Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter.

Reaktionerna på Friends nya kampanjsatsning #unselfie har varit många. Hej Blekk och Fanny Åström har båda skrivit bra inlägg om ämnet. Jag tänkte idag spinna vidare på ämnet och belysa problematiken kring uppmanningen/mantrat/mottot “det är insidan som räknas”.

Jag tror att vi alla har fått höra något negativt om vårat utseende under vårt liv. Jag tror också att vi alla blivit tröstade med orden “det är insidan som räknas” och att utseendet är sekundärt. Tanken är god, att insidan är viktigare än utsidan, att det är hur vi är som personer som gör oss vackra och inte det ytliga som bara rör hur söt eller snygg någon är. Tanken är god men den har otroligt lite verklighetsförankring. Anledningen till att så många kvinnor lider av ätstörningar, depression och allt annat som kommer med att vara kvinna idag är för att det är något fel på insidan. Ätstörningar, självskadebeteende, utseendehets, mobbning är fel på insidan som manifesteras utåt.

När Friends kampanj föreslår att kvinnor borde sluta ta selfies, dvs bilder på sig själva och fokusera mer inåt så verkar de missa en väkdigt viktig sak: om en mår dåligt, mobbas eller på något annat sätt lider så är det nog insidan en hatar med en brinnande passion. Friends väljer att fokusera på kvinnans utseende (som om vi inte har nog av det i samhället som det är) och ser kvinnor som tar bilder på sig själva som problemet. Fokus borde ligga på varför kvinnor trakasseras för deras utseende och vad det egentligen är för fel på insidan om sådant hat kan manifesteras och attackera utsidan.

Kvinnor fostras till att ha mindre utvecklade personligheter. “Vilken söt och fin flicka” och “vilken stark kille och modig kille”! Jag vet, det låter som helt ofarliga komplimanger att ge barn men det börjar redan i småbarnsåldern. Flickor värderas utefter hur fina och söta de kan vara (passiva egenskaper) medan killar värderas efter vad de kan göra och utföra (aktiva egenskaper). Det här formar våra personligheter och jag vågar påstå att pojkar/killar/män har mycket mer fysiskt och mentalt utrymme att utveckla sin personlighet och personlighetsdrag.
En stor del av kvinnans liv går åt att konsumera utseende, att faktiskt investera ekonomiskt i produkter och tjänster som ska förbättra hennes utseende. Det handlar inte heller enbart om den ekonomiska aspekten, det handlar också om känslomässigt och mentalt utrymme som tas upp av tankar och osäkerhet kring utseendet. Känslor som väcks när en känner att en inte duger som människa på grund av hur en ser ut. Att hata sitt utseende handlar om att känna sig misslyckad som person. “Vilken söt och fin flicka” internaliseras och blir till “vilken ful och dålig flicka” som inte ens klarar av att uppfylla sin enda uppgift: att vara snygg och eftertraktad av män. Idag är det kvinnans största roll, utan sitt utseende så är hon en ful person, en dålig person.

Kvinnans utseende är alltså starkt kopplat till hennes inre. Att då be någon fokusera på det inre slår så fel då det en egentligen säger är: du har misslyckats med att visa upp en attraktiv yta, det spelar ingen roll hur mycket du hatar dig själv, hur mycket du försöker, du kommer ändå inte lyckas så det är lika bra att du vänder dig inåt och stannar där. Om en redan är missnöjd med sig själv så kanske det inte alltid finns så mycket inre en vill fokusera på? Om en fostrats in i en otroligt destruktiv och dubbelbestraffande kvinnoroll så kanske det inte finns så mycket personlighet en vill lägga energi på? Om vi ständigt tänker på vårat utseende, på vad män tycker om vårat utseende, vad världen tänker om vårat utseende, vad tror ni finns i kvinnans inre? Jo, mer utseende. Att sluta ta selfies löser ingenting, det kapslar bara in ångesten och problemen inom oss.

Jag ställer mig emot friends kampanj av många anledningar men den största är nog att de lägger ansvaret på den utsatta individen. Ansvaret och fokus borde ligga på hur vi ska förändra våra könsroller så att kvinnor får samma mentala och fysiska utrymme för att faktiskt utvecklas som personer, inte som utseenden. Vi behöver mer fokus på hur vi gör kvinnan till en aktiv person, hur vi kommer bort från det passiva och det utseendefixerade. Vi behöver prata mer om skammen, skammen av att inte lyckas, inte vara till lags, inte vara attraktiv; vad gör det med oss som kvinnor egentligen? Vi behöver ge kvinnor en röst, bara då kan personligheten och det inre börja läcka och utvecklas mer.

Förresten, selfies är helt klart bäst, jag tar hellre en bild på mig själv jag är helnöjd med, på mina villkor än att någon annan gör det och recenserar mitt utseende.