Lidija Praizovic har skrivit en artikel för Aftonbladet där hon kritiserar både ”PK Sverige” och medelklassens rasifierade för att vara klassföraktande och samtidigt inte belysa det förtryck som existerar och frodas i kulturer som inte är svenska. Jag vill börja med att säga att jag håller med Lidija angående hennes analys, däremot så tycker jag hennes slutsatser om varför vi lyfter fram ”den gode invandraren” är felaktiga. Jag kommer kopiera in några citat från texten för att på så sätt göra det tydligare vad det är jag kritiserar och vad jag tycker skribenten har fel i.
”Den av PK-eliten ihjälkramade figuren ”den goda invandraren” består av ett sekulärt och bildat övermedelklasskikt av invandrare. Eller också av sådana som jag; fjäskande klassresenärer.”
”Därför blir jag arg när ”de goda invandrarna” vill tysta ”de dåliga invandrarnas” röster. Så osynliggörs många underklassinvandrares berättelser. Systemet döljs i stället för att skildras, i den goda smakens och korrekta politikens namn.”
Jag tycker Lidija har rätt i att det svenska folket enbart vill hylla och se den ”goda invandraren”. Den invandraren som gör sig själv nyttig för samhället, som bidrar ekonomskt men även socialt och kulturellt, den som tillför ”en annan aspekt” på saker och ting. Jag håller också med om att de invandrare som lyfts fram i samhället är de som är bildade och redan har ett antigen socialt, kulturellt eller ekonomiskt kapital. Däremot förstår jag inte vad hon menar med ”PK-eliten”, vilka skulle tillhöra den? När blev det dåligt att vara PK och en ännu mer relevant fråga, när blev det elitistiskt? Vi lever i en tid då vi inte kan stoppa nazister på våra gator, våldsbrott mot civila som demonstrerar, ökad rasism/sexism, ekonomiskt och välfärdsförfall, det går att säga ganska säkert att vara ”PK” innebär att arbeta i ett rätt kraftigt underläge. Att påstå att det skulle finnas någon PK-grupp i samhället som innehar makten att styra och förändra samhället och vända högervindarna som blåser allt kraftiga är befängt.
Det Lidija dock missar är varför just en typ av ”invandrare” lyfts fram, varför tex såna som jag kan sitta och skriva den här texten och göra min röst hörd. Den goda invandraren är också den passiva invandraren i en stor utsträckning. Anledningen till att assimilierade och integrerade rasifierade får höras mer än andra är för att de inte upprör den rådande ordningen. Det sker ingen förändring i maktens korridorer och samtidigt så påverkas det svenska samhället inte nämnvärt av rasifierade som ”beter sig som svenskar”. Anledningen till att det ser ut såhär och att ”de dåliga invandrarnas röster tystas” är för att det inte finns hur mycket plats som helst. Invandrare eller rasifierade tvingas tävla mot varandra för en plats på till exempel arbetsmarknaden eftersom bättre betalda arbeten domineras av vita svenskar. Precis så som chefspositioner i landet domineras av vita män vilket leder till att kvinnor att konkurrera mot varandra eftersom de undermedvetet vet att det bara finns plats för en kvinna, inte flera. Det handlar inte om att tysta ”underklassensinvandrarröster” utan det handlar om en överlevnadsstretegi som tyvärr på grund av den ökade rasismen i samhället enbart tillåter invandrare med utbildning, socialt, kapitalt och kulturellt kapital att få synas och att få ta ett kliv upp på samhällsstegen.
Lidija fortsätter med att skriva:
”Det pyser av klassförakt nedåt: mot de som står i polisregistret, inte betalar skatt, lever på bidrag och kallar kvinnor för hora – de som inte är samhällsnyttiga och förstör för de präktiga.”
”Den vita och den icke-vita underklassen hamnar i samma båt. Jag önskar att dessa i sin olikhet kunde förena sig och ställa den ekonomiskt trygga och tolkningsprivilegierade medelklassen mot väggen”
Att det finns klassförakt rasifierade/invandrare emellan är lika sant som att det finns klassförakt svenskar emellan, jag ser inget problem med det påståendet. Däremot så yttrar sig det här klassföraktet på olika sätt beroende på om det kommer från en invandrare eller en svensk. En invandrare som begår brott och blir en nationell nyhet är en invandrare som ”drar skam över alla andra invandrare”. Hen får fungera som ett exempel för hur ”alla invandrare är”. Ingen kallar alla svenskar för nazister för att nazister marscherar på gatorna och begår våldsbrott, det får stå för dem själva, de får själva stå för det. När en invandrare däremot begår brott så färgas hens brott av på alla som inte är ”etniska svenskar”. Den här synen i samhället göder ett klassförakt invandrare emellan. En vill inte associeras med den ”dåliga invandraren” eftersom det ger negativa konsekvenser socialt. Medelklassinvandaren som ”sköter sig” och bidrar till samhället ur ett ekonomiskt perspektiv och inte kräver alltför mycket får skämmas varje gång någon från hens land begår ett brott, hen får stå för svar och försvara både sig själv och sin kultur, hen får försöka övertyga den vita svensken om att ”vi är inte alla dåliga”. Det gör att invandrare utan socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital ses ned på och allieneras från samhället ytterligare.
Lidija nämner också att vit underklass sitter i samma båt som invandrarunderklass, det gör den inte. De må båda ha det illa ställt ekonomiskt men den vita underklassen har fortfarande sitt värde som vit och förmågan att därmed förtrycka den rasifierade underklassen.
”Det största tabut för en rasifierad person inom den antirasistiska kampen är att lyfta problem som finns inom den egna invandrargruppen. Problem som inte bara skuldbelägger det svenska samhället utan också utkräver den egna gruppens ansvar.”
”Det råder en ”smutsig tvätt bär vi inte ut i solen”-mentalitet i den antirasistiska kampen. Även här finns en klasskodning: blattar från borgerliga familjer har lärt sig att upprätthålla fin fasad mot omvärlden, medan vi andra sladdrar fritt om problem i våra familjer.”
Jag håller absolut med om att det finns ett stort tabu att som invandrare/rasifierad prata om problematiken inom sin egen kultur med svenskar. Anledningen till det här dock är samma som jag nämnde förut. Berättar jag som muslim och bosnier att jag haft problem i familjen tex så kommer det direkt appliceras som ett faktum på alla bosnier och muslimer. Det går från en personlig reflektion till något som berör en hel grupp i samhället. Kritiserar en svensk strukturer i sin egna kultur så behöver inte alla svenskar förhålla sig till den kritiken. Där i ligger en väldigt stor skillnad. Det stämmer också att invandrare från familjer som är högre upp i samhällsstegen har lärt sig att hålla en fin fasad mot allmänheten men det beror som sagt på andra orsaker än enbart en stereotypisk definition av klassförakt.
”Det finns alltför ofta en konsensus i den antirasistiska kampen om att vi måste stå enade och enbart slå utåt mot den vita makten. Som att det skulle vara omöjligt att föra flera kamper parallellt: både utåt mot det sexistiska och rasistiska svenska klassamhället och inåt mot de strukturer som finns i våra egna familjer och grupper och delvis har sina egna logiker, eftersom de delvis bygger på andra premisser.”
Här tycker jag skribenten börjar ta upp en väldigt intressant och viktig poäng. Det ena utesluter inte det andra, det går att kritisera det svenska samhället samtidigt som en ser med kritiska ögon på sin egen kultur. Det går men däremot krävs det att vi gör vissa förändringar för att göra det här möjligt. Vi behöver fler invandrare och rasifierade som hörs, som tar plats i tex den politiska debatten och belyser frågor som rör underklassens invandrare. Vi behöver feminister som som inte enbart kommer från en medelklass och vit bakgrund. Kortfattat: Vi behöver folk från alla världens hörn som finns i Sverige i alla skikt och segment i samhället som hörs och för vår talan. För att slippa enbart förhålla oss till vita så kan det inte finnas enbart ett fåtal rasifierade feminister, politker, chefer, poliser osv. Så länge det ser ut på det viset så kommer tyvärr agendan vara vit eftersom en måste smälta in, bli en del av det vita systemet för att få vara kvar och det värsta är ett en måste offra sina systar och bröder på vägen, trampa på dom som redan ligger ned för att kunna klättra upp i samhället och få den där platsen som är reserverad för ett fåtal individer.
”De förutsätter att det alltid är det vita våldet som är störst, närmast och mest brännande mot huden.”
Lika lite som könsförtryck är en rasifierad kvinnas främsta förtryck i alla situationer så är det vita våldet det för invandrare. För att kunna prata om det så måste vi komma bort från att det finns vissa problem i samhället som enbart berör invandrare och rasifierade. Vi måste börja se det som Sveriges problem, det är Sverige som har ett problem med integrering, inte invandrare, det är Sverige som har ett problem med rasism/sexism och hedersvåld, inte enbart invandrare. Vita måste inse att de delar samma problem, vi lever alla tillsammans och vi kan inte beskylla en grupp för att vara ensamma om ett problem och sen kräva att vi arbetar tillsammans och tar mer plats. Den platsen finns inte i nuläget. Precis som att kvinnor som grupp är splittrade på grund av ett system som tvingas oss att se varandra som fiender för att blidka patriarket så ser invandrargrupper varandra som fiender, vi slåss om att få höras, om att få synas och om den där lilla platsen som lovar ett bättre liv som bara ett fåtal kan få. Vi ser inte, precis som kvinnor som grupp inte ser att vi alla delar liknande förtryck och att vi alla måste arbeta tillsammans för att ta mer plats.