Personligt

Raskortet är känsloporr för vita.

Jag har funderat på det här med att alla verkar “öppna ögonen” för rasism varje gång ett program som “Raskortet” sänds. Liknande reaktioner fick jag på mitt inlägg där jag enbart listade en liten del av den rasism och fördomar jag utsatts för under åren i Sverige. Många hörde av sig för att uttrycka sin avsky inför rasism men också för att tacka mig för mitt inlägg eftersom det verkligen fått dom att inse hur omfattande rasismen är och i vissa fall så har jag blivit tackad för att jag visat att den finns överhuvudtaget.

Precis som med “Raskortet” så var min lista skriven för vita svenskar, den är sentimental och känslosam och väcker känslor men den var inte skriven för andra rasifierade. Jag och andra rasifierade, vi vet ju det här. Vi vet att rasismen finns. Vi är rätt medvetna om att rasismens våld och kränkningar är i direkt proportion till hur mörk vår hud är. För oss är det här ett “No Shit Sherlock” moment. Program och inlägg som beskriver rasismen är enbart till för att slå upp öppna dörrar. Det är intressant hur alla verkar vara medvetna om att rasimen finns men ändå så är det så blir alla så otroligt chockade varje gång någon rasifierad person beskriver och visar upp den rasismen en utsätts för nästan dagligen. Såhär är det varje gång, rasifierade skriver om rasism och vita människor beter sig om om varmvatten och skivat bröd precis uppfunnits samtidigt.

Det jag undrar är: hur många gånger ska rasism behöva beskrivas för att samhället ska “få upp ögonen” och börja göra något? Jag vet inte hur noga ni tittade på raskortet men det som berörde mig var inte deras berättelser. Det som berörde mig var deras ansiktsuttryck medan de pratade om rasismen, såg ni det? Såg ni hur jobbigt och svårt det var att prata om det? Hur alla känslor och minnen kom tillbaka medan de beskrev en rasistisk situation? Hur många gånger ska förtryckta grupper tvingas återuppleva rasism samtidigt som de utsätts för rasism för att vita ska validera dess existens?

Att sätta sig in i rasistiska strukturer, att öppna upp ögonen och se rasismen är ett otroligt privilegium. Människor som faktiskt utsätts för rasism har inte det här valet. Jag var en “jävla invandrare” innan jag ens lärt mig svenska och visste vad orden faktiskt betydde. Jag blev inte en “jävla muslimsk invandrarhora” efter att jag öppnat upp ögonen och sett hur utbredd rasismen är. Rasifierade kan inte heller ta en paus om det blir för jobbigt för att hämta andan. Jag känner att jag blir mer och mer frustrerad över att debatten kring rasism hamnar på en beskrivande och väldigt passiv nivå, en nivå där vita kan förfäras över allt det dåliga som inte händer dom själva. Det är väldigt lätt att se ett program, läsa igenom en lista och sen fortsätta med sitt liv precis som det var innan. Att faktiskt se sin egen del i strukturer och normer är ett steg som många inte vill ta för när en som rasifierad faktiskt börjar påpeka den rasism och fördomar alla bär på så landar diskussionen i hurvida rasism mot vita finns eller inte.

Jag tycker att det här gör oss plågsamt medvetna om hur långt vi har tillåtelse till att gå. Att beskriva rasism, att faktiskt tvingas återuppleva och spy ur vårt innersta är okej eftersom det finns ett visst underhållningsvärde för vita att läsa och se sånt här. Det är precis som med filmer som porträtterar andra världskriget eller slaveriet: det är känsloporr. Försöker vi gå ett steg längre, dvs faktiskt kräva förändring, kräva aktiva ställningstaganden och att alla vita ska se sin del i rasistiska strukturer och normer så möts vi av motstånd. Beskrivandet av rasism leder ingenstans, att folk tycker rasismen är hemsk leder inte till något konkret, att faktiskt börja se över sig själv och börja ta ett aktivt ställningstagande mot rasism är det vi behöver.

 

 

Ingenting blir bättre så länge vi fortsätter be om ursäkt.

“Du sa precis i början när vi träffats att det inte var några skillnader på din och min familj, men det är det ju, det är en massa skillnader.” Vi satt utanför Spiralen i Norrköping, jag och min första pojkvän. 17 år gamla och min hjärna sökte febrilt efter potentiella svar som kanske skulle kunna bevisa att vi är rätt lika trots allt.

Fast, hur skulle det egentligen vara möjligt att våra familjer inte alls skiljer sig åt? Hans svenska familj och min bosniska familj som gått igenom krig och integreringsprocessen i Sverige? Som yngre än vad jag är nu i alla fall så var det här väldigt viktigt för mig. Det var viktigt att jag och min familj var precis som alla andra. Alla andra = precis som vilket svensk familj som helst. Medelsvensson, villa, bil, hund och två barn med föräldrar som inte bryter på ett annat språk. Jag ville bara få passera, inte bli ifrågasatt, inte vara annorlunda. När människor frågade vad för högtider vi firar är jag alltid snabb med att förklara hur Eid (Bajram) är precis som jul. Vi träffar släkt/vänner, äter mat ( “Fast ingen skinka såklart!” brukar folk avbryta med lite skämtsamt) och delar ut presenter. Ni ser! Det är precis som jul! Fast ja, ändå inte, det är faktiskt inte riktigt samma sak som jul, det är inte en “muslimsk jul”.

Jag skulle kunna ta upp ett oändligt antal exempel på varför det blir som det blir. När, var och hur mitt yngre jag insåg att det var mer fördelaktigt att vara svensk än bosnisk, att det var finare och bättre att leva så som svenskar gör. Jag skulle kunna ge exempel som visar fördomar och rasism men det räcker bara till att väcka sympatier. Det räcker bara så långt som till “åh vad hemskt, vad vidriga människor kan vara” och det behöver jag inte helt ärligt höra. Ingen förtryckt grupp i samhället behöver bara medlidande och medömkan utan det dessa grupper behöver är förståelse från privilegiade grupper, insikt kring sin egen priviligierade position/grupp och hur den påverkar andra. Det vi behöver är förståelse på ett plan som skapar förändring, det vi behöver är att få en röst, bli lyssnade på och där våra berättelser inte räknas som sidospår som avviker från den annars perfekta normen.

Jag är nog den mest fördomsfulla personen jag känner – mot mig själv. Jag lägger märke till alla små skillnader och nyanser i min kultur/familj/mig själv och jämför dessa med svenskheten som norm, som det ska vara egentligen. Den medevetenheten, den väldigt ofrivilliga medvetenheten är den som gör mig nervös inför att vara den enda med invandrarbakgrund i vita rum, att presentera folk för släkten, att dejta vita män osv. Allt vita svenskar någonsin sagt, ifrågasatt på ett fördomsfullt sätt bär jag med mig i bakhuvudet. Det finns en term som beskriver det här och översatt till svenska så blir det: internaliserad rasism. Kortfattat så betyder det att en applicerar omvärldens fördomar om ens egen bakgrund, grupptillhörighet, kön osv på sig själv. Internaliserad rasism kan uttrycka sig på olika sätt, att en tex skämtar om stereotypiska saker som rör en själv eller som jag, blir väldigt medveten om allt som är annorlunda och försöker dölja det. I förlängningen så leder det här till att jag begränsar mig själv och behandlar mig själv lika illa så som en rasist skulle gjort. Det betyder inte att jag blir utsatt för rasism av alla vita jag träffar. Rasismen blir då något som en inte ens måste utsättas direkt för av en annan människa dagligen utan är något en alltid bär med sig inombords, som en smutsig liten hemlighet. Medvetenheten och vetskapen om att en är lite annorlunda och lite sämre än alla andra. Internaliserad rasism är en försvarsmekanism, ett försvar för alla dom som inte har möjligheten att säga ifrån varje gång, som kanske inte har den kunskapen som krävs för att kunna se orättvisor, för alla dom som faktiskt ser rasism riktas mot dom själva som en självklarhet mer än ett undantag.

Jag har tänkt mycket på mitt 17 åriga jag som satt där utanför Spiralen och var så jävla kär. Jag önskar att hon bara hade svarat “Jaha, är det något problem eller?” och inte brytt sig när hon fick höra att hennes familj visst inte var så svenskt normativ. Jag önskar att hon inte hade börjat ursäkta sin familj, sin kultur, ja allt hon är. Jag önskar att hon vetat och förstått att en aldrig vidgar normer och krossar strukturer genom att be om ursäkt för det en är.