fällan där de använder just fördomsfulla och rasistiska uttrycks som mest. Jag kan dra en parallell till chokladbolls debatten som pågår nu. Jag har aldrig sett n* ordet skrivas ut så många gånger av människor som hävdar att det är rasistiskt och fel. Samma sak skedde i Full Pattes tredje avsnitt igår kväll, alla fördomar mot vissa rasifierade grupper reproducerades och fördes ut i ljuset och jag vet inte om det är rätt väg att gå.

 

Jag tror att även humorprogram kan bidra till att normalisera rasismen mer om den görs på så sätt utan att kommentera varför det är fel. Jag tycker ofta att den antirasistiska humorn/satiren är riktad till vita vilket gör att det skapas ett avstånd mellan de vita som är bra och ”dom där rasisterna där borta som är korkade och inte vet bättre”. Precis som med sexism så är rasism ett strukturellt problem som genomsyrar hela samhället och något vi alla bär på och måste arbeta emot. En sista tanke: jag önskar att SVT tänkte mer på att lyfta olika feminister med olika kulturella, socialla och ekonomiska bakgrunder. Jag önskar att rasifierade eller queer/transfeminister fick en egen serie där de på sina villkor kunde lyfta fram ämnen och problem som berör just dom som grupp. Att lyfta fram olika kroppar och perspektiv skulle ge feminismen en bredare agenda och föra fram exkluderade grupper så som transpersoner och rasifierade där de kan skapa en större plattform att nå ut till fler ifrån.
Jag vill poängtera att jag inte någonstans tror att någon av de medverkande är rasister eller medvetet bär på fördomar, jag tror verkligen syftet var gott, att visa hur dumt och korkat det är med just såna åsikter. Jag tror bara det just den här gången inte riktigt gick fram hela vägen.