Dina självklara rättigheter i samhället är andras självklara orättvisor.

Feminismen kritiseras ofta för att vara för elitistisk och akademisk, för svår för den “vanliga” människan att få grepp om och förstå. En lösning på det här “problemet” som ofta tas upp är att börja från grunden innan vi tar in fler perspektiv. Resonemanget blir då att det verkar finnas en specifik grund, en början, ett ursprungsrproblem feminismen vill råda bot på och att vi då borde börja med att fokusera på det och senare i takt med tidens gång bygga på med fler och fler perspektiv tills vi har en allomfattande och inkluderande rörelse. Jag tror att många tycker att det här låter väldigt logiskt och rätt, att börja i grunden, att definiera det verkliga problemet för sig själv för att sedan kunna analysera vidare.

 

Vad och vilka innefattar grunden då? När människor föreslår att vi börjar med grunden i vår feministiska analys och kamp så vill de egentligen att vi ska börja med normen. Normen i vårt rådande samhälle är “vitmedelklasscisfeminism” vilket också kan omskrivas till “otroligt privilegiad person”. Att börja från grunden betyder också att det finns en hierarki där ju närmare normen en kommer dessto mer fokus och analys förtjänar ens förtryck och problem. “Grunden” innebär att vi borde se till att de som redan sitter på så många privilegier ska få det så bra som möjligt innan vi kan börja fokusera på resten av samhället. Problemet med den här sortens resonemang är att vi missar att ju mer privilegier du besitter dessto mer förtrycker du. Dina självklara rättigheter i samhället är andras självklara orättvisor. Att då kräva att vi börjar från grunden, från normen, från den privilegiade positionen är att tvinga grupper i samhället som har det värre att hjälpa och stödja sina förtryckare och dom som redan har det så mycket bättre. Det betyder också att den feministiska kampen bara kan utgå från normen och definieras från normen. Om grunden och normen är förtryck mellan ciskvinnor och cismän så är allt annat avvikande och lägre ned i hierarkin.

 

Normfeminismen har pågått ett bra tag. När vita medelklasskvinnor protseterade för rätten till skolgång och arbete så glömdes rasifierade kvinnor som alltid tvingats arbeta (i många fall åt de vita medelklasskvinnorna) och aldrig fick tillgång till den feministiska analysen som befirade så många. Fortfarande när vi talar om HBTQ idag så talar vi främst om H:et och människorna som representeras av bokstäverna sist faller i glömska. Den feministiska rörelsen har blivit bredare, det går inte längre att hävda att vi har en gemensam grund som gäller oss alla i lika stor utsträckning. Det finns ingen klar början och slut på förtrycket eftersom allt hör samman.

 

Feminismen handlar inte längre enbart om att skapa ett jämställt samhälle mellan vita, heterosexuella, medelklass kvinnor och män, den handlar om att skapa ett jämställd samhälle för alla människor och då behöver vi komma ifrån att det finns ett enda grundproblem och att det är där vi måste börja. Vi har redan börjat, vi har utvecklats så vill du vara med går det inte att kräva att hela rörelsen stannar upp, backar tillbaka för din skull,  häng med på tåget och utbilda dig under resans gång istället.