En sjuklig besatthet av barn

Det finns en norm, en struktur som kräver att kvinnan får barn för att uppfylla sitt värde i samhället och patriarket. Kvinnor som aktivt väljer bort barn ses som onormala, onaturliga och oempatiska. Att som kvinna välja bort att få barn är ett val som konstant ifrågasätts, granskas och fördöms. Jag har varit medveten om att den här normen existerar, att det ses som en självklarhet att alla kvinnor föder barn, jag hade bara inte drabbats av den själv, inte fått  kommentarer mer än att någon iblnad frågat när jag och sambon ska ha barn eller att mamma och svärmor sagt att de vill ha barnbarn. Pressen har helt ärligt aldrig känts särskilt påtaglig.

Tills jag blev sjuk.

Jag hade haft ont i magen av och till under flera månader blandat med oregelbundna blödningar och bestämde mig still slut för att kolla upp vad det kunde bero på. September 2012  gick jag på en rutinundersökning hos min gynekolog där en cysta på ena äggstocken hittades. Då den var väldigt liten fick jag komma tillbaka nästa gång jag var på besök i Sverige vilket sammanföll under juletider samma år. Den andra undersökningen visade att cystan växt och att jag även hade fler nya cystor. Blodprov gjordes och sen var det bara att vänta på resultaten. Jag kände på mig redan då att något var fel och det visade sig att jag hade rätt. Jag fick veta att mitt blodvärde, tillsammans med cystorna kunde vara en indikation på att jag kunde ha cancer men att ingenting kunde fastställas utan en titthållsoperation. Jag fick tid för operation i februari.

Att behöva vänta i två månader, det önskar jag inte någon. Jag minns att alla försökte trösta mig med att det säkert inte är något, att det inte är cancer, att det är högst ovanligt. Jag minns att många sa – men det är väl självklart inte DU har cancer! Det enda jag kunde tänka var – varför skulle inte jag kunna ha cancer? Varför skulle jag vara så speciell att högre makter skulle skona mig från en sjukdom som tagit bättre och starkare människor än mig själv?

Min utbildning, den gick inget vidare. Jag fick veta att det kanske skulle krävas en andra operation direkt efter den första eftersom cystan var väldigt stor (jag kunde känna den utanpå magen om jag tryckte lite lätt med handflatan) och om det såg riktigt illa ut i magen. Jag lajvade stark och självständig kvinna utåt men i det privata så fungerade ingenting. Jag bara satt där och väntade på att dagarna tills operationen skulle släpa sig fram. Den stora dagen kom till slut. Jag och min sambo hade ingen bil så vi fick gå hela den långa vägen till sjukhuset tidigt på morgonen. Det var mörkt, kallt och vi höll varandra i handen och gick dit i tystnad. Det var väldigt fint på något sätt, hur han höll min hand hårt hela vägen och försökte verka så stark för min skull även om jag kunde se att hela hans nacke var illröd så som den alltid blir när han är känslomässigt berörd eller upprörd.

Vi kommer till sjukhuset och det är helt tomt. Långa korridorer med dålig upplysning var bara läskigt. Vi står där och ser oss om när vi plötsligt hör ett hasande ljud och direkt så tittar vi helt förskräckt på varandra och jag väser – Zombies! Its finally happening! Civilization crumbled while we were asleep and now they are coming for the survivors! Det visade sig vara en sjuksköterska med för långa byxben bara. Sjuksköterskan som tog hand om mig (som hade jobbat ett 12 timmarspass men stannade extra för min skull) kommer jag alltid vara tacksam för. Det var som om hon listade ut hur jag fungerade, att även om det inte syntes på mig så fanns alla tänkbara känslor där. Väl på operationsbordet så får jag veta att det ska vara med ett gäng studenter. Narkosläkaren råkar dra av min dräkt och visa mina bröst för hela salen men ursäktar det med – well you are going under anyways! Jag är inte på något sätt blyg gällande min egen kropp men att ligga där med 12 anonyma personer som uttråkat tittar på min kropp och veta att jag kommer få besked om vad som är fel på mig om två timmar efter flera månaders väntan och bli tvångsblottad på det viset var för att beskriva det lättsamt: hemskt.

Jag vaknar upp och känner att det faktiskt gick bra. I got this operation stuff down! Sambon var där och läkaren kom för att titta till mig. Många skulle kanske säga att min sambo var feg eller inte tillräckligt med stöd, jag vet att folk fällt såna kommentarer efteråt men jag kunde se på honom att det vore bäst om han gick ut så jag fick beskedet själv först. Det kändes rätt och bra just då. Jag behövde få vara själv om det här, det var mitt och även om han står mig otroligt nära så ville jag ha just det ögonblicket för mig själv.

– We did not find cancer. We took the largest cyst out and we will examine that also but as it looks now its not cancer. We did however find that you have endometriosis.

Livet är riktigt roligt ibland. Jag har aldrig varit gladare. DET ÄR INTE CANCER DET ÄR BARA EN FUCKING KRONISK SjUKDOM! Jag lyckades lugna mig tillräckligt för att få den allmänna infon om sjukdomen och att jag skulle in om någon timma efter att narkosen släppt för att prata om vad det innebär. Vi kommer till mötet och får veta att sjukdomen är vanlig, går att leva med, inte dödlig (den biten var en lättnad) men att den kan vara besvärlig. Jag ställer frågor, vi båda ställer frågor men jag avbryts konstant av att läkaren svarar på sambons alla frågor mer än mina. Blir irriterad men är alldeles för trött och tömd på känslor så jag orkar inte reagera. Sen kommer det. Läkaren tittar på mig som om han är förvånad över att han har något direkt att säga till mig. Han förklarar att eftersom jag både har slem och cystor (gör jag något så ska det göras ordentligt tydligen) så är det viktigt att jag bestämmer mig för när jag ska få barn. Jag förstod ingenting? Vi hade inte tagit upp barn, vaddå för barn? Ska vi få barn? Vi ska ju resa och hinna med annat i livet innan vi börjar prata om sånt. Vad har barn att göra med det faktum att jag opererats för någon timma sen, sitter här och har ont med 5 hål i magen?

Sen jag diagnoserades med min sjukdom så är det som att hela världen har blivit galen. Vi hade faktiskt aldrig tänkt på barn. Visst vi pratade om barn men mer i stil med vad för galna namn vi ska ge barnen, sambon är fortfarande inne på Dagobert (på holländska så heter farbror Joakim i Kalle Anka Dagobert, jag vet, det är inte okej på något sätt) och vad katterna kommer tycka om barnen. Ingen bryr sig om mig, ingen brydde sig om att jag precis fått veta att jag har en kronisk sjukdom, att jag mentalt fortfarande är stressad över hela cancer grejen. Barn, barn, barn, det är allt som räknas.  Nära och kära, bekanta, främlingar, alla tar sig rätten att fråga hur det står till med min sjukdom. Varje gång går jag på den niten. Jag tror att folk bryr sig för att de vill veta hur det är att leva med smärta, cystor som spricker, sjukhusvistelser, mer smärta, känslan av att känna sig ful och äcklig för att ens mage är konstant svullen och att jag alltid sitter med en väska, jacka, kudde framför magen för att den inte ska synas. Ingen är det minsta intresserad av det. Alla frågar om sjukdomen lite snabbt för att sen kunna komma till den riktiga frågan – när ska du ha barn? Tänk om du väntar för länge och det blir försent? Tänk på din sambo, han kanske vill ha barn? En incident som hände för någon vecka sen. Jag fick frågan vad jag skulle göra om jag blev gravid precis nu. Jag svarade att jag inte visste, kanske abort. Folk blev arga. På riktigt. Hur vågar jag ens tänka på att göra abort när jag vet att det kanske är min ända chans att få barn?!

Min kropp är inte min egen. Jag som person, en person med känslor och tankar har reducerats till en kropp, en kvinnlig kropp som fan ska göra sitt jobb och föda fram barn. Jag försöker förklara att jag just nu står inför ett väldigt jobbigt och omfattande val. Jag mår inte bra av hormonbaserat preventivmedel. Jag blir deprimerad, tappar sexlusten och livsglädjen försvinner. Jag har genom åren testat så många olika varianter att jag med all säkerhet kan säga att det inte är för mig. Det är tyvärr så att hormonbaserat preventivmedel är det enda som kan hjälpa mot endometrios då det håller sjukdomen under kontroll. Väldigt få känner till sjukdomen och eftersom det är en sjukdom som drabbar kvinnan så bedrivs det inte särskilt mycket forskning heller. Läkare har exempelvis ingen aning om varför en livmoderbärare får sjukdomen men inte en annan. Jag måste välja mellan fysisk eller psykisk hälsa. När jag berättar om det här för folk så får jag responsen – men det är väl bra? Skippa pillren, bli gravid och sen kan du ju börja käka dom igen! Folk har även uttryckt sympatier för min sambo som tvingas använda kondom eftersom det är så jobbigt. Ingen bryr sig om mitt val som konstant gnager på mig, varje dag.

Det finns en sjuklig besatthet av barn i vårt samhälle. Så sjuk att vi bryr oss mer om att en kvinna ska uppfylla sin roll och få barn. Så sjuklig och skev att vi inte bryr oss det minsta om vad någon går igenom, jag kan dö men inte innan jag fått barn. Min sambo har förresten aldrig fått frågan om när han ska ha barn. Det verkar bara beröra mig. Det finns fortfarande en tro om att barn är en kvinnogrej. Min sambo får aldrig frågan för att det antas att jag som kvinna ska vilja ha barn, längta efter barn och ta hand om barn. Om jag är velig eller rentav inte vet än så är jag fel, mindre kvinna och till slut en dålig person för vilken kvinna har inte barn som sitt största och enda livsmål?