Bosna i Hercegovina – resan hit.

Igår så åkte Bosnien ut ur VM i fotboll. Jag grät. Jag grät inte för att vi åkte ut, sånt händer, jag grät för att jag fick se mitt land, mitt folk på TV i ett positiovt internationellt sammanhang. Det kändes så stort! Mitt lilla, lilla land som gått igenom så mycket hade tagit sig igenom till världsmästerskapen i världens största sport!

Ni som läser det här, ni förstår kanske inte varför det här var så stort. Jag har läst vänners/bekantas kommentarer om hur dumt och obetydligt fotboll är. Hur det bara är några män som sparkar på en boll och att det finns bättre och viktigare saker här i livet än något töntigt sportevent med alldeles för överbetalda ynglingar som högsta attraktion. Det är oviktigt för er för att ni redan är så representerade på alla olika sätt, ni får vara individer i västvärlden så vad gör det er om några män i färggladda kläder jagar efter en boll? En måste inte tycka om sporten men det är så mycket mer än bara män som sparkar på en boll.

Under min uppväxt i Sverige så har jag bara hört Bosnien omtalas i negativa och tragiska ordalag. Krig, krig, krig och så lite mer misär på det. När jag nådde tonåren så fick jag lära mig om den “dumma juggen” och “bitchiga jugge brudar” – stereotyper som lever kvar än idag. Jag höra att vi juggar är så sköna och softa, att vi bara spelar dragspel, dricker rakija samt krigar. Varje gång någon buntar ihop mig med resten av Jugoslavien vill jag skrika, jag vill skrika för det är precis lika illa som att jag skulle bunta ihop judar med tyskar under andra världskriget. Etnisk rensning? Säger det er något? Jag är bosnier och jag kommer från Bosnien och jag talar bosniska. Inte serbokratiska, inte jugiska (måste krävts mycket tankeverksamhet för att komma upp med den), inte serbiska eller något annat språk. Jag har en egen identitet, jag har ett folk, ett land och jag är en individ.

VM i fotboll 2014 är första gången Bosnien, mitt land gör något som ses som positivt. Det är första gången ett sargat och splittrat land firar tillsammans, enade. Det är första gången vi får internationell uppmärksamhet för något bra som görs. Det är ett litet steg tillbaka, tillbaka från allt det hemska vi inte riktigt kan prata om än.

 

Bosno moja volim te!