Kvinnans kropp är alltid ett ställningstagande.

Att ha en kvinnokropp i patriarkatet är ett ständigt ställningstagande. I det är inlägget kommer jag skriva om hur och på vilket sätt en kvinna aldrig kan få vara mer än sin kvinnoroll och varför det är så.

Jag fick mitt första feministiska uppvaknande för något år sedan. Det var på många sätt en omvälvande upplevelse där min verklighet helt plötsligt kändes både klarare men samtidigt blev ännu mer förvirrande än innan. Det som varit självklarheter innan var inte längre det. Det första aktiva ställningstagandet jag gjorde som nybliven feminist var att sluta raka benen. Mitt beslut grundade sig inte i någon tro om att jag tyckte själva normen eller idealet om att en kvinna måste vara slätrakad var värre än något av de andra förtrycken vi utsätts för utan det var ett val av bekvämlighet. För mig handlade det om att frigöra tid och pengar (att upprätthålla en slät kropp som kvinna kräver en hel del tid och pengar vilket jag märkte efter att jag brutit mot normen) till att göra annat. Det handlade också delvis om att nå mitt mål om att bli neutral till min egen kropp och mitt utseende.

Jag har skrivit om Neutral is the New Black innan och hur det påverkar oss att ständigt ta ställning till att vara ”ful” eller ”snygg” och att vägen ut ur skönhetshetsen och idealen kan vara att bara se sig själv och andra som neutrala. Med tiden märkte jag att ingen annan verkar vara neutral till min kropp. Den är ständigt ett ställningstagande som sänder ut signaler till omvärlden. Som en person i en kvinnokropp så hamnar en konstant i ”damned if you do, damned if you dont” situationer. Nedanför följer en lista av situationer jag hamnat i under bara de senaste 6 månaderna mer än en gång.

1. Mina orakade ben har symboliserat att jag direkt är en feminist/alternativt äcklig kvinna som levt under en sten och inte vet vad en rakhyvel är. Den gången jag gav upp och rakade mina ben handlade reaktionerna om antigen hur ”mycket snyggare det såg ut” eller om hur jag var svag som gett in för normen.
2. Mitt icke-svenska utseende delar oftast män (och ibland kvinnor) i två läger. Antigen så är jag en jävla invandrare eller en exotisk kvinna att sätta på.
3. När jag sminkar mig får jag höra att jag tar hand om mig själv eller att jag återigen är en slav under normerna. Sminkar jag mig inte så heter det att jag är ovårdad och inte tar hand om mig själv.

Som en kvinna i ett patriarkat, som en rasfierad kvinna i ett patriarkat så tvingas jag ständigt att tycka något om min egen kropp, att ha en åsikt men framförallt att ha en plan på hur jag ska förändra den så att den gör andra och idealen gladare. Jag kan inte bara få existera, att få ta promenader, äta, ha sex, läsa böcker osv utan kontext. Jag existerar enbart om jag jämförs med någon annan. Jag är inte en individ, jag är en typ, ett visst utseende, en viss kroppstyp. Jag skulle vilja dra det så långt som att säga att jag ÄR mitt utseende oavsett hur neutral jag försöker vara mot mig själv.
Det här leder till den redan beprövade tesen: Män är individer och kvinnor är objekt som män definierar. Det gör kvinnan till något passivt, något som bedöms och används, en kropp som ständigt möts av reaktioner och åsikter.

Att börja ta ställning till sin egen kropp, att internalisera de förväntningar och åsikter (som väldigt ofta motsätter varandra, damned if you do, damned if you dont scenarion igen) är något av det elakaste en person kan utsättas för. Vi måste inse att så länge vi talar om utseenden, bedömer eller berömmer så kommer kvinnan och hennes kropp aldrig ses som en individ, hon kommer aldrig bli en person fullt ut.