Vithetsnormen

Full Patte lyckades inte riktigt med sin satir om rasism.

Jag vill verkligen inte vara den som är den, den som alltid har något att klaga på. Jag vill verkligen inte vara en killjoy och kritisera en så hyllad humorserie som Full Patte men gårdagens avsnitt lämnade en bitter eftersmak. Som så många andra så har jag tyckt att systrarna Kronlöf på ett humoristiskt och bra sätt tagit upp ämnen som berör feminism och jämställdhet. När det kommer till att belysa rasismen och fördomarna många marginaliserade grupper i samhället upplever så föll det dock platt. Att ta upp rasism och fördomar utan att problematisera eller kommentera kring varför just dessa åsikter är skadliga och dåliga gör att det tyvärr bara blir något människor skrattar åt utan att inse att rasism och hot är vardag för många i Sverige idag.

 
Det jag undrar är: var är humorn i att reproducera och befästa alla fördomar rasifierade och invandrare utsätts för? Missförstå mig inte, jag förstår absolut syftet bakom avsnittet, att belysa hur dumma människor är som har dessa fördomar men syftet försvinner i mina ögon när det görs på ett humoristiskt sätt som får folk att gapflabba på grund av hög igenkänningsfaktor. Det kanske är roligt för den som står på andra sidan, att känna igen kanske sina egna fördomar eller saker andra vita svenskar sagt i ens närhet, det kanske avdramatiserar det hela lite och gör det möjligt att distansera sig ifrån. Jag förstår verkligen vad tanken bakom var men för mig som rasifierad lämnar det bara en konstig känsla i kroppen. Det som många skrattar åt har jag och andra väldigt dåliga minnen ifrån. Skrattet fastnar i halsen och det känns istället som en mental käftsmäll varje gång samma gamla rasistiska klyschor uttalas.

 
Några av delar i gårdagens avsnitt jag tycker var problematiska: scenen där Bianca Kronlöf är utklädd till en reporter som åker till förorten och träffar en kille med bakgrund från mellanöstern. Jag som muslim fick bara ont i magen av det då hon enbart reproducerade allt som alla egentligen tycker och tror om kulturer som har Islam som religion. Att dra terroristskämt och skämta om hur terrorism, våld och självmordsbombning är en del av någons kultur utan att problematisera, utan att på något sätt kommentera varför det INTE är så, varför det är en rasistisk myt som vägrar dö gör att den myten kan fortsätta frodas. Den djupare kritiken förloras eftersom det bara riktar sig till vita som inte lider av rasismen och då har råd att skratta lite åt “dumma svenskar som inte vet bättre”. En annan sak som jag reagerade på nu när jag ändå är igång; att använda n*ordet när en försöker belysa hur rasistsikt det ordet är blir i bästa fall en reproducering av rasism och i värsta fall rasistiskt i sig. Själva ordet har en rasistisk innebörd, det används fortfarande i nedsättande syfte vilket betyder att det ordets historiska rötter inte har suddats ut då ordet fortfarande i nutid har vissa inbygda värden vilket gör att varje gång det används oavsett i om det är i ett gott eller ont syfte så reprudcerar rasismen. Scenen på ABF med Bianca och den rasifierade mannen är problematiskt ur samma synpunkt: den reproducerar tyvärr fördomarna många vita har gentemot svarta människor. Det går inte att ta det ur sin kontext och göra det till en spexig grej så som det görs i programet oavsett vad syftet är från börjam. Det är fel även när det används för att visa hur rasistiskt det är att uttrycka sig så. Full Patte försöker i slutändan visa hur löjligt det är med fördomar genom att ja, använda sig av samma fördomar för att belysa just det de själva inte står för. Det blir fel.

 
Mitt problem med initiativ som dessa är att så länge vi fortsätter reproducera rasisternas retorik och språk (även om det görs i satiristiskt syfte) så håller vi den vid liv. När humor dessutom blandas in så görs det till lite mer rumsrent, lite mer okej. Jag ser det här överallt. Vita som vill belysa rasism och fördomar samt kommentera på hur förkastligt det är på olika sätt faller tyvärr i fällan där de använder just fördomsfulla och rasistiska uttrycks som mest. Jag kan dra en parallell till chokladbolls debatten som pågår nu. Jag har aldrig sett n* ordet skrivas ut så många gånger av människor som hävdar att det är rasistiskt och fel. Samma sak skedde i Full Pattes tredje avsnitt igår kväll, alla fördomar mot vissa rasifierade grupper reproducerades och fördes ut i ljuset och jag vet inte om det är rätt väg att gå.

 

Jag tror att även humorprogram kan bidra till att normalisera rasismen mer om den görs på så sätt utan att kommentera varför det är fel. Jag tycker ofta att den antirasistiska humorn/satiren är riktad till vita vilket gör att det skapas ett avstånd mellan de vita som är bra och ”dom där rasisterna där borta som är korkade och inte vet bättre”. Precis som med sexism så är rasism ett strukturellt problem som genomsyrar hela samhället och något vi alla bär på och måste arbeta emot. En sista tanke: jag önskar att SVT tänkte mer på att lyfta olika feminister med olika kulturella, socialla och ekonomiska bakgrunder. Jag önskar att rasifierade eller queer/transfeminister fick en egen serie där de på sina villkor kunde lyfta fram ämnen och problem som berör just dom som grupp. Att lyfta fram olika kroppar och perspektiv skulle ge feminismen en bredare agenda och föra fram exkluderade grupper så som transpersoner och rasifierade där de kan skapa en större plattform att nå ut till fler ifrån.
Jag vill poängtera att jag inte någonstans tror att någon av de medverkande är rasister eller medvetet bär på fördomar, jag tror verkligen syftet var gott, att visa hur dumt och korkat det är med just såna åsikter. Jag tror bara det just den här gången inte riktigt gick fram hela vägen.

 

Den osynliga kroppen

Jag skrev igår om hur bara den vita och smala kvinnan får vara nöjd med sin kropp, hur tjocka och rasifierade kroppar konstant exkluderas. Idag tänkte jag skriva om en annan kropp. den största majoriteten av kroppar som alltid är exkluderade. En kropp som aldrig får synas i reklamkampanjer och vara nöjd med sig själv precis som den är. En kropp som är överallt, en kropp vi inte kan missa men som ändå aldrig blir hyllad i varken blogginlägg eller av företag. Den osynliga kroppen.

Den manliga kroppen.

Tänk er ett inlägg eller en reklamkampanj där vita, lite smårunda cismän går ut med att de är nöjda med sin kropp precis som den är? Dom står tätt intill varandra i bara kalsonger och ler avslappnat och tryggt mot kameran. Att de nu använder den här eller den där produkten och nu äntligen efter år av självhat äntligen är trygga och glada i sitt eget skin? Tänk er blogginlägg skrivna av män där de deklarerar att de skiter i skönhetsnormerna för män och nu älskar sig själva! De är glada och visar bilder på sin kropp precis som den är, helt naturlig och vacker precis som den är (eh ja den är självklart retuscherad och de är sminkade och stylade för att se naturliga ut).

Varför ser vi aldrig sånt egentligen? Varför kommer män aldrig ut som nöjda med sina kroppar? Varför pratas det så lite om den manliga kroppen, behöver inte män försonas med sig själva och hur de ser ut?

Svaret är egentligen väldigt sorgligt. Män behöver inte försonas med sina kroppar eller “bli nöjda” eftersom det inte förs ett krig mot deras kroppar från första början. Mäns kroppar bara är, det finns ingen konflikt och då finns det inte heller något att försonas med. Män och deras kroppar är normen och då har de privilegiet att få vara den osynliga kroppen, den som står över alla andra kroppar. Män får existera och verka medan vi som har kvinnokroppar är upptagna med att försonas, bli nöjda, bli naturliga, komma ut som nöjda, konstant förhandla med oss själva och samhället för någon sorts acceptans.

Igår uppfattade några mitt inlägg som att jag antar att en automatiskt är nöjd med sin kropp om en är vit och smal. Självklart behöver det inte vara så men vi måste på något sätt börja komma ifrån det här konstanta fokuset på utseende. Kvinnor ber konstant om ursäkt för sina kroppar, även i reklamkampanjer och blogginlägg där de deklarerar att de älskar sig själva nu. Det betyder att det faktiskt finns något hos kvinnan som gör att vi måste kämpa för att älska oss själva, det kommer inte naturligt och självmant utan det är ett aktivt val som ibland kräver både blod, svett och tårar för att nå till vad vi idag kallar för “naturligt”. Hela konceptet kring den naturliga kvinnan är en onaturlig konstruktion som kräver ett enormt arbete. Män är alltid naturliga och behöver aldrig kämpa för att nå till en sorts punkt där de kan få klassas som hälsosamma och naturliga. Vi måste deklarera och komma ut som nöjda eftersom våra kroppar inte är varken standarden eller normen.

Vi som kvinnor måste sluta be om ursäkt för våra kroppar. Bara vara. Existera. Ha en kropp, inte ett utseende, varken naturligt eller onaturligt, bara ha en kropp. Klä dig som du vill, se ut som du vill, be aldrig om ursäkt eller förklara din kropp. Reklamkampanjer eller kvinnor i det offentliga som går ut med att de är nöjda hyllas enbart om de är vita och smala, det kanske säger något om vad det är som värdesätts? Vad vi räknar som viktigt? Vill vi komma ifrån det måste vi nog sluta tänka på kroppar och framförallt sluta prata om utseenden.

 

Läs gärna Vardagsrasimens inlägg som skriver mer utförligt om andra områden som rör män.

 

 

Vita, smala tjejer tycker om sig själva. Vad mer är nytt under solen?

Igår läste jag ett blogginlägg skrivet av en vit smal kvinna som beskriver hur hon tröttnat på alla skeva skönhetsideal och nu är hittat ett sätt att vara nöjd med sig själv och sin kropp. Innan jag börjar problematisera inlägget och liknande initativ vill jag understryka att jag enbart ser det som positivt och bra om fler tjejer är nöjda med sin kropp och skiter i samhället. Min kritik kommer alltså inte handla om individer eller individuella val men jag vill ändå lyfta varför inlägg som det här är problematiska och i många fall exkluderande.

Vita, smala tjejer är idealet i samhället. Det är den kroppen som eftertraktas och det är utefter den kroppen alla andra kvinnliga kroppar döms (transpersoner döms ännu hårdare kring att passa in i normen för hur en kvinnokropp ska se ut). När vi då gång på gång ser kampanjer, blogginlägg och reklamsatsningar som ska visa upp “den naturliga och oretuscherade” kvinnliga kroppen så är det alltid samma ideal som reproduceras om och om igen. Vita, smala tjejer som visar upp bilder på sin kropp och deklarerar hur de älskar den!

Men alltså, är det verkligen så normbrytande? Är det en sån chock att folk som passar in i det rådande idealet faktiskt är nöjda med sig själva och alla fördelar det för med sig? Lindex lanserade för ett tag sedan en kampanj där deras egen personal fotades med syftet att visa upp olika BH storlekar.

1419_1024

Samma sak här, vita, smala kvinnor representerar mångfalden och hyllas för det. Det är just i hyllningarna det skaver och blir skevt, inte att kvinnor oavsett utseende och storlek är nöjda med sig själva. Problemet är att bara en viss storlek och utseende får vara nöjda med sig själva. Den tjocka, den rasifierade, den normbrytande kroppen får aldrig synas eller representeras, får aldrig vara nöjd. Rasifierade och tjocka kvinnor förväntas inte vara nöjda med sig själva och representeras därför aldrig i kampanjer. När den normbrytande kroppen tar plats, när tjocka kvinnor tar plats och deklarerar att de är nöjda med sig själva så blir det sällan några hyllningar. Istället får en höra att ens utseende är ohälsosamt och reproducerar osunda ideal. När rasifierade försöker vara nöjda med sina kroppar så är det enbart ett sidospår och inte representativt för hela samhället. Normsnygga kroppar lyfts och hyllas för  i en redan hyllad värld medan andra exkluderas och förväntas hata sig själva.

Ett annat problem är det här med att lägga ut bilder på sig själv och deklarera hur en är så nöjd med sig själv. Tja, om du är smal, snygg och vit så kanske det inte är så långt dit eftersom hela samhället redan bekräftar och hyllar ditt utseende? Jag ser hur såna bilder triggar unga tjejer och kvinnor till att  bara må sämre. Det hänger ihop med att om vi bara får se hur ett visst utseende är naturligt och oretuscherat, hälsosamt, friskt så kommer tyvärr inte bilder på fler smala, vita och nöjda tjejer hjälpa eftersom de flesta kvinnor faktiskt inte ser ut på det viset. Även om en nu ser ut som kvinnorna i reklamkampanjerna som älskar sig själva så kanske en inte mår bättre av att ständigt se folk älska den kropp en själv hatar och själv misslyckas med att älska naturligt.