Ondska är inte något som andra sysslar med.

Det har pratats om hur en normaliseringsprocess pågår inom politiken vilket leder till att vi accepterar mer och mer rasism i samhället. Jag har funderat över varför den här processen sker, hur blir egentligen våld, hat och rasism något “normalt”? Hur blir människor, grupper och till slut hela samhället mer “ondskefullt”? Vi håller ju alla med (ja, jag hoppas att majoriteten tycker så fortfarande) att Hitlers Tyskland inte är en välfärdsmodell att sträva efter och ändå så sveper starka högervindar över Sverige? Vi har egentligen alla samma startpunkt: våld mot oskyldiga, rasism och hat är dåliga företeelser. Väldigt få skulle nog faktiskt vilja leva i ett samhälle där våld, hat och rasism är vardagliga inslag i allas liv. Ändå är det den utvecklingen vi är påväg emot.

Det sker en farlig polarisering mellan de “goda” och de “onda” i samhället idag. Kristina Wicksell skriver om normaliseringsprocessen som skett angående rasismen i sitt inlägg och tar upp våldsamma relationer som exempel. Det går att applicera samma exempel när vi pratar om polarisering. En av anledningarna till att kvinnor stannar i destruktiva och våldsamma relationer är inte enbart för att våld och hot blivit vardag, normaliserats men också för att det finns ett “vi mot dom” tänk i relationen. Mannen är inte “ond” utan bara missförstådd, det är “dom andra” som är de onda och dåliga, dom som faktiskt slår hårdare, dom som dödar sin partner. En polarisering har skett där en ser sig själv och sin relation som “god” oavsett vad ens handlingar säger eller visar.

Polarisering sker inom politiken idag också. Problemet är bara att folk som röstar på rasistiska partier idag ogärna ser sig själva som onda eller dåliga. Jag är fullt övertygad om att rasisterna inte ser sig själva som rasister utan som de goda som försöker bevara Sverige svenskt eftersom de “onda” invandrarna hotar med att ta över. Det gör också att dessa personer är helt blinda inför fakta och bara ser sin egen sanning, dvs bara accepterar information som redan stödjer ens egen världssyn.

Normaliseringsprocessen kan inte ske utan en polarisering men en polarisering kan bara leva och frodas där självinsikt saknas. Rasismen är så pass utbredd i Sverige idag eftersom alla är övertygade om att rasism är något som dom andra sysslar med. “Det jag gör är inte rasism eftersom jag inte är ond.” Precis som exemplet med paret i den desturktiva relationen så ser en inte själv när en faktiskt utför rasistiska handlingar eftersom det finns en syn på att “riktig rasism” är den rasismen som faktiskt deporterar och dödar människor på grund av deras bakgrund. Vi missar att rasismen är närvarandra överallt eftersom den är ett strukturellt problem = ett problem som finns överallt i olika former och i olika grader. Jag tror också att vi polariserar oss själva som individer. Även om vi för det mesta gör bra saker så kan vi göra skada och även personer som för det mesta skadar andra kan då och då göra en bra saker. Det jag försöker komma fram till är att det är väldigt farligt att se sig själv som genomgod och bli defensiv så fort kritik riktas mot något en gjort eller sagt. Resultatet blir att antigen så är vi onda eller goda, vill väl eller vill illa och jag tror inte det här sättet att se på sig själv och sin omvärld hjälper att bekämpa rasismen som växer och frodas framför oss alla.

Ondska är inte en tröskel vi kliver över. Innan vi hamnar där så har vi alla gått igenom en normaliseringsprocess och en polarisering. Det finns inget vägskäl som skiljer de goda från de onda. Det finns bara ett samhälle där vi alla lever tillsammans. Vill vi bekämpa rasismen så måste vi göra det både med självransakan men också med fler gråskalor än vad vi har idag.

En död Anne Frank gör mer nytta än en levande Anne Frank.

Zettermark skrev för någon dag sedan ett väldigt bra inlägg om hur vi inte ser att den politiska utveckling idag är på många sätt lik den utveckling som skedde under 1900 talets första hälft och ledde till förintelsen och andra världskriget. Jag håller med om allt i texten men skulle vilja ge en annan bild av den politiska och rasistiska utvecklingen i samhället.

Vi hade inte räddat Anne Frank på 1940 talet. Jag är ofta i Amsterdam och går varje gång förbi huset där hon och hennes familj gömde sig innan de avslöjades och fördes till koncentrationslägret där Anne sen dog. Jag tänker ofta hur väldigt lite det hade krävts för att hon och hennes familj skulle få leva. Det hade räckt med om två grannar höll tyst och smög med mat till familjen. Jag tror att vi använder figurer som Anne Frank och filmer som 12 years a slave som vann Oscars och är högaktuell just nu för att visa hur vi är bättre än tiden som varit. Det är inte en slump att förintelsen lyfts fram som den ultimata tragedin mot ett folk och slaveriet som den mest extrema form av rasism.

Det som sker är att slaveriet och förintelsen till exempel blir måttstocken för vad som är acceptabelt och inte acceptabelt att utsätta en grupp i samhället för. Vi förfasas över scener i filmer som porträtterar slaveriet och får ont i magen av bilder från koncentrationslägren men vi gör det från distans. Vi gör det från vår trygga vrå i hemmet. Vi klappar oss själva på axeln och tänker “vi hade gömt Anne Frank” och vi hade aldrig ägt svarta slavar i USA på den tiden. Det många missar är att vi idag normaliserar allt mer rasism. Stödet för SD ökar, nazister marscherar på våra gator och vi har gått från en tid då det fanns nazister och sen alla andra till likställandet av nazism med vänsteraktivism. Det är en farlig utveckling som sker och som otroligt många stödjer genom att inte aktivt ta avstånd ifrån. Många idag förstår inte eller verkar inte vilja förstå att en stor andel av de invandrare vi har i Sverige idag som direkt drabbas av den här rasistiska utvecklingen har flytt från scener som visas upp i dessa filmer och böcker vi ser som exempel på det värsta som kan ske. Jag och min familj flydde från Bosnien under 1990 – talet på grund av etnisk rensning av bosniska muslimer som pågick. Målet var alltså att systematiskt döda varje bosnisk muslim (och det var en otroligt effektiv plan som fungerade väldigt väl under flera år), precis som med judar under förintelsen. Målet var helt enkelt att få ett helt folk att försvinna antigen genom att döda alla eller göra dom som blev kvar till slavar under den rådande regimen. Dessa bilder av förintelsen som många mår dåligt av att se var vår verklighet. Bosnien och dess folk upplevde och levde dessa bilder, levde i den verkligheten under flera års tid.

I dagsläget så gör en död Anne Frank mer nytta än en levande Anne Frank för den världsbild vi har. Så länge vi förstår att Anne Frank dog för att nazisterna var dåliga och slavar ägdes för att rasisterna var hemska så har vi vår bild av oss själva som goda intakt. Idag så använder vi både Anne Frank och filmer om slaveriet som ett skyddskynke när vi pratar om rasism, vi distanserar oss själva med att tro att vi hade varit bättre än tiden som varit. Det är vi inte, vi är inte bättre så länge vi inte inser att etnisk rensning står oss närmare i historien än vi tror och börjar aktivt bekämpa den rasistiska vinden som sveper över landet. Vi kanske inte ska nöja oss med att sikta snäppet högre än slaveriet och förintelsen?

Vi måste ta debatten om debatten

Vi som har skrivit det här får ofta höra att vi borde ta vissa debatter. Att allting måste diskuteras. Och till sist fick vi nog och skrev det här tillsammans med några förslag på vad vi borde göra istället och svar på den vanliga kritiken. Vi som skriver är Den eminenta bloggaren Amra och Mir, som är den ena halvan av bloggen Kultureliten.

Amra: Jag skrev ett inlägg om hur vi inte får diskutera allting och ta alla debatter som pågår i samhället. Den negativa responsen handlade om att det är ett hot mot demokratin att ”inte ta debatten” eller att inte få låta alla komma till tals. Det pratas generellt mycket om vikten av att låta alla sidor höras och att låta alla komma till tals, men till vilken nytta?

Den tanken som har väckts efter att jag skrev mitt inlägg är: På vems villkor? Vem sätter spelreglerna för vilken debatt som ska tas och på vilket sätt? Det blåser starka, hårda högervindar i dagens Sverige idag. Den fredliga demonstrationen där oskyldiga attackerades av nazister visar också på att vindarna dessutom är våldsamma och farliga. Jag ser inget behov av att debattera på rasistiska och sexistiska villkor, för det är precis det som sker när vi ännu en gång ”tar debatten om invandringen” och dess lönsamhet eller diskuterar ännu en gång kvinnans rätt till sin egen kropp i samband med abort (eller rent allmänt). Det handlar inte om att förbjuda en debatt eller tysta röster, det handlar helt enkelt om att rasismen gått så långt i Sverige att det är dags att vi ser över vårt debattklimat och frågar oss vilka grupper och värderingar det är egentligen som driver den? Jag tycker vi måste börja debattera själva debatten och lämna alla invandrare och kvinnor ifred ett tag.

Mir: Det sägs ofta att vi måste våga ta debatten. Men precis som du säger handlar det om vilken debatt och på vems villkor. Tänker att det det finns tre typer av problem här. 1: Det första handlar om sorg. Jag har en bekant som förlorade sina släktingar i förintelsen. Hen skall inte behöva ta en sådan debatt, om det har hänt eller inte, om det finns en judisk konspiration. Samma sak att ett våldtäktsoffer inte skall behöva ta debatten om ifall det finns riktiga våldtäkter, ifall inte kläder trots allt spelar roll. För det tar inte hänsyn till deras sorg. Det är ett övergrepp på nytt att höra eller tvingas prata om det på förövarnas villkor. 2: Sedan har vi frågan om det verkligen fungerar, den politiska. Blir det färre antisemiter eller rasister av att en debatterar mot dem i bästa sändningstid. Det tror jag inte. Jag har inte sett några bevis för det, men många på motsatsen. Jag tror tvärtom att debatten mot rasister vinns genom att prata om andra saker, om välfärd, arbete och klass. 3: När vi pratar om något släpper vi in åsikten i finrummet. Det handlar alltså om hur vårt offentliga rum skall se ut. Det blir helt plötsligt okej att säga vissa saker högt. Det blir normaliserat. Ronald Reagan fick en gång en fråga om en av hans vänner som var förintelseförnekare. Han svar var talande: ”Varje gång någon vid mitt middagsbord säger att förintelsen inte ägde rum argumenterar jag emot.” Förutom den uppenbara frågan, som är vad grabben hade för vänner ifall han behövde göra det, så är frågan ifall vi vill leva i ett samhälle där allt är öppet för debatt, skall vi inte ha vissa saker som, är oberörbara?

Amra: Jag tycker du har rätt. Debatten vi har i det offentliga rummet idag missgynnar många utsatta grupper i samhället vilket jag tycker borde vara bevis nog att taktiken ”ta debatten” inte fungerat. Om vårt samhälle blivit mer rasistiskt de senaste åren måste vi se över det debattklimat vi har i det offentliga rummet. Jag tror också att debatten som pågår i det offentliga visar vad som hänt i det privata. Någonstans på vägen har det blivit okej att vara rasistisk på bästa sändningstid.

Min åsikt är att ämnen som på något sätt tummar på mänskliga rättigheter så som rätten till sin egen kropp eller lika behandling oavsett bakgrund inte bör förekomma i den offentliga debatten, jag ser inte hur det är positivt eller gynnande för samhällsutvecklingen? Gränsen har redan förflyttats så långt att människor med icke svensk bakgrund känner ett behov av att bevisa hur de är lönsamma i dagens samhälle. När debatten hamnat där vi börjar tala om individers lönsamhet i samhället enbart på grund av deras bakgrund så är det dags att se över debatten och inte det som debatteras. Hur ser du på kritiken som tar upp att det hotar yttrandefriheten om alla inte får debattera och säga vad de vill? Diskussioner kring detta har uppkommit efter att jag skrev mitt förra inlägg om det här.

Mir: Du har en väldigt viktig poäng i att det som händer i det offentliga sipprar ner till vardagsrummet. Det tror jag stämmer och sedan sipprar det tillbaka upp fast starkare. Eller så går det till i omvända ordning. Men det är oviktigt vilket.

Om yttrandefrihet. Alltså, jag har svårt att se problemet, i ärlighetens namn. Det handlar ju inte om att någon vill förbjuda med lagstiftning. Den klassiska grejen ”men ås får man väll inte säga i det här landet”, öö jo? Du gjorde det nyss, ser du någon KGB-agent komma för att hämta dig? Nej just det! Vad det handlar om är att när någon säger ett sexistisk eller rasistisk ska så slutar jag bjuda hem personen till mitt vardagsrum. Precis som att ifall en person brister ut ”det är gott att gurgla sig med koskit” så kommer jag nog sakta att backa där ifrån! Det är inte en debatt som någon förväntas ta. Samma princip skall gälla sexism och rasism, det skall inte förbjudas, men i ett någorlunda sunt fungerande samhälle kommer vi att behandla dem som tokstollar. Och absolut inte låta dessa passa våra barn, eller vara våra vänner. Eller ens prata med dom. Det är en viktig skillnad. Vi skall inte straffa dem, vi skall bara förtycka dessa åsikter lite lagom, sluta prata med dem och gå vår väg, kanske bytta samtalsämne. Så får de stå där och vara rasister själva om de vill, eller tycka att det är okej men sexism, men precis som att vi inte bjuder in excentriker som tror att de blivit kidnappade av ödlemänniskor till tv soffan så skall vi inte häller bjuda in Pär ström dit, för de är ju ungefär lika knäppa. Tror du att det är en hållbar strategi? Att prata om något annat, eller behandla dom som galningar?

Amra: Jag tror vi behöver se fler debatter/diskussioner/analyser som handlar om hur vi förändrar samhället till det bättre, hur vi kommer vidare och vänder den rätt mörka och farliga utvecklingen som sker nu. Vi har diskuterat invandrarfrågan långt nog nu tycker jag och vi kommer bara längre och längre ifrån en förändring och närmare mer rasism. Jag tror på att utvärdera vårt samhällsklimat och ta debatten därifrån och om det innebär att utesluta vissa destruktiva och hatiska röster så tror jag att det kan vara värt det i slutändan.