Jag har funderat på det här med att alla verkar “öppna ögonen” för rasism varje gång ett program som “Raskortet” sänds. Liknande reaktioner fick jag på mitt inlägg där jag enbart listade en liten del av den rasism och fördomar jag utsatts för under åren i Sverige. Många hörde av sig för att uttrycka sin avsky inför rasism men också för att tacka mig för mitt inlägg eftersom det verkligen fått dom att inse hur omfattande rasismen är och i vissa fall så har jag blivit tackad för att jag visat att den finns överhuvudtaget.
Precis som med “Raskortet” så var min lista skriven för vita svenskar, den är sentimental och känslosam och väcker känslor men den var inte skriven för andra rasifierade. Jag och andra rasifierade, vi vet ju det här. Vi vet att rasismen finns. Vi är rätt medvetna om att rasismens våld och kränkningar är i direkt proportion till hur mörk vår hud är. För oss är det här ett “No Shit Sherlock” moment. Program och inlägg som beskriver rasismen är enbart till för att slå upp öppna dörrar. Det är intressant hur alla verkar vara medvetna om att rasimen finns men ändå så är det så blir alla så otroligt chockade varje gång någon rasifierad person beskriver och visar upp den rasismen en utsätts för nästan dagligen. Såhär är det varje gång, rasifierade skriver om rasism och vita människor beter sig om om varmvatten och skivat bröd precis uppfunnits samtidigt.
Det jag undrar är: hur många gånger ska rasism behöva beskrivas för att samhället ska “få upp ögonen” och börja göra något? Jag vet inte hur noga ni tittade på raskortet men det som berörde mig var inte deras berättelser. Det som berörde mig var deras ansiktsuttryck medan de pratade om rasismen, såg ni det? Såg ni hur jobbigt och svårt det var att prata om det? Hur alla känslor och minnen kom tillbaka medan de beskrev en rasistisk situation? Hur många gånger ska förtryckta grupper tvingas återuppleva rasism samtidigt som de utsätts för rasism för att vita ska validera dess existens?
Att sätta sig in i rasistiska strukturer, att öppna upp ögonen och se rasismen är ett otroligt privilegium. Människor som faktiskt utsätts för rasism har inte det här valet. Jag var en “jävla invandrare” innan jag ens lärt mig svenska och visste vad orden faktiskt betydde. Jag blev inte en “jävla muslimsk invandrarhora” efter att jag öppnat upp ögonen och sett hur utbredd rasismen är. Rasifierade kan inte heller ta en paus om det blir för jobbigt för att hämta andan. Jag känner att jag blir mer och mer frustrerad över att debatten kring rasism hamnar på en beskrivande och väldigt passiv nivå, en nivå där vita kan förfäras över allt det dåliga som inte händer dom själva. Det är väldigt lätt att se ett program, läsa igenom en lista och sen fortsätta med sitt liv precis som det var innan. Att faktiskt se sin egen del i strukturer och normer är ett steg som många inte vill ta för när en som rasifierad faktiskt börjar påpeka den rasism och fördomar alla bär på så landar diskussionen i hurvida rasism mot vita finns eller inte.
Jag tycker att det här gör oss plågsamt medvetna om hur långt vi har tillåtelse till att gå. Att beskriva rasism, att faktiskt tvingas återuppleva och spy ur vårt innersta är okej eftersom det finns ett visst underhållningsvärde för vita att läsa och se sånt här. Det är precis som med filmer som porträtterar andra världskriget eller slaveriet: det är känsloporr. Försöker vi gå ett steg längre, dvs faktiskt kräva förändring, kräva aktiva ställningstaganden och att alla vita ska se sin del i rasistiska strukturer och normer så möts vi av motstånd. Beskrivandet av rasism leder ingenstans, att folk tycker rasismen är hemsk leder inte till något konkret, att faktiskt börja se över sig själv och börja ta ett aktivt ställningstagande mot rasism är det vi behöver.
AmraHamra 
En fråga om det här. Den kanske är skitkorkad och då kan du skälla på mig. Det jag undrar är om inte grejer i stil med “Raskortet” kan behövas för att folk ens ska förstå att det finns strukturell rasism? Att det, för oss vita som liksom kan välja att se det eller inte, först behövs en ögonöppnare om att rasism frodas i samhället innan vi kan rannsaka rasismen i oss själva.
Vad tänker du – Är problemet att såna beskrivningar görs fortfarande öht, eller är problemet att dom stannar där? Typ att människor nöjer sig med bara beskrivandet (mkt bekvämare) fast det skulle gå att ta det längre?
Nej det var inte alls en korkad fråga!
Jag tror att såna grejer kan behövas för att folk ska “få upp ögonen” för rasism men jag tror tyvärr inte folk förstår att det rör sig om strukturell rasism. Vi måste nog faktiskt komma bort från det här beskrivande och vältrande i känslor för att det blir bara som en sorts turistande på förtryckta gruppers känslor men sen då? Vi kan inte bara nöja oss med att beskriva hur det känns och sen stanna där, det måste ju bli mer aktivt och mindre passivt om vi ska bekämpa rasismen. Jag tror tyvärr att många trivs med att just ha det passivt och kunna tycka att rasism är hemskt men inte inse hur en själv bidrar till det.
Ahaa, folk hör om att rasifierade drabbas av rasism men fortsätter tro att det är några enskilda rötägg som är problemet. Då är jag med på vad du menar. Debatten måste handla om att bekämpa rasism snarare än att belysa den, och då behöver folk få veta hur de själva reproducerar rasism? Tack för svaret 🙂
Ja men precis så. Jag tror vi distanserar oss om vi bara får höra om det men aldrig behöver tänka ett steg längre, var kommer den ifrån alls?
Herregud, detta är så bra. Jag har flera gånger försökt förklara detta för alla som vill/inte vill lyssna. Inte med din precision dock. Jag har tänkt -som vit svensk- att “herregud, måste vi slå på stråkarna för att förstå det här?” Alltså MÅSTE det vara tung sorglig pianomusik och inzooming på tårade ögon för att VI SKA SE (?!) Det ska spelas på känslorna med snyft och “stackars , stackars vackra kvinnan med krulligt hår som fick höra de här hemska orden” Ja,det är för jävligt. Men ska vi alla vita lipa ihop eller ska vi titta oss i spegeln och börja ifrågatta våra oberättigade privilegier?
På tal om doku om andra världskriget med korniga svartvita bilder på mänsklig tragik. Det är en sådan enkel historia i dag, vi vet ju redan vem den onda var, eller hur? Det är så evinnerligt tröttsamt att tragiska människoöden kablas ut med sorglig musik men med en liten lycklig känsla i magen, Hitler sköt sig i huvudet och Sverige sträckte ut en hand av barmhärtighet till judarna (men inte till romerna eller homosexuella eller “efterblivna” ) I dag är det inte lika självklart att “tolerera” muslimer – summa kardemumma,vi lär oss ingenting.