Jag vill inte ge er Srebrenica

Jag har tänkt i flera dagar på hur jag ska skriva den här texten, hur jag ska skriva om något det egentligen inte går att skriva om. Hur skriver man om något det inte finns nog med ord för att uttrycka? Jag har tänkt att jag ska informera er vad som hände för 19 år sedan i Bosnien idag. Jag har tänkt att jag ska beskriva det, visa er, förklara, chockera er med bilder, texter, filmer, intervjuer, vittnesmål! Jag har tänkt att ni äntligen ska få se, förstå, inse, ta till er, bli berörda, kanske gråta en skvätt, kanske må dåligt idag, kanske, bara kanske skulle jag lyckas skriva en text som skulle få er att inse att det finns verklig ondska här i världen och att det sker hela tiden.

Jag tänkte allt det här men nu sitter jag här och känner: jag vill inte, jag vill inte ge er Srebrenica. Jag vill inte ger er känsloporr att gotta er i, jag vill inte ge er detaljer kring hur det ser ut, låter, känns, upplevs när över 8372 personer slaktas samtidigt som världen ser på utan att lyfta ett finger. Jag vill inte berätta hur det känns att fortfarande få höra att massgravar hittas, hur det finns filmat och upplagt på YouTube, hur det känns att veta att jag närsomhelst kan gå in och se mitt folk som ser ut precis som jag, som är precis som jag bli slaktade medan dom ber om nåd. Jag vill inte ge er allt det här, ni kommer ändå inte bry er.

Det är 19 år sedan och det här kriget är fortfarande otroligt närvarande, det kommer alltid vara närvarande, det är inte något som bara tar slut, det finns inget utgångsdatum på ett kollektivt trauma. Jag är arg, jag är arg för att vi i 19 års tid behöver skriva samma texter, dela samma länkar, berätta samma historier och varje år är det som om ni hör det för första gången! Jag är arg för att varje gång ni läser om det så blir ni chockerade och undrar hur det kunde hända? Hur det kunde ske? Varför gjorde ingen inget? Jag förstod inte förut hur ni kunde glömma så lätt varje år, jag trodde att om vi kanske förklarar bättre, informerar mer och berör er djupare så kommer det fastna. Jag tänkte att det kanske kommer bli en naturlig del av skolundervisningen, kriget i Bosnien, något som är en del av den nationella kunskapskällan. Jag vaknade upp imorse och insåg att ingen vill komma ihåg eller lära sig om något som det inte finns nog med ord för att beskriva.

Srebrenica kan aldrig bli ogjort. Det är redan försent.

Jag vill att ni efter i år ska komma ihåg och prata om det själva. Jag vill att ni ska förstå att samma sak händer i Gaza och Syrien just nu, jag vill att ni ska förstå att krig, slakt och död är ett kollektivt ansvar världen har. Vi får inte glömma det som skett för när vi gör det så kan vi ännu en gång stå bredvid och se på när människor slaktas, hur själar staplas på högar, när skriken efter hjälp, efter nåd, efter Gud tystas under marken som färgas röd av blod.

Vad är skillnaden mellan rasfördomar och rasism?

Diskussioner/debatter som rör rasism och antirasism verkar idag ha en inbyggd mekanism som gör att “rasism mot vita” argumentet ploppar upp så fort rasifierade försöker analysera och benämna sitt eget förtryck. Det är nästan som magi och det slår aldrig fel. Det finns alltid en eller flera som säger “men det finns ju rasism mot vita”. Diskussionen eller debatten urartar då i att handla om hurvida rasism mot vita finns, hurvida det här är ett stort eller litet problem och avslutas med att vi alla ändå har det svårt, hat är fel oavsett vem det kommer ifrån, låt oss alla ta varandras händer, ställa oss runt en lägereld någonstans vid nåns pappas semesterstuga och sjunga WE SHALL OVERCOME.

Det som utlöser mekanismen kring tankevurpan som är rasism mot vita (även populärt kallat för omvänd rasism) verkar vara förvirringen kring begreppet rasism och rasfördomar. Rasfördomar och rasism bär vi alla på. Vi har alla fördomar och förutfattade meningar mot en grupp som inte är som vi eller som oss. Vissa av dessa fördomar sitter grupper med makt i samhället på och då blir en rasfördom istället struturell rasism Det betyder inte att det inte finns fördomar mot grupper/människor med makt eller att alla med makt sitter på alla fördomar. Det innebär att det är enbart någon med inflytande som har makten att skada någon med sina fördomar. Fördomar är självklart dåligt och något vi alla borde jobba bort inom oss själva och andra men det är däremot skillnad på en fördom utan strukturell makt och förankring och en fördom som bygger på strukturell och systematisk rasism.

En annan aspekt som ibland kommer upp i diskussioner är rasism mot svenskar. Rasism mot svenskar är rasistiskt i sig på så vis att det hävdar att det finns bara en typ av människor som kan vara svenska. Är inte jag svensk? Som bott i Sverige sedan jag var fem år gammal och har ett svenskt pass. Ändå så pekas rasifierade ut som rasister mot svenskar när debatten kring rasism och antirasism förs.

För att något ska vara rasistiskt så måste det ha en struktur, alla fördomar är inte rasism, däremot finns det självklart rasfördomar men dessa har inte alltid strukturell kraft eller makt. Om vi följer det här resonemanget så kan vi se att även de mest privilegiade personerna i samhället kan utsättas för rasfördomar. Det blir alltså fullt möjligt att få en vit, svensk man att må dåligt över att han är en vit, svensk man. Någon som är rasifierad kan vara elak mot en vit, svensk man enbart för att den personen ogillar vita, svenska män. Är det rasism eller är det en rasfördom? Sårade känslor är inte förtryck, dåliga erfarenheter är nödvändigtvis inte förtryck, varför? Jo, för att något ska vara ett förtryck så måste den som utsätter dig för förtryck sitta på någon sorts makt i samhället, på något vis vara högre än dig i hierarkin i samhället och därmed så blir den fördomen som riktas mot dig sanning. Om vi inte hade rasistiska strukturer, det vill säga att vissa grupper/personer missgynnas medan andra gymmas så skulle vi ju inte ha rasism utan bara fördomar. Rasism bygger på att en grupp vinner makt och inflytande genom att en annan grupp förlorar makt och inflytande. Rasism är inte något som enbart sker mellan individer.

Hur blir en fördom en sanning i samhället då? Genom strukturer som reproducerar och ger fördomen validering och verklighetsförankring. Jag som rasifierad kvinna kan skrika mig blå att jag hatar vita, svenska män. Vad blir effekterna av mitt agerande och av mina åsikter? Vem skadar det? Skadar det vita, svenska män eller skadar det egentligen mig? Mitt hypotetiska hat mot vita, svenska män har ingen verklighetsförankring och skulle enbart leda till att jag själv inte får något jobb eller blir socialt bestraffad på ett ekonomiskt, socialt eller kulturellt sätt exempelvis. Det gör mig till en person som ogillar vita, svenska män, varken mer eller mindre. Vita, svenska män kommer inte få mindre jobb, social status, halkla den på den ekonomiska stegen eller utsättas för hatbrott hur mycket jag än hatar dom. Vad händer när vita, svenska män hatar på olika grupper i samhället? Dom hamnar i riksdagen och får bestämma på vilket sätt livet för alla oss andra ska bli svårare  samt hur våra rättigheter ska inskränktas.

Rasfördomar har vi alla men alla rasfördomar bygger inte på rasistiska strukturer och har inte heller en fysisk makt i samhället.

Västerländsk kvinnlighet och rasifierad manlighet

En kvinna kan inte förtrycka en man, att det är omöjligt då män alltid har en högre position i samhället i egenskap av män. Många feministiska diskusioner börjar och slutar med det påståendet. Att vara en man är en fördelaktig egenskap, det råder det inget tvivel om men hur mycket av en fördel är det om “att vara man”  är allt en har? Att enbart vara man i samhället öppnar inte upp alla dörrar, det ger inte en självklar tillgänglighet till alla privilegium som finns. För att vara en privilegiad person i samhället så krävs det att en innehar en kombination av privilegium som innefattar bland annat ett ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital på olika sätt.

Jag tänker ibland på en vän jag hade under gymnasiet. Han som dejtade en svensk, vit tjej men ingen fick veta eftersom hon skämdes så mycket för honom. Han som var rädd för att visa att han tyckte om henne offentligt eftersom folk kunde tro att han var “en av dom där kontrollerande och våldsamma männen” från Mellanöstern. Han som alltid var så noga med att säga hur han kunde förstå att hon inte ville presentera honom för sin familj för att han förstod deras oro, han var ju trots allt en arabisk muslim. Jag brukar tänka på honom och andra rasifierade män i mitt liv. Hur deras manlighet inte ger dom några fördelar, hur det faktiskt är en börda och hur det nog hade varit enklare att faktiskt vara en vit kvinna istället.

Rasifierade män i Sverige idag har två roller att förhålla sig till. Den rasifierade mannen är antigen kriminell, fördomsfull, kvinnofientlig eller en exotisk knullmaskin. Båda rollerna är väldigt avhumanisernade och rasistiska. Vita kvinnor som ingår i relationer med rasifierade män måste förhålla sig till omgivningens frågor och oro kring hur han kommer behandla henne, om hon kommer bli kontrollerad och totalt assimilerad till hans kultur. Kvinnor som ingår i relationer med rasifierade män möts ofta av medliande  och orolig omtanke från omgivningen. Ett medlidande och en omtanke som bygger på en rasistisk struktur. Att visa oro och omtanke när en misstänker att någon är i ett destruktivt och dåligt förhållande är självklart aldrig fel men att misstänka att någon är i ett dåligt förhållande enbart på grund av att mannen är rasifierad är rasistiskt.

Både rasifierade kvinnor och män översexualiseras av vita i samhället på så sätt att det finns förutfattade meningar/fördomar kring hur människor med ett visst ursprung skulle vara i sängen, se ut nakna eller om de är bra på sex eller inte. Den här översexualiseringen gör att rasifierade inte ses som människor utan enbart som något nytt, spännande och exotiskt att testa på. Vita kvinnor som säger – jag har aldrig testat en svart man, det skulle vara roligt är ett exempel på hur det vardagliga språket exotifierar rasifierade män. Skillnaden mellan hur rasifierade kvinnor och män behandlas i samhället skiljer sig dock åt. Rasifierade kvinnor förväntas vara undergivna och kuvade eftersom de kommer från bakåtsträvande kulturer där det är vanligt och då är det okej för även vita män att äga dessa kvinnor, att inte behandla henne bättre då hon inte vet bättre. Det finns en längtan efter att äga rasifierade kvinnor men en otrolig rädsla att en kvinna ska ägas av en rasifierad man. En kuvad kvinna är logiskt då det passar patriarket medan en rasifierad man är ett hot då han hotar den vita patriarkala föreställningen där den vita mannen står högst upp i ägandehierarkin.

Den rasifierade mannen har blivit en fysisk manifestation av patriarket, han har blivit “dom”, dom som slår, våldtar och kontrollerarar. Problemet är att patriarket inte har ett utseende, det finns inom oss alla. När en vit man beter sig illa mot en kvinna så är det för att han som individ har problem. När en rasifierad beter sig illa så är det för att hans folk och kultur och bakåtsträvande. Individ VS Grupp. Den privilegiade vita mannen får vara en individ men sin alldeles egna unika uppsättning av problem och tankar medan den rasifierade mannen enbart är en elak produkt av sitt kvinnohatande ursprung. Det här leder till att rasifierade män utvecklar en stolthet eller en självförsvarsmekanism som gör att de tvingas ta avstånd från det “svenska” på grund av fördomarna de möts av. Det blir en ond spiral där rasifierade män förväntas leva upp till försörjarnormen och samtidigt visa sig oberörda av rasism. Resultatet blir att rasifierade män konstant synas med förstorningsglas medan vita män alltid ses som schyssta killar som hamnat lite fel.

Den västerländska kvinnligheten står högre upp i samhällshierarkin än den rasifierade manligheten. Resultatet av det här blir att rasifierade män utsätts för systematisk rasism och det osynliggör patriarket på ett väldigt effektivt sätt.

Kvinnor i destruktiva relationer är inte omedvetna och svaga individer.

Dagligen anmäls även 46 fall av sexualbrott mot kvinnor, varav hälften av dessa rör våldtäkt eller våldtäktsförsök och en överväldigande majoritet av brotten sker inomhus av en person som kvinnan är bekant med eller har en relation med. Våld mot kvinnor beskrivs ofta som ett fysiskt våld där mannen på olika sätt kroppsligt skadar kvinnan. Lady Dahmer tar i sitt inlägg upp ett annat typ av våld: det psykiska. En behöver inte bli fysiskt misshandlad eller sexuellt ofredad för att leva i en destruktiv relation. Psykiskt våld kan ta sig många olika uttryck men innebär många gånger att mannen på olika sätt kränker kvinnan, får henne att tvivla på sina förmågor samt använder sig av känslomässig utpressning på olika sätt. Anledningen till att kvinnor stannar i våldsamma relationer förklaras oftast med att en s.k normaliseringsprocess har skett där våldet trappats upp så gradvis att det hunnit blir normalt och naturligt i relationen. När någon genomgår en normaliseringsprocess så framstår det som innan varit otänktbart att leva med som något helt normalt.

Debatten kring hur vi ska minska mäns våld mot kvinnor sker oftast över de utsatta kvinnornas huvuden. Oftast så beskrivs en kvinna i en destruktiv relation som manipulerad och svag. Hon älskar sin partner trots den psykiska och/eller fysiska misshandeln. Vi pratar om hur dessa kvinnor helt enkelt inte ser vilket helvete dom lever i och att de behöver någon utifrån som visar hur saker egentligen ligger till för att de ska kunna ta sig ur det. Människan är en väldigt följsam varelse och kan vänja sig vid allting om en måste. Människor som satt fast i Sarajevo under den tre år långa belägringen vande sig till slut vid död, misär, bomber, brist på mat och ett helvete som aldrig tog slut exempelvis. Människor vänjer sig, anpassar sig och lyckas leva livet under dom mest tragiska förhållanderna.

Det som däremot skaver varje gång vi pratar om mäns våld mot kvinnor är exkluderande av kvinnan som utsätts för våldet. Samhället analyserar varför hon inte lämnade tidigare, varför hon inte gick efter första slaget/kränkningen, varför hon fortsätter försvara honom osv. Vi pratar konstant om den slagna, nedbrutna kvinnan men hon själv hörs ingenstans. Hennes röst, hennes tolkningsföreträde, hennes upplevelse bryr sig ingen om eftersom hon genomgått en normaliseringsprocess och därmed inte är en säker källa på hur det egentligen ligger till. När kvinnor som har erfarenhet av destruktiva relationer väl får höras är det alltid samma bild som målas upp: den nedslagna, rädda och hjälplösa kvinnan i en destruktiv relation med en man som inte hade en aning om att fysisk misshandel, våldtäkt och psykiskt våld var dåligt tills hon tog sig ur relationen. Den här bilden av kvinnan är otroligt onyanserad och skadlig. Den är skadlig eftersom den är fördummande och nedsättande mot kvinnor som faktiskt i skrivande stund lever i en dålig relation. Den är skadlig eftersom den inte är sann.

Inom feminismen så pratar vi ofta om att lägga tolkningsföreträdet där det hör hemma, dvs låta den gruppen som har erfarenhet av en fråga/förtryck eller situation få definiera och föra agendan för den gruppen framåt. Vi pratar om vikten av att frågor som rör rasism, transfobi, funkofobi, sexism osv ska få föras av just personer som utsätts för dessa förtryck, vi litar på att dessa personer har förmågan att föra sin talan och analysera sin position i samhället. När det kommer till kvinnor i destruktiva relationer så verkar inte samma regler gälla. Varför låter vi människor som utsätts för rasism/transfobi osv komma till tals men inte kvinnor som är i destruktiva relatoner? Båda grupper har genomgått en normaliseringsprocess där våld och kränkningar tillhör vardagen?

Människorna som satt fast i Sarajevo mellan 5 April 1992 till 29 February 1996 (1,425 dagar) visste om att det var krig. Dom visste om att det var serbiska styrkor som höll staden i ett järngrepp och att deras mål var att de alla skulle dö på ett eller annat sätt. Kvinnor som lever i destruktiva relationer är inte omedvetna individer som har noll insikt i vem det är som utövar våldet och vem som är offret. Normaliseringsprocessen gör inte en människa dum, den finns där som en skyddsmekanism för att kunna överleva i en ovärdig och onormal situation. Om vi alla skulle vara medvetna om hur dåligt allting är när det är som sämst så skulle vi bli galna och inte klara en dag till, problemet är att ibland så ser situationen ut som så att en måste klara mera, en har inte alltid ett val.

Kvinnor som skyddar sina våldsamma män genom att ursäkta deras beteende gör det inte enbart för att de tror det han gör är okej eller ofarligt, de gör det för att inte riskera att dömmas som dumma och svaga. Att skydda sin förövare har väldigt mycket med en själv att göra. Sverige idag föraktar svaga. Tiggare, låginkomsttagare, psykiskt sjuka, ensamstående mammor och människor som på andra sätt inte riktigt gjort så som samhället förespråkat dvs arbetat sig uppåt och lyckats ses som misslyckade och lata. Att under rådande samhällsklimat erkänna att ens partner inte alltid är sådär underbar och fin som en visat upp för omvärlden kan betyda att en som redan utsatt hamnar i en situation där en tvingas försvara sina livssval trots att en själv inte valt sitt liv. Ingen väljer att hamna i en kass relation lika lite som någon väljer att bli ensamstående med barn, bli psykiskt sjuk eller ha en låg inkomst. Vem vill vara offret i ett samhälle som föraktar den svaga?

Om vi vill minska mäns våld mot kvinnor i samhället så måste vi börja lyssna på kvinnorna som utsätts för våldet. Vi måste ge dom en röst och lyssna på deras berättelser utan att dömma. Vi måste även inse att anledningarna till att en kvinna väljer att stanna med en våldsam man är lika många anledningar som män slår. Det finns ingen mall och det finns ingen stereotypisk nidbild av den slagna och svaga kvinnan. Kvinnor som är i destruktiva relationer är både starka och svag, ledsna och arga, rationella och orationella – precis som vilket människa somhelst som försöker få ihop sin vardag med många motgångar.